Två nya matrön den här veckan: Hög kolesterolhalt är ofarlig och tillsatta fibrer saknar hälsoeffekter. Nu har jag dålig koll på nutritionsvetenskapen, men två saker kan jag säga med säkerhet:
1) Ju mer maten processas, desto fler av de naturliga beståndsdelarna förstörs, och
2) man kan inte renframställa en nyttig ingrediens i en maträtt och utgå ifrån att den främjar hälsan ensam.
Det första konstaterandet innebär självklart att processande kan vara bra eller dåligt, beroende på vilka beståndsdelar som förstörs. Att förstöra cellväggarna i en potatis är naturligtvis bra, eftersom det är en förutsättning för att kunna äta potatisen, liksom många andra livsmedel som lättare tas upp i kroppen om man processar/värmer dem. Likaså smått giftiga och illasmakande ämnen, och bakterier som har vuxit till sig i maten, är ju rätt så bra att förstöra. Men innehåller maten sköra vitaminer, så är en kort uppvärmningstid bättre än en lång.
Det andra konstaterandet innebär att det visst ibland kan vara nyttigt att renframställa näringsämnen och använda som tillsatser, men det kan också vara farligt, och effekten kan ligga var som helst däremellan och dessutom variera beroende på det andra man äter samtidigt. Och man vet inte förrän man har provat. Tillsatta fibrer är rätt nytt, och forskningen har en viss eftersläpning, eftersom den skall vara rätt så säker innan den kan säga något. Och nu har man alltså tillräckligt mycket data för att gå ut med en första teori om att det är verkningslöst. Så då får vi tro på det så länge.
Och kolesterolet, då. Förr fick man ju alltid höra att man inte skulle äta så många ägg, för det var så mycket kolesterol i dem. Nu gäller inte det längre. Det är tydligen svårare än så att kontrollera kolesterolhalt och hjärt-kärlsjukdomar. Nuförtiden skall vi äta mer frukt och grönt, som innehåller antioxidanter som hjälper till att stabilisera LDL-partiklarna, så att de inte oxideras och släpper ut kolesterolet lika lätt. Och så mer omättat fett, som visst gör LDL-partiklarna större så att de blir mer svåroxiderade (det måste väl bero på yta/volymförhållandet), och HDL/LDL-förhållandet bättre.
Märk hur positivt det blev: Från "ät inte..." till "ät mer..."
Jag tror att det oftast är nyttigast att äta maten i så naturlig form som det är möjligt för optimal aptitlighet och hygien. Det är visserligen mer tro än vetenskap. Men eftersom allt jag har läst om antioxidanter pekar på att de är meningslösa eller till och med farliga att äta i renframställd form, men jättenyttiga om de äts i sin oprocessade form i mat, så får jag för mig att det även gäller för andra saker. Fibrer fick vi reda på nu att de bör finnas kvar på sina platser i cellstrukturerna för att ha effekt. Kolhydrater som har renframställts till vitt mjöl och socker är inte heller särskilt nyttigt.
Fettkapslar med speciella sammansättningar finns, men det vinner vi nog inte så mycket på jämfört med att äta fettrika växter, som avocado och nötter, eller oliv- och rapsolja, så länge den är kallpressad så att fetterna inte har förstörts av värmen. Fisk kan vi värma, och nötter kan vi rosta, eftersom de fetterna är skyddade av den omgivande fisk- och nötmatrisen.
Det här innebär ju inte att det alltid är onyttigt att äta piller. De som verkligen har hög kolesterolhalt verkar vinna på medicinerna. Mineraler som järn och kalcium lär visst vara bra om man nu tvunget vill äta vitamintabletter om man är fullt frisk. I måttliga mängder förstås. Men jag gör det inte.
Fast allra bäst är nog att bara äta utan att bry sig så mycket. Bara man äter gott, för god mat som oxfilé med rostade rotfrukter, räkor med hemgjord majonnäs, och tropisk fruktsallad är mycket nyttigare än snabbmat som bara proppar igen magen. I slutänden tror jag att det lönar sig levnadsmässigt.
Tillsammans är vi starka
Jag älskar historien om Folkkampanjen mot kärnkraft i SvD idag. Vilket hopp, vilken styrka, vilken romantik den beskriver, jag blir alldeles lycklig. Det var något visst med 70-talets folkrörelser!
Formuleringarna i artikeln är obetalbara:
Fast på de pendeltågen var ju inte några högerpartier med, så folkkampanjen var säkert ännu bättre. Förmodligen även bättre än Nej till EU, där det fanns medlemmar ur alla partier med, men inte så många hela partier.
Masshysteri. Idealism. Jag tvekar alltid litet inför saker som engagerar mig djupt numera, frågar mig om det verkligen är rätt eller om jag bara har ryckts med av något och drivs av idealism. Men vad är idealism? Måste det vara en utopisk världsbild om det slutgiltiga idealsamhället, eller kan det helt enkelt vara en långsiktig strävan mot en litet bättre lösning på ett samhällsproblem, som inte ens förväntas bli något slutmål? Kärnkraft är pragmatik. Det nödvändiga ontets energikälla. Fast trots det kan man ju sträva efter ett ideal om att någon gång kunna leva på bara förnyelsebar energi, av något slag, ett tag.
Och kanske är det mer pragmatiskt att vara hysteriskt rädd för kärnkraftshaverier än att låta sig dra med av en stor massrörelse? Åtminstone mer rationellt. Vi borde kanske ha blivit räddare efter Tjernobyl? Här satt jag och skämtade om den kryddiga smaken av Cesium-137 i trattkantarellerna. I och för sig syftade jag på den obefogade hysterin efter Fukushima. Men ändå. Nyligen fick jag veta att värdena i Gävletrakten inte är ok efter Tjernobyl än. Och såg på kartan att mina trattisar var plockade mitt i "strimman" av nedfall som gick ner över Uppland. Jag brukar förvälla det jag fryser in, men i fortsättningen tänker jag förvälla allt!
Nu verkar plötsligt alla kärnkraftsmotståndare vara rädda. Precis som alla förespråkare verkar totalt obekymrade. Eller så använder de sig bara av det i propagandan. Nåt måste man ju göra för att engagera folk när folkkampanjen mot kärnkraft inte är någon glad massrörelse längre.
Idealism och pragmatik har båda fördelar och nackdelar. Men det finns en sak som är värre och som nog inte har några fördelar alls: Likgiltighet. Kanske t o m små doser av skräckpropaganda kan ha sina fördelar ibland, bara för att väcka folket?
