Dagens rubrik är ett stycke vardagsfilosofi av en 7-åring, om hennes framtida karriär som kaninuppfödare. Ett inslag i Landet runt igår handlade om kaninkött som ett vettigt köttalternativ, miljövänligt eftersom de inte släpper ut växthusgaser på samma sätt som exempelvis kor, men kontroversiellt eftersom en del människor inte vill äta kaniner för att de är så söta... Och nu pratar jag inte ens om 7-åringar som blir vegetarianer i ett par veckor innan de har accepterat den nya skolkunskapen att det kött de äter kommer från djur, utan om vuxna människor som tycks ha levt med skygglapparna på hela livet.
En sedvanlig stenåldersförklaring gavs till att vi är så negativa till kaninkött, att våra gener eller nåt hindrar oss från att äta det vi inte är vana vid från det vi är barn, eftersom vi inte vet om det är farligt eller ej. Men jag är litet skeptisk till stenåldern. Då tror jag i så fall mer på förklaringen att vårt samhälle har delat upp världen i å ena sidan djur, å andra sidan färdigpackat kött, styckat till oigenkännlighet, i varudiskarna, och att folk faktiskt har svårt att förstå kopplingen känsolmässigt, trots att varenda kotte naturligtvis vet med förnuftet.
Jag fick låna en bok från några bekanta häromveckan, som heter "De goda djuren", en pedagogisk 70-talsbok som klart och koncist förklarar för barnen varifrån kött kommer. "Innan man kan äta grisarna måste man döda dem och dela upp dem i mindre bitar" informerar boken. Att det låter så groteskt tror jag beror på just ovanstående, att kopplingen mellan gris och fläskkotlett inte riktigt kommer spontant.
Samma förklaring har jag till att jag studsade när min dotter krasst konstaterade att "Kaninbarnen behöver sin mamma när de är små, men sen när de har blivit stora, då klarar de sig själva, och då kan jag döda henne och äta upp henne." Dessutom presenteras inte kaniner för barn som kött, utan som söta gosedjur. Men pratar man litet med barnen, innan de har hunnit skaffa sig fördomar om vilka djur som är söta och vilka man äter, så blir kaninkött åtminstone inte mer konstigt än griskött.
Jag har träffat många människor som äter kött, men som aldrig skulle kunna tänka sig att slakta djur själva, eftersom de tycker det är så hemskt att döda levande varelser. Jag tycker att det är litet sorgligt. Att vi har förlorat kontakten med naturen är visserligen också ett slentrianuttryck som kan användas litet hur som helst, men i det här fallet känns det rätt relevant. Veganerna skulle aldrig kunna använda sitt stridsrop "Kött är döda djur" om de inte trodde att folk har svårt att koppla ihop kött och djur. Annars blir det ju bara konstigt: Ja, och sallad är växter...
Miljömässigt ser jag fram emot odlat kött. Om det blir ett mer effektivt sätt att producera muskelvävnad än att gå via ett helt djur, så är jag väldigt positivt inställd. Annars är blåmusslor bra, de renar haven från övergödande näringsämnen. Och så kan vi väl satsa litet på att få in kaniner bland de djur som räknas som ätbara. De behöver mer kärlek än potatisen i trädgårdslandet, så de kanske inte riktigt passar alla hobbysjälvhushållare, men de kräver betydligt mindre betesmarker än naturbetande kor.
En drottning till Sverige
Idag jublar jag över den goda nyheten att fotbollsdrottningen Marta återvänder till Sverige för att spela i Tyresö. Nu skall jag passa på att se litet världsklassfotboll igen, det är så lugnt och folkligt på dammatcher dessutom.
Andra eventuellt framtida drottningar tänkte jag göra mitt bästa för att låtsas ointresserad av. Det gick nästan. (Jag antar att jag redan är med på svenska folkets allmänna grattis.)
Andra eventuellt framtida drottningar tänkte jag göra mitt bästa för att låtsas ointresserad av. Det gick nästan. (Jag antar att jag redan är med på svenska folkets allmänna grattis.)
Vi vill ju så gärna se dem falla
Ofta tycker jag mig se att överklassen i Sverige ges någon sorts "horan och madonnan" - position bland oss vanliga dödliga. Dels är de elaka, dryga och omoraliska utsugare, dels är de upphöjda till skyarna i någon sorts guldglänsande sagovärld som alla vill efterlikna.
