Idag jublar jag över den goda nyheten att fotbollsdrottningen Marta återvänder till Sverige för att spela i Tyresö. Nu skall jag passa på att se litet världsklassfotboll igen, det är så lugnt och folkligt på dammatcher dessutom.
Andra eventuellt framtida drottningar tänkte jag göra mitt bästa för att låtsas ointresserad av. Det gick nästan. (Jag antar att jag redan är med på svenska folkets allmänna grattis.)
Visar inlägg med etikett Kungar och prinsessor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kungar och prinsessor. Visa alla inlägg
Vi vill ju så gärna se dem falla
Ofta tycker jag mig se att överklassen i Sverige ges någon sorts "horan och madonnan" - position bland oss vanliga dödliga. Dels är de elaka, dryga och omoraliska utsugare, dels är de upphöjda till skyarna i någon sorts guldglänsande sagovärld som alla vill efterlikna.
Senast på tapeten var överklassafarin och den efterföljande debatten om rikemansbarnen som inte vågar säga att de bor i Saltsjöbaden. Men hallå, testa att säga att du bor i Hallunda nästa gång, och se vilka kommentarer du får! Kanske du rentav har kommenterat någons boende själv någon gång? Inget barn kan hjälpa var han eller hon bor, men problemet med att bli besvärad av att folk frågar är långtifrån enbart överklassens problem.
Jag minns själv känslan av befrielse när mina föräldrar hade flyttat från betongslummen till det ultimata medelsvenssonradhuset. Jag kunde plötsligt, i alla sammanhang säga "de bor i Viksjö, i Hummelmora" utan att få konstiga blickar eller överslätande, krystade kommentarer om hur fint det var med utsikten mot ängen mellan järnvägen och E18.
När jag läste etnologi i början av 90-talet åkte vi en gång ut till Hallunda för att studera folket där. Vi stod på en parkering och fick oss en guidning i billigt byggande av vår lärare. Sedan intervjuade vi några boende i området. Studier om underklassen finns det gott om.
Men utöver det finns det även några böcker om överklassen. Båda skulle kunna beskriva den särskiljande kulturen och synliggöra skillnaderna. Det kan användas i ett gott syfte, till förståelse och respekt för andra människor. Men det är mest böckerna om underklassen som har detta fokus. Böcker om överklassen tenderar både att reta upp mer, och att vilja ge små frestande smakprov på överklassens guldglans åt oss vanliga människor. Kanske för att överklassen knappast har någon anledning till att vilja bli förstådda och utveckla gemenskap med andra samhällsklasser?
Många i medelklassen är ändå relativt okunniga om överklassens existens. En del tror sig till och med själva tillhöra den, bara för att de tycker sig ha anammat deras normer. Det kanske skrämmer överklassen, vem vet? Därför känns det säkert som en trygghet för dem när kungen, Lundsberg och deras boende ifrågasätts. Vi när klassgränsen från båda håll. Kritiken från blodtörstiga medelsvenssons, som inte vill något hellre än att se dem falla, kanske är överklassens största bekräftelse på att de fortfarande betraktas som litet annorlunda i gemene mans ögon.
Senast på tapeten var överklassafarin och den efterföljande debatten om rikemansbarnen som inte vågar säga att de bor i Saltsjöbaden. Men hallå, testa att säga att du bor i Hallunda nästa gång, och se vilka kommentarer du får! Kanske du rentav har kommenterat någons boende själv någon gång? Inget barn kan hjälpa var han eller hon bor, men problemet med att bli besvärad av att folk frågar är långtifrån enbart överklassens problem.
Jag minns själv känslan av befrielse när mina föräldrar hade flyttat från betongslummen till det ultimata medelsvenssonradhuset. Jag kunde plötsligt, i alla sammanhang säga "de bor i Viksjö, i Hummelmora" utan att få konstiga blickar eller överslätande, krystade kommentarer om hur fint det var med utsikten mot ängen mellan järnvägen och E18.
När jag läste etnologi i början av 90-talet åkte vi en gång ut till Hallunda för att studera folket där. Vi stod på en parkering och fick oss en guidning i billigt byggande av vår lärare. Sedan intervjuade vi några boende i området. Studier om underklassen finns det gott om.
Men utöver det finns det även några böcker om överklassen. Båda skulle kunna beskriva den särskiljande kulturen och synliggöra skillnaderna. Det kan användas i ett gott syfte, till förståelse och respekt för andra människor. Men det är mest böckerna om underklassen som har detta fokus. Böcker om överklassen tenderar både att reta upp mer, och att vilja ge små frestande smakprov på överklassens guldglans åt oss vanliga människor. Kanske för att överklassen knappast har någon anledning till att vilja bli förstådda och utveckla gemenskap med andra samhällsklasser?
Många i medelklassen är ändå relativt okunniga om överklassens existens. En del tror sig till och med själva tillhöra den, bara för att de tycker sig ha anammat deras normer. Det kanske skrämmer överklassen, vem vet? Därför känns det säkert som en trygghet för dem när kungen, Lundsberg och deras boende ifrågasätts. Vi när klassgränsen från båda håll. Kritiken från blodtörstiga medelsvenssons, som inte vill något hellre än att se dem falla, kanske är överklassens största bekräftelse på att de fortfarande betraktas som litet annorlunda i gemene mans ögon.
Roger Lundgren har fel!