Formuleringarna i artikeln är obetalbara:
Vi som befann oss mitt i alltsammans är dessutom ohjälpligt begränsade av lojaliteter och snärjda i alla dessa snart nog romantiska minnen som utgår just från ordet vi.Jag var faktiskt också med på ett litet, litet hörn. Jag har fina minnen från min vackra, lyckliga barndom i demonstrationstågen med både röda fanor och plakat med glada röda solar på. Vi sjöng sånger tillsammans med vänstersossarna i vårt bostadsområde inför folkomröstningen. Vilken gemenskap det var!
där de ofta fåtaliga medlemmarna hyllade olika potentater – Mao, Stalin, Trotskij och så vidare – med ungefär samma glöd som ungdomar i dag talar sig varma för ett visst operativsystem och förtalar andra, fastän de fungerar nästan likadant. En Albanientrogen SKP-fraktion i Värnamo gav mig rentav idén att göra en bestämningstabell, just som för insekter, i syfte att underlätta artbestämningen av de olika gruppernas anhängare.Tycker det här är den roligaste passagen i Monthy Pythons Life of Brian också. Jag skrattar så jag får tårar i ögonen varje gång jag ser dem slå ihjäl varandra i gångarna under Pontius Pilatus palats. Fantastiskt att det fanns tillfällen då man kunde jobba ihop. Som detta. Och som de gånger man stod inklämd bland alla röda fanor på ett fullproppat pendeltåg på första maj och sjöng internationalen, alla tillsammans.
Fast på de pendeltågen var ju inte några högerpartier med, så folkkampanjen var säkert ännu bättre. Förmodligen även bättre än Nej till EU, där det fanns medlemmar ur alla partier med, men inte så många hela partier.
Vi hade de bästa sångerna och den bästa organisationen. De väldiga Barsebäcksmarscherna blev som långa vindlande folkfester, ett mellanting mellan Vasaloppet och rockfestivalen i Roskilde,Jag hade velat åka till Barsebäck. Det är en miss i mitt liv att jag aldrig fick demonstrera där. Och nu är det försent. Av olika anledningar.
Masshysteri. Idealism. Jag tvekar alltid litet inför saker som engagerar mig djupt numera, frågar mig om det verkligen är rätt eller om jag bara har ryckts med av något och drivs av idealism. Men vad är idealism? Måste det vara en utopisk världsbild om det slutgiltiga idealsamhället, eller kan det helt enkelt vara en långsiktig strävan mot en litet bättre lösning på ett samhällsproblem, som inte ens förväntas bli något slutmål? Kärnkraft är pragmatik. Det nödvändiga ontets energikälla. Fast trots det kan man ju sträva efter ett ideal om att någon gång kunna leva på bara förnyelsebar energi, av något slag, ett tag.
Och kanske är det mer pragmatiskt att vara hysteriskt rädd för kärnkraftshaverier än att låta sig dra med av en stor massrörelse? Åtminstone mer rationellt. Vi borde kanske ha blivit räddare efter Tjernobyl? Här satt jag och skämtade om den kryddiga smaken av Cesium-137 i trattkantarellerna. I och för sig syftade jag på den obefogade hysterin efter Fukushima. Men ändå. Nyligen fick jag veta att värdena i Gävletrakten inte är ok efter Tjernobyl än. Och såg på kartan att mina trattisar var plockade mitt i "strimman" av nedfall som gick ner över Uppland. Jag brukar förvälla det jag fryser in, men i fortsättningen tänker jag förvälla allt!
Nu verkar plötsligt alla kärnkraftsmotståndare vara rädda. Precis som alla förespråkare verkar totalt obekymrade. Eller så använder de sig bara av det i propagandan. Nåt måste man ju göra för att engagera folk när folkkampanjen mot kärnkraft inte är någon glad massrörelse längre.
Idealism och pragmatik har båda fördelar och nackdelar. Men det finns en sak som är värre och som nog inte har några fördelar alls: Likgiltighet. Kanske t o m små doser av skräckpropaganda kan ha sina fördelar ibland, bara för att väcka folket?
Grattis, hipp, hipp, hurra!
Vår konung fyller år. I år igen. På självaste valborgsmässoafton igen. De som vill fira honom behöver således inte framstå som hopplöst bakåtsträvande monarkister, utan kan festa och glamma till hans ära, skickligt dolda av alla som firar vårens ankomst. De som brukar gå på den traditionella sillunchen som jag brukar gå på inväntar årets stora höjdpunkt: Jag, den sanna, progressiva republikanen ställer mig upp och sjunger Kungssångens alla verser. Förr brukade jag köra med Internationalen. Men i mina nya, mer konservativt lagda kretsar uppskattas Kungssången bättre, och jag gillar att stå i centrum för att jag kan suspekta sånger, som hyllar politiska och feodala monarker, utantill.
Fast jag gillar egentligen kungen. Det är ju inte hans fel att han är kung, och att han är hjärntvättad från födseln att monarkin är ett bra system borde väl vara ställt utom all rimlig tvivel. Det är inte bara nackdelar med monarkin heller. Den enande symboliken, även genom ett förlegad statsskick som gör skillnad på folk och folk, kan faktiskt vara på både gott och ont. I alla fall i fredstid, då vi både kan samla alla svenskar, nya som gamla, under samma paroll, och betona att vi alla undersåtar av Konungariket Sverige är lika ovärdiga statschefsämbetet. Och om det blir krig funkar vilken folkkär diktator som helst, så då kan vi lika bra utnyttja kungen som någon annan.
Det blir lika dyrt att avskaffa monarkin som att ha den kvar. Jag tror t o m att det skulle bli dyrare. Det är dyrt med demokrati. Val kostar enorma summor pengar för oss skattebetalare, så man skulle ju kunna fråga sig om det är värt det. Och sen undrar jag om folk verkligen kan styra en stat. De kan inte ens styra företag, det sköts ju bäst av dem som är experter och vill satsa pengar. Vi borde väl göra detsamma med staten: Sälj ut den och tilldela folk röster efter hur mycket de är villiga att betala, så blir det bara de mest engagerade, kloka och kunniga som är med och styr. Och så de som har ärvt mest pengar förstås.
För att återgå till kungen, så skulle han nog inte få mindre makt, utan snarare mer, om han slutade vara kung i statens tjänst. Kung skulle han betrakta sig som, och bli betraktad som, ändå. Det blir ju inga giljotiner på Stortorget, precis, utan hela kungahuset skulle vara kvar, fortsätta att uppvaktas av Svensk Damtidning och göra reklam för Sverige. Många av deras fina saker, inklusive deras modesta sommarstuga på Öland, är deras privata, och de kan säkert åberopa besittningsrätt på slotten de bor på. De skulle dessutom slippa ha en massa krav på politisk korrekthet på sig. Nåja, om de vill behålla sin popularitet kanske det är bäst att fortsätta hålla koll på vad folk vill höra.
Vad folk vill höra kan ju förändras. Förut var det ju rätt allmänt att kungen hade en viss frihet att göra bort sig, eftersom journalisterna visste att folk inte ville läsa om sånt, och därför inte skrev om det. Men det kanske har ändrats. "Den ofrivillige monarken" innehöll förmodligen inget sprängstoff alls, men det intressanta med den var att den verkade öppna för ett visst intresse för att leta efter kungliga skandaler. Kungens reaktion i jaktstugan verkade insiktsfull. Han svarade bra, men såg lite bekymrad ut. Det såg ut som att han tänkte "skit, nu får jag börja passa mig, som mina kolleger på kontinenten".
