Ibland verkar det som att de som är mest positiva till skolavslutningar i kyrkan är de som är minst intresserade av kyrkan. De som är intresserade nog att ha en uppfattning, dvs ateister och seriöst kristna, tycks påfallande ofta vara eniga om det paradoxala med icke-konfessionella avslutningar i kyrkan, även om det sker från helt olika utgångspunkter.
Jag vill inte vara en sån där förälder som bråkar och mailar så fort saker och ting inte passar. Men till årets julavslutning höll jag nästan på att göra det. Slutklämmen var visserligen fint tänkt, att vissa saker får vara litet obekväma för oss andra så länge det finns folk som tycker att människor är olika värda på grund av sin hudfärg. Men innan...
För det första tog vår julavslutningstalare, prästen, upp pepparkakshistorien som om den vore sann. Men den var ju ett misstag! En tioåring hade missuppfattat en lärare och dragit förhastade slutsatser om varför läraren inte hade tänkt sig några pepparkaksgubbar i luciatåget i år. Sverigedemokraterna och deras gelikar var genast på och spred detta runt hela internet, och tyvärr hoppade vanliga medelsvenssons, som vår församlingspräst, på deras tåg. Prästen fortsatte sedan med så pinsamma skämt om "white christmas" och liknande att det gick kalla kårar längs ryggraden.
För det andra är det oerhört otaktiskt att som präst, inbjuden att tala på en skolavslutning, ta upp diskussionen om huruvida skolavslutningar skall hållas i kyrkan eller ej, på en skolavslutning. Dessutom hjälpte han till att sprida ytterligare en lögn, den att förr i världen var det så självklart att de hölls i kyrkan. Det har aldrig varit självklart! Ända sedan skolavslutningar i kyrkan började bli vanligt på 1980-talet så har den här debatten funnits.
Vad är det då som är så farligt med kyrkan? Personligen tycker jag: Ingenting. Jag går dit ibland, eftersom även jag är en människa med "andliga behov". Jag känner en viss tillfredställelse av litet verklighetsflykt, och att låtas dras med i och inspireras av fantastiska fantasivärldar. Som att gå på teater eller läsa en bok.
Det är det som gör det så oproblematiskt med luciafirande och julpyssel i skolan. Berättelserna runt dessa traditioner framställs som sagor. Lika mycket som påskkärringar och hustomtar och annat som tillhör gammal folktro. Skulle någon vilja uppmärksamma en annan religions eller kulturs legender och högtider kring dessa så vore det jättespännande, så länge ingen framställer det som historiska fakta.
Men frågan är vad kyrkan har med just skolavslutningar att göra. Det finns ingen gammal legend om skolavslutningar som man kan berätta om och spela draman om. Den koppling mellan skolan och kyrkan som finns är en bit av historien som väl de allra flesta, religiösa som icke-religiösa, är ense om att det bör vara historia och inget annat. Visst kan prästen tala om sommaren, men det kan rektorn göra lika bra. För sommaren är en årstid och ingen saga.
Det finns ju de som tror att legenderna är på riktigt. Det är i sig inget fel i det, men det skall vara ett medvetet val och baserat på en väl underbyggd livsfilosofi. Och särskilt barn kan ha svårt för att skilja på det som är konkret verklighet och det som är förtröstan och tro. Stat och kommun skall inte framställa det som är förtröstan och tro som konkret verklighet.
Kompromissen att använda kyrkolokalen men inte ha några kristna inslag känns riktigt konstig, såvida det inte är för att skolan saknar en annan tillräckligt stor lokal. En präst i Linköping svarade enligt uppgift en gång i tiden på kravet att bygga ut kyrkan för att det var så trångt på skolavslutningarna: "Det gör vi den dagen det är trångt på en högmässa." Ett blogginlägg som jag har letat febrilt efter men inte hittar igen börjar ungefär så här och avslutar med: "Ni är välkomna till kyrkan vid andra tillfällen, men då är det tydligen inte lika intressant."