Jag har aldrig varit så nära att sätta kaffet i halsen som när jag läste SvDs frågor och svar om det kungliga barnet i dag. Den s.k. "hovexperten" Roger Lundgren påstår att barnet aldrig kommer att bli kung eller drottning om det är gravt utvecklingsstört eller har Downs Syndrom, och att det inte kommer att få titeln arvprins eller -prinsessa, utan bli en vanlig prins eller prinsessa, medan nästa person i tronföljden kommer att bli tronarvinge.
Först tänkte jag att det är ett vidrigt samhälle vi har, där synen på funktionshindrade är så usel att det är underförstått att de inte har arvsrätt. Att vi så självklart inte ens definierar dem som "barn" eller "människor" i grundlagarna. Men rätt snart började jag tvivla på om uppgiften verkligen stämde, och efter en genomläsning av grundlagarna så förstår jag att Roger Lundgren har förfärligt fel.
Det står ingenstans att någon har rätt att beröva ett nyfött barn arvsrätten av någon orsak alls. Enligt successionsordnigen är det enda som räknas "blodet", den evangeliska tron, godkända äktenskap och utlandsresor, och att han eller hon inte blir regent i ett annat land. Är dessa krav uppfyllda så kommer barnet att bli statschef, om han eller hon inte avsäger sig tronen själv.
Däremot finns det en möjlighet att avsätta någon som redan är statschef. I regeringsformens 5:e kapitel om statschefen står det att om statschefen är förhindrad att utföra sina uppgifter, så kommer nästa person i tronföljden att bli riksföreståndare och utföra dem i statschefens ställe. Först efter sex månader kan riksdagen fatta beslut om att statschefen skall anses ha avgått.
Det är bra om "hovexperter" har koll på grundlagarna. Ännu bättre om de har fattat vad som står där. Och bäst av allt vore om de inte lät sin sjukt fördomsfulla syn på funktionshindrade lysa igenom när de försöker sig på att göra "expertutlåtanden". Roger Lundgren kan inte föreställa sig en kung eller drottning med Downs syndrom, och därför tar han för givet att han eller hon inte har arvsrätt. Att journalister har fel är inget ovanligt och oftast bara mänskligt, men fel som kränker en folkgrupp är fruktansvärt illa.
Först tänkte jag att det är ett vidrigt samhälle vi har, där synen på funktionshindrade är så usel att det är underförstått att de inte har arvsrätt. Att vi så självklart inte ens definierar dem som "barn" eller "människor" i grundlagarna. Men rätt snart började jag tvivla på om uppgiften verkligen stämde, och efter en genomläsning av grundlagarna så förstår jag att Roger Lundgren har förfärligt fel.
Det står ingenstans att någon har rätt att beröva ett nyfött barn arvsrätten av någon orsak alls. Enligt successionsordnigen är det enda som räknas "blodet", den evangeliska tron, godkända äktenskap och utlandsresor, och att han eller hon inte blir regent i ett annat land. Är dessa krav uppfyllda så kommer barnet att bli statschef, om han eller hon inte avsäger sig tronen själv.
Däremot finns det en möjlighet att avsätta någon som redan är statschef. I regeringsformens 5:e kapitel om statschefen står det att om statschefen är förhindrad att utföra sina uppgifter, så kommer nästa person i tronföljden att bli riksföreståndare och utföra dem i statschefens ställe. Först efter sex månader kan riksdagen fatta beslut om att statschefen skall anses ha avgått.
Det är bra om "hovexperter" har koll på grundlagarna. Ännu bättre om de har fattat vad som står där. Och bäst av allt vore om de inte lät sin sjukt fördomsfulla syn på funktionshindrade lysa igenom när de försöker sig på att göra "expertutlåtanden". Roger Lundgren kan inte föreställa sig en kung eller drottning med Downs syndrom, och därför tar han för givet att han eller hon inte har arvsrätt. Att journalister har fel är inget ovanligt och oftast bara mänskligt, men fel som kränker en folkgrupp är fruktansvärt illa.
Statsskicket är demokrati... eller?
De kallas visst spegelneuroner, de nervceller som reagerar på andras beteende. Det måste alltså ha varit mina spegelneuroner som fick mig att känna sådana fruktansvärda skamkänslor när ordföranden för Rojalistiska föreningen, Patrik Åkesson, satt och gjorde bort sig i TV i morse.
Till följd av det glada tillkännagivandet om kronprinsessans graviditet var det en mindre glad debatt om monarkins vara eller icke-vara, mellan denne rojalist och republikanska föreningens vice ordförande Magdalena Streijffert. Ingen gjorde särskilt bra ifrån sig. Det går liksom inte i en debatt där allt bygger på känslor från båda sidor. Men sämst var rojalisten, då han visade sig ha häpnadsväckande stora kunskapsbrister om både statsskick och statistik.
Jag hörde precis häromdagen talas om en vandringssägen om att prinsessan Madeleine när hon gick i skolan, på frågan om vilket Sveriges statsskick är, svarade ”demokrati”. De flesta människor ser nog komiken i detta. Men rojalisternas ordförande hade, trots hela grundskolan och förmodligen ännu mer, inte bättre kunskaper än den unga prinsessan påstods ha.
Sveriges statsskick är monarki, eller hur? Styrelseskicket är demokrati. Visst kan alla slinka med tungan ibland, men när man som rojalisten sitter och argumenterar för att statsskicket är demokrati, då är det något som fattas.
