Jag är kvinna. Det är inget jag har valt eller kämpat för att kunna bli. Det bara blev så när en spermie laddad med en x-kromosom hann före en dito med en y-kromosom till mammas ägg för 44 år sen. Vad är det att vara stolt över?
Jag är stolt över många saker som jag har gjort i mitt liv. Jag är stolt över att jag har gett mina barn den kärlek och omvårdnad de behöver för att växa upp till bra människor. Jag är stolt över att vara en hyfsat bra person själv. Jag är stolt över att ha skrivit en doktorsavhandling som jag skall försvara om tre veckor. Jag är stolt över att kunna spela fiol tillräckligt bra för att tillföra något till spelmanslaget. Jag är stolt över de jobb jag har haft som har bidragit till att samhället fungerar. Jag är stolt över att ha fått jordgubbar och potatis att växa i trädgårdslandet. Det är prestationer som är värda att vara stolt över!
Men att vara kvinna, det är inget jag har presterat. Så varför ska jag vara stolt?
Min känsla av att kvinnlig stolthet handlar om särartstänkande kan jag inte skaka av mig. Jag kan bara tolka det som att kvinnor ska vara stolta över att sköta hushållet och serva make och barn och inte gapa efter mer, eller att ha ett för samhället nödvändigt, men lågavlönat jobb, helst på nätterna när barnen sover så att de kan ta hand om dem på dagarna. För det är viktigt, eller hur?
Kvinnor ska enligt särartssynen uppvärdera de kvinnliga sysslorna som att sticka och sy. Det är klart att man kan vara stolt över att ha stickat något, det är jag. Det är inget fel med att sticka, det kan gärna uppvärderas.
Saken är bara den, att det är inte kvinnligt. Inte objektivt sett. Att vara stolt över en stickning och uppvärdera stickning är inte detsamma, och ska inte likställas med att vara stolt över och uppvärdera kvinnlighet. Det är begränsande för båda könen.