Visar inlägg med etikett Skolan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skolan. Visa alla inlägg
När barn blir bokstäver med konfessionsfri kristen tradition
I går var det föräldramöte i min dotters skola. Hon går i tvåan. Det blev tal om allt möjligt. Både bra och dåligt.
Skolans naturprofil innebär att de är ute i skogen minst en hel dag i månaden och jobbar med alla ämnen där. Värdefullt i en tid när barnen sitter still framför TV:n alltmer och där allemansrätten är i fara för att folk påstås ha för litet respekt för naturen.
Sokratiska samtal betyder att barnen skall diskutera ett ämne, lära sig lyssna och respektera varandras åsikter. Viktigt i ett samhälle där vi har börjat erkänna det faktum att vältalighet ger de bästa jobben och den högsta lönen. En bekant hade uppmärksammat att det som förr kallades svågerpolitik numera kallas social kompetens och nätverkande. Intellektuell kompetens har bara betydelse om någon vet om den, och då måste man kunna tala om det för folk. I t.ex. USA har talträning länge funnits på schemat och det är verkligen ingen dum idé.
Temaarbete, där lärarna i varje arbetslag anknyter det de läser om i varje ämne till ett gemensamt tema, som hålls hemligt för eleverna, men de får vissa ledtrådar. Spännande att få ett sammanhang mellan ämnena! Vilken förståelse för världen eleverna har möjlighet att få!
Betyg kommer de få i sexan. Främmande för mig som är van vid att betygen senareläggs hela tiden. Jag var en av de första årskullarna att få betyg först i åttan. Jag kan visserligen tycka att det är läge att införa betyg i sexan, för att avdramatisera dem inför den dagen barnen skall sållas ut till gymnasiet. Men jag skulle önska att de styrande kunde ta betygen för vad de är: Ett simpelt redskap för ett enkelt urval till gymnasiet eller andra utbildningar.
Om jag frågar hur det går för min dotter i skolan vill jag veta vad de gör, hur hon gör, om hon trivs och hur hon fungerar i klassen, vad hon gillar för ämnen, vilka hon inte tycker är roliga och varför. Jag vill inte bara ha en bokstav på hur bra hon klarar målen. Allt detta vet jag redan i nuläget för att jag pratar med henne och det finns utvecklingssamtal.
Jag har förstått att rutinerna kring utvecklingssamtal inte fungerar på alla ställen, men hur hade politikerna tänkt sig att det skulle bli bättre genom att de inför betyg? Min farhåga om betygen ges för stor betydelse är att lärarna stannar vid dem och missar en del av det andra.
Jag blev också inspirerad att titta litet i den nya läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, LGR11. Och där blev jag påmind av en annan av mina favoriter: Religion.
Redan i andra stycket i inledningen står:
Men individens frihet har inget med kristendom att göra, utan tvärtom var det just kristendomen som kritiserades när humanismen och liberalismen formulerade dessa tankar.
Svenska Kyrkan var en av de statliga institutioner som mest aktivt motsatte sig jämställdhet mellan kvinnor och män. Kvinnor fick prästvigas först 1958, påtvingat från regeringen och mot prästmajoritetens vilja. Öppna kvinnoprästmotsåndare prästvigdes in på 1990-talet, i särskilda vigningsceremonier för män som inte ville vigas samtidigt som kvinnor. Jag tänker inte uttala mig om huruvida detta har stöd i Bibeln eller ej, men det är verkligen inte kristendomen som har förvaltat traditionen om jämställdhet mellan könen.
I kristna kretsar finns också det största motståndet mot samkönade äktenskap. Många inom kyrkorna har velat avsäga sig vigselrätten sedan lagen om samkönade äktenskap kom. Återigen tänker jag inte uttala mig om stödet i Bibeln, men det här är ytterligare en anledning till att jag inte vill ha mina barn i en skola som bygger på en av kristendomen förvaltad etik.