Då har jag ändå inte nämnt det värsta. När republikanen hänvisade till undersökningar om att stödet för kungen minskar, svarade rojalisten att det bara beror på vem man frågar och hur man ställer frågan. Programledaren frågade rojalisten om de hade gjort egna studier, som kunde bekräfta hans påstående, varpå han svarade:
-Nej, vi har inte gjort några undersökningar, för vi anser att det inte behövs. Vi anser att stödet för monarkin är starkt.
Oj då!
Vidare förvånas jag över demkokratisynen som alltid brukar skymta fram i statsskicksdebatter. Rojalister påstår gärna att kungen är demokratiskt vald, eftersom en majoritet vill ha honom som statschef. Med det resonemanget skulle även ett demokratiskt beslut om att förbjuda minoritetsåsikter, t.ex. att förbjuda Sverigedemokraterna att ställa upp i riksdagsvalet, vara demokratiskt. Och visst, demokrati i sig garanterar inget. Det klassiska exemplet är landet som väljer att ha diktatur. Med den synen på demokrati så är monarkin demokratisk.
Men det är den inte om man sammanför demokratin med de mänskliga rättigheterna, som vi är vana vid att förknippa den med.
Tyvärr verkar rojalister ibland inte vara främmande för sådana tankar om minoritetsåsikter. ”Du är odemokratisk, du vill något som majoriteten inte vill, du vill alltså inte ha demokrati”, sa en rojalist till mig en gång. Han gav sig dock direkt när jag påpekade att det är min demokratiska rättighet att tycka annorlunda än majoriteten. Detta är nämligen en klok rojalist. Att en åsikt har stöd av majoriteten gör den inte till det enda rätta, även om vi måste rätta oss efter den i en demokrati. Tyvärr är det här ändå ett av rojalistiska föreningens huvudargument för monarki.
Den kloke rojalisten käftade inte heller emot mig när jag sa att monarkin är ett avsteg från demokratin, som man är tvungen att göra om man vill ha kungen kvar. Han sade då att det var OK för honom med sådana undantag. Jag skulle vilja se mer av den sortens debatt, när man reflekterar över vad demokrati är innan man slänger ordet i ansiktet på meningsmotståndaren. Så farligt är det ju inte med avsteg. Lagarna om hets mot folkgrupp m.fl. gör ju avsteg från yttrandefriheten. Visserligen för att skydda enskilda människor på ett sätt som monarkin inte gör, men jag nämner det ändå för att ingen skall tro att jag inte har tänkt på att även jag är för vissa undantag.
Visst kan det spontant, mänskligt, kännas litet vulgärt att börja diskutera sånt här när man får veta att ett par skall få sitt första barn. Men det måste vi tänka bort, för det är det inte. Victoria väntar svenska folkets nya statschef, så just i det här fallet är det väldigt passande med sådana till synes vulgära diskussioner. Så vulgär är monarkin.
När Victoria själv föddes diskuterades det mycket p.g.a. det grundlagsbeslut som skulle göra henne till kronprinsessa. Nu spekuleras det inte så mycket om vilket kön det är på fostret. Däremot har rojalister försökt övertyga mig om monarkins förträfflighet, för det är vår största chans till en kvinnlig statschef.
Är det så, så finns det väldigt mycket viktiga saker att ställa till rätta i samhället, som inte direkt gynnas av att vi envist klamrar oss fast vid gamla hopplösa traditioner som hämmar utvecklingen. Den konstitutionella monarkin med könlös arvsrätt är ju perfekt för antifeministerna: ”Ge feministerna en kvinnlig maktlös statschef, så kan de hålla käften sen.”
Om vi införde republik skulle vi alltså vara tvungna att ta tag i det där jämställdhetsproblemet också, ovanpå allt jobb med utredningar, grundlagsändringar och presidentval. Så det är klart att det enklaste är att behålla monarkin Det enklaste är att aldrig förändra något, men hade vi resonerat så jämt, så hade vi levt kvar på stenåldern än.
Till följd av det glada tillkännagivandet om kronprinsessans graviditet var det en mindre glad debatt om monarkins vara eller icke-vara, mellan denne rojalist och republikanska föreningens vice ordförande Magdalena Streijffert. Ingen gjorde särskilt bra ifrån sig. Det går liksom inte i en debatt där allt bygger på känslor från båda sidor. Men sämst var rojalisten, då han visade sig ha häpnadsväckande stora kunskapsbrister om både statsskick och statistik.
Jag hörde precis häromdagen talas om en vandringssägen om att prinsessan Madeleine när hon gick i skolan, på frågan om vilket Sveriges statsskick är, svarade ”demokrati”. De flesta människor ser nog komiken i detta. Men rojalisternas ordförande hade, trots hela grundskolan och förmodligen ännu mer, inte bättre kunskaper än den unga prinsessan påstods ha.
Sveriges statsskick är monarki, eller hur? Styrelseskicket är demokrati. Visst kan alla slinka med tungan ibland, men när man som rojalisten sitter och argumenterar för att statsskicket är demokrati, då är det något som fattas.
Då har jag ändå inte nämnt det värsta. När republikanen hänvisade till undersökningar om att stödet för kungen minskar, svarade rojalisten att det bara beror på vem man frågar och hur man ställer frågan. Programledaren frågade rojalisten om de hade gjort egna studier, som kunde bekräfta hans påstående, varpå han svarade:
-Nej, vi har inte gjort några undersökningar, för vi anser att det inte behövs. Vi anser att stödet för monarkin är starkt.
Oj då!