Jag har egentligen inga bra argument mot monarkin, förutom principen att det är ganska märkligt med att det högsta ämbetet i en modern demokratisk stat går i arv. Jag tycker det är litet ironiskt att kungen tycker att det är kortegerna med häst och vagn som är ganska märkliga. Undrar om han någonsin tänker så om sig själv också.
Fast jag gillar egentligen kungen. Det är ju inte hans fel att han är kung, och att han är hjärntvättad från födseln att monarkin är ett bra system borde väl vara ställt utom all rimlig tvivel. Det är inte bara nackdelar med monarkin heller. Den enande symboliken, även genom ett förlegad statsskick som gör skillnad på folk och folk, kan faktiskt vara på både gott och ont. I alla fall i fredstid, då vi både kan samla alla svenskar, nya som gamla, under samma paroll, och betona att vi alla undersåtar av Konungariket Sverige är lika ovärdiga statschefsämbetet. Och om det blir krig funkar vilken folkkär diktator som helst, så då kan vi lika bra utnyttja kungen som någon annan.
Det blir lika dyrt att avskaffa monarkin som att ha den kvar. Jag tror t o m att det skulle bli dyrare. Det är dyrt med demokrati. Val kostar enorma summor pengar för oss skattebetalare, så man skulle ju kunna fråga sig om det är värt det. Och sen undrar jag om folk verkligen kan styra en stat. De kan inte ens styra företag, det sköts ju bäst av dem som är experter och vill satsa pengar. Vi borde väl göra detsamma med staten: Sälj ut den och tilldela folk röster efter hur mycket de är villiga att betala, så blir det bara de mest engagerade, kloka och kunniga som är med och styr. Och så de som har ärvt mest pengar förstås.
För att återgå till kungen, så skulle han nog inte få mindre makt, utan snarare mer, om han slutade vara kung i statens tjänst. Kung skulle han betrakta sig som, och bli betraktad som, ändå. Det blir ju inga giljotiner på Stortorget, precis, utan hela kungahuset skulle vara kvar, fortsätta att uppvaktas av Svensk Damtidning och göra reklam för Sverige. Många av deras fina saker, inklusive deras modesta sommarstuga på Öland, är deras privata, och de kan säkert åberopa besittningsrätt på slotten de bor på. De skulle dessutom slippa ha en massa krav på politisk korrekthet på sig. Nåja, om de vill behålla sin popularitet kanske det är bäst att fortsätta hålla koll på vad folk vill höra.
Vad folk vill höra kan ju förändras. Förut var det ju rätt allmänt att kungen hade en viss frihet att göra bort sig, eftersom journalisterna visste att folk inte ville läsa om sånt, och därför inte skrev om det. Men det kanske har ändrats. "Den ofrivillige monarken" innehöll förmodligen inget sprängstoff alls, men det intressanta med den var att den verkade öppna för ett visst intresse för att leta efter kungliga skandaler. Kungens reaktion i jaktstugan verkade insiktsfull. Han svarade bra, men såg lite bekymrad ut. Det såg ut som att han tänkte "skit, nu får jag börja passa mig, som mina kolleger på kontinenten".
Jag har egentligen inga bra argument mot monarkin, förutom principen att det är ganska märkligt med att det högsta ämbetet i en modern demokratisk stat går i arv. Jag tycker det är litet ironiskt att kungen tycker att det är kortegerna med häst och vagn som är ganska märkliga. Undrar om han någonsin tänker så om sig själv också.
Årets första dopp
Så var det avklarat. Redan i går faktiskt! Den 19 april. Det är väl i rätt lagom tid, inte för tidigt, inte för sent, utan det var helt enkelt dags. Temperaturen i sjön har jag ingen aning om, men skulle gissa på något i storleksordningen 10 grader. Inte direkt så man simmar runt, men inte heller så man behöver en bastu att värma sig i efteråt. Och så pass varmt var det i luften att det kändes varmt i kroppen när man kom upp. Men väl hemma kändes en brasa inte helt fel.
Så idag var jag med om ytterligare en hälsobringande behandling: Massage. Hela kroppen knådades igenom under en timme, med väldoftande olja som smörjmedel för mina trötta muskler. När jag kände hur värmen spreds i kroppen tänkte jag att det är kanske sant det de säger, att cirkulationen kommer igång och kroppen rensas från slaggprodukter. Men egentligen struntar jag i om det stämmer eller ej. Massage må vara hur ovetenskapligt som helst, skönt är det i alla fall!
Föryngrande måste de i alla fall ha varit, de två kurerna, eftersom kassörskan i spritbutiken ett par timmar senare inte kunde avgöra om jag uppnått den aktningsvärda åldern av 25 år (och ännu mindre gissa att det var 15 år sedan jag gjorde det!) Hon avkrävde mig legitimation för att tilldela mig den vinflaska, som jag och maken skall smaka på så fort kvällens barnvaktsuppgift är avklarad.
Så idag var jag med om ytterligare en hälsobringande behandling: Massage. Hela kroppen knådades igenom under en timme, med väldoftande olja som smörjmedel för mina trötta muskler. När jag kände hur värmen spreds i kroppen tänkte jag att det är kanske sant det de säger, att cirkulationen kommer igång och kroppen rensas från slaggprodukter. Men egentligen struntar jag i om det stämmer eller ej. Massage må vara hur ovetenskapligt som helst, skönt är det i alla fall!
Föryngrande måste de i alla fall ha varit, de två kurerna, eftersom kassörskan i spritbutiken ett par timmar senare inte kunde avgöra om jag uppnått den aktningsvärda åldern av 25 år (och ännu mindre gissa att det var 15 år sedan jag gjorde det!) Hon avkrävde mig legitimation för att tilldela mig den vinflaska, som jag och maken skall smaka på så fort kvällens barnvaktsuppgift är avklarad.
Vad är det med de filosofisk-teologiska forskarna?
Knappt har man läst klart ett märkligt debattinlägg av två filosofer, förrän man hittar ett nästan lika märkligt inlägg av två religionsvetare.
De har som mål att framföra några viktiga poänger inom religionskritiken: Att det är möjligt att kritisera religion, och att en hel religion inte kan göras ansvarig för en enskild människas handlingar. Tyvärr pratar de bort båda poängerna när de i stället ägnar sig åt att smutskasta religionskritiker i största allmänhet.
Det är rätt ironiskt att de beskyller religionskritikerna för att betrakta religionen som ett "handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft", eftersom skillnaden mellan religiösa och icke-religiösa är just att icke-religiösa inte tror på handlande subjekt utanför människan, medan religiösa gör det.