Senast på tapeten var överklassafarin och den efterföljande debatten om rikemansbarnen som inte vågar säga att de bor i Saltsjöbaden. Men hallå, testa att säga att du bor i Hallunda nästa gång, och se vilka kommentarer du får! Kanske du rentav har kommenterat någons boende själv någon gång? Inget barn kan hjälpa var han eller hon bor, men problemet med att bli besvärad av att folk frågar är långtifrån enbart överklassens problem.
Jag minns själv känslan av befrielse när mina föräldrar hade flyttat från betongslummen till det ultimata medelsvenssonradhuset. Jag kunde plötsligt, i alla sammanhang säga "de bor i Viksjö, i Hummelmora" utan att få konstiga blickar eller överslätande, krystade kommentarer om hur fint det var med utsikten mot ängen mellan järnvägen och E18.
När jag läste etnologi i början av 90-talet åkte vi en gång ut till Hallunda för att studera folket där. Vi stod på en parkering och fick oss en guidning i billigt byggande av vår lärare. Sedan intervjuade vi några boende i området. Studier om underklassen finns det gott om.
Men utöver det finns det även några böcker om överklassen. Båda skulle kunna beskriva den särskiljande kulturen och synliggöra skillnaderna. Det kan användas i ett gott syfte, till förståelse och respekt för andra människor. Men det är mest böckerna om underklassen som har detta fokus. Böcker om överklassen tenderar både att reta upp mer, och att vilja ge små frestande smakprov på överklassens guldglans åt oss vanliga människor. Kanske för att överklassen knappast har någon anledning till att vilja bli förstådda och utveckla gemenskap med andra samhällsklasser?
Många i medelklassen är ändå relativt okunniga om överklassens existens. En del tror sig till och med själva tillhöra den, bara för att de tycker sig ha anammat deras normer. Det kanske skrämmer överklassen, vem vet? Därför känns det säkert som en trygghet för dem när kungen, Lundsberg och deras boende ifrågasätts. Vi när klassgränsen från båda håll. Kritiken från blodtörstiga medelsvenssons, som inte vill något hellre än att se dem falla, kanske är överklassens största bekräftelse på att de fortfarande betraktas som litet annorlunda i gemene mans ögon.
Senast på tapeten var överklassafarin och den efterföljande debatten om rikemansbarnen som inte vågar säga att de bor i Saltsjöbaden. Men hallå, testa att säga att du bor i Hallunda nästa gång, och se vilka kommentarer du får! Kanske du rentav har kommenterat någons boende själv någon gång? Inget barn kan hjälpa var han eller hon bor, men problemet med att bli besvärad av att folk frågar är långtifrån enbart överklassens problem.
Jag minns själv känslan av befrielse när mina föräldrar hade flyttat från betongslummen till det ultimata medelsvenssonradhuset. Jag kunde plötsligt, i alla sammanhang säga "de bor i Viksjö, i Hummelmora" utan att få konstiga blickar eller överslätande, krystade kommentarer om hur fint det var med utsikten mot ängen mellan järnvägen och E18.
När jag läste etnologi i början av 90-talet åkte vi en gång ut till Hallunda för att studera folket där. Vi stod på en parkering och fick oss en guidning i billigt byggande av vår lärare. Sedan intervjuade vi några boende i området. Studier om underklassen finns det gott om.
Men utöver det finns det även några böcker om överklassen. Båda skulle kunna beskriva den särskiljande kulturen och synliggöra skillnaderna. Det kan användas i ett gott syfte, till förståelse och respekt för andra människor. Men det är mest böckerna om underklassen som har detta fokus. Böcker om överklassen tenderar både att reta upp mer, och att vilja ge små frestande smakprov på överklassens guldglans åt oss vanliga människor. Kanske för att överklassen knappast har någon anledning till att vilja bli förstådda och utveckla gemenskap med andra samhällsklasser?