Vidare förvånas jag över demkokratisynen som alltid brukar skymta fram i statsskicksdebatter. Rojalister påstår gärna att kungen är demokratiskt vald, eftersom en majoritet vill ha honom som statschef. Med det resonemanget skulle även ett demokratiskt beslut om att förbjuda minoritetsåsikter, t.ex. att förbjuda Sverigedemokraterna att ställa upp i riksdagsvalet, vara demokratiskt. Och visst, demokrati i sig garanterar inget. Det klassiska exemplet är landet som väljer att ha diktatur. Med den synen på demokrati så är monarkin demokratisk.
Men det är den inte om man sammanför demokratin med de mänskliga rättigheterna, som vi är vana vid att förknippa den med.
Tyvärr verkar rojalister ibland inte vara främmande för sådana tankar om minoritetsåsikter. ”Du är odemokratisk, du vill något som majoriteten inte vill, du vill alltså inte ha demokrati”, sa en rojalist till mig en gång. Han gav sig dock direkt när jag påpekade att det är min demokratiska rättighet att tycka annorlunda än majoriteten. Detta är nämligen en klok rojalist. Att en åsikt har stöd av majoriteten gör den inte till det enda rätta, även om vi måste rätta oss efter den i en demokrati. Tyvärr är det här ändå ett av rojalistiska föreningens huvudargument för monarki.
Den kloke rojalisten käftade inte heller emot mig när jag sa att monarkin är ett avsteg från demokratin, som man är tvungen att göra om man vill ha kungen kvar. Han sade då att det var OK för honom med sådana undantag. Jag skulle vilja se mer av den sortens debatt, när man reflekterar över vad demokrati är innan man slänger ordet i ansiktet på meningsmotståndaren. Så farligt är det ju inte med avsteg. Lagarna om hets mot folkgrupp m.fl. gör ju avsteg från yttrandefriheten. Visserligen för att skydda enskilda människor på ett sätt som monarkin inte gör, men jag nämner det ändå för att ingen skall tro att jag inte har tänkt på att även jag är för vissa undantag.
Visst kan det spontant, mänskligt, kännas litet vulgärt att börja diskutera sånt här när man får veta att ett par skall få sitt första barn. Men det måste vi tänka bort, för det är det inte. Victoria väntar svenska folkets nya statschef, så just i det här fallet är det väldigt passande med sådana till synes vulgära diskussioner. Så vulgär är monarkin.
När Victoria själv föddes diskuterades det mycket p.g.a. det grundlagsbeslut som skulle göra henne till kronprinsessa. Nu spekuleras det inte så mycket om vilket kön det är på fostret. Däremot har rojalister försökt övertyga mig om monarkins förträfflighet, för det är vår största chans till en kvinnlig statschef.
Är det så, så finns det väldigt mycket viktiga saker att ställa till rätta i samhället, som inte direkt gynnas av att vi envist klamrar oss fast vid gamla hopplösa traditioner som hämmar utvecklingen. Den konstitutionella monarkin med könlös arvsrätt är ju perfekt för antifeministerna: ”Ge feministerna en kvinnlig maktlös statschef, så kan de hålla käften sen.”
Om vi införde republik skulle vi alltså vara tvungna att ta tag i det där jämställdhetsproblemet också, ovanpå allt jobb med utredningar, grundlagsändringar och presidentval. Så det är klart att det enklaste är att behålla monarkin Det enklaste är att aldrig förändra något, men hade vi resonerat så jämt, så hade vi levt kvar på stenåldern än.
Undrar vad journalisterna vill om kungen
Oj, vad mycket skriverier det är om kungen just nu! Dels pratas det om skandalboken och all turbulens i kölvattnet, dels om Victoria. Nu undrar jag vad de egentligen vill.
Själv ser jag en chans att den mest rigida inställningen hos vissa monarkister, som saknar argument och därför inte tycker att en diskussion är önskvärd, skulle kunna luckras upp litet. Kanske de rentav kan komma på några bra argument, som i allra bästa fall kan prövas. Det kunde i sin tur göra att vi skulle kunna få ett litet seriöst ifrågasättande av huruvida det egentligen är en bra idé med kung, och på lång sikt kanske kunna komma fram med något alternativ.
Men det är inte så lätt att tyda om det är det som är huvudbudskapet när en rätt stor minoritet av folket, ivrigt påhejade av journalisterna, kräver kungens avgång, eller om de bara vill att Victoria skall ta över istället. Det är klart att de feministiska monarkisterna skulle älska att se en drottning på tronen. Feministiska republikaner bryr sig dock mindre, till monarkisternas stora förtret när de försöker använda henne som argument för monarkin.
Problemet är dock att kungen inte kommer att bry sig ett dugg om pressen att avgå, hur stark den än blir. Det är han för fin för, tycker han. Och han har ju rätt. Han har inga skyldigheter alls gentemotsina undersåtar Sveriges invånare, förutom att representera oss. Hur han nu kan betraktas som representativ, det är en gåta för mig.
Varför kan vi inte införa valmonarki i Sverige? Alla skulle bli nöjda, republikanerna skulle få välja, och monarkisterna skulle få ha en kung. Jag tror dock att det skulle bli problem med begreppen internationellt. Fast det tokigaste med den här åsikten är nog att jag delar den med några av de mest pinsamma motionsskrivarna i riksdagen någonsin, tror jag:
Förutom det, så är det kul med tankeexperiment. Tänka rätt är stort, tänka fritt är större. Valmonarki är värt att tänka på. Men inte främst p g a skandalböcker och dito journalistik, utan i så fall av demokratiskt principiella skäl.
