I mitt förrförra inlägg uttryckte jag en stark oro, ja rentav skräck inför konsekvenserna av vissa nya lagar och tillämpningar av lagar. I podden p3 dystopia, avsnittet Slaget om klimatet, sabotage används begreppet sabotage i den gängse meningen: Stora, krigsliknande, bestående attentat med risk för många människoliv. Som att spränga en bro. Inte att sätta sig på den.
Ett annat poddavsnitt, från Konflikt, Klimataktivisterna som blev sabotörer tar upp att betydelsen verkar börja glida genom att man åtalar vanliga demonstranter för sabotage. Ska man betrakta demonstrationer som så allvarliga börjar vi verkligen närma oss diktatur.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta (kanske mest gråta) när Tobias Andersson, sd, gör sig själv till talesman för de människor som fått sina liv förstörda när demonstranter satte sig på vägarna och orsakade bilköer. Han frossar i uttrycken "grovt kriminella", och rätten till "upprättelse för brottsoffren", som om han talade om grov misshandel eller liknande. Herrejesses, om det vore så traumatiskt att stå i en bilkö skulle världen vara full av psykiska vrak.
Många personer går bananas på den där ambulansen som fick vänta några minuter (som har blivit "ambulanser" efter en kort tids ryktesspridning). Vandringssägner cirkulerar om att en person dog. Det är inte sant, men sprids i sociala media för att egga upp demonstrationsmotståndarna. Demonstranterna hade en ambulansväg, som skulle hållas fri. Det råder delade meningar om det är demonstranterna eller den häktningskåta polis som blockerade ambulansvägen som ska hållas skyldig till stoppet.
Klart att sd:are inte vill att folk demonstrerar. Om de inte ser något motstånd från folket är det ju lättare att inbilla sig att alla tycker som de. Genom att fängsla alla som protesterar mot styret blir det inga protester. Det är så det fungerar i diktaturer. "Brottslighetens allvar" handlar nog från sd:s sida mer om risken att bli ifrågasatta än om risken att polisen måste stoppa en ambulans när demonstranterna till varje pris ska bort. Och de nyttiga idioterna på sociala medier stämmer in i kören.
Zilla Hirsch på åklagarmyndigheten gör klokt i att svara på precis det som journalisterna vill ha fram: att det aldrig går att säga att man är opåverkad av den politiska debatten när man lever och verkar i ett samhälle. De har inte upplevt några påtryckningar, och det är klart att de försöker att vara opartiska, men jag tror att om vi inser att vi påverkas av omvärlden kan vi vara mer på vår vakt och ifrågasätta oss själva mer.
Demokratin, yttrandefriheten och rätten att demonstrera måste försvaras. Det går inte att säga för många gånger!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar