Det är spännande med retorik. Och viktigt. Den mäktigaste politikern är inte den som har de mest populära åsikterna, utan den som är bäst på retorik. Kolla folkomröstningarna, de är väldigt tydliga: Vi har haft 6 folkomröstningar i Sverige. Regeringens alternativ har alltid varit "ja". Så utformas problemet, säkert väldigt medvetet.
Nya moderaterna har gått samma väg. Från att vara ett nejsägarparti som först och främst klagar på höga skatter, har de profilerat sig som ett jasägarparti, som vill att det skall "löna sig att jobba". "Jobblinjen" har lyckats vrida deras huvudfråga från nej till höga skatter till ja till låga skatter, och det ger resultat i valurnorna. Fast det är väl ändå samma sak?
Undrar om det är svårt att bryta trenden för den som en gång har blivit ett oppositionsparti? Sossarna har lyckats vinna på ja till förbättrad välfärd i 80 år, men under åtminstone de 40 år jag har varit med har det mer och mer först stagnerat till det betongaktigt konservativa ja till bevarad välfärd sen övergått till dagens nej till avvecklad välfärd. Vad de behöver är ett nytt, roligt ja-alternativ att locka väljare med.
Men läskigast är det att Sverigedemokraterna har lyckats vränga sin huvudfråga från nej till invandring till ja till ansvarsfull invandring. Invandringen befinner sig på en likadan skala som både skatten och välfärden. Alla vill ha en skattefinansierad välfärd på samma villkor för alla som bor i Sverige, samtidigt som vi vill kunna leva gott på våra löner. Var gränserna dras i denna balansgång är bara gradskillnader. Visserligen kan det skilja ganska många grader emellan, men vi befinner oss i alla fall på samma skala. Därför kan Sverigedemokraterna i den här frågan spela jasägande normalparti.
Vad som emellertid skiljer Sverigedemokraterna från andra partier mer än några grader hit och dit är inte invandringspolitiken, utan invandrarpolitiken, d.v.s. hur vi skall behandla de invandrare som redan är här. Där spelar de inte bara i en annan division utan håller på med en helt annan sport om jag får hitta på en fånig liknelse.
Låt oss dra oss till minnet det gamla kända uttrycket om antisemitismens tre stadier:
Första stadiet (assimilering): Ni har ingen rätt att leva bland oss som judar.
Andra stadiet (deportering): Ni har ingen rätt att leva bland oss.
Tredje stadiet (folkmord): Ni har ingen rätt att leva.
Det här gäller all rasism, ordet "judar" kan bytas ut mot vilken grupp människor som helst! Sverigedemokraterna befinner sig redan på första stadiet. De kanske inte går vidare, men tänk vad några små ja-argument skulle kunna göra;
Ja till att uppvärdera den svenska kulturen.
Ja till att stärka svenskarnas rätt att bo i fred i sitt land.
Ja till svenskarnas unika rätt att leva.
Val, val, val
En till lång dag av vandring mellan valstugorna är till ända. Det blir svårare för varje val att välja vilket parti jag skall rösta på. Det sägs att man tenderar att vara idealist som ung men blir mer pragmatisk som äldre, och det är nog därför yngre människor ofta står litet mer till vänster än äldre. För vänstern är bättre på ideal, högern på sakfrågor, åtminstone är det vad de lägger tyngdpunkten på i sin argumentation.
Årets uppdrag var att räta ut några frågetecken angående politiska ideologier. Det lyckades inte helt och hållet, fortfarande finns några frågetecken kvar, men så här långt kom jag i år.
1) Kollektivism kontra individualism: Socialdemokraterna jobbar för kollektivets bästa. Alva Myrdal argumenterade på sin tid för att alla barn skulle tas om hand av samhället, leva på kollektiva dagis och rentav bo i kollektiva barnsalar. Det var hennes vision om att alla skulle vara för samhällets bästa.
Liberalerna, enligt en liberal politiker jag känner, anser å sin sida att barnen är individer och att föräldrarna skall ha ansvaret för dem. Dock måste samhället ta ansvar för att de skall utvecklas bäst som individer och föräldrarna inte skall indoktrinera dem till något. Och det måste ske i förskolan och skolan.
Den ideologiska skillnaden är förvisso milsvid, men frågan är vad det blir för praktisk skillnad för föräldrar och barn? Liberalernas bakomliggande ideologi för formen garanterar inte att barnen inte utvecklas till nyttiga idioter. I det här fallet är innehållet avgörande.
Politik och samhällssyn är inte objektiv fakta och vetenskap, det är inte möjligt att pröva på det sättet. Det är vi själva som har värderat vårt samhälle som det bästa som hittills prövats och bestämt att barnen också skall leva i den traditionen. Det är en bra och önskvärd indoktrinering vi håller på med. Är det farligt att nämna det? Skulle folk verkligen vilja ha det på ett annat sätt?
2) Demokratins paradox: Individens frihet begränsas alltid av kollektivet, dessutom är det kollektivet som garanterar individens frihet, genom grundlagar och regler om mänskliga rättigheter. Men gränsen mellan individ och kollektiv kan dras precis var som helst. Jag frågade i en liberal valstuga vem som garanterar friheten och demokratin, och fick till svar att det gör de mänskliga rättigheterna. Men vem garanterar de mänskliga rättigheterna då?
Förmodligen måste många olika aspekter av grundlagar, vanliga lagar, mänskliga rättigheter och även oskriven tradition om demokrati och frihet vägas samman för att garantera varandra. Ytterst är det bara vi människor som kan garantera vår egen frihet. Vi måste lita på oss själva, det finns ingen annan art som kan fatta besluten åt oss.
3) Solidaritet: En socialdemokratisk politiker hävdade att borgarna inte förstår ordet solidaritet. Det gör de nog, men det här är ett intressant exempel på hur stark de enskilda ordens kraft är i propagandasammanhang. Det finns ett så fritt tolkningsutrymme för ord som i det vardagliga språket tycks väldefinierade, att det inte utan vidare fungerar på samma sätt i politiken som i vardagen. Positivt klingande ord börjar användas av ett eller några partier, och de definierar dem så de passar in i deras ideologi, fast de lika väl skulle ha kunnat användas av något annat parti med en betydelse som passade dem.
Solidaritet är att bry sig om varandra. Ett av många exempel på solidaritet är att tycka att det är ok att betala skatt för att få social välfärd för dem som behöver. Alla ledande politiska partier vill ha skattefinansierad social välfärd. Skillnaden ligger endast i vilka siffror de använder.
Solidaritet är inte bara politisk. Den finns även i familjen, på jobbet och i bekantskapskretsen. Men när man begränsar solidaritet till att handla om bara skatter och välfärd, då verkar det räcka med att de politiska motståndarna skall använda litet andra siffror än man själv för att anklaga dem för att ha missuppfattat begreppet.
4) Allas vilja och förmåga att jobba och skapa sig ett bra liv: Hur kan man skriva så stora ord om människans inneboende kraft och allas vilja och förmåga att arbeta, när man i nästa mening hävdar att lägre a-kassa gör folk mer benägna att söka jobb. Skulle folk som vill och kan jobba bli mer stimulerade att söka jobb om de få mindre pengar?
I frasen om allas vilja att jobba är det inte svårt att läsa in att den som inte har jobb får skylla sig själv. Den personen vill helt enkelt inte tillräckligt mycket. Moderaterna tyckte att det var elakt tolkat när jag ställde dem mot väggen med detta, men hur skall man tolka det då?
Alltför många gånger har jag hört exempel på folk som borde premieras för att de jobbar bättre än de kollegor, som inte gör sitt bästa och därför inte borde ha lika hög lön. Följande meningsutbyte ägde rum i en av alliansens valstugor:
Jag: Men gör inte alla sitt bästa utifrån de förutsättningar de har?
Politiker: Nej, jag tror inte att alla gör sitt bästa.
Jag: Men de står i partiprogrammet att ditt parti tror på det.
Politiker: ...
Jag: De kanske har problem som de behöver hjälp med.
Politiker: Men skall företaget ta det ansvaret?
Jag: Inte nödvändigtvis, det är ju därför vi har ett välfärdssystem.
Politiker: Ja, just det, det är precis så vi tycker...
De hade inte heller något svar på varför ett bidrag som är tänkt att vara mycket tillfälligt nödvändigtvis även måste vara lågt.
Årets uppdrag var att räta ut några frågetecken angående politiska ideologier. Det lyckades inte helt och hållet, fortfarande finns några frågetecken kvar, men så här långt kom jag i år.
1) Kollektivism kontra individualism: Socialdemokraterna jobbar för kollektivets bästa. Alva Myrdal argumenterade på sin tid för att alla barn skulle tas om hand av samhället, leva på kollektiva dagis och rentav bo i kollektiva barnsalar. Det var hennes vision om att alla skulle vara för samhällets bästa.
Liberalerna, enligt en liberal politiker jag känner, anser å sin sida att barnen är individer och att föräldrarna skall ha ansvaret för dem. Dock måste samhället ta ansvar för att de skall utvecklas bäst som individer och föräldrarna inte skall indoktrinera dem till något. Och det måste ske i förskolan och skolan.
Den ideologiska skillnaden är förvisso milsvid, men frågan är vad det blir för praktisk skillnad för föräldrar och barn? Liberalernas bakomliggande ideologi för formen garanterar inte att barnen inte utvecklas till nyttiga idioter. I det här fallet är innehållet avgörande.
Politik och samhällssyn är inte objektiv fakta och vetenskap, det är inte möjligt att pröva på det sättet. Det är vi själva som har värderat vårt samhälle som det bästa som hittills prövats och bestämt att barnen också skall leva i den traditionen. Det är en bra och önskvärd indoktrinering vi håller på med. Är det farligt att nämna det? Skulle folk verkligen vilja ha det på ett annat sätt?
2) Demokratins paradox: Individens frihet begränsas alltid av kollektivet, dessutom är det kollektivet som garanterar individens frihet, genom grundlagar och regler om mänskliga rättigheter. Men gränsen mellan individ och kollektiv kan dras precis var som helst. Jag frågade i en liberal valstuga vem som garanterar friheten och demokratin, och fick till svar att det gör de mänskliga rättigheterna. Men vem garanterar de mänskliga rättigheterna då?
Förmodligen måste många olika aspekter av grundlagar, vanliga lagar, mänskliga rättigheter och även oskriven tradition om demokrati och frihet vägas samman för att garantera varandra. Ytterst är det bara vi människor som kan garantera vår egen frihet. Vi måste lita på oss själva, det finns ingen annan art som kan fatta besluten åt oss.
3) Solidaritet: En socialdemokratisk politiker hävdade att borgarna inte förstår ordet solidaritet. Det gör de nog, men det här är ett intressant exempel på hur stark de enskilda ordens kraft är i propagandasammanhang. Det finns ett så fritt tolkningsutrymme för ord som i det vardagliga språket tycks väldefinierade, att det inte utan vidare fungerar på samma sätt i politiken som i vardagen. Positivt klingande ord börjar användas av ett eller några partier, och de definierar dem så de passar in i deras ideologi, fast de lika väl skulle ha kunnat användas av något annat parti med en betydelse som passade dem.
Solidaritet är att bry sig om varandra. Ett av många exempel på solidaritet är att tycka att det är ok att betala skatt för att få social välfärd för dem som behöver. Alla ledande politiska partier vill ha skattefinansierad social välfärd. Skillnaden ligger endast i vilka siffror de använder.
Solidaritet är inte bara politisk. Den finns även i familjen, på jobbet och i bekantskapskretsen. Men när man begränsar solidaritet till att handla om bara skatter och välfärd, då verkar det räcka med att de politiska motståndarna skall använda litet andra siffror än man själv för att anklaga dem för att ha missuppfattat begreppet.
4) Allas vilja och förmåga att jobba och skapa sig ett bra liv: Hur kan man skriva så stora ord om människans inneboende kraft och allas vilja och förmåga att arbeta, när man i nästa mening hävdar att lägre a-kassa gör folk mer benägna att söka jobb. Skulle folk som vill och kan jobba bli mer stimulerade att söka jobb om de få mindre pengar?
I frasen om allas vilja att jobba är det inte svårt att läsa in att den som inte har jobb får skylla sig själv. Den personen vill helt enkelt inte tillräckligt mycket. Moderaterna tyckte att det var elakt tolkat när jag ställde dem mot väggen med detta, men hur skall man tolka det då?
Alltför många gånger har jag hört exempel på folk som borde premieras för att de jobbar bättre än de kollegor, som inte gör sitt bästa och därför inte borde ha lika hög lön. Följande meningsutbyte ägde rum i en av alliansens valstugor:
Jag: Men gör inte alla sitt bästa utifrån de förutsättningar de har?
Politiker: Nej, jag tror inte att alla gör sitt bästa.
Jag: Men de står i partiprogrammet att ditt parti tror på det.
Politiker: ...
Jag: De kanske har problem som de behöver hjälp med.
Politiker: Men skall företaget ta det ansvaret?
Jag: Inte nödvändigtvis, det är ju därför vi har ett välfärdssystem.
Politiker: Ja, just det, det är precis så vi tycker...
De hade inte heller något svar på varför ett bidrag som är tänkt att vara mycket tillfälligt nödvändigtvis även måste vara lågt.
Alla klagar på tåget men nästan ingen på flyget
På ett 5 (fem) minuter försenad tåg satt en kvinna och pratade högljutt om att hon aldrig hade varit med om att det här tåget hade varit i tid. Personalen sprang omkring som skottspolar och frågade vart alla passagerare skulle för att kunna ordna så alla hann med sina anslutningar. Passagerarna sprang omkring som vilda och frågade i panik om dessa anslutningar.
En vanlig syn på svenska tåg? Knappast! Jag hade åkt just det här tåget varje vecka i ett års tid och det var väl tredje gången det inte höll sig punktligt till tidtabellen. Kvinnan måste med andra ord ha haft en rejäl otur om hon verkligen lyckades pricka in just dessa tre gånger.
Särskilt mycket klagas det på SJ, de privata bolagen får inte lika mycket klagomål. Altför ofta får SJ ta smällen även om det är ett annat bolag som har klantat sig. Priset togs väl när en insändare i tidningen hävdade att personalen på tågkompaniet var mycket trevligare än när sträckan kördes av SJ. Som om de skulle byta ut hela personalen när företaget säljs.
Jag har åkt tåg hundratals gånger de senaste fem åren, mest med SJ. Under samma tid har jag flugit tio gånger. Om vi räknar bort småförseningar på 5-10 minuter som ingen märker när det gäller flyg, eftersom det ändå alltid händer, så har jag under den tiden varit med om tre rejäla förseningar på tåget och två på flyget.
Men på flygplatserna är det otroligt tyst om hur inkompetenta de är. Alla sitter snällt och väntar på de alltför få stolarna eller på golven i vänthallarna, berövade på bagaget, instängda på en trång och trist flygplats utslängd i ödemarken långt utanför staden. Är ett tåg fem timmar försenat kan man lämna packningen i en förvaringsbox och ta en trivsam extra tur på stan, men på flygplatsen sitter man där man sitter.
Dessutom är hanteringen en helt annan på tåget. Tågpersonalen gör verkligen allt för att hålla alla passagerare informerade om läget, på flygplatsen blir man bara vänligt avvisad om man försöker fråga. När man stiger av ett försenat tåg vet man exakt vart man skall gå till nästa anslutning, eller till den taxi som står färdigbeställd av personalen och väntar utanför stationen till dem som har missat den enda anslutning som gick i rimlig tid. När jag har gått av ett försenat flyg har ingen vetat vad som händer härnäst.