Själv ser jag en chans att den mest rigida inställningen hos vissa monarkister, som saknar argument och därför inte tycker att en diskussion är önskvärd, skulle kunna luckras upp litet. Kanske de rentav kan komma på några bra argument, som i allra bästa fall kan prövas. Det kunde i sin tur göra att vi skulle kunna få ett litet seriöst ifrågasättande av huruvida det egentligen är en bra idé med kung, och på lång sikt kanske kunna komma fram med något alternativ.
Men det är inte så lätt att tyda om det är det som är huvudbudskapet när en rätt stor minoritet av folket, ivrigt påhejade av journalisterna, kräver kungens avgång, eller om de bara vill att Victoria skall ta över istället. Det är klart att de feministiska monarkisterna skulle älska att se en drottning på tronen. Feministiska republikaner bryr sig dock mindre, till monarkisternas stora förtret när de försöker använda henne som argument för monarkin.
Problemet är dock att kungen inte kommer att bry sig ett dugg om pressen att avgå, hur stark den än blir. Det är han för fin för, tycker han. Och han har ju rätt. Han har inga skyldigheter alls gentemot
Varför kan vi inte införa valmonarki i Sverige? Alla skulle bli nöjda, republikanerna skulle få välja, och monarkisterna skulle få ha en kung. Jag tror dock att det skulle bli problem med begreppen internationellt. Fast det tokigaste med den här åsikten är nog att jag delar den med några av de mest pinsamma motionsskrivarna i riksdagen någonsin, tror jag:
"Om vi vill reformera systemet, men ändå behålla den konstitutionella monarkin som har en djup förankring i Sveriges historia och folk, finns det ett tydligt alternativ: att avskaffa den arvsmonarki som Gustaf Vasa införde 1544 och återinföra den valmonarki som rådde innan dess. Det innebär med andra ord att Sverige och svenska folket behåller sin kung eller drottning, men att vederbörande tillsätts genom allmänna val."(Min fetning) De har verkligen missförstått allt som republikanismen står för. Jag förstår hur tankarna gick, för i jämförelse med vissa av monarkisternas argument så är det här inte så mycket sämre, men de borde ha uttryckt sig litet klokare.
Förutom det, så är det kul med tankeexperiment. Tänka rätt är stort, tänka fritt är större. Valmonarki är värt att tänka på. Men inte främst p g a skandalböcker och dito journalistik, utan i så fall av demokratiskt principiella skäl.
Monarkin orsak eller verkan
Kanske är jag en garderobsmonarkist skriver Henrik Berggren i DN i dag. I en glasgarderob utan dörrar och väggar, utställd mitt på torget och försedd med megafoner i alla riktningar, kanske?
Att peka på monarkins baksidor är faktiskt rätt så svårt. Att bemöta argumenten för den konstitutionella monarkin är däremot inte särskilt svårt. Argumenten från båda sidor är oftare känslomässiga än bra, och följdaktligen handlar motargumenten mest om argumentens giltighet. Hela debatten handlar mest om hur man tolkar betydelsen av vissa ord, och om nyanser i språket.
De flesta av rojalisternas argument bygger på "Det har alltid varit så"-retoriken. Allt från tusenårsargumentet till fostransargumentet har drag av det och måste analyseras utifrån det. Hur vi ser på dessa argument beror på hur vi betraktar förändring och stabilitet i ett land. Det beror också på hur väl vi vill att symbolerna för dessa skall samverka med det de representerar:
och
Hur man svarar på dessa frågor kanske avgör om man är republikan eller monarkist. Om jag svarar Ja, Ja, Nej, Nej och Nej, och definierar mig som republikan, hur tror vi att en som definierar sig som monarkist svarar? Skulle en monarkist förstå min definition av "demokrati"? Skulle han eller hon förstå min definition av det lilla enkla ordet "alla"?
Visst kan man som monarkist börja prata om att alla inte alls har lika värde och rättigheter. Det skiljer sig ändå p g a kön, socialgrupp, intelligens o s v. Men skulle den personen verkligen aktivt arbeta för att bevara den skillnaden även inom andra områden?
Huruvida man bör bevara traditioner eller ej kan aldrig bli något annat än ett rent värdeomdöme. Det går inte att argumentera om sådana, bara acceptera att vi tycker olika.
Huruvida stabiliteten i ett land tryggas av monarkin kan vi inte veta förrän vi har provat. Och det har provats i andra länder. När det gäller uppror har både kungar och presidenter avsatts när nya makthavare har velat ta över. Monarkin var tydligen inte någon garant för stabilitet i de länderna. Det finns undantag, men absolut ingen garanti.
Vårt nordvästeuropeiska hörn av världen är bland det stabilaste och mest monarkirika. Men monarkin har inte orsakat stabiliteten, utan precis tvärtom: Stabiliteten har gjort att vi har monarkin kvar. Kungens makt har inte berövats honom med våld, utan bit för bit eliminerats genom riksdagsbeslut. Det krävs bara två riksdagsbeslut för att eliminera hela kungaämbetet, mer dramatiskt än så är det inte. Stabiliteten kommer att bestå, den vilar inte på kungaämbetet.
Men om man vill genomföra den lilla sista förändringen till fullt folkstyre eller ej handlar mest om rent tyckande.