Många i medelklassen är ändå relativt okunniga om överklassens existens. En del tror sig till och med själva tillhöra den, bara för att de tycker sig ha anammat deras normer. Det kanske skrämmer överklassen, vem vet? Därför känns det säkert som en trygghet för dem när kungen, Lundsberg och deras boende ifrågasätts. Vi när klassgränsen från båda håll. Kritiken från blodtörstiga medelsvenssons, som inte vill något hellre än att se dem falla, kanske är överklassens största bekräftelse på att de fortfarande betraktas som litet annorlunda i gemene mans ögon.
Det låter för bra för att vara sant
Tänk dig en enormt effektiv energikälla, som använde återvunnet avfall som bränsle, samtidigt som den så gott som oskadliggjorde det farligaste avfallet som finns, och bränslet räcker i 5000 år? Det sägs att det finns, på riktigt! Så vad är haken, förutom att det inte är riktigt färdigforskat på det än? Att det också är kärnkraft och därmed faller alla motståndares entusiasm? Kan vi inte kalla det "avfallsenergi" istället, så att det kan associeras litetgrann till de förnybara energikällorna, som också innehåller avfall, om än andra sorters avfall? Om vattenkraft, som oåterkalleligt förstör miljö och ekosystem i stora områden kan räknas som förnybar, så kan väl allt?
Vad är det som är förnybart egentligen? Vinden är förnybar, det är samma luft som blåser runt jorden gång på gång, och vindkraftverken kan tas ner, flyttas och återvinnas många gånger efter behov. Samma vatten kan rinna genom vattenkraftverken många gånger, men där är inte återställandet av naturen möjlig. Likaså träden som eldas som ved, kolatomerna i en del av de förbränningsprodukter som bildas kan nya träd återanvända för att växa, så i det fallet är det atomerna som står för förnybarheten. Men träden måste tas ut sparsamt så att marken hinner med att återställas mellan varven, och då räcker de inte till så mycket el.
De solstrålar som når mina solceller kan jag aldrig få igen. Jag kan få nya solstrålar i obegränsad mängd, men inte just de. Solen förnyas inte, den är densamma hela tiden, men livslängden är så lång att den inte kan betraktas som begränsad i praktiken. Solcellerna återställs dock till sin utgångspunkt gång på gång, så det är väl det som är förnybarheten. Om det inte syftar på solstrålarna på så sätt att förnybarhet i det här fallet, till skillnad från i vind- och vattenfallen, helt enkelt används som motsats till begränsning.
Olja återbildas för långsamt för att kallas förnybart. Kärnkraftsbränsle blir aldrig mer detsamma som det var, inte ens atomerna är desamma. Men nu har forskarna ändå hittat sätt att använda det en gång till, att återvinna, förnya. Men är en enda gång för få gånger för att det skall kunna definieras som förnybart, och är då ingen gång bättre än en gång?
Åsa Romsons och Lise Nordins artikel om förnybara energikällors potential är ovanligt väl vinklad idag. Den fokuserar mer på utbyggnad av sol och vindkraft, effektivisering av energianvändning och överföring, och avveckling av kärnkraften i takt med att den inte behövs än på en omedelbar nedläggning av kärnkraften. Förutom att vi inte blir av med det farliga avfallet på det sättet, så låter det också väldigt bra att kunna klara oss på förnybart om 20 år. Lika bra som att vi även kommer att vara oljeoberoende, till och med i trafiken, samtidigt.
Men om vi skall köra kärnkraften tills den inte behövs längre, så är det ändå inte mer kärnkraft deras meningsmotståndare talar om tills dess, utan lika mycket som nu. Om inte nya kärnkraftverk byggs kommer deras livslängd bli en begränsande faktor, inte bara deras nödvändighet. Även om Åsa och Lise har rätt i det de förmodligen tror, att det kommer ske ungefär samtidigt, så kommer den begränsande faktorn ändå finnas, och då borde de ha nämnt den samtidigt som de nämnde nödvändigheten.
Men att bygga nya kärnkraftverk med samma teknik som nu är kanske inte någon bra idé. Om jag skall vara riktig optimist och tro på båda artiklarna, att det går att bygga nya kraftverk som gör oss av med det gamla kärnkraftsavfallet samtidigt som vi får mer energi ur det och att den gamla kärnkraften inte behövs så länge till, så kommer jag ändå fram till slutsatsen att vi bör satsa på att bygga nya kärnkraftverk som drivs på återvunnet avfall.
