I går skrev jag om några tabeller, som jag hade hittat, om energianvändning och koldioxidutsläpp i olika Europeiska länder. Det är visserligen 4 år gamla tabeller, och det finns ju en viss chans att det har gjort ett jättehopp på den tiden, trots att inget riktigt dramatiskt har hänt på så kort tid innan dess. Självklart bryr sig Tyskland om miljön, det finns det ingen som inte gör. Men vissa eftergifter för sin önskan att leva i ett modernt högteknologiskt samhälle gör de, precis som vi andra.
Tyskland sänkte sina växthusgasutsläpp från 15,6 till 12,6 ton koldioxidekvivalenter per capita mellan 1990 och 2000, men sen har det stått rätt så still, och 2007 låg det på 12,1 ton. Sverige har legat rätt så stilla hela tiden, med 8,8, 8,4 respektive 8,2 ton per capita dessa år.
Greenpeace kan tyska, meddelar de stolta i tidningen i dag. Till skillnad från oss vanliga dödliga har de alltså lyckats läsa vad tyskarna egentligen kommer att göra när de lägger ned kärnkraften. De kommer att sänka sina växthusgasutsläpp med 40% till 2020, medan Sverige bara kommer att sänka sina med 27%. Så bra då, då kommer Tyskland ligga på 7 ton koldioxidekvivalenter per capita då, och Sverige på 5,2.
En stilla undran: Om de behåller kärnkraften, bara ett litet tag till, skulle de kunna komma ner i Sveriges siffror då?
De skall inte heller börja importera el från andra länder, och inte öka kolanvändningen, utan de kommer att fördubbla den förnybara energin från 15% till 30% av elproduktionen. Ja, det är bra! Politiker brukar hålla vad de lovar. Eller nåt.
Deras mål är förvisso betydligt mer ambitiöst än Sverige. Det kan bli litet svårt för oss att fördubbla den förnybara energin från 52% av elproduktionen till 104% av elproduktionen. Norge lyckas visserligen ha 106%, så jag antar att det går om man exporterar litet. Fast det beror ju på om man räknar vattenkraft som förnybar. Fördelen med vattenkraft är dock att den går att lagra och inte är så väderberoende som sol och vind.
Nu kan man ju anmärka på att Sverige borde öka sin förnybara energi med lika många procentenheter som Tyskland, dvs, till 67%. Ja, det tycker jag faktiskt att vi skall. Och det går nog, med ekonomiska påtryckningsmedel och lagar. Men resten då? Inte kol i alla fall. Energibesparing? Men i så fall undrar jag hur det skall gå om bilarna skall börja gå på el. Jag tycker att det verkar finnas så litet svar.
En till sak som är märklig är att kärnkraftsmotståndarna ständigt bråkar om hur gammalmodig kärnkraftstekniken är. Det säger de aldrig om vindkraft. Var är konsekvensen? Dessutom, är gammalt=dåligt helt plötsligt?
Vi skall lämna tunnelseendet i energidebatten. Ja, det tycker jag också. Men vad är egentligen det tunnelseende vi skall lämna? Är det "Läggnerkärnkraftenläggnerkärnkraftenläggnerkärnkraftenläggnerkärnkraften" eller "Satsa pengar på att uppmuntra människor att installera sol- och vindel, och satsa mycket pengar på forskning om lagring av solenergi. I takt med att miljövänlig baskraft blir tillgänglig, kan vi planera att lägga ner kärnkraftverken, ett i taget."
Love, peas and underständing
Jag vill ändra åsikt! Titta, vad mysigt de har på den gröna ängen med sina små röda solar på gul botten!
Men jag kan inte. När jag bytte åsikt första gången, i slutet av 1990-talet, så var det för att klimatfrågan hade fått större plats i debatten. Visst är det ett hållbart argument att dyrare el ger mindre förbrukning, men det gäller också för dem som installerar förnybar el själva. Har man billig el från egna solceller eller vindkraftverk, så tenderar man att förbruka mer.
Det enda som skulle kunna vara en fördel om elen blir dyrare är ändå att fler installerar solceller och bergvärme och köper in sig i vindkraftverk. Men frågan är om det löser så många problem som det skulle kunna göra i en bättre värld, eftersom all reglerkraft försvinner i och med att det tydligen är väldigt poppis att pumpa ut billig vattenkraft och tömma dammarna när elpriserna är höga. Sen när elen skulle ha blivit billig, så har Vattenfall och deras få kompisar bara dyr tysk brunkol kvar, allt enligt oligopolmarknadens egna regler. Och har folk vant sig vid att slösa egenproducerad solel, så kommer de att köpa kolel därefter om de behöver.
Sverige har ju en tradition av billig el, och är också bland de största elförbrukarna i Europa. Det brukar sägas till stor del bero på styggelsen att använda direktverkande el till att värma upp våra hus. Men frågan är då hur folk i andra länder värmer upp sina hus. Det verkar inte så lätt att få reda på, men att vi i Sverige är miljöbovar när det gäller att värma upp hus visade sig i alla fall vara fel.
Först och främst så använder inte alla i Sverige direktverkande el. En stor del av elvärmen är värmepumpar, och vi ligger i topp i Europa när det gäller geotermisk värme. Dessutom är vi väldigt bra på att använda fjärrvärme, med nästan bara biomassa i fjärrvärmeverken. Biomassa kan ju vara bra eller dåligt beroende på varifrån de kommer, men sopor är i alla fall bättre än olja, och vi har definitivt mer sopor än olja. Det är bara solvärme vi inte är så bra på, men det är inga andra länder heller, förutom Grekland, Cypern och Malta, av förmodligen rätt så uppenbara anledningar.
Två länder som brukar nämnas som sparsamma när det gäller energi är Tyskland och Danmark. Och det stämmer att de använder mindre energi än vi per person. Men inte när det gäller hushållsenergi. De spenderar precis lika mycket som vi på hushållsel och uppvärmning, och då är Sverige ändå kallast. Och har störst hus.
Vi använder mer energi på transport, men det är väl inte så förvånande heller. Och trots alla bilar med fossila drivmedel, så släpper vi ut jämförelsevis väldigt litet koldioxid per person. Mest energi använder vi på industrin. Och det beror ju på att vi till en så stor del är råvaruförädlare. Vi har skogsbruk och gruvdrift, och sånt slukar mycket mer energi än att tillverka färdiga produkter av de råvarorna som de har importerat av oss.
Vi kan absolut bli bättre på att hushålla med energi, men jämförelsen mellan våra eluppvärmda hus och tyska lågenergihus stämde visst inte. Visst kan industrin spara energi, men det går inte heller att jämföra olika sorters industri med varandra. I Sundsvall lär det finnas två fabriker som konsumerar varsin procent av den svenska elproduktionen: Aluminiumverket och Ortvikens pappersbruk. Skall jag som deltidssundsvallsbo betraktas som miljöbov?
Undrar vad journalisterna vill om kungen
Oj, vad mycket skriverier det är om kungen just nu! Dels pratas det om skandalboken och all turbulens i kölvattnet, dels om Victoria. Nu undrar jag vad de egentligen vill.
Själv ser jag en chans att den mest rigida inställningen hos vissa monarkister, som saknar argument och därför inte tycker att en diskussion är önskvärd, skulle kunna luckras upp litet. Kanske de rentav kan komma på några bra argument, som i allra bästa fall kan prövas. Det kunde i sin tur göra att vi skulle kunna få ett litet seriöst ifrågasättande av huruvida det egentligen är en bra idé med kung, och på lång sikt kanske kunna komma fram med något alternativ.
Men det är inte så lätt att tyda om det är det som är huvudbudskapet när en rätt stor minoritet av folket, ivrigt påhejade av journalisterna, kräver kungens avgång, eller om de bara vill att Victoria skall ta över istället. Det är klart att de feministiska monarkisterna skulle älska att se en drottning på tronen. Feministiska republikaner bryr sig dock mindre, till monarkisternas stora förtret när de försöker använda henne som argument för monarkin.
Problemet är dock att kungen inte kommer att bry sig ett dugg om pressen att avgå, hur stark den än blir. Det är han för fin för, tycker han. Och han har ju rätt. Han har inga skyldigheter alls gentemotsina undersåtar Sveriges invånare, förutom att representera oss. Hur han nu kan betraktas som representativ, det är en gåta för mig.
Varför kan vi inte införa valmonarki i Sverige? Alla skulle bli nöjda, republikanerna skulle få välja, och monarkisterna skulle få ha en kung. Jag tror dock att det skulle bli problem med begreppen internationellt. Fast det tokigaste med den här åsikten är nog att jag delar den med några av de mest pinsamma motionsskrivarna i riksdagen någonsin, tror jag:
Förutom det, så är det kul med tankeexperiment. Tänka rätt är stort, tänka fritt är större. Valmonarki är värt att tänka på. Men inte främst p g a skandalböcker och dito journalistik, utan i så fall av demokratiskt principiella skäl.
Själv ser jag en chans att den mest rigida inställningen hos vissa monarkister, som saknar argument och därför inte tycker att en diskussion är önskvärd, skulle kunna luckras upp litet. Kanske de rentav kan komma på några bra argument, som i allra bästa fall kan prövas. Det kunde i sin tur göra att vi skulle kunna få ett litet seriöst ifrågasättande av huruvida det egentligen är en bra idé med kung, och på lång sikt kanske kunna komma fram med något alternativ.