Visst kan även religionskritiker ha svårt att skilja på sak och person, men det är de knappast ensamma om. Och om artikelförfattarna nu menar att man inte kan skilja religionen från den utövande människan, vilken religion menar de då att man får kritisera, om man inte vill göra en kollektiv attack på människorna som tillhör religionen?
Vidare, trots ovanstående, och trots resonemanget om att undvika att göra en livsåskådning skyldig till enskilda människors agerande, anklagar de "humanisterna" för att inte kunna skilja mellan islam och islamister. Det finns säkert enskilda humanister som inte kan det, men livsåskådningen blandar inte ihop sådana saker.
Trots att de påstår det, för artikelförfattarna inte fram någon åsikt om att religion kan kritiseras. De menar, i teorin, att man får kritisera enskilda anhängare, utan att kritisera religionen, men de klarar inte själva av detta i praktiken.
Förväxlingen av Sverigedemokraternas likriktning av samhället och humanisternas vilja att ge icke-religiösa alternativ till dem som vill ha det, är känd och väldebatterad. Om artikelförfattarna, till skillnad från många andra kritiker av humanisterna, hade bemödat sig om att läsa deras idéprogram, så hade de sluppit hålla sig till diffusa och känslomässigt grundade uppfattningar om dem. För de har, liksom kristendomen har i Bibeln, och islam i Koranen, ett skriftligt manifest för utövarna att hålla sig till. På så sätt är utövarna och utövningen inte det enda som formar livsåskådningen. Åtminstone inte inom kristendom och islam, där skrifterna är heliga och författarna, enligt mitt sätt att se det, sedan länge döda.
Jag är inte medlem i Humanisterna, och har inte för avsikt att bli. Men eftersom jag, enbart i egenskap av icke-troende, ofta får stå för samma missuppfattningar som de som finns om dem, så vill jag säga ett par ord om dessa missuppfattningar: Att inte tro på Gud är inte intolerant. Jag tror mig inte ha monopol på sanningen. Men självklart tror jag att jag har rätt! Om jag trodde att jag hade fel skulle jag ju byta åsikt! Det gäller alla människor i alla religioner och livsåskådningar, och innebär inte att man inte respekterar alla människor.
Man behöver inte respektera allas åsikter, och inte heller gilla alla religioner. Men i ett tolerant och demokratiskt samhälle skall man respektera alla människors rätt till sin åsikt och till sin religion. Lika mycket som alla har rätt att kritisera andras åsikter, och likaså deras religion.
De har som mål att framföra några viktiga poänger inom religionskritiken: Att det är möjligt att kritisera religion, och att en hel religion inte kan göras ansvarig för en enskild människas handlingar. Tyvärr pratar de bort båda poängerna när de i stället ägnar sig åt att smutskasta religionskritiker i största allmänhet.
Det är rätt ironiskt att de beskyller religionskritikerna för att betrakta religionen som ett "handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft", eftersom skillnaden mellan religiösa och icke-religiösa är just att icke-religiösa inte tror på handlande subjekt utanför människan, medan religiösa gör det.
Visst kan även religionskritiker ha svårt att skilja på sak och person, men det är de knappast ensamma om. Och om artikelförfattarna nu menar att man inte kan skilja religionen från den utövande människan, vilken religion menar de då att man får kritisera, om man inte vill göra en kollektiv attack på människorna som tillhör religionen?
Vidare, trots ovanstående, och trots resonemanget om att undvika att göra en livsåskådning skyldig till enskilda människors agerande, anklagar de "humanisterna" för att inte kunna skilja mellan islam och islamister. Det finns säkert enskilda humanister som inte kan det, men livsåskådningen blandar inte ihop sådana saker.
Trots att de påstår det, för artikelförfattarna inte fram någon åsikt om att religion kan kritiseras. De menar, i teorin, att man får kritisera enskilda anhängare, utan att kritisera religionen, men de klarar inte själva av detta i praktiken.
Förväxlingen av Sverigedemokraternas likriktning av samhället och humanisternas vilja att ge icke-religiösa alternativ till dem som vill ha det, är känd och väldebatterad. Om artikelförfattarna, till skillnad från många andra kritiker av humanisterna, hade bemödat sig om att läsa deras idéprogram, så hade de sluppit hålla sig till diffusa och känslomässigt grundade uppfattningar om dem. För de har, liksom kristendomen har i Bibeln, och islam i Koranen, ett skriftligt manifest för utövarna att hålla sig till. På så sätt är utövarna och utövningen inte det enda som formar livsåskådningen. Åtminstone inte inom kristendom och islam, där skrifterna är heliga och författarna, enligt mitt sätt att se det, sedan länge döda.
Jag är inte medlem i Humanisterna, och har inte för avsikt att bli. Men eftersom jag, enbart i egenskap av icke-troende, ofta får stå för samma missuppfattningar som de som finns om dem, så vill jag säga ett par ord om dessa missuppfattningar: Att inte tro på Gud är inte intolerant. Jag tror mig inte ha monopol på sanningen. Men självklart tror jag att jag har rätt! Om jag trodde att jag hade fel skulle jag ju byta åsikt! Det gäller alla människor i alla religioner och livsåskådningar, och innebär inte att man inte respekterar alla människor.
Man behöver inte respektera allas åsikter, och inte heller gilla alla religioner. Men i ett tolerant och demokratiskt samhälle skall man respektera alla människors rätt till sin åsikt och till sin religion. Lika mycket som alla har rätt att kritisera andras åsikter, och likaså deras religion.
Jag såg också felet! :-)
Tänk att en vanlig, medelmåttigt begåvad lekmannafilosof som jag genast såg felet i filosoferna Fil Dr Nicolas Espinozas och docent Martin Petersons resonemang om abort. Det såg mest ut som en skoluppgift från högstadiet: Kan du se felet i deras resonemang, för så lätt var det faktiskt.
Deras tes, som bland annat går ut på att abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda, illustreras med vår syn på ansvar för framtida generationer i klimatfrågan.
Fast jag vågar ju inte ifrågasätta två framstående filosofer som fått pengar från VR, så där utan vidare. Det var därför en lättnad att se att flera andra, både skribenter i Filosofisk tidskrift och icke-filosofer hade sett exakt samma sak som jag. Andra hade kommenterat den närliggande förväxlingen mellan kvantitet levande människor och livskvalitet för dem som lever.
De pratar om gråzoner mellan rätt och fel också. Gråzoner vet vi alla vad det är. Det är nog ingen, förutom fundamentalistiskt religiösa och personer med vissa psykiska störningar, som har en svartvit syn på vad som är rätt och fel. Jag har inte heller en svartvit syn på vad som är liv och icke-liv. Det är en viktig aspekt när man diskuterar vilken vecka det är okej att abortera ett foster.
Livet är något som fortgår hela tiden, medan en mänsklig individ har en början och ett slut på livet. Ett ägg är liv, en spermie likaså. När ägget befruktas börjar det utvecklas till en människa i en kontinuerlig process, där det befruktade ägget blir mer och mer människolikt. Det går inte att sätta en specifik tidpunkt för när det är en människa och skall tilldelas mänskliga rättigheter, så alla tidsgränser för aborter är godtyckliga.