Men vad skall jag kalla mig om jag är emot ny gammal kärnkraft men för ny ny?
Vad är det som är förnybart egentligen? Vinden är förnybar, det är samma luft som blåser runt jorden gång på gång, och vindkraftverken kan tas ner, flyttas och återvinnas många gånger efter behov. Samma vatten kan rinna genom vattenkraftverken många gånger, men där är inte återställandet av naturen möjlig. Likaså träden som eldas som ved, kolatomerna i en del av de förbränningsprodukter som bildas kan nya träd återanvända för att växa, så i det fallet är det atomerna som står för förnybarheten. Men träden måste tas ut sparsamt så att marken hinner med att återställas mellan varven, och då räcker de inte till så mycket el.
De solstrålar som når mina solceller kan jag aldrig få igen. Jag kan få nya solstrålar i obegränsad mängd, men inte just de. Solen förnyas inte, den är densamma hela tiden, men livslängden är så lång att den inte kan betraktas som begränsad i praktiken. Solcellerna återställs dock till sin utgångspunkt gång på gång, så det är väl det som är förnybarheten. Om det inte syftar på solstrålarna på så sätt att förnybarhet i det här fallet, till skillnad från i vind- och vattenfallen, helt enkelt används som motsats till begränsning.
Olja återbildas för långsamt för att kallas förnybart. Kärnkraftsbränsle blir aldrig mer detsamma som det var, inte ens atomerna är desamma. Men nu har forskarna ändå hittat sätt att använda det en gång till, att återvinna, förnya. Men är en enda gång för få gånger för att det skall kunna definieras som förnybart, och är då ingen gång bättre än en gång?
Åsa Romsons och Lise Nordins artikel om förnybara energikällors potential är ovanligt väl vinklad idag. Den fokuserar mer på utbyggnad av sol och vindkraft, effektivisering av energianvändning och överföring, och avveckling av kärnkraften i takt med att den inte behövs än på en omedelbar nedläggning av kärnkraften. Förutom att vi inte blir av med det farliga avfallet på det sättet, så låter det också väldigt bra att kunna klara oss på förnybart om 20 år. Lika bra som att vi även kommer att vara oljeoberoende, till och med i trafiken, samtidigt.
Men om vi skall köra kärnkraften tills den inte behövs längre, så är det ändå inte mer kärnkraft deras meningsmotståndare talar om tills dess, utan lika mycket som nu. Om inte nya kärnkraftverk byggs kommer deras livslängd bli en begränsande faktor, inte bara deras nödvändighet. Även om Åsa och Lise har rätt i det de förmodligen tror, att det kommer ske ungefär samtidigt, så kommer den begränsande faktorn ändå finnas, och då borde de ha nämnt den samtidigt som de nämnde nödvändigheten.
Men att bygga nya kärnkraftverk med samma teknik som nu är kanske inte någon bra idé. Om jag skall vara riktig optimist och tro på båda artiklarna, att det går att bygga nya kraftverk som gör oss av med det gamla kärnkraftsavfallet samtidigt som vi får mer energi ur det och att den gamla kärnkraften inte behövs så länge till, så kommer jag ändå fram till slutsatsen att vi bör satsa på att bygga nya kärnkraftverk som drivs på återvunnet avfall.
Men vad skall jag kalla mig om jag är emot ny gammal kärnkraft men för ny ny?
Var det mitt fel att dottern grät för armbandet?
I går bloggade jag om könsroller, och jag fick en kommentar som jag inte har kunnat släppa i tankarna. Kommentaren handlar om hur frustrerad jag kommer att bli när mina barn kommer hem och gråter över hur alla som vet vad könsroller är missförstår dem p.g.a. att jag inte har lärt dem det.
Jag svarade att det inte har hänt. Men efteråt kom jag på en sak som gör att jag måste ändra mig på den punkten. Kommentatorn har f-n rätt! Både jag och min dotter har gråtit över missförstånd som har uppstått p.g.a. att vi inte har förstått vår plats i samhället.
När jag var barn tog min pappa ofta med mig ut i skogen och levde friluftsliv. Vi täljde sälgpipor och metade abborre. Han gav mig hellre en fotboll än en docka i julklapp eftersom det är mycket roligare och jag uppskattade det mer. Jo, visst hade vi dockvagnar också, som vi körde rally med på gården.