För övrigt är kristendomen knappast konfessionsfri.
Skolans naturprofil innebär att de är ute i skogen minst en hel dag i månaden och jobbar med alla ämnen där. Värdefullt i en tid när barnen sitter still framför TV:n alltmer och där allemansrätten är i fara för att folk påstås ha för litet respekt för naturen.
Sokratiska samtal betyder att barnen skall diskutera ett ämne, lära sig lyssna och respektera varandras åsikter. Viktigt i ett samhälle där vi har börjat erkänna det faktum att vältalighet ger de bästa jobben och den högsta lönen. En bekant hade uppmärksammat att det som förr kallades svågerpolitik numera kallas social kompetens och nätverkande. Intellektuell kompetens har bara betydelse om någon vet om den, och då måste man kunna tala om det för folk. I t.ex. USA har talträning länge funnits på schemat och det är verkligen ingen dum idé.
Temaarbete, där lärarna i varje arbetslag anknyter det de läser om i varje ämne till ett gemensamt tema, som hålls hemligt för eleverna, men de får vissa ledtrådar. Spännande att få ett sammanhang mellan ämnena! Vilken förståelse för världen eleverna har möjlighet att få!
Betyg kommer de få i sexan. Främmande för mig som är van vid att betygen senareläggs hela tiden. Jag var en av de första årskullarna att få betyg först i åttan. Jag kan visserligen tycka att det är läge att införa betyg i sexan, för att avdramatisera dem inför den dagen barnen skall sållas ut till gymnasiet. Men jag skulle önska att de styrande kunde ta betygen för vad de är: Ett simpelt redskap för ett enkelt urval till gymnasiet eller andra utbildningar.
Om jag frågar hur det går för min dotter i skolan vill jag veta vad de gör, hur hon gör, om hon trivs och hur hon fungerar i klassen, vad hon gillar för ämnen, vilka hon inte tycker är roliga och varför. Jag vill inte bara ha en bokstav på hur bra hon klarar målen. Allt detta vet jag redan i nuläget för att jag pratar med henne och det finns utvecklingssamtal.
Jag har förstått att rutinerna kring utvecklingssamtal inte fungerar på alla ställen, men hur hade politikerna tänkt sig att det skulle bli bättre genom att de inför betyg? Min farhåga om betygen ges för stor betydelse är att lärarna stannar vid dem och missar en del av det andra.
Jag blev också inspirerad att titta litet i den nya läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, LGR11. Och där blev jag påmind av en annan av mina favoriter: Religion.
Redan i andra stycket i inledningen står:
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell. (Min fetning)
Men individens frihet har inget med kristendom att göra, utan tvärtom var det just kristendomen som kritiserades när humanismen och liberalismen formulerade dessa tankar.
Svenska Kyrkan var en av de statliga institutioner som mest aktivt motsatte sig jämställdhet mellan kvinnor och män. Kvinnor fick prästvigas först 1958, påtvingat från regeringen och mot prästmajoritetens vilja. Öppna kvinnoprästmotsåndare prästvigdes in på 1990-talet, i särskilda vigningsceremonier för män som inte ville vigas samtidigt som kvinnor. Jag tänker inte uttala mig om huruvida detta har stöd i Bibeln eller ej, men det är verkligen inte kristendomen som har förvaltat traditionen om jämställdhet mellan könen.
I kristna kretsar finns också det största motståndet mot samkönade äktenskap. Många inom kyrkorna har velat avsäga sig vigselrätten sedan lagen om samkönade äktenskap kom. Återigen tänker jag inte uttala mig om stödet i Bibeln, men det här är ytterligare en anledning till att jag inte vill ha mina barn i en skola som bygger på en av kristendomen förvaltad etik.
För övrigt är kristendomen knappast konfessionsfri.
Sjöng du nationalsången idag?