Ändå hörs det från massor av håll att folk tänker välja flyget nästa gång för att de inte litar på tåget. Det är en gåta för mig.
Är det så att folk försöker dölja sitt dåliga samvete för att de flyger för mycket? Är tågresan 18 timmar lång så vinner de ju ändå i tid om flyget är fem timmar försenat som det var sist vi flög. Vill de vinna tid på ett så miljöfarligt färdmedel, så tar det ju emot att säga att det är självvalt, bättre då att skylla flygresan på SJ.
Eller är det så att vi trots allt ställer större krav på tåget för att vi innerst inne litar mer på det? Uttrycket "det går som tåget" skulle inte kunna översättas till "det går som flyget" med samma punktliga klang. Och SJ hyser nog många en slags hatkärlek till, tänk "SJ, SJ gamle vän" (Ny version). Finns det en allmänmänsklig folksjäl så har nog tåget sin hedersplats där, medan flyget är obönhörligen utestängt.
En vanlig syn på svenska tåg? Knappast! Jag hade åkt just det här tåget varje vecka i ett års tid och det var väl tredje gången det inte höll sig punktligt till tidtabellen. Kvinnan måste med andra ord ha haft en rejäl otur om hon verkligen lyckades pricka in just dessa tre gånger.
Särskilt mycket klagas det på SJ, de privata bolagen får inte lika mycket klagomål. Altför ofta får SJ ta smällen även om det är ett annat bolag som har klantat sig. Priset togs väl när en insändare i tidningen hävdade att personalen på tågkompaniet var mycket trevligare än när sträckan kördes av SJ. Som om de skulle byta ut hela personalen när företaget säljs.
Jag har åkt tåg hundratals gånger de senaste fem åren, mest med SJ. Under samma tid har jag flugit tio gånger. Om vi räknar bort småförseningar på 5-10 minuter som ingen märker när det gäller flyg, eftersom det ändå alltid händer, så har jag under den tiden varit med om tre rejäla förseningar på tåget och två på flyget.
Men på flygplatserna är det otroligt tyst om hur inkompetenta de är. Alla sitter snällt och väntar på de alltför få stolarna eller på golven i vänthallarna, berövade på bagaget, instängda på en trång och trist flygplats utslängd i ödemarken långt utanför staden. Är ett tåg fem timmar försenat kan man lämna packningen i en förvaringsbox och ta en trivsam extra tur på stan, men på flygplatsen sitter man där man sitter.
Dessutom är hanteringen en helt annan på tåget. Tågpersonalen gör verkligen allt för att hålla alla passagerare informerade om läget, på flygplatsen blir man bara vänligt avvisad om man försöker fråga. När man stiger av ett försenat tåg vet man exakt vart man skall gå till nästa anslutning, eller till den taxi som står färdigbeställd av personalen och väntar utanför stationen till dem som har missat den enda anslutning som gick i rimlig tid. När jag har gått av ett försenat flyg har ingen vetat vad som händer härnäst.
Ändå hörs det från massor av håll att folk tänker välja flyget nästa gång för att de inte litar på tåget. Det är en gåta för mig.
Är det så att folk försöker dölja sitt dåliga samvete för att de flyger för mycket? Är tågresan 18 timmar lång så vinner de ju ändå i tid om flyget är fem timmar försenat som det var sist vi flög. Vill de vinna tid på ett så miljöfarligt färdmedel, så tar det ju emot att säga att det är självvalt, bättre då att skylla flygresan på SJ.
Eller är det så att vi trots allt ställer större krav på tåget för att vi innerst inne litar mer på det? Uttrycket "det går som tåget" skulle inte kunna översättas till "det går som flyget" med samma punktliga klang. Och SJ hyser nog många en slags hatkärlek till, tänk "SJ, SJ gamle vän" (Ny version). Finns det en allmänmänsklig folksjäl så har nog tåget sin hedersplats där, medan flyget är obönhörligen utestängt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)