Den dag jag insåg att han hade lärt mig fel var inte rolig. Jag skulle ju aldrig följa med grabbarna ut i skogen, utan sitta hemma med middagen serverad tills de kom tillbaka. Jag skulle aldrig få något nytt tält i julklapp, utan mina nyblivna släktingar efter jag hade stadgat mig i äktenskapet ville hellre pryda mig med smycken och väldoftande parfymer. Hade jag som barn skolats in i vad som förväntades av mig som kvinna, hade besvikelsen blivit mindre då? Då hade jag ju aldrig fått smak för saker som inte var till för mig p.g.a. mitt kön.
Min dotter var med om samma sak när hon var sex år och slutade förskolan. Personalen hade köpt presenter åt barnen. Pojkarna fick cyklop och snorkel, medan flickorna fick armband. Min dotter var jätteledsen, för hon ville också ha cyklop och snorkel, hon ville inte alls ha armbandet. Var det mitt fel att hon blev ledsen? Hade jag bara talat om för henne att hennes könsroll är att göra sig fin och behaga männen, medan leka och ha kul i vattnet är pojkarnas privilegium, hade hon sluppit besvikelsen då?
Visst förbannar jag samhället, för jag tycker faktiskt att det är de könsroller som begränsar oss så groteskt som är fel. Visst är det lättare att strukturera upp världen genom att placera folk i fack, och därefter fördomsfullt bestämma vad de helst vill ha. Men med tanke på ovanstående exempel, särskilt den hjärtskärande berättelsen om min dotters förskoleerfarenhet, så vill jag ställa frågan om hur mycket vi skulle ha att förlora på att behandla barn lika, att undvika att förstärka de könsrollsmässiga förväntningarna på dem.
Skulle de flickor som hellre ville ha armband ha förlorat mer på att få cyklop och snorkel än min dotter gjorde i den här situationen? Jag tror inte det, eftersom de inte skulle ha upplevt samma orättvisa, om alla hade fått samma sak.
P.S. Jag gillar att sticka och sy och laga mat också! Jag gillar inte begränsningar åt något håll!
Debatten om könsroller fortsätter i DN.
Jag svarade att det inte har hänt. Men efteråt kom jag på en sak som gör att jag måste ändra mig på den punkten. Kommentatorn har f-n rätt! Både jag och min dotter har gråtit över missförstånd som har uppstått p.g.a. att vi inte har förstått vår plats i samhället.
När jag var barn tog min pappa ofta med mig ut i skogen och levde friluftsliv. Vi täljde sälgpipor och metade abborre. Han gav mig hellre en fotboll än en docka i julklapp eftersom det är mycket roligare och jag uppskattade det mer. Jo, visst hade vi dockvagnar också, som vi körde rally med på gården.
Den dag jag insåg att han hade lärt mig fel var inte rolig. Jag skulle ju aldrig följa med grabbarna ut i skogen, utan sitta hemma med middagen serverad tills de kom tillbaka. Jag skulle aldrig få något nytt tält i julklapp, utan mina nyblivna släktingar efter jag hade stadgat mig i äktenskapet ville hellre pryda mig med smycken och väldoftande parfymer. Hade jag som barn skolats in i vad som förväntades av mig som kvinna, hade besvikelsen blivit mindre då? Då hade jag ju aldrig fått smak för saker som inte var till för mig p.g.a. mitt kön.
Min dotter var med om samma sak när hon var sex år och slutade förskolan. Personalen hade köpt presenter åt barnen. Pojkarna fick cyklop och snorkel, medan flickorna fick armband. Min dotter var jätteledsen, för hon ville också ha cyklop och snorkel, hon ville inte alls ha armbandet. Var det mitt fel att hon blev ledsen? Hade jag bara talat om för henne att hennes könsroll är att göra sig fin och behaga männen, medan leka och ha kul i vattnet är pojkarnas privilegium, hade hon sluppit besvikelsen då?