Själv sjöng jag den senast i måndags, med flaggviftande och firande, blågult tårtkalas och Eric Saade-konsert. Nuförtiden sjunger man ju den inte i skolan, p g a att det är helgdag på nationaldagen sedan några år tillbaka.
Det är litet svårt att hålla isär begreppen ibland. Ett minne av att ha stått på skolgården i början av juni och sjungit nationalsången, blir så lätt till att nationalsången sjöngs på skolavslutningen tills för några år sedan, om man vill man konstruera ett skräckexempel på hur invandrarna tar över vårt land. Och snart är myten skapad att staten/rektorn/kommunen har förbjudit det.
Det är förstås möjligt att en del skolor kan ha haft det som tradition, men jag har aldrig träffat någon, som inte vill använda det som argument mot invandringen, som kan dra sig till minnes att nationalsången någonsin har sjungits på skolavslutningen, utom de gånger då skolavslutningen har sammanfallit med nationaldagen och de har sjungit den därför. Alla står lika frågande inför påståendet: Va? Nationalsången på skolavslutningen? Nej, då sjunger man sommarsånger.
Precis som man sjunger julsånger på julavslutningen. För det finns ingen som tror sig minnas att de har stått i klassrummets stearinljussken och stämt upp nationalsången på julavslutningen.
I dag var allsångerna Idas sommarvisa och Den blomstertid. Traditionstyngda sånger, som jag nog, i likhet med en del föräldrar och lärare, men förmodligen inga barn, skulle sakna om de inte fanns med. Litet jobbigt är det ju att sjunga om Gud i andra versen på Den blomstertid. Vi borde sjunga bara första versen, för det är ju helt ok att stryka verser som inte passar, det gör alla.
Flaggviftande var det också. Några sjätteklassare hade fått i uppdrag att vara fanborgen. Det var seriöst. De bar rätt, höll rätt och bytte av rätt. Väl inövat. Svenska flaggan hör fortfarande hemma på skolavslutningen.
Prästen (kyrkoherde Lars-Ove Sjöstedt i Balingsta) höll ett bra och rätt så sekulariserat tal idag. Han pratade om att fånga dagen. Först föreställde han sig hur det skulle se ut om vi såg en dag flyga förbi, och tog fast den och försökte stoppa den i fickan eller i en burk och behålla den. Sen kom han fram till att det inte går. Om vi vill fånga dagen, så får vi lov att hålla fast i den och låta oss dras med, så att vi följer dagen och vad den har att erbjuda, istället för att hålla kvar en dag som snart nog tillhör det förflutna, eller oroa oss för mycket för en dag som inte har kommit än.
Sen smög han in en hänvisning till en psalm, Blott en dag, apropå det där med att ta en dag, ett ögonblick i sänder. Och vidare konstaterade han att nästa strof, att allting vilar i min faders händer, tänkte han sig som att det fanns en högre kraft som tar hand om dagarna i framtiden, och ser till att de blir helt ok även om vi lever i nuet. Men, konstaterade han, så tänker ju inte alla, men oavsett hur man tänker, så kan man låta sig följa med dagen som är nu och lita på att alla dagarna i framtiden blir ok. Ett erkännande av oss som inte tror på en högre kraft!
Skolavslutningen var alltså på skolgården med präst, men dagisavslutningen senare på dagen var i kyrkan, den enda tillräckligt stora samlingslokalen i närheten, fast utan präst. Och utan psalm. Vi sjöng Idas sommarvisa som avslutningsallsång innan tårtkalaset på dagisgården. Så nu är det sommarlov. Ja, inte för mig förstås, men för typ resten av släkten, för alla verkar vara lärare utom jag. Och nuförtiden vet jag att lärare är minst lika glada för sommarlovet som eleverna.