Abort kostar samhället pengar, och det är egentligen den enda vettiga invändningen. Men avvägningen har nog gjorts att det ändå är bättre än en massa oönskade barn. Och att det inte går att dela in oönskat gravida kvinnor i en grupp som skall föda barnet, och en grupp som är slarviga nog att inte kunna ta hand om ett barn, som det gjordes tills för inte alltför länge sedan.
Annars kan abortmotstånd användas till att kontrollera kvinnors sexualitet, och fostra dem till att det är fel att ha sex av någon annan anledning än att avla barn åt sin make. För män är det viktigt med en sådan kontroll, eftersom brist på den i slutänden kan resultera i att de riskerar att hjälpa till att uppfostra barn som inte bär på deras gener.
Ännu i abortförespråkandets tid hänger den envisa föreställningen kvar att det i regel är psykiskt jobbigt att göra abort. Kvinnor förväntas må dåligt av det. Idén är förmodligen att abort skall vara svårt, så vi inte väljer det alternativet. Men det stämmer inte att det brukar vara så psykiskt jobbigt. Ändå vet jag många som har ställt in sig på att må dåligt efter en abort, och ifrågasatt om de är normala eller empatistörda när de inte känner någonting.
Men abort är inte mer dramatiskt än preventivmedel. Som teknik är det en sorts födelsekontroll, men skonsammare och säkrare än det naturliga sättet, som har tillämpats av både människor och andra djur i alla tider: Att döda barnet när det har fötts.
Deras tes, som bland annat går ut på att abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda, illustreras med vår syn på ansvar för framtida generationer i klimatfrågan.
Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets.Nej, tänkte jag, det här är fel. Det potentiella barnet är en individ som inte med nödvändighet kommer att existera. Framtida generationer däremot kommer att existera, oavsett vilka individer som kommer ingå i dem.
Fast jag vågar ju inte ifrågasätta två framstående filosofer som fått pengar från VR, så där utan vidare. Det var därför en lättnad att se att flera andra, både skribenter i Filosofisk tidskrift och icke-filosofer hade sett exakt samma sak som jag. Andra hade kommenterat den närliggande förväxlingen mellan kvantitet levande människor och livskvalitet för dem som lever.
De pratar om gråzoner mellan rätt och fel också. Gråzoner vet vi alla vad det är. Det är nog ingen, förutom fundamentalistiskt religiösa och personer med vissa psykiska störningar, som har en svartvit syn på vad som är rätt och fel. Jag har inte heller en svartvit syn på vad som är liv och icke-liv. Det är en viktig aspekt när man diskuterar vilken vecka det är okej att abortera ett foster.
Livet är något som fortgår hela tiden, medan en mänsklig individ har en början och ett slut på livet. Ett ägg är liv, en spermie likaså. När ägget befruktas börjar det utvecklas till en människa i en kontinuerlig process, där det befruktade ägget blir mer och mer människolikt. Det går inte att sätta en specifik tidpunkt för när det är en människa och skall tilldelas mänskliga rättigheter, så alla tidsgränser för aborter är godtyckliga.
Abort kostar samhället pengar, och det är egentligen den enda vettiga invändningen. Men avvägningen har nog gjorts att det ändå är bättre än en massa oönskade barn. Och att det inte går att dela in oönskat gravida kvinnor i en grupp som skall föda barnet, och en grupp som är slarviga nog att inte kunna ta hand om ett barn, som det gjordes tills för inte alltför länge sedan.
Annars kan abortmotstånd användas till att kontrollera kvinnors sexualitet, och fostra dem till att det är fel att ha sex av någon annan anledning än att avla barn åt sin make. För män är det viktigt med en sådan kontroll, eftersom brist på den i slutänden kan resultera i att de riskerar att hjälpa till att uppfostra barn som inte bär på deras gener.
Ännu i abortförespråkandets tid hänger den envisa föreställningen kvar att det i regel är psykiskt jobbigt att göra abort. Kvinnor förväntas må dåligt av det. Idén är förmodligen att abort skall vara svårt, så vi inte väljer det alternativet. Men det stämmer inte att det brukar vara så psykiskt jobbigt. Ändå vet jag många som har ställt in sig på att må dåligt efter en abort, och ifrågasatt om de är normala eller empatistörda när de inte känner någonting.
Men abort är inte mer dramatiskt än preventivmedel. Som teknik är det en sorts födelsekontroll, men skonsammare och säkrare än det naturliga sättet, som har tillämpats av både människor och andra djur i alla tider: Att döda barnet när det har fötts.
Katastrofhjälp och asgamar
Nu är det rätt tid att vara på plats lyder en rubrik i SvD idag. Efter en katastrof är det mycket att återuppbygga. Då gäller det för svenska företag att vara på hugget och investera i Japan.
Rubriken låter värre än resten av texten. Den är torrt konstaterande, att situationen är svår, men nu börjar det se positivt ut. De svenska företagen som tror på Japans förmåga till återuppbyggnad är kloka. De är en stark ekonomi, och det finns stora möjligheter där på sikt.
Visst har Johan Myrsten rätt i sak. Och visst har både Japan och svenska företag att vinna på att någon vågar investera. Men jag kan inte låta bli att fundera över rubriksättningen, och den krassa optimismen i att beskriva en tragedi som en chans att utnyttja situationen för att ta marknadsandelar.
De som från början är negativa till kapitalismen, och ser affärsmän som asgamar som gärna gottar sig i andras olycka för att tjäna pengar kommer inte precis att ändra åsikt när de ser detta. De kommer nog snarare försöka få vatten på sin kvarn om hur ond kapitalismen är.
Japan är välbärgade, och katastrofen kommer inte att få lika allvarliga konsekvenser som de som sker i litet fattigare länder. Jag minns inte hur det var när t ex den förra tsunamin slog till i Indiska oceanen. Stod det likadant då, att det gällde att vara på hugget för att ta tillvara möjligheterna att investera i Indonesien efter katastrofen?
Visst investerar man även i Indonesien. Men syftet ser på beskrivningarna ut att vara delvis ett annat, att förutom att tjäna pengar även få fart på deras ekonomi.
Johan Myrsten kunde ha fått sin artikel att se mindre ondsint ut genom att bättre lyfta fram att även Japan kommer att vinna på utländska investeringar.
Rubriken låter värre än resten av texten. Den är torrt konstaterande, att situationen är svår, men nu börjar det se positivt ut. De svenska företagen som tror på Japans förmåga till återuppbyggnad är kloka. De är en stark ekonomi, och det finns stora möjligheter där på sikt.
Visst har Johan Myrsten rätt i sak. Och visst har både Japan och svenska företag att vinna på att någon vågar investera. Men jag kan inte låta bli att fundera över rubriksättningen, och den krassa optimismen i att beskriva en tragedi som en chans att utnyttja situationen för att ta marknadsandelar.