Men det är inte så lätt att tyda om det är det som är huvudbudskapet när en rätt stor minoritet av folket, ivrigt påhejade av journalisterna, kräver kungens avgång, eller om de bara vill att Victoria skall ta över istället. Det är klart att de feministiska monarkisterna skulle älska att se en drottning på tronen. Feministiska republikaner bryr sig dock mindre, till monarkisternas stora förtret när de försöker använda henne som argument för monarkin.
Problemet är dock att kungen inte kommer att bry sig ett dugg om pressen att avgå, hur stark den än blir. Det är han för fin för, tycker han. Och han har ju rätt. Han har inga skyldigheter alls gentemot
Varför kan vi inte införa valmonarki i Sverige? Alla skulle bli nöjda, republikanerna skulle få välja, och monarkisterna skulle få ha en kung. Jag tror dock att det skulle bli problem med begreppen internationellt. Fast det tokigaste med den här åsikten är nog att jag delar den med några av de mest pinsamma motionsskrivarna i riksdagen någonsin, tror jag:
"Om vi vill reformera systemet, men ändå behålla den konstitutionella monarkin som har en djup förankring i Sveriges historia och folk, finns det ett tydligt alternativ: att avskaffa den arvsmonarki som Gustaf Vasa införde 1544 och återinföra den valmonarki som rådde innan dess. Det innebär med andra ord att Sverige och svenska folket behåller sin kung eller drottning, men att vederbörande tillsätts genom allmänna val."(Min fetning) De har verkligen missförstått allt som republikanismen står för. Jag förstår hur tankarna gick, för i jämförelse med vissa av monarkisternas argument så är det här inte så mycket sämre, men de borde ha uttryckt sig litet klokare.
Förutom det, så är det kul med tankeexperiment. Tänka rätt är stort, tänka fritt är större. Valmonarki är värt att tänka på. Men inte främst p g a skandalböcker och dito journalistik, utan i så fall av demokratiskt principiella skäl.
Soc finns!
Jag förstår inte varför myten om att det inte går att adoptera bort barn i Sverige har så fått stor plats i antiabortdebatten. Ordföranden i Ja till livet och kristdemokraten Gunilla Gomér säger i svt västnytt (även DN) att kvinnor borde föda barnet och adoptera bort det i stället för att göra abort. Hur hade hon tänkt sig att jobba för det? Jo, hon tänkte inrätta ett adoptionscentrum för svenskfödda barn.
Men skulle det verkligen bli så att bara för det finns ett adoptionscentrum, så skulle massor av ofrivilligt gravida plötsligt komma på att adoption är en mycket bättre idé än abort? Jag tror inte det. Men istället för att fokusera på de mer kontroversiella frågorna, som möjligheten för t ex sjukvårdspersonal att påverka kvinnan att föda barnet, så påstår hon att det "inte finns" svenska adoptioner, medan många "importerar" (vilket ordval...) barn från andra länder.
Men frågar sig någon abortmotståndare någonsin varför det "inte finns" svenska adoptioner? För det första måste vi ju ta död på myten att det inte finns svenska adoptioner, för det gör det. De flesta kvinnor vet att möjligheten finns. Det är bara att kontakta soc, eller be t ex någon barnmorska att göra det, så är det klart. Men intresset är inte så stort. Jag tror att det är av samma anledning som att det inte är så populärt med surrogatmödraskap. Att bära fram och föda ett barn är påfrestande och inte helt riskfritt, så det skall till ganska mycket altruism för att göra det om man inte ens vill ha det.
Så vad tror abortmotståndarna om att så få föder och adopterar bort barnet? Om de tror att det inte går så har de fel, helt enkelt. Men så okunniga är de nog inte. Om de tror att folk inte vet att det går, så har de nog också fel, men om de vill informera dem som eventuellt har missat det, så är det ju fritt fram för dem att göra det. Men det gör de inte.
Ja till livet sysslar mest med att skrämma ofrivilligt gravida till att inte göra abort. Det gör de bl a genom att visa bilder på fosterfötter och med absurda jämförelser med koncentrationsläger, som visar att de inte ens har koll på definitionen av människovärde. Och så går det bara att googla litet på "illegal abort" så hittar man snart de riktigt läskiga bilderna, av desperata kvinnor som utför sådana och samtidigt ställer frågan om sitt eget människovärde på sin spets.
Och för er som inte tycker att illegala aborter är ett argument för fri abort kan jag ju informera att jag inte tycker att millimeterstora fötter är ett argument mot.
Visst kan man inrätta ett adoptionscentrum om svenska aborter, och visst kan man informera kvinnor om möjligheten till adoption. Ja till livet och övriga abortmotståndare är helt fria att göra det, och ingen förespråkare skulle protestera heller. Men jag tror faktiskt inte att det räcker för dem. Det här är kanske ett bra sätt att försöka se okontroversiella ut, för det är verkligen okontroversiellt både att adoptera bort barn och att vilja att möjligheten skall finnas.
Jag tror inte att det egentliga syftet med utspelet är att slå in öppna dörrar på det här sättet. Jag tror att det är ett försök till att försiktigt leda in diskussionen mot tuffare tag mot aborter. När argumenten om totalförbud i sinom tid kommer hoppas väl Gunilla Gomér att hon skall ha mjukat upp oss så pass att vi är mottagliga.
Men skulle det verkligen bli så att bara för det finns ett adoptionscentrum, så skulle massor av ofrivilligt gravida plötsligt komma på att adoption är en mycket bättre idé än abort? Jag tror inte det. Men istället för att fokusera på de mer kontroversiella frågorna, som möjligheten för t ex sjukvårdspersonal att påverka kvinnan att föda barnet, så påstår hon att det "inte finns" svenska adoptioner, medan många "importerar" (vilket ordval...) barn från andra länder.
Men frågar sig någon abortmotståndare någonsin varför det "inte finns" svenska adoptioner? För det första måste vi ju ta död på myten att det inte finns svenska adoptioner, för det gör det. De flesta kvinnor vet att möjligheten finns. Det är bara att kontakta soc, eller be t ex någon barnmorska att göra det, så är det klart. Men intresset är inte så stort. Jag tror att det är av samma anledning som att det inte är så populärt med surrogatmödraskap. Att bära fram och föda ett barn är påfrestande och inte helt riskfritt, så det skall till ganska mycket altruism för att göra det om man inte ens vill ha det.
Så vad tror abortmotståndarna om att så få föder och adopterar bort barnet? Om de tror att det inte går så har de fel, helt enkelt. Men så okunniga är de nog inte. Om de tror att folk inte vet att det går, så har de nog också fel, men om de vill informera dem som eventuellt har missat det, så är det ju fritt fram för dem att göra det. Men det gör de inte.
Ja till livet sysslar mest med att skrämma ofrivilligt gravida till att inte göra abort. Det gör de bl a genom att visa bilder på fosterfötter och med absurda jämförelser med koncentrationsläger, som visar att de inte ens har koll på definitionen av människovärde. Och så går det bara att googla litet på "illegal abort" så hittar man snart de riktigt läskiga bilderna, av desperata kvinnor som utför sådana och samtidigt ställer frågan om sitt eget människovärde på sin spets.
Och för er som inte tycker att illegala aborter är ett argument för fri abort kan jag ju informera att jag inte tycker att millimeterstora fötter är ett argument mot.
Visst kan man inrätta ett adoptionscentrum om svenska aborter, och visst kan man informera kvinnor om möjligheten till adoption. Ja till livet och övriga abortmotståndare är helt fria att göra det, och ingen förespråkare skulle protestera heller. Men jag tror faktiskt inte att det räcker för dem. Det här är kanske ett bra sätt att försöka se okontroversiella ut, för det är verkligen okontroversiellt både att adoptera bort barn och att vilja att möjligheten skall finnas.
Jag tror inte att det egentliga syftet med utspelet är att slå in öppna dörrar på det här sättet. Jag tror att det är ett försök till att försiktigt leda in diskussionen mot tuffare tag mot aborter. När argumenten om totalförbud i sinom tid kommer hoppas väl Gunilla Gomér att hon skall ha mjukat upp oss så pass att vi är mottagliga.
Lägre risk för bristningar, skulle det ha stått.
Rubriker blir litet fel ibland, eller litet vaga. Jag har ju fött hemma själv, och är knappast emot att möjligheterna förbättras att göra detta på ett säkrare och mer kontrollerat sätt än nu. Men om man blundar för riskerna försämrar man möjligheterna att åtgärda dem. Den riktiga studien visar att det är mindre risk för förlossningsskador hemma. Vidare verkar det som att ett av de två döda hemförlossningsbarnen kanske skulle ha överlevt på sjukhus, men att den avgörande risken inte var hemförlossningen utan att barnet föddes i vatten. Ändå förbjöds vattenfödslar bara på sjukhus efter detta. Hemma avråds det ifrån det, men avråds görs det ju i allmänhet för hemfödslar, så det är ju ingen större skillnad.