När jag var liten trodde jag att lärarna blev ledsna över att det blev sommarlov. Och det var konstigt, eftersom min pappa också var lärare och jag visste att han var jätteglad, men jag kopplade väl inte att han var en riktig lärare som de i min skola. Jag var bara med på festerna i hans skola, så jag trodde ett tag att de festade jämt.
Ändå har jag firat denna vackra dag med en hel massa dopp i vår nyinköpta budgetpool, som var och en nuförtiden kan införskaffa för att uppfylla sina rikemansdrömmar om en egen swimmingpool i villaträdgården. Så fick jag också inviga min nya atombaddräkt innan vi gick till sängs i det glittrande solsken som ännu lyste upp sovrummet.
Det är litet svårt att hålla isär begreppen ibland. Ett minne av att ha stått på skolgården i början av juni och sjungit nationalsången, blir så lätt till att nationalsången sjöngs på skolavslutningen tills för några år sedan, om man vill man konstruera ett skräckexempel på hur invandrarna tar över vårt land. Och snart är myten skapad att staten/rektorn/kommunen har förbjudit det.
Det är förstås möjligt att en del skolor kan ha haft det som tradition, men jag har aldrig träffat någon, som inte vill använda det som argument mot invandringen, som kan dra sig till minnes att nationalsången någonsin har sjungits på skolavslutningen, utom de gånger då skolavslutningen har sammanfallit med nationaldagen och de har sjungit den därför. Alla står lika frågande inför påståendet: Va? Nationalsången på skolavslutningen? Nej, då sjunger man sommarsånger.
Precis som man sjunger julsånger på julavslutningen. För det finns ingen som tror sig minnas att de har stått i klassrummets stearinljussken och stämt upp nationalsången på julavslutningen.
I dag var allsångerna Idas sommarvisa och Den blomstertid. Traditionstyngda sånger, som jag nog, i likhet med en del föräldrar och lärare, men förmodligen inga barn, skulle sakna om de inte fanns med. Litet jobbigt är det ju att sjunga om Gud i andra versen på Den blomstertid. Vi borde sjunga bara första versen, för det är ju helt ok att stryka verser som inte passar, det gör alla.
Flaggviftande var det också. Några sjätteklassare hade fått i uppdrag att vara fanborgen. Det var seriöst. De bar rätt, höll rätt och bytte av rätt. Väl inövat. Svenska flaggan hör fortfarande hemma på skolavslutningen.
Prästen (kyrkoherde Lars-Ove Sjöstedt i Balingsta) höll ett bra och rätt så sekulariserat tal idag. Han pratade om att fånga dagen. Först föreställde han sig hur det skulle se ut om vi såg en dag flyga förbi, och tog fast den och försökte stoppa den i fickan eller i en burk och behålla den. Sen kom han fram till att det inte går. Om vi vill fånga dagen, så får vi lov att hålla fast i den och låta oss dras med, så att vi följer dagen och vad den har att erbjuda, istället för att hålla kvar en dag som snart nog tillhör det förflutna, eller oroa oss för mycket för en dag som inte har kommit än.
Sen smög han in en hänvisning till en psalm, Blott en dag, apropå det där med att ta en dag, ett ögonblick i sänder. Och vidare konstaterade han att nästa strof, att allting vilar i min faders händer, tänkte han sig som att det fanns en högre kraft som tar hand om dagarna i framtiden, och ser till att de blir helt ok även om vi lever i nuet. Men, konstaterade han, så tänker ju inte alla, men oavsett hur man tänker, så kan man låta sig följa med dagen som är nu och lita på att alla dagarna i framtiden blir ok. Ett erkännande av oss som inte tror på en högre kraft!
Skolavslutningen var alltså på skolgården med präst, men dagisavslutningen senare på dagen var i kyrkan, den enda tillräckligt stora samlingslokalen i närheten, fast utan präst. Och utan psalm. Vi sjöng Idas sommarvisa som avslutningsallsång innan tårtkalaset på dagisgården. Så nu är det sommarlov. Ja, inte för mig förstås, men för typ resten av släkten, för alla verkar vara lärare utom jag. Och nuförtiden vet jag att lärare är minst lika glada för sommarlovet som eleverna.