De som från början är negativa till kapitalismen, och ser affärsmän som asgamar som gärna gottar sig i andras olycka för att tjäna pengar kommer inte precis att ändra åsikt när de ser detta. De kommer nog snarare försöka få vatten på sin kvarn om hur ond kapitalismen är.
Japan är välbärgade, och katastrofen kommer inte att få lika allvarliga konsekvenser som de som sker i litet fattigare länder. Jag minns inte hur det var när t ex den förra tsunamin slog till i Indiska oceanen. Stod det likadant då, att det gällde att vara på hugget för att ta tillvara möjligheterna att investera i Indonesien efter katastrofen?
Visst investerar man även i Indonesien. Men syftet ser på beskrivningarna ut att vara delvis ett annat, att förutom att tjäna pengar även få fart på deras ekonomi.
Johan Myrsten kunde ha fått sin artikel att se mindre ondsint ut genom att bättre lyfta fram att även Japan kommer att vinna på utländska investeringar.
Bilar är till för lantisar
Jag har alltid undrat vad man skall med bil till i stan. Det mesta är nära och dessutom finns det kollektivtrafik. Tänk på alla som är bosatta i grönsakerna utanför Stockholms tullar, de har varken nära eller särskilt många bussar att tillgå. Tänk på mig, även jag åker buss ibland. Trots att vi som bor på landet har så få bussar, eftersom vi är beroende av bil. Eller om det nu var tvärtom.
Jag skall väl egentligen inte lägga mig i debatten om Stockholm, eftersom jag inte bor där, men det gäller lika i alla städer, och för den delen även i förorterna: Bilen tar väldigt mycket plats, både fysiskt och i våra liv.
I Uppsala förra valet var det bara moderaterna som pratade lika mycket om bilar som om kollektivtrafik. Samtliga andra partier hade långtgående planer på spårvagnar och pendeltågsnät. Ett av de mest progressiva förslagen var att rusta upp museijärnvägen som Lännakatten kör på, och göra det till en modern pendeltågsbana. Det är gammal fin klokskap, det där med att åka tåg. Det ligger så mycket i tiden att återanvända, fräscha upp och nutidsanpassa sånt. Men utrymmet är begränsat i staden, om kollektivtrafiken ökar måste något minska, och det får lov att bli privatbilarna, jag ser inget annat alternativ.
Hur kan någon människa förneka att det finns en konflikt mellan bilar och andra trafikslag? Det är en direkt parallell till 1800-talets cowboy-ekonomi: Platsen tar aldrig slut, det är bara att breda ut sig mer. Ulla Hamiltons förnekande av konflikten verkar dock bara vara ett rätt dåligt försök till härskarteknik, för att försöka vinna debatten mot Emilia Hagberg på retoriska poäng, eftersom hon i nästa mening talar om utmaningen i att planera så att alla får plats.
Men allt beror naturligtvis på vad man tycker om privatbilismen. Om man inser att det är vansinne att en ensam person ofta tar upp utrymme för fem bekvämt sittade personer i en plåtlåda som dricker mängder av det värsta cowboy-bränsle vi har: Oljan. Eller om man tycker att det är viktigare att alla får plats än att privatbilarna skall fortsätta att ta betydligt större utrymme än alla andra kommunikationsmedel som finns representerade i staden.
Jag skall väl egentligen inte lägga mig i debatten om Stockholm, eftersom jag inte bor där, men det gäller lika i alla städer, och för den delen även i förorterna: Bilen tar väldigt mycket plats, både fysiskt och i våra liv.
I Uppsala förra valet var det bara moderaterna som pratade lika mycket om bilar som om kollektivtrafik. Samtliga andra partier hade långtgående planer på spårvagnar och pendeltågsnät. Ett av de mest progressiva förslagen var att rusta upp museijärnvägen som Lännakatten kör på, och göra det till en modern pendeltågsbana. Det är gammal fin klokskap, det där med att åka tåg. Det ligger så mycket i tiden att återanvända, fräscha upp och nutidsanpassa sånt. Men utrymmet är begränsat i staden, om kollektivtrafiken ökar måste något minska, och det får lov att bli privatbilarna, jag ser inget annat alternativ.
Hur kan någon människa förneka att det finns en konflikt mellan bilar och andra trafikslag? Det är en direkt parallell till 1800-talets cowboy-ekonomi: Platsen tar aldrig slut, det är bara att breda ut sig mer. Ulla Hamiltons förnekande av konflikten verkar dock bara vara ett rätt dåligt försök till härskarteknik, för att försöka vinna debatten mot Emilia Hagberg på retoriska poäng, eftersom hon i nästa mening talar om utmaningen i att planera så att alla får plats.
Men allt beror naturligtvis på vad man tycker om privatbilismen. Om man inser att det är vansinne att en ensam person ofta tar upp utrymme för fem bekvämt sittade personer i en plåtlåda som dricker mängder av det värsta cowboy-bränsle vi har: Oljan. Eller om man tycker att det är viktigare att alla får plats än att privatbilarna skall fortsätta att ta betydligt större utrymme än alla andra kommunikationsmedel som finns representerade i staden.
Varför en vetenskaplig skeptiker föder barn hemma
Hemförlossning kan betraktas som flum. Tack vare den tekniska utvecklingen har både mödra- och barnadödligheten i Sverige gått från att vara ett naturligt inslag i livet till att vara väldigt ovanlig, på bara drygt 100 år.
Nu är det inte alla som gillar vetenskap och teknik. Det finns kvinnor som ser den som "manlig" och hävdar att det behövs en "kvinnlig" motvikt, som i de flesta fall betyder rent flum, folktro och kvacksalveri. En del av dessa förespråkar även hemfödslar, med hänvisning till att den "kvinnliga" magkänslan fungerar bättre än den "manliga" förlossningsvården och sånt nonsens.
En vetenskaplig skeptiker däremot tror på tekniken. Hon lär sig sin källkritik och läser allt med den i bakhuvudet. Vill hon veta något frågar hon experterna inom just det ämnet, och inte de som är experter inom ett annat, om än närliggande, ämne. Vill hon veta något om sjukdomar och hälsa frågar hon således först och främst läkarna. Och de flesta förespråkar inte hemfödsel.
Så hur kan en vetenskaplig skeptiker välja att föda hemma? Det enklaste svaret är väl att även en vetenskaplig skeptiker bara är en människa, och kan handla ologiskt ibland. Men om man i vanliga fall är slav under logiken, varför göra detta avkall när det gäller det viktigaste man gör: Ge liv åt en ny människa?
När jag födde mitt första barn trodde jag att barn inte kom ut om man inte var på sjukhuset och förlöstes av en utbildad barnmorska. Därför var jag rätt lugn när mitt andra barn skulle födas och värkarna startade, trots att jag misstänkte att det kunde gå fort. Jag skulle stanna hemma så länge som det var möjligt, det var det budskapet som mödravården hade gett mig. Jag satt i TV-soffan och tittade på "Never say never again" medan värkarna ökade i styrka. Vid lunchtid bestämde vi oss för att åka efter maten. Men vi hann aldrig iväg.