Om det är farligt med vattenfödslar råder det visserligen delade meningar om, men det är just utarbetandet av riktlinjer som det sistnämnda som jag är väldigt kritisk till. Föds barn hemma verkar det kunna gå till hur som helst, för det finns ingen kontroll. Och vården vill inte kontrollera det, för att det är osäkrare eftersom det går till hur som helst. En klassisk ond cirkel med andra ord.
Jag tycker att det är fantastiskt av Helena Lindgren att ha tagit tag i den här bortglömda delen av förlossningsvården. Alla skall självklart inte föda hemma, men för oss som vill skall det vara ett säkert vårdval, istället för ett romaniserat hippiealternativ för häxmedicinförespråkare, som det tenderar till nu. Risken att sjukvården förlorar litet av kontrollen över vilken mor som föder vilket barn borde inte heller bli större om de tar kontrollen även över hemfödslar.
Men besluten om att lägga ner små sjukhus och koncentrera allt till större specialistsjukhus leder tyvärr åt motsatt håll. Huvudfokus sägs ligga på att det då går att tillhandahålla den högsta möjliga medicinska kompetensen på varje plats. Det är klart att det alltid går att läsa in pengar mellan raderna, men resurserna är begränsade inom sjukvården, så det kanske inte är så mycket att orda om egentligen.
Frågan är hur långt man skall gå i sina centraliseringssträvanden? Var går gränsen, när ytterligheterna går från bybarnmorskor i enkla sjukstugor långt ute på landet till ett enda stort specialistsjukhus i varje land, eller ett i hela världen kanske? Bybarnmorskorna har också räddat livet på massor av barn och mödrar, men de är inte tillräckliga för svåra komplikationer. Svåra komplikationer löses bäst på det enda specialistsjukhuset, men hur långt är det rimligt att forsla lågriskföderskor mitt i det känsliga värkarbetet, bara utifall att? 5 mil? 20 mil? 100 mil?
Helena Lindgren visar ju faktiskt att komplikationerna blir färre om hemförlossning planeras, även om de senare avslutas på sjukhus. Kan man inte kombinera en lägre risk för komplikationer med en kontrollerad och planerad strategi om komplikationer skulle dyka upp? Jag skulle vilja se ett system där hemförlossningar blir ett seriöst val, med bra vård i närheten, med beredskap att ta emot hemföderskan. Jag önskar mig ett öppet samarbete mellan sjukhus och hembarnmorska, där risker och komplikationer kan rapporteras så att det kan ske en förbättring.
Det vore så mycket bättre än det smussel som sker nu, som motverkar förbättringar bara för att ingenting anses kunna förbättras. Där den enda lösningen är "lägg ner allt" så fort risker och nackdelar nämns. Vad det än gäller, så får den inställningen aldrig bli en styrande princip. Då finns det snart ingenting kvar.
Om det är farligt med vattenfödslar råder det visserligen delade meningar om, men det är just utarbetandet av riktlinjer som det sistnämnda som jag är väldigt kritisk till. Föds barn hemma verkar det kunna gå till hur som helst, för det finns ingen kontroll. Och vården vill inte kontrollera det, för att det är osäkrare eftersom det går till hur som helst. En klassisk ond cirkel med andra ord.
Jag tycker att det är fantastiskt av Helena Lindgren att ha tagit tag i den här bortglömda delen av förlossningsvården. Alla skall självklart inte föda hemma, men för oss som vill skall det vara ett säkert vårdval, istället för ett romaniserat hippiealternativ för häxmedicinförespråkare, som det tenderar till nu. Risken att sjukvården förlorar litet av kontrollen över vilken mor som föder vilket barn borde inte heller bli större om de tar kontrollen även över hemfödslar.
Men besluten om att lägga ner små sjukhus och koncentrera allt till större specialistsjukhus leder tyvärr åt motsatt håll. Huvudfokus sägs ligga på att det då går att tillhandahålla den högsta möjliga medicinska kompetensen på varje plats. Det är klart att det alltid går att läsa in pengar mellan raderna, men resurserna är begränsade inom sjukvården, så det kanske inte är så mycket att orda om egentligen.
Frågan är hur långt man skall gå i sina centraliseringssträvanden? Var går gränsen, när ytterligheterna går från bybarnmorskor i enkla sjukstugor långt ute på landet till ett enda stort specialistsjukhus i varje land, eller ett i hela världen kanske? Bybarnmorskorna har också räddat livet på massor av barn och mödrar, men de är inte tillräckliga för svåra komplikationer. Svåra komplikationer löses bäst på det enda specialistsjukhuset, men hur långt är det rimligt att forsla lågriskföderskor mitt i det känsliga värkarbetet, bara utifall att? 5 mil? 20 mil? 100 mil?
Helena Lindgren visar ju faktiskt att komplikationerna blir färre om hemförlossning planeras, även om de senare avslutas på sjukhus. Kan man inte kombinera en lägre risk för komplikationer med en kontrollerad och planerad strategi om komplikationer skulle dyka upp? Jag skulle vilja se ett system där hemförlossningar blir ett seriöst val, med bra vård i närheten, med beredskap att ta emot hemföderskan. Jag önskar mig ett öppet samarbete mellan sjukhus och hembarnmorska, där risker och komplikationer kan rapporteras så att det kan ske en förbättring.
Det vore så mycket bättre än det smussel som sker nu, som motverkar förbättringar bara för att ingenting anses kunna förbättras. Där den enda lösningen är "lägg ner allt" så fort risker och nackdelar nämns. Vad det än gäller, så får den inställningen aldrig bli en styrande princip. Då finns det snart ingenting kvar.
Gammal klokskap i politiken
Mitt i debatten om skolmedicin kontra alternativmedicin byter miljöpartiet språkrör. Gustaf Fridolin var en säker kandidat, men på kvinnosidan var det två konkurrerande kandidater, varav den ena har kommit med konstiga motioner i hälsofrågor. Det kanske var bra att hon inte blev vald, jag hoppas att Åsa Romson är bättre på den punkten.
Alternativmedicinarna säger sig vara öppna och vilja ifrågasätta någon sorts snäv och förstelnad syn på vår hälso- och sjukvård. Och visst finns det mycket att kritisera inom den etablerade skolmedicinen. Men vi behöver inte den ännu snävare synen som alternativmedicinarna alltför ofta står för.
Skolmedicinen är under ständig förändring. Den är inte alltid bra, men den är ständigt granskad. Det dåliga försvinner, ofta under stor uppmärksamhet i pressen, och fördömande av hela skolmedicinen från alternativförespråkarnas håll. Men det mesta är bra och får vara kvar. Nya saker tillkommer, som går samma väg.
Alternativmedicinen händer det inte lika mycket med. Det dåliga ifrågasätts, men det försvinner inte, eftersom det fortfarande finns folk som tror på det. Det bra blir så småningom skolmedicin. För skillnaden mellan komplementärmedicin och skolmedicin handlar inte ens om hur naturlig eller hur gammal medicinen är, utan bara om hur testad den är.
Jag hittade en motion från miljöpartiet, om traditionell kunskap för en hållbar utveckling. Den handlar inte om läkekonst, utan om lantbruk, fiske och byggnadskonst, men jag tycker att den passar här eftersom den visar dessa ledamöters naturromantiska drag. Jag har inget emot naturromantik, jag är nog själv litetgrann av en naturromantiker. Men det är inget annat än just romantik och har inte så mycket med någon traditionell kunskap att göra.
"Gammal klokskap" handlar faktiskt inte om respekt för naturen i vår mening, utan om brist på teoretisk kunskap om ekosystemet i en lyckad kombination med brist på teknik att överexploatera naturen. Praktisk kunskap att långsiktigt utnyttja och hushålla med sina resurser hade människorna innan industrialismen, men det var för att resurserna var märkbart och obarmhärtigt begränsade som de tvingades leva "i samklang med naturen", inte att de var miljömedvetna i nutidens bemärkelse.
Det var tyvärr mötet mellan den kunskapen och den moderna tekniken som ledde till den miljöförstöring som vi nu är i full gång att försöka minska skadeverkningarna av. Plötsligt fanns det mer saker än de behövde att tillgå, och idén om att hushålla trots att vi lever i en illusion av överflöd har vi inte börjat ta till oss förrän nu. Det är den sortens teoretiska klokskap som människor ibland tror är gammal, trots att den i själva verket är väldigt ny.
När det gäller naturmedicin så fanns det visst gammal folkmedicin som var verksam mot sjukdomar utan att ha orimliga biverkningar. Men den folkmedicinen är inte den som idag räknas till alternativmedicinen, utan den tillhör skolmedicinen numera. Det är den overksamma som är den som kallas komplementär.
All gammal folkmedicin är visserligen inte utforskad än. Det pågår hela tiden mycket seriösa och moderna läkemedelsscreeningar av gammal folkmedicin från olika länder. Nästan hälften av alla nyupptäckta läkemedel kommer ifrån naturprodukter idag. Jag är ju själv naturproduktskemist. Just nu är jag inblandad i ett projekt som går ut på att extrahera substanser ur olika trädslag, som är verksamma mot prostatacancer. Ha gärna det i åtanke när ni stöder mustaschkampen nu under maj månad!
