Det finns ett litet fåtal högljudda individer som vill avskaffa allemansrätten. Debatten börjar ofta på en rätt ytlig nivå om nedskräpning och förstörelse och organiserade grupper som tjänar pengar på andras mark. Mycket av sakerna i den här kategorin är redan förbjudet och det som inte är det kunde regleras bättre, och det vet egentligen alla så det är konstigt att det tas upp så ofta.
Vidare kommer exempel på övertolkningar av strandskyddet som leder till att markägaren inte får ställa en hopfällbar trädgårdsstol närmare än 100 meter från stranden. Det kan ju tyckas som onödigt paragrafrytteri, men att det enda alternativet skulle vara markägarens fulla rätt att efter tycke och smak sätta upp taggtråd, förbudsskyltar och övervakningskameror för att hålla allmänheten ute är en av de falskaste dikotomierna jag har hört.
Nu börjar de intressanta ideologiska diskussionerna bli relevanta. De som handlar om vad äganderätt är och vad demokrati är. Ofta verkar de mest hetlevrade motståndarna synnerligen omedvetna om grunderna till privat ägande, vad äganderätt är och vem som har gett dem den rätten. Privat äganderätt är ingen självklarhet, men i en modern liberal demokrati är den ett viktigt inslag som alla vill värna om. Även de flesta mest inbitna flumvänsterkommunistfascister är emot totalt avskaffande av äganderätten.
Men vem ger dig den rätten? En del filosofer har definierat naturrättslig äganderätt till sådant vi har format och bearbetat själva. Tillverkar jag ett föremål så är föremålet alltså mitt. Liknande kan även tillämpas på mark, i bemärkelsen brukar jag marken så är den min. Men på grund av att det här inte innefattar obrukad mark, hävdvunnet brukande, och hinder för allmänheten att börja bruka en obrukad markplätt och därmed tillskansa sig den, så är naturrätten väldigt svår att tillämpa för markägande.
Vi behöver alltså en annan definition för äganderätt. Jag kommer på två:
1) Den socialistiska, där de onda kapitalisterna/feodalherrarna/makthavarna har roffat åt sig mark som borde vara gemensam
2) Den liberala, där vi alla fria individer genom demokratiska val stiftar lagar som ger enskilda personer rätt att nyttja markområden enligt de regler som vi bestämmer.
Jag antar att få markägare tycker sig ha roffat åt sig mark. Däremot finns det nog många som tycker att staten har roffat åt sig makten över den mark som borde vara deras. Jag ställer mig alltid frågande till hur de motiverar sin naturliga privata rätt till marken. Att motivera naturlig gemensam rätt till marken är betydligt enklare, även för vilken övertygad liberal och antisocialist som helst.
Den liberala ståndpunkten ger däremot rätt till olika åsikter. Det vet de flesta som argumenterar om hur allemansrätten och den privata äganderätten borde stå i förhållande till varandra. Men fler av dem som ger sig in i debatten borde ta reda på den här grundläggande förutsättningen först. Då kunde motståndarna börja försöka övertyga mig om att jag borde ge dem oinskränkt makt över sina ägor, istället för att hävda att de redan borde ha det av någon anledning som de inte ens vet själva.
Jämställdhet och könssegregerade sällskap
Återigen är jag inblandad i en debatt om jämställdhet och kvinnligt och manligt. Denna gång var upprinnelsen en diskussion om frimurarorden, en i mina ögon rätt harmlös organisation utom när det gäller en enda sak, som egentligen är rent åt skogen förskräckligt fruktansvärd. Dock är det inte deras fel, utan ett allmänt samhällsfenomen, som är svårt att ta till sig om man dissekerar det, och ofta misstänker jag faktiskt att det är därför folk låter bli att fundera på det.
Tänk er för en liten stund att det fanns en förening som stängde ute svarta människor av tradition. de förklarade sig med att alla raser visst är lika mycket värda, att det finns separata föreningar för svarta som de kan gå med i om de vill, och att det är bra om svarta och vita kan umgås åtskiljda ibland, för vi har ju så olika bakgrund och erfarenheter. Och alla föreningar måste ju få lov att finnas i ett demokratiskt samhälle!
Jag hittar inte ens på. I Odd Fellow var svarta utestängda in på 1950-talet. I Sydafrika rådde apartheid till 1994, minns ni det? Det är 19 år sen. Går det att vara mot rasism om man är för rassegregerade föreningar? Går det att vara för jämställdhet om man är för könssegregerade föreningar?
Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter skall alla människor behandlas lika, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, funktionshinder o.s.v. Följaktligen är det sedan 19 år tillbaka helt otänkbart för vilken förening som helst i den demokratiska delen av världen att stänga ute folk p.g.a. hudfärg, sexuell läggning och funktionshinder. Men det är helt självklart att det skall gå att stänga ute folk p.g.a. kön.
Tänk er t.ex. att endast män fick spela fotboll och endast kvinnor fick spela handboll. De fick inte veta varandras regler eller gå på varandras matcher. Om någon kvinna ville spela fotboll, eller man ville spela handboll, så blev de kallade bittra och missunsamma, och ombedda att hålla sig till sin sport om det nu var så intressant för dem. Precis så fungerar de könssegregerade sällskapen.
I frimurarordens begynnelse så fanns det faktiskt även kvinnor, så diskussionen är inte precis ny. Att man då valde att utestänga dem vet jag inte vad det berodde på, men synen på kvinnor var litet annorlunda då jämfört med nu. Att man idag väljer att bevara en tradition som härstammar från 1700-talet, då kvinnor i princip ansågs vara förfelade män, och hänvisa till samma tradition, är skrämmande.
Rotary tog in kvinnor till slut. Det blev ganska snart en självklarhet att de får vara med. Odd fellow har gjort tvärtom, reglerat segregationen fram till sista graderna, då det plötsligt är tillåtet att gå på varandras möten. Frimurarna har inte gjort något alls. Vad finns det som hindrar dem, som inte hindrade Rotary? Och om det skulle förändras, hur lång tid skulle det egentligen dröja innan folk tycker det är lika skrattretande med könssegregerade frimurarloger, som de nu tycker om könssegregerade Rotaryföreningar? Min gissning är ungefär 19. Dagar.
Tänk er för en liten stund att det fanns en förening som stängde ute svarta människor av tradition. de förklarade sig med att alla raser visst är lika mycket värda, att det finns separata föreningar för svarta som de kan gå med i om de vill, och att det är bra om svarta och vita kan umgås åtskiljda ibland, för vi har ju så olika bakgrund och erfarenheter. Och alla föreningar måste ju få lov att finnas i ett demokratiskt samhälle!
Jag hittar inte ens på. I Odd Fellow var svarta utestängda in på 1950-talet. I Sydafrika rådde apartheid till 1994, minns ni det? Det är 19 år sen. Går det att vara mot rasism om man är för rassegregerade föreningar? Går det att vara för jämställdhet om man är för könssegregerade föreningar?
Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter skall alla människor behandlas lika, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, funktionshinder o.s.v. Följaktligen är det sedan 19 år tillbaka helt otänkbart för vilken förening som helst i den demokratiska delen av världen att stänga ute folk p.g.a. hudfärg, sexuell läggning och funktionshinder. Men det är helt självklart att det skall gå att stänga ute folk p.g.a. kön.
Tänk er t.ex. att endast män fick spela fotboll och endast kvinnor fick spela handboll. De fick inte veta varandras regler eller gå på varandras matcher. Om någon kvinna ville spela fotboll, eller man ville spela handboll, så blev de kallade bittra och missunsamma, och ombedda att hålla sig till sin sport om det nu var så intressant för dem. Precis så fungerar de könssegregerade sällskapen.
I frimurarordens begynnelse så fanns det faktiskt även kvinnor, så diskussionen är inte precis ny. Att man då valde att utestänga dem vet jag inte vad det berodde på, men synen på kvinnor var litet annorlunda då jämfört med nu. Att man idag väljer att bevara en tradition som härstammar från 1700-talet, då kvinnor i princip ansågs vara förfelade män, och hänvisa till samma tradition, är skrämmande.
Rotary tog in kvinnor till slut. Det blev ganska snart en självklarhet att de får vara med. Odd fellow har gjort tvärtom, reglerat segregationen fram till sista graderna, då det plötsligt är tillåtet att gå på varandras möten. Frimurarna har inte gjort något alls. Vad finns det som hindrar dem, som inte hindrade Rotary? Och om det skulle förändras, hur lång tid skulle det egentligen dröja innan folk tycker det är lika skrattretande med könssegregerade frimurarloger, som de nu tycker om könssegregerade Rotaryföreningar? Min gissning är ungefär 19. Dagar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)