Jag måste ha varit väldigt påverkad av signalsubstanser som formligen flödade över i hjärnans andlighetscentrum. Jag upplevde nämligen känslan av fullständig kontroll över min kropp, som helt intuitivt visste exakt i detalj vad den gjorde. Och plötsligt kom det ut ett barn där på köksgolvet. Ett kladdigt, varmt, enastående vackert nyfött barn. Hon andades, gnydde, sökte efter bröstet, levde! Och jag var uppriktigt sagt häpen över att det kom ut helt av sig själv, utan vare sig skalpelektrod, effektiva förlossningsställningar eller en van barnmorskas inövade handgrepp.
Sen kom eftertanken. Jag hade inte orkat åka till sjukhuset, för jag var för lat. Det är så typiskt mig, jag får aldrig ändan ur vagn liksom. Men jag hade ju gjort precis som mödravården sa: Jag hade stannat hemma så länge som det var möjligt. För det var uppenbarligen möjligt att stanna hemma tills barnet var fött!
Det är i ljuset av detta som den här typen av artiklar känns så konstiga.
Sjuka, risk för en allvarlig komplikation, medicinska skäl, inlagd på sjukhus. Nu låter jag som naturlighetsflummarna, men det här är inte ord som jag associerar till barnafödande. Det är något som brister i kommunikationen mellan läkare och barnafödare, som inte ens en vanligtvis kritiskt tänkande människa som jag kan överbrygga.
Inför tredje barnet läste jag in mig mycket på hemfödsel. Eftersom planen fortfarande var att stanna hemma så länge som möjligt, och jag visste att det var möjligt att stanna hemma tills barnet var fött, så tänkte jag helt enkelt planera att stanna hemma tills barnet var fött.
Det var svårt att hitta saklig information. Vården hade bara skräckexempel ur deras yrkesliv att berätta om. Lekfolket beskyllde mig för att vilja döda mitt barn. Men jag är van vid att skrämselpropaganda och personangrepp används av personer som inte har tillräcklig grund för sin åsikt för att föra fram sakliga argument, så det var just precis så jag uppfattade det.
Att det verkar vara så mycket tyckande inom vården gör ju inte heller saken bättre. Läs länken om Holland och fundera över varför denna läkare anser att sjukhustransport skall betraktas som en risk för hemmafödare. Jag ser det som en tillgång, om något händer.
Det är svårt att studera människor, molekyler är mycket enklare. Kunskapen om riskerna vid hemförlossningar verkade, enligt den lilla sakliga information jag kunde hitta, för små för att vara säker på något. Och jag gillar inte att lita på subjektiva antaganden.
Hemmafödare hade inte heller mycket att komma med. De pratade om andlighet, naturlighet, kvinnokraft, hjärta och känsla. Sånt jag får kalla kårar av att höra beskrivet som något obestridligt bra.
Att läsa vetenskapliga artiklar i ett ämne man inte behärskar är aldrig lätt. Några, men långt ifrån alla, visade en icke-signifikant tendens till större risker att föda hemma. De värsta komplikationerna verkade vara navelsträngsprolaps och mekoniumaspiration. Det är större chanser att klara dem på sjukhus, men den planerade förlossningsplatsen verkade inte helt avgörande.
Mitt tredje barn är alltså hemmafödd, med barnmorskeassistans och utan komplikationer. Den här gången låg jag i badkaret och läste "Honungsbiets hemliga liv" av Sue Monk Kidd under öppningsskedet. Jag slapp stressen med att avgöra när det var dags att åka, och det var bra, eftersom sånt tydligen inte ligger för mig.
Att föda barn är bland det farligaste vi gör. Att förlossningsvården har utvecklats har onekligen räddat väldigt många människoliv. Men inte ens sjukhuset ger några garantier för ett levande och friskt barn. Skillnaderna mellan hemma och sjukhus, vid en komplikationsfri graviditet och förlossning, är kanske inte större än mellan en riskfylld bilfärd och en relativt säkrare tågresa till släkten över jul. Även om riskerna är av en helt annan storleksordning.
Livet kan inte gå ut på att till varje pris eliminera alla risker, det kommer ändå inte att lyckas, och man kommer aldrig hinna leva. Ibland kan en icke-signifikant risk kanske vara värd att ta, av ren praktisk bekvämlighet?
Ett nytt debattinlägg om ämnet.
Nu är det inte alla som gillar vetenskap och teknik. Det finns kvinnor som ser den som "manlig" och hävdar att det behövs en "kvinnlig" motvikt, som i de flesta fall betyder rent flum, folktro och kvacksalveri. En del av dessa förespråkar även hemfödslar, med hänvisning till att den "kvinnliga" magkänslan fungerar bättre än den "manliga" förlossningsvården och sånt nonsens.
En vetenskaplig skeptiker däremot tror på tekniken. Hon lär sig sin källkritik och läser allt med den i bakhuvudet. Vill hon veta något frågar hon experterna inom just det ämnet, och inte de som är experter inom ett annat, om än närliggande, ämne. Vill hon veta något om sjukdomar och hälsa frågar hon således först och främst läkarna. Och de flesta förespråkar inte hemfödsel.
Så hur kan en vetenskaplig skeptiker välja att föda hemma? Det enklaste svaret är väl att även en vetenskaplig skeptiker bara är en människa, och kan handla ologiskt ibland. Men om man i vanliga fall är slav under logiken, varför göra detta avkall när det gäller det viktigaste man gör: Ge liv åt en ny människa?
När jag födde mitt första barn trodde jag att barn inte kom ut om man inte var på sjukhuset och förlöstes av en utbildad barnmorska. Därför var jag rätt lugn när mitt andra barn skulle födas och värkarna startade, trots att jag misstänkte att det kunde gå fort. Jag skulle stanna hemma så länge som det var möjligt, det var det budskapet som mödravården hade gett mig. Jag satt i TV-soffan och tittade på "Never say never again" medan värkarna ökade i styrka. Vid lunchtid bestämde vi oss för att åka efter maten. Men vi hann aldrig iväg.
Jag måste ha varit väldigt påverkad av signalsubstanser som formligen flödade över i hjärnans andlighetscentrum. Jag upplevde nämligen känslan av fullständig kontroll över min kropp, som helt intuitivt visste exakt i detalj vad den gjorde. Och plötsligt kom det ut ett barn där på köksgolvet. Ett kladdigt, varmt, enastående vackert nyfött barn. Hon andades, gnydde, sökte efter bröstet, levde! Och jag var uppriktigt sagt häpen över att det kom ut helt av sig själv, utan vare sig skalpelektrod, effektiva förlossningsställningar eller en van barnmorskas inövade handgrepp.