Ändå skrivs det motioner om komplementärmedicin, som hävdar att den skall vinna ett bättre erkännande för att "vetenskap och beprövad erfarenhet" är ett luddigt begrepp. Men rätt väg att gå borde egentligen vara att definiera begreppet bättre. Att "bygga broar" och integrera vårdformerna i varandra kan bara ha en fördel, liksom att registrera utövarna av alternativmedicin, och det har med patientsäkerhet att göra, så att läkarna vet om patienterna har gått igenom behandlingar som t ex försämrar effekten av vissa läkemedel.
Avslutningsvis skulle jag vilja gå tillbaka till Karin Dalhbergs artikel i Borås tidning. Där finns det ett typexempel som på ett bra sätt sammanfattar en del av de missuppfattningar av skolmedicinen som alternativmedicinförespråkare ibland har. Det påstås att det inte går att mäta att barn mår bra av kärlek och frågas om vi inte skall tilldela barn kärlek i så fall.
Fel och fel. Det går att mäta och har mätts. Det finns evidens på att barn mår bra av kärlek och god omsorg. Och även om det inte gick att mäta så skulle ingen förvägra sina barn kärlek, eftersom det inte handlar om några kommersiella intressen som drar vinning av det på andras bekostnad. Och så länge ingen undanhåller sina barn en bevisat bättre uppväxt, så finns det inga hinder för att följa "magkänslan".
För det är problemen med alternativmedicin. Att människor luras till att köpa bevisat verkningslös medicin, eller medicin som inte ens har genomgått några kliniska undersökningar för att ta reda på verkningar och biverkningar. Ingen hindrar någon från att gå ut i skogen och plocka örter och göra dekokter av, och ingen hindrar kloka gubbar och gummor att dela ut häxbrygder och handpåläggningar, så länge de inte tjänar pengar på att lura på folk verkningslösa behandlingar och undanhåller dem från bevisat verksamma läkemedel.
Alternativmedicinarna säger sig vara öppna och vilja ifrågasätta någon sorts snäv och förstelnad syn på vår hälso- och sjukvård. Och visst finns det mycket att kritisera inom den etablerade skolmedicinen. Men vi behöver inte den ännu snävare synen som alternativmedicinarna alltför ofta står för.
Skolmedicinen är under ständig förändring. Den är inte alltid bra, men den är ständigt granskad. Det dåliga försvinner, ofta under stor uppmärksamhet i pressen, och fördömande av hela skolmedicinen från alternativförespråkarnas håll. Men det mesta är bra och får vara kvar. Nya saker tillkommer, som går samma väg.
Alternativmedicinen händer det inte lika mycket med. Det dåliga ifrågasätts, men det försvinner inte, eftersom det fortfarande finns folk som tror på det. Det bra blir så småningom skolmedicin. För skillnaden mellan komplementärmedicin och skolmedicin handlar inte ens om hur naturlig eller hur gammal medicinen är, utan bara om hur testad den är.
Jag hittade en motion från miljöpartiet, om traditionell kunskap för en hållbar utveckling. Den handlar inte om läkekonst, utan om lantbruk, fiske och byggnadskonst, men jag tycker att den passar här eftersom den visar dessa ledamöters naturromantiska drag. Jag har inget emot naturromantik, jag är nog själv litetgrann av en naturromantiker. Men det är inget annat än just romantik och har inte så mycket med någon traditionell kunskap att göra.
"Gammal klokskap" handlar faktiskt inte om respekt för naturen i vår mening, utan om brist på teoretisk kunskap om ekosystemet i en lyckad kombination med brist på teknik att överexploatera naturen. Praktisk kunskap att långsiktigt utnyttja och hushålla med sina resurser hade människorna innan industrialismen, men det var för att resurserna var märkbart och obarmhärtigt begränsade som de tvingades leva "i samklang med naturen", inte att de var miljömedvetna i nutidens bemärkelse.
Det var tyvärr mötet mellan den kunskapen och den moderna tekniken som ledde till den miljöförstöring som vi nu är i full gång att försöka minska skadeverkningarna av. Plötsligt fanns det mer saker än de behövde att tillgå, och idén om att hushålla trots att vi lever i en illusion av överflöd har vi inte börjat ta till oss förrän nu. Det är den sortens teoretiska klokskap som människor ibland tror är gammal, trots att den i själva verket är väldigt ny.
När det gäller naturmedicin så fanns det visst gammal folkmedicin som var verksam mot sjukdomar utan att ha orimliga biverkningar. Men den folkmedicinen är inte den som idag räknas till alternativmedicinen, utan den tillhör skolmedicinen numera. Det är den overksamma som är den som kallas komplementär.
All gammal folkmedicin är visserligen inte utforskad än. Det pågår hela tiden mycket seriösa och moderna läkemedelsscreeningar av gammal folkmedicin från olika länder. Nästan hälften av alla nyupptäckta läkemedel kommer ifrån naturprodukter idag. Jag är ju själv naturproduktskemist. Just nu är jag inblandad i ett projekt som går ut på att extrahera substanser ur olika trädslag, som är verksamma mot prostatacancer. Ha gärna det i åtanke när ni stöder mustaschkampen nu under maj månad!
Ändå skrivs det motioner om komplementärmedicin, som hävdar att den skall vinna ett bättre erkännande för att "vetenskap och beprövad erfarenhet" är ett luddigt begrepp. Men rätt väg att gå borde egentligen vara att definiera begreppet bättre. Att "bygga broar" och integrera vårdformerna i varandra kan bara ha en fördel, liksom att registrera utövarna av alternativmedicin, och det har med patientsäkerhet att göra, så att läkarna vet om patienterna har gått igenom behandlingar som t ex försämrar effekten av vissa läkemedel.
Avslutningsvis skulle jag vilja gå tillbaka till Karin Dalhbergs artikel i Borås tidning. Där finns det ett typexempel som på ett bra sätt sammanfattar en del av de missuppfattningar av skolmedicinen som alternativmedicinförespråkare ibland har. Det påstås att det inte går att mäta att barn mår bra av kärlek och frågas om vi inte skall tilldela barn kärlek i så fall.
Fel och fel. Det går att mäta och har mätts. Det finns evidens på att barn mår bra av kärlek och god omsorg. Och även om det inte gick att mäta så skulle ingen förvägra sina barn kärlek, eftersom det inte handlar om några kommersiella intressen som drar vinning av det på andras bekostnad. Och så länge ingen undanhåller sina barn en bevisat bättre uppväxt, så finns det inga hinder för att följa "magkänslan".
För det är problemen med alternativmedicin. Att människor luras till att köpa bevisat verkningslös medicin, eller medicin som inte ens har genomgått några kliniska undersökningar för att ta reda på verkningar och biverkningar. Ingen hindrar någon från att gå ut i skogen och plocka örter och göra dekokter av, och ingen hindrar kloka gubbar och gummor att dela ut häxbrygder och handpåläggningar, så länge de inte tjänar pengar på att lura på folk verkningslösa behandlingar och undanhåller dem från bevisat verksamma läkemedel.
SMHI för oss bakom ljuset...
I den pågående väderdiskussionen i DN ställdes idag en mycket märklig fråga: Litar du på SMHI:s prognoser?
Vad menar de? Varför skulle inte SMHI göra sitt bästa för att med vedertagna metoder och modeller försöka räkna ut den troligaste vägen för väderfenomenens rörelser över jorden? Så, ja, jag litar på dem. De är proffs, de kan sitt jobb. Jag tror gott om folk och tror att de flesta sköter jobbet bra. Men 63% svarar nej på frågan. Menar de att de inte litar på att de har rätt. Och nej, de har inte alltid rätt, eftersom metoderna inte är fullkomliga. Men de är de bästa och mest tillförlitliga som finns.
Väderdissionen började bra med en kul artikel om vädrets inkomstbringande potential och tidningarnas lösnummerförsäljningslockande nyord som "snösmocka" och "tyska skräckvädret". Affärsidkare använder väderprognoser till att bestämma vilka lockvaror de skall ha i butikerna, eftersom vissa varor säljer mer i ett visst väder. Jag hörde en gång på radio att om det är varmt, så folk spiller glass, eller kallt, så folk stannar inne och smittar varandra med förkylningsvirus, så säljs mest toapapper.
Därefter följde en småtrevlig etnologisk reflektion om hur vädret inverkar på våra liv och varför väderdiskussioner har blivit i det närmaste en symbol för kallprat. Vi får veta sambandet mellan samtalsintresset och ett växlande klimat, kopplingen till äldre tider, och Sveriges likhet med England i avseendet. Jag tänkte på Eliza i Pygmalion, som rabblade väderleksrapporten utantill på sin första praktiska övning som fin dam.
Själv gillar jag väder för att det är så skönt omöjligt att påverka. Allt annat i livet måste man göra rätt, välja rätt, påverka rätt, men vädret är det bara att lungt acceptera som det är. Det ger mig sinnesro. Det enda vi kan göra är att förhålla oss till det. "Det finns inget dåligt väder, det finns bara olämpliga kläder", sa min pappas kusins f d make (Lassieklubbspoäng!) Sten Brander. Det är ett så bra uttryck för massor av saker. En positivare variant av "klaga inte på mörkret, tänd ett ljus", som bara konstaterar, utan att anklaga eller uppmana.
Men nu har DN:s väderdebatt spårat ur till att diskutera hur pålitliga meteorologerna är. Det blir en antydan till konspirationsteoretiska drag över det, när de nästan ifrågasätter om de gör sitt bästa.