Att peka på monarkins baksidor är faktiskt rätt så svårt. Att bemöta argumenten för den konstitutionella monarkin är däremot inte särskilt svårt. Argumenten från båda sidor är oftare känslomässiga än bra, och följdaktligen handlar motargumenten mest om argumentens giltighet. Hela debatten handlar mest om hur man tolkar betydelsen av vissa ord, och om nyanser i språket.
De flesta av rojalisternas argument bygger på "Det har alltid varit så"-retoriken. Allt från tusenårsargumentet till fostransargumentet har drag av det och måste analyseras utifrån det. Hur vi ser på dessa argument beror på hur vi betraktar förändring och stabilitet i ett land. Det beror också på hur väl vi vill att symbolerna för dessa skall samverka med det de representerar:
- Skall en mänsklig symbol för Sverige själv vara ett exempel på de ideal vi har om den sortens demokrati som bygger på allas lika värde och rättigheter?
- Skall denna symbol räknas in i de "alla" som skall ha lika värde och rättigheter?
- Eller kan den undantas från ovanstående krav och endast stödja dem utifrån?
- Är en person som har fostrats utanför gruppen "alla" i en nation mer lämpad att symbolisera den nationen än en som har fostrats som en del av den?
och
- Är bevarandet av det gamla något självändamål som skall tilldelas värde?
Hur man svarar på dessa frågor kanske avgör om man är republikan eller monarkist. Om jag svarar Ja, Ja, Nej, Nej och Nej, och definierar mig som republikan, hur tror vi att en som definierar sig som monarkist svarar? Skulle en monarkist förstå min definition av "demokrati"? Skulle han eller hon förstå min definition av det lilla enkla ordet "alla"?
Visst kan man som monarkist börja prata om att alla inte alls har lika värde och rättigheter. Det skiljer sig ändå p g a kön, socialgrupp, intelligens o s v. Men skulle den personen verkligen aktivt arbeta för att bevara den skillnaden även inom andra områden?
Huruvida man bör bevara traditioner eller ej kan aldrig bli något annat än ett rent värdeomdöme. Det går inte att argumentera om sådana, bara acceptera att vi tycker olika.
Huruvida stabiliteten i ett land tryggas av monarkin kan vi inte veta förrän vi har provat. Och det har provats i andra länder. När det gäller uppror har både kungar och presidenter avsatts när nya makthavare har velat ta över. Monarkin var tydligen inte någon garant för stabilitet i de länderna. Det finns undantag, men absolut ingen garanti.
Vårt nordvästeuropeiska hörn av världen är bland det stabilaste och mest monarkirika. Men monarkin har inte orsakat stabiliteten, utan precis tvärtom: Stabiliteten har gjort att vi har monarkin kvar. Kungens makt har inte berövats honom med våld, utan bit för bit eliminerats genom riksdagsbeslut. Det krävs bara två riksdagsbeslut för att eliminera hela kungaämbetet, mer dramatiskt än så är det inte. Stabiliteten kommer att bestå, den vilar inte på kungaämbetet.
Men om man vill genomföra den lilla sista förändringen till fullt folkstyre eller ej handlar mest om rent tyckande.
En kunglig purpur av vårt bästa blod
Fjärde versen på Kungssången:
Titta vilka fina försvarstal de anför:
"Vi sjunger den inte längre." Nej, rojalisterna plockar russinen ur kakan på sina sånger precis som sossarna gör med Internationalen. Kungssången är visserligen skriven för länge sen, till en annan kung, men jag tolkar den som mer riktad till kungen som institution än till Oscar I som person. Och den institutionen finns kvar.
"Det betyder att kungen går i fronten och dör först" Och för "sina" män i döden. Vilket hjältemod! Kollektivt självmord.
"Det betyder att dö för sitt land!" Och för "sin" kung och "sitt" samhällssystem. Visst har vi ett bra land nuförtiden som det kanske kan vara värt att dö för, men då skulle det vara för att försvara demokratiska värderingar och inte landet som sådant av nationalistiska skäl. Det är därför versen inte passar i Kungssången. Möjligen skulle den passa i en hyllningssång till demokratin. Och tänk på Gedächtniskirche i Berlin, där de på en sorgsen skylt lovar att aldrig mer försöka lösa konflikter med krig. Det säger en del.
Jag säger bara, nu när konungens födelsedag har övergått i arbetarnas forna befrielsedag:
Och tag vår sista fana duNå, skrattar du eller känner du hur ditt hjärta börjar klappa hårdare för Sverige? Finns det något försvar för den sistnämnda gruppen? Jag trodde att folk i allmänhet sjöng versen av ironiska skäl, precis som de sjunger skatteversen i Internationalen för att förlöjliga sossarna. Men visste du att det finns folk som inte sjunger någon vers av Kungssången för att förlöjliga kungen och monarkin? Och att det finns tendenser till att vilja försvara även ovanstående vers?
och dristeliga för ännu
i döden dina män
ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god
och svepa dig i den
Titta vilka fina försvarstal de anför:
"Vi sjunger den inte längre." Nej, rojalisterna plockar russinen ur kakan på sina sånger precis som sossarna gör med Internationalen. Kungssången är visserligen skriven för länge sen, till en annan kung, men jag tolkar den som mer riktad till kungen som institution än till Oscar I som person. Och den institutionen finns kvar.
"Det betyder att kungen går i fronten och dör först" Och för "sina" män i döden. Vilket hjältemod! Kollektivt självmord.
