När jag häromdagen satt uppe mitt i natten och tittade på Rapports extrasändningar med anledning av "oroligheterna i USA" var det med en viss surrealistisk känsla. Nog för att jänkarna kan vara aggressiva med sina vapenlagar och skydda sig själv-inställning, men "oroligheter" är definitivt inget som de till vardags brukar ägna sig åt. Massdemonstrationer hör inte riktigt hemma i individens förlovade land.
Ordet kuppförsök har förekommit i sammanhanget, men de flesta menar att ett kuppförsök måste vara lite mer planerat och ha mer väldefinierade krav än detta. Gränserna är dock otydliga för när en stormning (eller vad det nu ska kallas) övergår till ett kuppförsök. Kravet kan ju ändå anses vara att Trump ska fortsätta vara president, och hade de lyckats hade det onekligen varit en statskupp. Det som talar emot kuppförsök var mest att de inte hade en chans i världen att lyckas eftersom aktionen var för oorganiserad.
Samtidigt är det intressant att se hur människor själva kan driva vidare det som en politiker har satt igång. Paralleller finns med det gamla amerikanska experimentet "The third wave", som filmerna "The wave" och "Die Welle" bygger på. Där upptäcker läraren att rörelsen snart lever sitt eget liv, eleverna tar saken i egna händer och läraren tappar kontrollen. En riktig blivande diktator skulle bara kunna rida på vågen och ta över makten utan att behöva göra annat än att utnyttja situationen till sin fördel.
Det finns nog liknande situationer i historien där en del av militären och polisen har gått med på demonstranternas sida, som skulle kunna kallas kuppförsök. Är det att ge demonstranterna för stor politisk betydelse att kalla stormningen av kongressen för kuppförsök? Eller är det att bagatellisera händelsen att inte kalla det så? De flesta är överens om att upploppen är ett tecken på hur skör demokratin är, och jag vill bara tillägga att den stora folkmassa som hjälper betydande politiker att genomföra statskupper inte behöver vara mindre galna än de som stormade kongressen. Nyttiga idioter brukar de vanligtvis kallas.
Jenny Nordberg i dagens SvD kallar upploppen för fascism, samtidigt som hon avfärdar kuppförsöksbegreppet. Hon hänvisar till Erik Bergins fråga om att vara republikan innebär att tro mer på Trump än på demokratin. Om fascism definieras som en ideologi där en stark ledare förhärligar nationen som en organisk enhet med en "folksjäl", så ligger det kanske något i det, förutsatt att Trump och hans anhängare verkligen tror mer på Trump än på demokratin. Men att dra fram fascismkortet i tid och otid verkar inte heller särskilt konstruktivt.
Den viktigaste frågan, slutligen, är ändå hur man gör världens folk medvetna om skillnaden mellan att göra uppror mot ett demokratiskt samhälle och en diktatur. Skillnaden mellan att vilja störta en ledare som inte har tillsatts genom folkviljan och att vilja gå emot folkviljan. Hur insyn i valprocesserna, yttrandefrihet och politisk frihet gör att man kan vara säker på att det verkligen är folkviljan som har fått råda.