Meteorologi är vetenskap, och inte tro. Jag kunde bara svara på frågan om väderprognosernas tillförlitlighet ur den synvinkeln. Det går inte att vara säker på framtiden, och att sitta inne med sanningar handlar om tro. Därför tycker jag det är konstigt att så många inte litar på SMHI:s prognoser. Jag undrar litetgrann om de tror att det är klassiska spågubbar och -gummor som sitter på SMHI. Då skulle inte jag lita på dem heller.
Vad menar de? Varför skulle inte SMHI göra sitt bästa för att med vedertagna metoder och modeller försöka räkna ut den troligaste vägen för väderfenomenens rörelser över jorden? Så, ja, jag litar på dem. De är proffs, de kan sitt jobb. Jag tror gott om folk och tror att de flesta sköter jobbet bra. Men 63% svarar nej på frågan. Menar de att de inte litar på att de har rätt. Och nej, de har inte alltid rätt, eftersom metoderna inte är fullkomliga. Men de är de bästa och mest tillförlitliga som finns.
Väderdissionen började bra med en kul artikel om vädrets inkomstbringande potential och tidningarnas lösnummerförsäljningslockande nyord som "snösmocka" och "tyska skräckvädret". Affärsidkare använder väderprognoser till att bestämma vilka lockvaror de skall ha i butikerna, eftersom vissa varor säljer mer i ett visst väder. Jag hörde en gång på radio att om det är varmt, så folk spiller glass, eller kallt, så folk stannar inne och smittar varandra med förkylningsvirus, så säljs mest toapapper.
Därefter följde en småtrevlig etnologisk reflektion om hur vädret inverkar på våra liv och varför väderdiskussioner har blivit i det närmaste en symbol för kallprat. Vi får veta sambandet mellan samtalsintresset och ett växlande klimat, kopplingen till äldre tider, och Sveriges likhet med England i avseendet. Jag tänkte på Eliza i Pygmalion, som rabblade väderleksrapporten utantill på sin första praktiska övning som fin dam.
Själv gillar jag väder för att det är så skönt omöjligt att påverka. Allt annat i livet måste man göra rätt, välja rätt, påverka rätt, men vädret är det bara att lungt acceptera som det är. Det ger mig sinnesro. Det enda vi kan göra är att förhålla oss till det. "Det finns inget dåligt väder, det finns bara olämpliga kläder", sa min pappas kusins f d make (Lassieklubbspoäng!) Sten Brander. Det är ett så bra uttryck för massor av saker. En positivare variant av "klaga inte på mörkret, tänd ett ljus", som bara konstaterar, utan att anklaga eller uppmana.
Men nu har DN:s väderdebatt spårat ur till att diskutera hur pålitliga meteorologerna är. Det blir en antydan till konspirationsteoretiska drag över det, när de nästan ifrågasätter om de gör sitt bästa.
Meteorologi är vetenskap, och inte tro. Jag kunde bara svara på frågan om väderprognosernas tillförlitlighet ur den synvinkeln. Det går inte att vara säker på framtiden, och att sitta inne med sanningar handlar om tro. Därför tycker jag det är konstigt att så många inte litar på SMHI:s prognoser. Jag undrar litetgrann om de tror att det är klassiska spågubbar och -gummor som sitter på SMHI. Då skulle inte jag lita på dem heller.
Barn, vuxna och ansvar
Jag häpnar nästan dagligen över vissa s.k. liberala politikers syn på ansvar. I extremindividualismens namn definierar de ansvar som en ren egotripp, vi skall ta ansvar för oss själva, men inte för andra. Sen plockar de ut en liten del verkligheten, nämligen vårt trygghetssystem, och lämnar till oss, medan de detaljstyr resten av våra liv.
Men nu har de väl ändå gått över gränsen. Barn skall ta ansvar för sin egen skolsituation, på samma sätt som vuxna tar ansvar för sin jobbsituation.
Hur kan de missa skillnaden? Det är skolplikt i Sverige. Det innebär att alla mellan 7 och 16 år måste gå till skolan. Däremot är det inte arbetsplikt, vilket innebär att vi själva ansvarar för att vi har ett jobb, och att vi sköter det, för att vi skall kunna få lön. Men hur kan barnen avkrävas ansvaret för att uppfylla den skolplikt som de inte har bestämt själva?
Att kräva av en vuxen att ta ansvar för sin livssituation kan vara svårt nog. Som många, men uppenbarligen inte alla, vet, så lever vi inte isolerade från omvärlden. Vi kan inte ta ansvar för oss själva om inte våra medmänniskor hjälper till. Att ansvarstagande skall vara individualistiskt är absolut inget självklart.
I Sverige bestämde vi oss för länge sen för att ta ansvar för varandra. Majoriteten av den svenska befolkningen vill ha ett väl fungerande socialt och ekonomiskt skyddsnät, fria skolor och billig sjukvård, och då är det upp till oss att bestämma att det skall vara så.
Vi bestämde det för att vi är fria individer som vet själva hur vi vill ha det, och vi har vilja och förmåga att ta ansvar för varandra såväl som för oss själva. Trots detta så jobbar nu politikerna hårt för att övertyga oss om att det är någon sorts absolut sanning att ansvar är det vi tar för oss själva, inte för andra. De basunerar ut totalt intetsägande slagord som "trygghetsnarkoman" så fort vi vill tänka på någon annan än oss själva, och i gengäld få hjälp när vi behöver det.
Men det är ju enkelt: Om jag får för låg pension, för höga elpriser eller för låg a-kassa så är det mitt fel att jag valde fel pensionssparande, fel elbolag och fel karriär. Och då kan jag inte klaga på dem som jag, mot en avgift på 30% av min inkomst, har anställt att ordna det för mitt bästa. Det är ungefär som att anställa en hemhjälp för flera tusen kronor i månaden och få höra att det inte blir städat, för jag valde fel golv som inte funkar till städföretagets rengöringsmedel.
Var är vår valfrihet? När får vi bestämma vilka val vi vill göra, vad vi vill hjälpa andra med och vad vi vill ha hjälp med själva? Vi blir ju bara ålagda att göra en massa val, enligt de alternativ som politikerna noga har styrt upp och valt ut åt oss.
Därför blir det så bedrövligt att se en politiker säga att ett barn skall ta ansvar för att uppfylla en plikt som har lagts på barnet för att vi vuxna tycker att det är bäst för dem. Det är vårt ansvar att tillhandahålla en bra skola för barnet, men om barnet ändå inte vill gå dit, så är det inte barnets fel!
Om vi serverar barnet ett antal valmöjligheter, som vi ålägger dem att välja mellan, men inget passar, så är det vi som har plockat fram fel alternativ. Och det är vårt ansvar att ändra på alternativen. Att inskränka på valmöjligheterna ytterligare är ingen lösning, det är bara ett bevis för hur trång dessa "liberalers" frihetssyn egentligen är.
Men nu har de väl ändå gått över gränsen. Barn skall ta ansvar för sin egen skolsituation, på samma sätt som vuxna tar ansvar för sin jobbsituation.
Hur kan de missa skillnaden? Det är skolplikt i Sverige. Det innebär att alla mellan 7 och 16 år måste gå till skolan. Däremot är det inte arbetsplikt, vilket innebär att vi själva ansvarar för att vi har ett jobb, och att vi sköter det, för att vi skall kunna få lön. Men hur kan barnen avkrävas ansvaret för att uppfylla den skolplikt som de inte har bestämt själva?
Att kräva av en vuxen att ta ansvar för sin livssituation kan vara svårt nog. Som många, men uppenbarligen inte alla, vet, så lever vi inte isolerade från omvärlden. Vi kan inte ta ansvar för oss själva om inte våra medmänniskor hjälper till. Att ansvarstagande skall vara individualistiskt är absolut inget självklart.
I Sverige bestämde vi oss för länge sen för att ta ansvar för varandra. Majoriteten av den svenska befolkningen vill ha ett väl fungerande socialt och ekonomiskt skyddsnät, fria skolor och billig sjukvård, och då är det upp till oss att bestämma att det skall vara så.
Vi bestämde det för att vi är fria individer som vet själva hur vi vill ha det, och vi har vilja och förmåga att ta ansvar för varandra såväl som för oss själva. Trots detta så jobbar nu politikerna hårt för att övertyga oss om att det är någon sorts absolut sanning att ansvar är det vi tar för oss själva, inte för andra. De basunerar ut totalt intetsägande slagord som "trygghetsnarkoman" så fort vi vill tänka på någon annan än oss själva, och i gengäld få hjälp när vi behöver det.
Men det är ju enkelt: Om jag får för låg pension, för höga elpriser eller för låg a-kassa så är det mitt fel att jag valde fel pensionssparande, fel elbolag och fel karriär. Och då kan jag inte klaga på dem som jag, mot en avgift på 30% av min inkomst, har anställt att ordna det för mitt bästa. Det är ungefär som att anställa en hemhjälp för flera tusen kronor i månaden och få höra att det inte blir städat, för jag valde fel golv som inte funkar till städföretagets rengöringsmedel.