"Det betyder att dö för sitt land!" Och för "sin" kung och "sitt" samhällssystem. Visst har vi ett bra land nuförtiden som det kanske kan vara värt att dö för, men då skulle det vara för att försvara demokratiska värderingar och inte landet som sådant av nationalistiska skäl. Det är därför versen inte passar i Kungssången. Möjligen skulle den passa i en hyllningssång till demokratin. Och tänk på Gedächtniskirche i Berlin, där de på en sorgsen skylt lovar att aldrig mer försöka lösa konflikter med krig. Det säger en del.
Jag säger bara, nu när konungens födelsedag har övergått i arbetarnas forna befrielsedag:
Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits
Nu vill vi säkra evig fred
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra bröder än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Grattis, hipp, hipp, hurra!
Vår konung fyller år. I år igen. På självaste valborgsmässoafton igen. De som vill fira honom behöver således inte framstå som hopplöst bakåtsträvande monarkister, utan kan festa och glamma till hans ära, skickligt dolda av alla som firar vårens ankomst. De som brukar gå på den traditionella sillunchen som jag brukar gå på inväntar årets stora höjdpunkt: Jag, den sanna, progressiva republikanen ställer mig upp och sjunger Kungssångens alla verser. Förr brukade jag köra med Internationalen. Men i mina nya, mer konservativt lagda kretsar uppskattas Kungssången bättre, och jag gillar att stå i centrum för att jag kan suspekta sånger, som hyllar politiska och feodala monarker, utantill.
Fast jag gillar egentligen kungen. Det är ju inte hans fel att han är kung, och att han är hjärntvättad från födseln att monarkin är ett bra system borde väl vara ställt utom all rimlig tvivel. Det är inte bara nackdelar med monarkin heller. Den enande symboliken, även genom ett förlegad statsskick som gör skillnad på folk och folk, kan faktiskt vara på både gott och ont. I alla fall i fredstid, då vi både kan samla alla svenskar, nya som gamla, under samma paroll, och betona att vi alla undersåtar av Konungariket Sverige är lika ovärdiga statschefsämbetet. Och om det blir krig funkar vilken folkkär diktator som helst, så då kan vi lika bra utnyttja kungen som någon annan.
Det blir lika dyrt att avskaffa monarkin som att ha den kvar. Jag tror t o m att det skulle bli dyrare. Det är dyrt med demokrati. Val kostar enorma summor pengar för oss skattebetalare, så man skulle ju kunna fråga sig om det är värt det. Och sen undrar jag om folk verkligen kan styra en stat. De kan inte ens styra företag, det sköts ju bäst av dem som är experter och vill satsa pengar. Vi borde väl göra detsamma med staten: Sälj ut den och tilldela folk röster efter hur mycket de är villiga att betala, så blir det bara de mest engagerade, kloka och kunniga som är med och styr. Och så de som har ärvt mest pengar förstås.
För att återgå till kungen, så skulle han nog inte få mindre makt, utan snarare mer, om han slutade vara kung i statens tjänst. Kung skulle han betrakta sig som, och bli betraktad som, ändå. Det blir ju inga giljotiner på Stortorget, precis, utan hela kungahuset skulle vara kvar, fortsätta att uppvaktas av Svensk Damtidning och göra reklam för Sverige. Många av deras fina saker, inklusive deras modesta sommarstuga på Öland, är deras privata, och de kan säkert åberopa besittningsrätt på slotten de bor på. De skulle dessutom slippa ha en massa krav på politisk korrekthet på sig. Nåja, om de vill behålla sin popularitet kanske det är bäst att fortsätta hålla koll på vad folk vill höra.
Vad folk vill höra kan ju förändras. Förut var det ju rätt allmänt att kungen hade en viss frihet att göra bort sig, eftersom journalisterna visste att folk inte ville läsa om sånt, och därför inte skrev om det. Men det kanske har ändrats. "Den ofrivillige monarken" innehöll förmodligen inget sprängstoff alls, men det intressanta med den var att den verkade öppna för ett visst intresse för att leta efter kungliga skandaler. Kungens reaktion i jaktstugan verkade insiktsfull. Han svarade bra, men såg lite bekymrad ut. Det såg ut som att han tänkte "skit, nu får jag börja passa mig, som mina kolleger på kontinenten".
Jag har egentligen inga bra argument mot monarkin, förutom principen att det är ganska märkligt med att det högsta ämbetet i en modern demokratisk stat går i arv. Jag tycker det är litet ironiskt att kungen tycker att det är kortegerna med häst och vagn som är ganska märkliga. Undrar om han någonsin tänker så om sig själv också.
Fast jag gillar egentligen kungen. Det är ju inte hans fel att han är kung, och att han är hjärntvättad från födseln att monarkin är ett bra system borde väl vara ställt utom all rimlig tvivel. Det är inte bara nackdelar med monarkin heller. Den enande symboliken, även genom ett förlegad statsskick som gör skillnad på folk och folk, kan faktiskt vara på både gott och ont. I alla fall i fredstid, då vi både kan samla alla svenskar, nya som gamla, under samma paroll, och betona att vi alla undersåtar av Konungariket Sverige är lika ovärdiga statschefsämbetet. Och om det blir krig funkar vilken folkkär diktator som helst, så då kan vi lika bra utnyttja kungen som någon annan.
Det blir lika dyrt att avskaffa monarkin som att ha den kvar. Jag tror t o m att det skulle bli dyrare. Det är dyrt med demokrati. Val kostar enorma summor pengar för oss skattebetalare, så man skulle ju kunna fråga sig om det är värt det. Och sen undrar jag om folk verkligen kan styra en stat. De kan inte ens styra företag, det sköts ju bäst av dem som är experter och vill satsa pengar. Vi borde väl göra detsamma med staten: Sälj ut den och tilldela folk röster efter hur mycket de är villiga att betala, så blir det bara de mest engagerade, kloka och kunniga som är med och styr. Och så de som har ärvt mest pengar förstås.
För att återgå till kungen, så skulle han nog inte få mindre makt, utan snarare mer, om han slutade vara kung i statens tjänst. Kung skulle han betrakta sig som, och bli betraktad som, ändå. Det blir ju inga giljotiner på Stortorget, precis, utan hela kungahuset skulle vara kvar, fortsätta att uppvaktas av Svensk Damtidning och göra reklam för Sverige. Många av deras fina saker, inklusive deras modesta sommarstuga på Öland, är deras privata, och de kan säkert åberopa besittningsrätt på slotten de bor på. De skulle dessutom slippa ha en massa krav på politisk korrekthet på sig. Nåja, om de vill behålla sin popularitet kanske det är bäst att fortsätta hålla koll på vad folk vill höra.
Vad folk vill höra kan ju förändras. Förut var det ju rätt allmänt att kungen hade en viss frihet att göra bort sig, eftersom journalisterna visste att folk inte ville läsa om sånt, och därför inte skrev om det. Men det kanske har ändrats. "Den ofrivillige monarken" innehöll förmodligen inget sprängstoff alls, men det intressanta med den var att den verkade öppna för ett visst intresse för att leta efter kungliga skandaler. Kungens reaktion i jaktstugan verkade insiktsfull. Han svarade bra, men såg lite bekymrad ut. Det såg ut som att han tänkte "skit, nu får jag börja passa mig, som mina kolleger på kontinenten".
Jag har egentligen inga bra argument mot monarkin, förutom principen att det är ganska märkligt med att det högsta ämbetet i en modern demokratisk stat går i arv. Jag tycker det är litet ironiskt att kungen tycker att det är kortegerna med häst och vagn som är ganska märkliga. Undrar om han någonsin tänker så om sig själv också.
Det var en gång för länge sen i ett land långt borta
Jag minns en reklamsnutt för Posten från början av 90-talet. Den föreställde en prinsessa som kysste en groda, och pang, så förvandlades hon också till en groda. Tänk om det var så i verkligheten, vilken kris för monarkin! Jag menar, vilken liten tjej har inte kysst en groda för att testa? Det gäller nog även prinsessor.
Och vilken liten tjej har inte läst i sagorna och undrat om det finns prinsessor i verkligheten, och i så fall hur de ser ut och vad de är för några väsen? Min egen dotter frågade mig en dag: "Mamma, finns det prinsessor på riktigt?" Jag svarade att det finns det visst det, det finns prinsessor på mindre än tio mils avstånd från oss och inte alls bara för länge sen långt borta. Jag googlade litet efter bilder som jag visade dottern, men en vanlig tjej i vanliga kläder med det vanliga namnet Victoria verkade inte imponera.
Litet senare gjorde således dottern ett nytt försök: "Mamma, det här är en prinsessa i Italien" sa hon och visade en docka. "Finns det prinsessor i Italien?" Hon tyckte uppenbarligen att Italien lät långt borta och trodde väl att prinsessorna där skulle ha litet högre klass än de alltför vardagliga svenska. Men, nej, det finns inga prinsessor i Italien. Jag kunde inte komma på så många prinsessor alls i länder långt borta. Det finns några borta i Asien, men annars finns de flesta prinsessor i länder rätt nära oss.
Och något tredje gången gillt med verkliga prinsessor blev det inte. Nästa gång hon visade upp sin docka sa hon nöjt: "Mamma, det här är en prinsessa, men inte en sån som Victoria som finns på riktigt, utan en sagoprinsessa." Så fick hon som hon ville. Det sägs att verkligheten överträffar dikten, men det stämmer tydligen inte jämt.
Och vilken liten tjej har inte läst i sagorna och undrat om det finns prinsessor i verkligheten, och i så fall hur de ser ut och vad de är för några väsen? Min egen dotter frågade mig en dag: "Mamma, finns det prinsessor på riktigt?" Jag svarade att det finns det visst det, det finns prinsessor på mindre än tio mils avstånd från oss och inte alls bara för länge sen långt borta. Jag googlade litet efter bilder som jag visade dottern, men en vanlig tjej i vanliga kläder med det vanliga namnet Victoria verkade inte imponera.
Litet senare gjorde således dottern ett nytt försök: "Mamma, det här är en prinsessa i Italien" sa hon och visade en docka. "Finns det prinsessor i Italien?" Hon tyckte uppenbarligen att Italien lät långt borta och trodde väl att prinsessorna där skulle ha litet högre klass än de alltför vardagliga svenska. Men, nej, det finns inga prinsessor i Italien. Jag kunde inte komma på så många prinsessor alls i länder långt borta. Det finns några borta i Asien, men annars finns de flesta prinsessor i länder rätt nära oss.
Och något tredje gången gillt med verkliga prinsessor blev det inte. Nästa gång hon visade upp sin docka sa hon nöjt: "Mamma, det här är en prinsessa, men inte en sån som Victoria som finns på riktigt, utan en sagoprinsessa." Så fick hon som hon ville. Det sägs att verkligheten överträffar dikten, men det stämmer tydligen inte jämt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)