När jag var liten trodde jag att lärarna blev ledsna över att det blev sommarlov. Och det var konstigt, eftersom min pappa också var lärare och jag visste att han var jätteglad, men jag kopplade väl inte att han var en riktig lärare som de i min skola. Jag var bara med på festerna i hans skola, så jag trodde ett tag att de festade jämt.
Ändå har jag firat denna vackra dag med en hel massa dopp i vår nyinköpta budgetpool, som var och en nuförtiden kan införskaffa för att uppfylla sina rikemansdrömmar om en egen swimmingpool i villaträdgården. Så fick jag också inviga min nya atombaddräkt innan vi gick till sängs i det glittrande solsken som ännu lyste upp sovrummet.
Barn, vuxna och ansvar
Jag häpnar nästan dagligen över vissa s.k. liberala politikers syn på ansvar. I extremindividualismens namn definierar de ansvar som en ren egotripp, vi skall ta ansvar för oss själva, men inte för andra. Sen plockar de ut en liten del verkligheten, nämligen vårt trygghetssystem, och lämnar till oss, medan de detaljstyr resten av våra liv.
Men nu har de väl ändå gått över gränsen. Barn skall ta ansvar för sin egen skolsituation, på samma sätt som vuxna tar ansvar för sin jobbsituation.
Hur kan de missa skillnaden? Det är skolplikt i Sverige. Det innebär att alla mellan 7 och 16 år måste gå till skolan. Däremot är det inte arbetsplikt, vilket innebär att vi själva ansvarar för att vi har ett jobb, och att vi sköter det, för att vi skall kunna få lön. Men hur kan barnen avkrävas ansvaret för att uppfylla den skolplikt som de inte har bestämt själva?
Att kräva av en vuxen att ta ansvar för sin livssituation kan vara svårt nog. Som många, men uppenbarligen inte alla, vet, så lever vi inte isolerade från omvärlden. Vi kan inte ta ansvar för oss själva om inte våra medmänniskor hjälper till. Att ansvarstagande skall vara individualistiskt är absolut inget självklart.
I Sverige bestämde vi oss för länge sen för att ta ansvar för varandra. Majoriteten av den svenska befolkningen vill ha ett väl fungerande socialt och ekonomiskt skyddsnät, fria skolor och billig sjukvård, och då är det upp till oss att bestämma att det skall vara så.
Vi bestämde det för att vi är fria individer som vet själva hur vi vill ha det, och vi har vilja och förmåga att ta ansvar för varandra såväl som för oss själva. Trots detta så jobbar nu politikerna hårt för att övertyga oss om att det är någon sorts absolut sanning att ansvar är det vi tar för oss själva, inte för andra. De basunerar ut totalt intetsägande slagord som "trygghetsnarkoman" så fort vi vill tänka på någon annan än oss själva, och i gengäld få hjälp när vi behöver det.
Men det är ju enkelt: Om jag får för låg pension, för höga elpriser eller för låg a-kassa så är det mitt fel att jag valde fel pensionssparande, fel elbolag och fel karriär. Och då kan jag inte klaga på dem som jag, mot en avgift på 30% av min inkomst, har anställt att ordna det för mitt bästa. Det är ungefär som att anställa en hemhjälp för flera tusen kronor i månaden och få höra att det inte blir städat, för jag valde fel golv som inte funkar till städföretagets rengöringsmedel.
Var är vår valfrihet? När får vi bestämma vilka val vi vill göra, vad vi vill hjälpa andra med och vad vi vill ha hjälp med själva? Vi blir ju bara ålagda att göra en massa val, enligt de alternativ som politikerna noga har styrt upp och valt ut åt oss.