Var är vår valfrihet? När får vi bestämma vilka val vi vill göra, vad vi vill hjälpa andra med och vad vi vill ha hjälp med själva? Vi blir ju bara ålagda att göra en massa val, enligt de alternativ som politikerna noga har styrt upp och valt ut åt oss.
Därför blir det så bedrövligt att se en politiker säga att ett barn skall ta ansvar för att uppfylla en plikt som har lagts på barnet för att vi vuxna tycker att det är bäst för dem. Det är vårt ansvar att tillhandahålla en bra skola för barnet, men om barnet ändå inte vill gå dit, så är det inte barnets fel!
Om vi serverar barnet ett antal valmöjligheter, som vi ålägger dem att välja mellan, men inget passar, så är det vi som har plockat fram fel alternativ. Och det är vårt ansvar att ändra på alternativen. Att inskränka på valmöjligheterna ytterligare är ingen lösning, det är bara ett bevis för hur trång dessa "liberalers" frihetssyn egentligen är.
Kryptosubmarinologi
Kryptozoologi heter ju den pseudovetenskap som handlar om sjöodjur och kvarlevande dinosaurier och andra djur som "vetenskapen inte har kunnat bevisa". Här är deras snygga hemsida, med alla de fina gamla argumenten om fördomsfulla forskare som sätter sig över alla och som motarbetar den lilla människan, utom Einstein förstås, som påstås ha stått på deras sida.
Nåväl, något liknande har väl hänt med ubåtar i Stockholms skärgård. Eftersom de inte är djur och de inte kan behandlas under rubriken kryptozoologi, föreslår jag namnet kryptosubmarinologi för undersökningar om deras existens.
Det är ju minst sagt väldigt likt. Folks förväntningar styr vad de upplever sig se, och det gäller lika för alla fenomen. Om någon slänger en stock i Erken skulle folk se en stock. Men om någon slänger den i Loch Ness så ser folk ett sjöodjur. Likaså om någon slänger ett avloppsrör i Baggensfjärden ser folk en ubåt, men gör någon samma sak i Fyrisån skulle folk se en vilsekommen forsrännare, eller en dumpad cykel.
Att segla uppför Fyrisån i Undervattensbåt, säg vore inte det nåt för en ryss?
Stackars försvaret, som måste slösa sina sista skälvande resurser på sånt här!
Nåväl, något liknande har väl hänt med ubåtar i Stockholms skärgård. Eftersom de inte är djur och de inte kan behandlas under rubriken kryptozoologi, föreslår jag namnet kryptosubmarinologi för undersökningar om deras existens.
Det är ju minst sagt väldigt likt. Folks förväntningar styr vad de upplever sig se, och det gäller lika för alla fenomen. Om någon slänger en stock i Erken skulle folk se en stock. Men om någon slänger den i Loch Ness så ser folk ett sjöodjur. Likaså om någon slänger ett avloppsrör i Baggensfjärden ser folk en ubåt, men gör någon samma sak i Fyrisån skulle folk se en vilsekommen forsrännare, eller en dumpad cykel.
Att segla uppför Fyrisån i Undervattensbåt, säg vore inte det nåt för en ryss?
Stackars försvaret, som måste slösa sina sista skälvande resurser på sånt här!
UDO spanar in ett korrupt Sverige
Tänk att jag för en gångs skull håller med Kungen! Jag delar hans totala ointresse för deckare.
Men bland de få jag har läst har det inte funnits någon så kuslig beskrivning av ett totalt korrupt samhälle, där konspirationerna har tagit makten fullt ut på alla samhällsnivåer, sådär så att ingen kan lita på någon, som i Stieg Larssons serie. Sjöwall-Wahlöö och Henning Mankell beskriver missförhållanden, men inte ett så fullständigt urspårat samhälle som Stieg Larsson.
Visst är det väl litet synd att det är just Stieg Larsson och inte något svenskare som har slagit utomlands. Men det är klart, folk vill väl ha överdrifter och vild fantasi, hopplöst korrumperande och konspirerande av gigantiska mått, snarare än mesiga svenska små orättvisor som inte är i närheten av att röra upp folk som bor i mer rättshavererade länder. Det är alltså på grund av att de inte förmedlar en rättvis bild av Sverige som de är poppis utomlands.
Fast nu har vi fått problem med UDOn i Stockholms skärgård igen. Efter att ha varit borta i nästan 30 år dyker ett Unidentified Diving Object upp, eller snarare ner, i en svensk fjärd. Och precis som att UFO alltid kommer att definieras som "flygande tefat från yttre rymden" kommer UDO alltid att definieras som "rysk ubåt", så vad ordet "Unidentified" gör i begreppet fattar jag inte. Det borde vara "Identified" istället": IFO, IDO, eftersom vi nu vet vad det är.
Fräckt är det att kränka ett land med så hög moral som vi! Vi skulle aldrig avrätta en terrorist planerat och kallblodigt, utan rättegång. Hos oss räknas även terrorister som människor, och skall respekteras därefter och dömas i en riktig domstol efter en ordentlig utredning med utbildade jurister. Som jag sa häromdagen: Det är dyrt med demokrati. Och omständligt. Det är det även med mänskliga rättigheter. Det är enklare att kunna tumma litet på det ibland.
Men vi har så hög moral att t o m en risk spiller över till något riskfritt, så det kommer att gälla även det. T.ex det här med att vara gravid och dricka vin. Det är ingen bra idé. Men varför skall man stanna där, när man kan fördöma även andra som dricker, bara för sakens skull? Att det här väcker sån debatt visar väl mest att vi inte har så mycket annat att bekymra oss om.
Är det trots allt ryssarna som spionerar runt våra kuster, så är det troligast att de kommer hit för att spana in vår goda moral och vår insiktsfulle kung.
Men bland de få jag har läst har det inte funnits någon så kuslig beskrivning av ett totalt korrupt samhälle, där konspirationerna har tagit makten fullt ut på alla samhällsnivåer, sådär så att ingen kan lita på någon, som i Stieg Larssons serie. Sjöwall-Wahlöö och Henning Mankell beskriver missförhållanden, men inte ett så fullständigt urspårat samhälle som Stieg Larsson.
Visst är det väl litet synd att det är just Stieg Larsson och inte något svenskare som har slagit utomlands. Men det är klart, folk vill väl ha överdrifter och vild fantasi, hopplöst korrumperande och konspirerande av gigantiska mått, snarare än mesiga svenska små orättvisor som inte är i närheten av att röra upp folk som bor i mer rättshavererade länder. Det är alltså på grund av att de inte förmedlar en rättvis bild av Sverige som de är poppis utomlands.
Fast nu har vi fått problem med UDOn i Stockholms skärgård igen. Efter att ha varit borta i nästan 30 år dyker ett Unidentified Diving Object upp, eller snarare ner, i en svensk fjärd. Och precis som att UFO alltid kommer att definieras som "flygande tefat från yttre rymden" kommer UDO alltid att definieras som "rysk ubåt", så vad ordet "Unidentified" gör i begreppet fattar jag inte. Det borde vara "Identified" istället": IFO, IDO, eftersom vi nu vet vad det är.
Fräckt är det att kränka ett land med så hög moral som vi! Vi skulle aldrig avrätta en terrorist planerat och kallblodigt, utan rättegång. Hos oss räknas även terrorister som människor, och skall respekteras därefter och dömas i en riktig domstol efter en ordentlig utredning med utbildade jurister. Som jag sa häromdagen: Det är dyrt med demokrati. Och omständligt. Det är det även med mänskliga rättigheter. Det är enklare att kunna tumma litet på det ibland.
Men vi har så hög moral att t o m en risk spiller över till något riskfritt, så det kommer att gälla även det. T.ex det här med att vara gravid och dricka vin. Det är ingen bra idé. Men varför skall man stanna där, när man kan fördöma även andra som dricker, bara för sakens skull? Att det här väcker sån debatt visar väl mest att vi inte har så mycket annat att bekymra oss om.
Är det trots allt ryssarna som spionerar runt våra kuster, så är det troligast att de kommer hit för att spana in vår goda moral och vår insiktsfulle kung.
Monarkin orsak eller verkan
Kanske är jag en garderobsmonarkist skriver Henrik Berggren i DN i dag. I en glasgarderob utan dörrar och väggar, utställd mitt på torget och försedd med megafoner i alla riktningar, kanske?
Att peka på monarkins baksidor är faktiskt rätt så svårt. Att bemöta argumenten för den konstitutionella monarkin är däremot inte särskilt svårt. Argumenten från båda sidor är oftare känslomässiga än bra, och följdaktligen handlar motargumenten mest om argumentens giltighet. Hela debatten handlar mest om hur man tolkar betydelsen av vissa ord, och om nyanser i språket.
De flesta av rojalisternas argument bygger på "Det har alltid varit så"-retoriken. Allt från tusenårsargumentet till fostransargumentet har drag av det och måste analyseras utifrån det. Hur vi ser på dessa argument beror på hur vi betraktar förändring och stabilitet i ett land. Det beror också på hur väl vi vill att symbolerna för dessa skall samverka med det de representerar:
och
Hur man svarar på dessa frågor kanske avgör om man är republikan eller monarkist. Om jag svarar Ja, Ja, Nej, Nej och Nej, och definierar mig som republikan, hur tror vi att en som definierar sig som monarkist svarar? Skulle en monarkist förstå min definition av "demokrati"? Skulle han eller hon förstå min definition av det lilla enkla ordet "alla"?