Visst förbannar jag samhället, för jag tycker faktiskt att det är de könsroller som begränsar oss så groteskt som är fel. Visst är det lättare att strukturera upp världen genom att placera folk i fack, och därefter fördomsfullt bestämma vad de helst vill ha. Men med tanke på ovanstående exempel, särskilt den hjärtskärande berättelsen om min dotters förskoleerfarenhet, så vill jag ställa frågan om hur mycket vi skulle ha att förlora på att behandla barn lika, att undvika att förstärka de könsrollsmässiga förväntningarna på dem.
Skulle de flickor som hellre ville ha armband ha förlorat mer på att få cyklop och snorkel än min dotter gjorde i den här situationen? Jag tror inte det, eftersom de inte skulle ha upplevt samma orättvisa, om alla hade fått samma sak.
P.S. Jag gillar att sticka och sy och laga mat också! Jag gillar inte begränsningar åt något håll!
Debatten om könsroller fortsätter i DN.
Elise Claesson projicerar sin förvirring på barnen
Ja, visst är det en ideologi att barnen bör vara jämställda. Det är lika mycket ideologi som att de inte bör vara det. Skillnaden mellan kön och könsroller är tydligen också svår att förstå för vissa debattörer. Könsroller är inlärda, per definition. De skillnader som är medfödda, vare sig det handlar om fysiska eller beteendemässiga, kallas inte könsroller.
Barn gör som vuxna gör, och de är mycket mer anpassningsbara än vuxna. Är de med en konservativ vuxen blir de konservativa själva. Mina egna barn tillhör de minst konservativa som finns när det gäller könsroller, eftersom jag råkade glömma bort att lära dem hur de förväntas bete sig beroende på sitt kön. En vuxen människa som är upplärd med "han" och "hon" blir naturligtvis förvirrad av ordet "hen". Men inte ett barn som får det med sig från början. Skulle alla människor i Finland gå omkring och vara könsförvirrade, menar debattören?
Visst får man tycka att barn skall nöja sig med en möjlighet istället för att få tillgång till hundra. Det är fritt fram att vilja styra pojkar och flickor in i stela och begränsande könsmallar. Men varje försök att motivera det med forskning är dödfött.
Barn gör som vuxna gör, och de är mycket mer anpassningsbara än vuxna. Är de med en konservativ vuxen blir de konservativa själva. Mina egna barn tillhör de minst konservativa som finns när det gäller könsroller, eftersom jag råkade glömma bort att lära dem hur de förväntas bete sig beroende på sitt kön. En vuxen människa som är upplärd med "han" och "hon" blir naturligtvis förvirrad av ordet "hen". Men inte ett barn som får det med sig från början. Skulle alla människor i Finland gå omkring och vara könsförvirrade, menar debattören?
Visst får man tycka att barn skall nöja sig med en möjlighet istället för att få tillgång till hundra. Det är fritt fram att vilja styra pojkar och flickor in i stela och begränsande könsmallar. Men varje försök att motivera det med forskning är dödfött.
Make Love - Not Pollution
Utvecklingen har ingen riktning. Den bara går. Tiden har en riktning, men den kan i praktiken bara gå åt ett håll, det vi kallar framåt. När ryssarna stiftar lagar mot att tala om homosexualitet och amerikanerna vill krångla till abortlagarna är det inte en tillbakagång i tiden eller utvecklingen, det är bara en övergång till ett nytt, mer inskränkt och mindre fritt samhälle.
De senaste veckorna har det pratats om kapitalismen i DN. Klas Eklund pratar om en Ny Kapitalism som tar ansvar för miljön, arbetskraften och finansmarknaden. Det låter bra. Kapitalismen skall vi ha kvar, men den skall se litet annorlunda ut. Det går säkert definiera "kapitalism" så brett så att man genom detta garanterar att det alltid kommer att vara det bästa systemet, och dessutom blir det bättre hela tiden. Det kommer bara att bli nya versioner av kapitalismen, och hur de än ser ut så kommer de att kallas för kapitalism. Ungefär som när den forna Tyska Demokratiska Republiken bara definierade demokrati litet olika oss i väst. Eller när Johan Lönnroth definierar Marxism litet hur som helst.