Därför blir det så bedrövligt att se en politiker säga att ett barn skall ta ansvar för att uppfylla en plikt som har lagts på barnet för att vi vuxna tycker att det är bäst för dem. Det är vårt ansvar att tillhandahålla en bra skola för barnet, men om barnet ändå inte vill gå dit, så är det inte barnets fel!
Om vi serverar barnet ett antal valmöjligheter, som vi ålägger dem att välja mellan, men inget passar, så är det vi som har plockat fram fel alternativ. Och det är vårt ansvar att ändra på alternativen. Att inskränka på valmöjligheterna ytterligare är ingen lösning, det är bara ett bevis för hur trång dessa "liberalers" frihetssyn egentligen är.
Men nu har de väl ändå gått över gränsen. Barn skall ta ansvar för sin egen skolsituation, på samma sätt som vuxna tar ansvar för sin jobbsituation.
Hur kan de missa skillnaden? Det är skolplikt i Sverige. Det innebär att alla mellan 7 och 16 år måste gå till skolan. Däremot är det inte arbetsplikt, vilket innebär att vi själva ansvarar för att vi har ett jobb, och att vi sköter det, för att vi skall kunna få lön. Men hur kan barnen avkrävas ansvaret för att uppfylla den skolplikt som de inte har bestämt själva?
Att kräva av en vuxen att ta ansvar för sin livssituation kan vara svårt nog. Som många, men uppenbarligen inte alla, vet, så lever vi inte isolerade från omvärlden. Vi kan inte ta ansvar för oss själva om inte våra medmänniskor hjälper till. Att ansvarstagande skall vara individualistiskt är absolut inget självklart.
I Sverige bestämde vi oss för länge sen för att ta ansvar för varandra. Majoriteten av den svenska befolkningen vill ha ett väl fungerande socialt och ekonomiskt skyddsnät, fria skolor och billig sjukvård, och då är det upp till oss att bestämma att det skall vara så.
Vi bestämde det för att vi är fria individer som vet själva hur vi vill ha det, och vi har vilja och förmåga att ta ansvar för varandra såväl som för oss själva. Trots detta så jobbar nu politikerna hårt för att övertyga oss om att det är någon sorts absolut sanning att ansvar är det vi tar för oss själva, inte för andra. De basunerar ut totalt intetsägande slagord som "trygghetsnarkoman" så fort vi vill tänka på någon annan än oss själva, och i gengäld få hjälp när vi behöver det.
Men det är ju enkelt: Om jag får för låg pension, för höga elpriser eller för låg a-kassa så är det mitt fel att jag valde fel pensionssparande, fel elbolag och fel karriär. Och då kan jag inte klaga på dem som jag, mot en avgift på 30% av min inkomst, har anställt att ordna det för mitt bästa. Det är ungefär som att anställa en hemhjälp för flera tusen kronor i månaden och få höra att det inte blir städat, för jag valde fel golv som inte funkar till städföretagets rengöringsmedel.
Var är vår valfrihet? När får vi bestämma vilka val vi vill göra, vad vi vill hjälpa andra med och vad vi vill ha hjälp med själva? Vi blir ju bara ålagda att göra en massa val, enligt de alternativ som politikerna noga har styrt upp och valt ut åt oss.
Därför blir det så bedrövligt att se en politiker säga att ett barn skall ta ansvar för att uppfylla en plikt som har lagts på barnet för att vi vuxna tycker att det är bäst för dem. Det är vårt ansvar att tillhandahålla en bra skola för barnet, men om barnet ändå inte vill gå dit, så är det inte barnets fel!
Om vi serverar barnet ett antal valmöjligheter, som vi ålägger dem att välja mellan, men inget passar, så är det vi som har plockat fram fel alternativ. Och det är vårt ansvar att ändra på alternativen. Att inskränka på valmöjligheterna ytterligare är ingen lösning, det är bara ett bevis för hur trång dessa "liberalers" frihetssyn egentligen är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)