En av tio vill ha barnfria zoner på stan.
I de förindustiella samhällena var barnen en investering för framtiden, precis som att köpa aktier i ett växande företag. Allt eftersom de växte kunde de bidra mer och mer till familjens ekonomi, för att kunna avlasta föräldrarna när de blev äldre och utslitna. Att alla, barn som vuxna, arbetade var en självklarhet innan lönearbetet och principen att sälja sin arbetskraft slog igenom som dominerande inkomstkälla. Först då började barnen vara i vägen och behovet att hålla dem på plats uppstod. Barn har inte lika mycket arbetskraft att sälja som vuxna.
Jag har sett inbjudningar till bröllop, där brudparet ger följande meddelande till gästerna: Vi älskar barn, men den här gången får de stanna hemma. Jag är övertygad om att de här brudarna och brudgummerna verkligen älskar barn. Barn är för dem ett nöje, en kul hobby. I rätt sammanhang vill de gärna höra barn stoja och leka, men så fort det inte passar skall de lätt kunna stuvas undan till barnvakter, förskolor och hemmaföräldrar. För samhället är inte deras plats, utom möjligen som accessoarer att köpa kläder, barnvagnar och bärsjalar till.
En del människor älskar inte barn, och det är verkligen ingenting konstigt med det! Varför skall man förväntas älska andra barn än sina egna? Ingen förväntar sig ju att jag skall älska andra kvinnors män. Visst kan man ha en allmän människokärlek, och den inrymmer både barn och vuxna, men älskar alla gör man inte. Däremot måste man respektera andra människors rätt att vistas bland folk. Om man t.ex. startar en restaurang gör man det för att servera människor mat, och man behöver inte älska alla sina kunder. Men börjar man vilja stänga ute vissa folkgrupper borde man fundera på ett annat jobb.