Visst kan man som monarkist börja prata om att alla inte alls har lika värde och rättigheter. Det skiljer sig ändå p g a kön, socialgrupp, intelligens o s v. Men skulle den personen verkligen aktivt arbeta för att bevara den skillnaden även inom andra områden?
Huruvida man bör bevara traditioner eller ej kan aldrig bli något annat än ett rent värdeomdöme. Det går inte att argumentera om sådana, bara acceptera att vi tycker olika.
Huruvida stabiliteten i ett land tryggas av monarkin kan vi inte veta förrän vi har provat. Och det har provats i andra länder. När det gäller uppror har både kungar och presidenter avsatts när nya makthavare har velat ta över. Monarkin var tydligen inte någon garant för stabilitet i de länderna. Det finns undantag, men absolut ingen garanti.
Vårt nordvästeuropeiska hörn av världen är bland det stabilaste och mest monarkirika. Men monarkin har inte orsakat stabiliteten, utan precis tvärtom: Stabiliteten har gjort att vi har monarkin kvar. Kungens makt har inte berövats honom med våld, utan bit för bit eliminerats genom riksdagsbeslut. Det krävs bara två riksdagsbeslut för att eliminera hela kungaämbetet, mer dramatiskt än så är det inte. Stabiliteten kommer att bestå, den vilar inte på kungaämbetet.
Men om man vill genomföra den lilla sista förändringen till fullt folkstyre eller ej handlar mest om rent tyckande.
Att peka på monarkins baksidor är faktiskt rätt så svårt. Att bemöta argumenten för den konstitutionella monarkin är däremot inte särskilt svårt. Argumenten från båda sidor är oftare känslomässiga än bra, och följdaktligen handlar motargumenten mest om argumentens giltighet. Hela debatten handlar mest om hur man tolkar betydelsen av vissa ord, och om nyanser i språket.
De flesta av rojalisternas argument bygger på "Det har alltid varit så"-retoriken. Allt från tusenårsargumentet till fostransargumentet har drag av det och måste analyseras utifrån det. Hur vi ser på dessa argument beror på hur vi betraktar förändring och stabilitet i ett land. Det beror också på hur väl vi vill att symbolerna för dessa skall samverka med det de representerar:
- Skall en mänsklig symbol för Sverige själv vara ett exempel på de ideal vi har om den sortens demokrati som bygger på allas lika värde och rättigheter?
- Skall denna symbol räknas in i de "alla" som skall ha lika värde och rättigheter?
- Eller kan den undantas från ovanstående krav och endast stödja dem utifrån?
- Är en person som har fostrats utanför gruppen "alla" i en nation mer lämpad att symbolisera den nationen än en som har fostrats som en del av den?
och
- Är bevarandet av det gamla något självändamål som skall tilldelas värde?
Hur man svarar på dessa frågor kanske avgör om man är republikan eller monarkist. Om jag svarar Ja, Ja, Nej, Nej och Nej, och definierar mig som republikan, hur tror vi att en som definierar sig som monarkist svarar? Skulle en monarkist förstå min definition av "demokrati"? Skulle han eller hon förstå min definition av det lilla enkla ordet "alla"?
Visst kan man som monarkist börja prata om att alla inte alls har lika värde och rättigheter. Det skiljer sig ändå p g a kön, socialgrupp, intelligens o s v. Men skulle den personen verkligen aktivt arbeta för att bevara den skillnaden även inom andra områden?
Huruvida man bör bevara traditioner eller ej kan aldrig bli något annat än ett rent värdeomdöme. Det går inte att argumentera om sådana, bara acceptera att vi tycker olika.
Huruvida stabiliteten i ett land tryggas av monarkin kan vi inte veta förrän vi har provat. Och det har provats i andra länder. När det gäller uppror har både kungar och presidenter avsatts när nya makthavare har velat ta över. Monarkin var tydligen inte någon garant för stabilitet i de länderna. Det finns undantag, men absolut ingen garanti.
Vårt nordvästeuropeiska hörn av världen är bland det stabilaste och mest monarkirika. Men monarkin har inte orsakat stabiliteten, utan precis tvärtom: Stabiliteten har gjort att vi har monarkin kvar. Kungens makt har inte berövats honom med våld, utan bit för bit eliminerats genom riksdagsbeslut. Det krävs bara två riksdagsbeslut för att eliminera hela kungaämbetet, mer dramatiskt än så är det inte. Stabiliteten kommer att bestå, den vilar inte på kungaämbetet.
Men om man vill genomföra den lilla sista förändringen till fullt folkstyre eller ej handlar mest om rent tyckande.
Ondskan
Hur ofta gläds vi åt att en människa är död? Jag har svårt att se Osama Bin Ladin som en människa. Jag ser honom inte som ett monster eller liknande, för att jag vet att han inte är artskild från mig. Men ändå ser jag mest hans symboliska betydelse som ondskan personifierad. Hur kommer det sig egentligen?
Jag minns den där dagen. Jag kom in i mitt arbetsrum, för jag skulle hämta mina saker och gå tidigare. Några arbetskamrater stod vid datorn och sa: "Något har hänt i USA." Det lät allvarligt, så när jag hade cyklat hem slog jag på TV:n. Det såg ut som en filminspelning. Det var så maffigt, litet kusligt vackert på något sätt. Planen som kom flygande, kraschade rakt in i skyskraporna, som sedan rasade i ett enormt moln av damm. Det tog en stund att ta till sig att det var på riktigt.
Chocken först. Sen diskussionerna om vad man skulle göra åt saken. USA:s attack på Afghanistan kändes litet luddigt missriktad vad jag minns. Men det fanns väl inget annat sätt? Gärningsmännen var ju redan döda. Då återstår deras ledare. Och kanske passa på att göra upp med litet orättvisor i ett odemokratiskt land, och det är väl i sig inget fel i det, om det nu var det de ville? Men det kändes som så väldigt mycket bomber för en enda person, som man inte ens visste var han fanns.
Och nu är han död. Jag är egentligen mot dödsstraff, hopplöst idealistisk nästan totalpacifist. Men jag kan inte hjälpa att jag känner att det är litet skönt att han är död.
Undrar vilken betydelse det har för al-Quaida. Kommer de att komma av sig, kommer de att dyrka honom som martyr, eller kommer de bara att tillsätta en ny ledare? Jag vet så litet om hur terroristgrupper fungerar. Har de den sortens frälsarpersonsdyrkan som bara kan riktas mot en levande, aktiv människa? Eller är det den sortens andliga ledardyrkan som även kan riktas mot en död? Eller är det ingen dyrkan av någon specifik ledare alls?
Jag har nog själv faktiskt en litet frälsarpersonsk hållning i den här frågan. Jag ser Bin Ladin som en symbol för ondskan, men symbolen lever inte vidare. Med honom dog hans ondska.
Jag minns den där dagen. Jag kom in i mitt arbetsrum, för jag skulle hämta mina saker och gå tidigare. Några arbetskamrater stod vid datorn och sa: "Något har hänt i USA." Det lät allvarligt, så när jag hade cyklat hem slog jag på TV:n. Det såg ut som en filminspelning. Det var så maffigt, litet kusligt vackert på något sätt. Planen som kom flygande, kraschade rakt in i skyskraporna, som sedan rasade i ett enormt moln av damm. Det tog en stund att ta till sig att det var på riktigt.
Chocken först. Sen diskussionerna om vad man skulle göra åt saken. USA:s attack på Afghanistan kändes litet luddigt missriktad vad jag minns. Men det fanns väl inget annat sätt? Gärningsmännen var ju redan döda. Då återstår deras ledare. Och kanske passa på att göra upp med litet orättvisor i ett odemokratiskt land, och det är väl i sig inget fel i det, om det nu var det de ville? Men det kändes som så väldigt mycket bomber för en enda person, som man inte ens visste var han fanns.
Och nu är han död. Jag är egentligen mot dödsstraff, hopplöst idealistisk nästan totalpacifist. Men jag kan inte hjälpa att jag känner att det är litet skönt att han är död.
Undrar vilken betydelse det har för al-Quaida. Kommer de att komma av sig, kommer de att dyrka honom som martyr, eller kommer de bara att tillsätta en ny ledare? Jag vet så litet om hur terroristgrupper fungerar. Har de den sortens frälsarpersonsdyrkan som bara kan riktas mot en levande, aktiv människa? Eller är det den sortens andliga ledardyrkan som även kan riktas mot en död? Eller är det ingen dyrkan av någon specifik ledare alls?
Jag har nog själv faktiskt en litet frälsarpersonsk hållning i den här frågan. Jag ser Bin Ladin som en symbol för ondskan, men symbolen lever inte vidare. Med honom dog hans ondska.
Kreativa tankar
Ibland går tankarna trögt hos populasen. Kreativitet verkar inte uppskattas alls. Här kommer Carin Jämtin och brainstormar friskt, och istället för att uppskatta hennes förmåga att tänka utanför ramarna, och förstå fördelen med att vissa människor gör så, så haglar det kommentarer om hur dum och korkad hon är i största allmänhet. Men det de glömmer är att det är avsevärt mycket bättre att våga tänka dumt än att göra som alltför många människor: inte tänka alls.