Vissa beskrivningar om kapitalismen klingar litet väl mycket utopi. Moderaterna har numera bytt partiprogram, och det är en välgärning för dem, eftersom det värsta blafforna om hur vi är på väg mot mänsklighetens bästa tid, och om hur tiden kan börja gå bakåt, som stod i den gamla, är borta. Ibland får jag för mig att "kapitalism" är en liknande idémässig konstruktion som "socialism", ett sätt att bygga upp ett samhälle enligt en teoretisk modell, innan man kollar hur det funkar i praktiken. Vad är det annars man blandar i en "blandekonomi"? Ett verkligt samhällssystem kan väl inte vara blandat?
Kapitalismen har gjort det möjligt för oss, åtminstone i en del av världen, att leva i överflöd, bo stort och vackert, äta gott och roa oss och se världen. Men samtidigt som vi lever gott förstör vi miljön. Jag köpte Tim Jacksons "Välfärd utan tillväxt" på pocketshopen på Uppsala centralstation förra veckan. Nu skall jag läsa den. Tills dess har jag några recensioner om antikapitalistiska böcker att kommentera, och de går ut på att både miljöförstöring och finanskrascher kommer att döda kapitalismen. Men jag tror inte att kapitalismen är det enda samhällssystem som medför miljöförstöring. Det är välståndet, och inte kapitalismen, som är boven. Oavsett samhällssystem.
Så när det verkar fullt kompatiblet med dagens samhällssystem att inskränka folks rättigheter när det gäller abort och homosexualitet, kan vi inte istället försöka inskränka rätt saker? Låt folk ha sin sexualitet i fred, den förstör inte miljön. Inskränk istället rätten att konsumera andra saker över naturens tillgångar. Det låg en hel del i "Make Love - Not War" under kalla krigets bistraste dagar. Den är långt ifrån inaktuell, men den borde kompletteras med "Make Love - Not Pollution".
De senaste veckorna har det pratats om kapitalismen i DN. Klas Eklund pratar om en Ny Kapitalism som tar ansvar för miljön, arbetskraften och finansmarknaden. Det låter bra. Kapitalismen skall vi ha kvar, men den skall se litet annorlunda ut. Det går säkert definiera "kapitalism" så brett så att man genom detta garanterar att det alltid kommer att vara det bästa systemet, och dessutom blir det bättre hela tiden. Det kommer bara att bli nya versioner av kapitalismen, och hur de än ser ut så kommer de att kallas för kapitalism. Ungefär som när den forna Tyska Demokratiska Republiken bara definierade demokrati litet olika oss i väst. Eller när Johan Lönnroth definierar Marxism litet hur som helst.
Vissa beskrivningar om kapitalismen klingar litet väl mycket utopi. Moderaterna har numera bytt partiprogram, och det är en välgärning för dem, eftersom det värsta blafforna om hur vi är på väg mot mänsklighetens bästa tid, och om hur tiden kan börja gå bakåt, som stod i den gamla, är borta. Ibland får jag för mig att "kapitalism" är en liknande idémässig konstruktion som "socialism", ett sätt att bygga upp ett samhälle enligt en teoretisk modell, innan man kollar hur det funkar i praktiken. Vad är det annars man blandar i en "blandekonomi"? Ett verkligt samhällssystem kan väl inte vara blandat?
Kapitalismen har gjort det möjligt för oss, åtminstone i en del av världen, att leva i överflöd, bo stort och vackert, äta gott och roa oss och se världen. Men samtidigt som vi lever gott förstör vi miljön. Jag köpte Tim Jacksons "Välfärd utan tillväxt" på pocketshopen på Uppsala centralstation förra veckan. Nu skall jag läsa den. Tills dess har jag några recensioner om antikapitalistiska böcker att kommentera, och de går ut på att både miljöförstöring och finanskrascher kommer att döda kapitalismen. Men jag tror inte att kapitalismen är det enda samhällssystem som medför miljöförstöring. Det är välståndet, och inte kapitalismen, som är boven. Oavsett samhällssystem.
Så när det verkar fullt kompatiblet med dagens samhällssystem att inskränka folks rättigheter när det gäller abort och homosexualitet, kan vi inte istället försöka inskränka rätt saker? Låt folk ha sin sexualitet i fred, den förstör inte miljön. Inskränk istället rätten att konsumera andra saker över naturens tillgångar. Det låg en hel del i "Make Love - Not War" under kalla krigets bistraste dagar. Den är långt ifrån inaktuell, men den borde kompletteras med "Make Love - Not Pollution".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)