Människors mentala förmåga fungerar på olika sätt. Vissa människor är tankelekare, de slänger ur sig vilda idéer som kanske inte har så stor verklighetsförankring i det första stadiet. Andra människor måste ha tid på sig att smälta, begrunda och göra verklighet av tankelekarnas idéer. I ett första stadium kan det tyckas att idéerna är dumma, men slutar det alltid där så kommer aldrig något nytt att kunna hända.
Vissa av de kreativt tänkande människornas idéer är verkligen dumma. Men tänkarna är verkligen inte dumma. Det är de som för utvecklingen framåt. De seende hönorna må hitta fler korn. Men de blinda har större chans att hitta de riktiga guldkornen, eftersom de letar på ställen där de seende inte skulle få för sig att leta.
Och idén om muslimska helgdagar är ändå inte den vildaste idén jag har hört. Det är kul att olika slags svenska kulturer har börjat få uppmärksamhet. Numera vet alla om det är Ramadan eller ej. En utmaning (man skall ju inte använda ordet problem) är att muslimerna inte är den enda religiösa grupp som skulle behöva egna helgdagar.
Men tanken om att ha en helgdagspott att ta av låter märklig. Dels har vi redan en helgdagspott i form av semesterdagar, dels tycker jag (subjektivt eller ej) att det är bra med helgdagar som förenar människor. Om vi skall ha en helgdagspott bör vi försäkra alla människor om att de verkligen har lagstadgad rätt att ta ut dem under sina speciella religiösa högtider, i största möjliga mån. Och då följer genast fler utmaningar angående hur stor den månen skall vara.
Om vi såg över helgdagarna så finns det några som traditionellt betraktas som kristna som vi bör ha kvar, för de firas av de flesta "etniska svenskar": Juldagen och påskdagen. Annandagarna och långfredagen är mer tveksamma. Midsommardagen bör också vara kvar, för midsommar firas också, och även om den räknas till de kristna högtiderna så är den inte det. Nationaldagen är viktigast av alla: den ultimata enande dagen för alla boende i Sverige.
Men vem firar trettondag jul, av någon annan anledning än att ta strid mot "nya svenskar"? De som vill fira den dagen, Kristi Himmelsfärd och Första maj kan ju använda sina semesterdagar, eller helgdagspotten, om det blir någon lösning med ledighetsgaranti under vissa bestämda dagar.
Då har vi massor av dagar kvar att fördela på de andra stora religionernas stora högtider. Jag har inga problem med att vara ledig på Eid-al-Fitr istället för på trettondag jul. Den flyttar sig dessutom över året, så det blir litet omväxling i ledigheterna. Och just jag har ju också möjlighet att byta ut dagarna litet informellt p g a att jag har ett sånt jobb, och den möjligheten är jag inte ensam om.
Om helgdagarna skall fungera som enande för folket, vare sig de skall ena nationen, den etniska gruppen eller den religiösa gruppen, så kanske det inte är en dum idé att låta alla inom nationen vara med och bestämma. Det är inte säkert att muslimerna ens tycker att det är nödvändigt med en helgdag för att ena dem under Eid, men en viss öppenhet behövs.
Människors mentala förmåga fungerar på olika sätt. Vissa människor är tankelekare, de slänger ur sig vilda idéer som kanske inte har så stor verklighetsförankring i det första stadiet. Andra människor måste ha tid på sig att smälta, begrunda och göra verklighet av tankelekarnas idéer. I ett första stadium kan det tyckas att idéerna är dumma, men slutar det alltid där så kommer aldrig något nytt att kunna hända.
Vissa av de kreativt tänkande människornas idéer är verkligen dumma. Men tänkarna är verkligen inte dumma. Det är de som för utvecklingen framåt. De seende hönorna må hitta fler korn. Men de blinda har större chans att hitta de riktiga guldkornen, eftersom de letar på ställen där de seende inte skulle få för sig att leta.
Och idén om muslimska helgdagar är ändå inte den vildaste idén jag har hört. Det är kul att olika slags svenska kulturer har börjat få uppmärksamhet. Numera vet alla om det är Ramadan eller ej. En utmaning (man skall ju inte använda ordet problem) är att muslimerna inte är den enda religiösa grupp som skulle behöva egna helgdagar.
Men tanken om att ha en helgdagspott att ta av låter märklig. Dels har vi redan en helgdagspott i form av semesterdagar, dels tycker jag (subjektivt eller ej) att det är bra med helgdagar som förenar människor. Om vi skall ha en helgdagspott bör vi försäkra alla människor om att de verkligen har lagstadgad rätt att ta ut dem under sina speciella religiösa högtider, i största möjliga mån. Och då följer genast fler utmaningar angående hur stor den månen skall vara.
Om vi såg över helgdagarna så finns det några som traditionellt betraktas som kristna som vi bör ha kvar, för de firas av de flesta "etniska svenskar": Juldagen och påskdagen. Annandagarna och långfredagen är mer tveksamma. Midsommardagen bör också vara kvar, för midsommar firas också, och även om den räknas till de kristna högtiderna så är den inte det. Nationaldagen är viktigast av alla: den ultimata enande dagen för alla boende i Sverige.
Men vem firar trettondag jul, av någon annan anledning än att ta strid mot "nya svenskar"? De som vill fira den dagen, Kristi Himmelsfärd och Första maj kan ju använda sina semesterdagar, eller helgdagspotten, om det blir någon lösning med ledighetsgaranti under vissa bestämda dagar.
Då har vi massor av dagar kvar att fördela på de andra stora religionernas stora högtider. Jag har inga problem med att vara ledig på Eid-al-Fitr istället för på trettondag jul. Den flyttar sig dessutom över året, så det blir litet omväxling i ledigheterna. Och just jag har ju också möjlighet att byta ut dagarna litet informellt p g a att jag har ett sånt jobb, och den möjligheten är jag inte ensam om.
Om helgdagarna skall fungera som enande för folket, vare sig de skall ena nationen, den etniska gruppen eller den religiösa gruppen, så kanske det inte är en dum idé att låta alla inom nationen vara med och bestämma. Det är inte säkert att muslimerna ens tycker att det är nödvändigt med en helgdag för att ena dem under Eid, men en viss öppenhet behövs.
En kunglig purpur av vårt bästa blod
Fjärde versen på Kungssången:
Titta vilka fina försvarstal de anför:
"Vi sjunger den inte längre." Nej, rojalisterna plockar russinen ur kakan på sina sånger precis som sossarna gör med Internationalen. Kungssången är visserligen skriven för länge sen, till en annan kung, men jag tolkar den som mer riktad till kungen som institution än till Oscar I som person. Och den institutionen finns kvar.
"Det betyder att kungen går i fronten och dör först" Och för "sina" män i döden. Vilket hjältemod! Kollektivt självmord.
"Det betyder att dö för sitt land!" Och för "sin" kung och "sitt" samhällssystem. Visst har vi ett bra land nuförtiden som det kanske kan vara värt att dö för, men då skulle det vara för att försvara demokratiska värderingar och inte landet som sådant av nationalistiska skäl. Det är därför versen inte passar i Kungssången. Möjligen skulle den passa i en hyllningssång till demokratin. Och tänk på Gedächtniskirche i Berlin, där de på en sorgsen skylt lovar att aldrig mer försöka lösa konflikter med krig. Det säger en del.
Jag säger bara, nu när konungens födelsedag har övergått i arbetarnas forna befrielsedag:
Och tag vår sista fana duNå, skrattar du eller känner du hur ditt hjärta börjar klappa hårdare för Sverige? Finns det något försvar för den sistnämnda gruppen? Jag trodde att folk i allmänhet sjöng versen av ironiska skäl, precis som de sjunger skatteversen i Internationalen för att förlöjliga sossarna. Men visste du att det finns folk som inte sjunger någon vers av Kungssången för att förlöjliga kungen och monarkin? Och att det finns tendenser till att vilja försvara även ovanstående vers?
och dristeliga för ännu
i döden dina män
ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god
och svepa dig i den
Titta vilka fina försvarstal de anför:
"Vi sjunger den inte längre." Nej, rojalisterna plockar russinen ur kakan på sina sånger precis som sossarna gör med Internationalen. Kungssången är visserligen skriven för länge sen, till en annan kung, men jag tolkar den som mer riktad till kungen som institution än till Oscar I som person. Och den institutionen finns kvar.
"Det betyder att kungen går i fronten och dör först" Och för "sina" män i döden. Vilket hjältemod! Kollektivt självmord.
"Det betyder att dö för sitt land!" Och för "sin" kung och "sitt" samhällssystem. Visst har vi ett bra land nuförtiden som det kanske kan vara värt att dö för, men då skulle det vara för att försvara demokratiska värderingar och inte landet som sådant av nationalistiska skäl. Det är därför versen inte passar i Kungssången. Möjligen skulle den passa i en hyllningssång till demokratin. Och tänk på Gedächtniskirche i Berlin, där de på en sorgsen skylt lovar att aldrig mer försöka lösa konflikter med krig. Det säger en del.
Jag säger bara, nu när konungens födelsedag har övergått i arbetarnas forna befrielsedag:
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits
Nu vill vi säkra evig fred
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra bröder än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)