Sen kom eftertanken. Jag hade inte orkat åka till sjukhuset, för jag var för lat. Det är så typiskt mig, jag får aldrig ändan ur vagn liksom. Men jag hade ju gjort precis som mödravården sa: Jag hade stannat hemma så länge som det var möjligt. För det var uppenbarligen möjligt att stanna hemma tills barnet var fött!
Det är i ljuset av detta som den här typen av artiklar känns så konstiga.
Men det är inte papporna som är uttröttade, har ont eller är sjuka; med en potentiell risk för en allvarlig komplikation. För det är väl fortfarande så att dessa ett eller två dygn tillbringas på sjukhus av medicinska skäl? Eller är man inlagd på sjukhus för att ”ge förutsättningar för ett varaktigt och jämställt föräldraskap”?
Sjuka, risk för en allvarlig komplikation, medicinska skäl, inlagd på sjukhus. Nu låter jag som naturlighetsflummarna, men det här är inte ord som jag associerar till barnafödande. Det är något som brister i kommunikationen mellan läkare och barnafödare, som inte ens en vanligtvis kritiskt tänkande människa som jag kan överbrygga.
Inför tredje barnet läste jag in mig mycket på hemfödsel. Eftersom planen fortfarande var att stanna hemma så länge som möjligt, och jag visste att det var möjligt att stanna hemma tills barnet var fött, så tänkte jag helt enkelt planera att stanna hemma tills barnet var fött.
Det var svårt att hitta saklig information. Vården hade bara skräckexempel ur deras yrkesliv att berätta om. Lekfolket beskyllde mig för att vilja döda mitt barn. Men jag är van vid att skrämselpropaganda och personangrepp används av personer som inte har tillräcklig grund för sin åsikt för att föra fram sakliga argument, så det var just precis så jag uppfattade det.
Att det verkar vara så mycket tyckande inom vården gör ju inte heller saken bättre. Läs länken om Holland och fundera över varför denna läkare anser att sjukhustransport skall betraktas som en risk för hemmafödare. Jag ser det som en tillgång, om något händer.
Det är svårt att studera människor, molekyler är mycket enklare. Kunskapen om riskerna vid hemförlossningar verkade, enligt den lilla sakliga information jag kunde hitta, för små för att vara säker på något. Och jag gillar inte att lita på subjektiva antaganden.
Hemmafödare hade inte heller mycket att komma med. De pratade om andlighet, naturlighet, kvinnokraft, hjärta och känsla. Sånt jag får kalla kårar av att höra beskrivet som något obestridligt bra.
Att läsa vetenskapliga artiklar i ett ämne man inte behärskar är aldrig lätt. Några, men långt ifrån alla, visade en icke-signifikant tendens till större risker att föda hemma. De värsta komplikationerna verkade vara navelsträngsprolaps och mekoniumaspiration. Det är större chanser att klara dem på sjukhus, men den planerade förlossningsplatsen verkade inte helt avgörande.
Mitt tredje barn är alltså hemmafödd, med barnmorskeassistans och utan komplikationer. Den här gången låg jag i badkaret och läste "Honungsbiets hemliga liv" av Sue Monk Kidd under öppningsskedet. Jag slapp stressen med att avgöra när det var dags att åka, och det var bra, eftersom sånt tydligen inte ligger för mig.
Att föda barn är bland det farligaste vi gör. Att förlossningsvården har utvecklats har onekligen räddat väldigt många människoliv. Men inte ens sjukhuset ger några garantier för ett levande och friskt barn. Skillnaderna mellan hemma och sjukhus, vid en komplikationsfri graviditet och förlossning, är kanske inte större än mellan en riskfylld bilfärd och en relativt säkrare tågresa till släkten över jul. Även om riskerna är av en helt annan storleksordning.
Livet kan inte gå ut på att till varje pris eliminera alla risker, det kommer ändå inte att lyckas, och man kommer aldrig hinna leva. Ibland kan en icke-signifikant risk kanske vara värd att ta, av ren praktisk bekvämlighet?
Ett nytt debattinlägg om ämnet.
Blod och vår
I fredags hade romerna sin nationaldag. Det är jättekul! Något att fira! Samtidigt kan jag inte vifta bort tanken på hur de har behandlats genom historien så fort jag hör talas om dem. Till exempel att deras porrajmos under 40-talet inte har erkänts förrän väldigt sent.
Folkmord är så mycket mer komplex rasism än det som utförs med själva folkmordet. Att vi erkände judarnas förintelse så mycket tidigare måste ha berott på att vi tycker att judarna är litet mer värda än romerna, och därför ännu mer avskyvärt att folkmörda.
Att vi förnekade folkmordet i Rwanda, som började för ganska exakt 17 år sedan, tills det var för sent måste ha berott på att vi inte förväntar oss lika mycket civiliserat beteende av ett negerfolk vid namn Hutu som vi förväntar oss av blonda och blåögda tyskar. Att hutentotsierna där nere i Afrika slår ihjäl varandra litet till mans är inget att riktigt bry sig om. Att folkmordet i Rwanda inte uppfattas som lika systematiskt som förintelsen beror förmodligen också på samma sak. Men kom igen! De slog ihjäl 10000 människor om dagen i 100 dagar. Ett stort antal Hutu letade upp varenda Tusti i sitt hus, en miljon människor, och mördade dem. Det gör man inte utan att planera allt in i minsta detalj.
De hade samma mål som Hitler: Att hinna mörda så många som möjligt innan världen reagerade. Men de körde med en annan taktik. Istället för att göra det dolt för att ingen skulle kunna se det, så körde de snabbt så att ingen skulle hinna hindra dem. Det kan man inte om man inte har full koll på systematiken. Uppenbarligen är även Hutu litet mer intelligenta än vad som var riktigt nyttigt för dem.
Det brukar sägas att det enda vi har lärt oss av historien är att vi inte har lärt oss något av historien. Det stämmer inte riktigt. Vi har lärt oss att folk behandlar andra som de har blivit behandlade själva. Ett uppenbart exempel är Israel, som ofta blir anklagade för att behandla Palestinierna som de har blivit behandlade, och fördömda för att de inte har lärt sig.
Nu är väl inte kriget i Gaza riktigt jämförbart med förintelsen, men principen att hat och våld föder hat och våld är densamma. Jag tänker på en tavla som fanns på dagis när jag var liten. Där stod bl.a. att ett barn som får stryk lär sig att slåss, men ett barn som blir omtyckt och älskat lär sig känna kärlek i världen. Ett barn som blir slaget lär sig att slåss. Ett folk som blir mördat lär sig att mörda. Det är tyvärr så vi människor fungerar.
Plocka litet tussilago nu och var snälla mot varandra, så skall ni se att ni blir bemötta med snällhet tillbaka!
Räcker nio mil för att förespråka kärnkraft?
Jag mätte precis på kartan, jag bor nio mil från närmaste kärnkraftverk. Det är inte jättenära, men ändå närmare än 110 mil. Jag har hittills blivit utsatt för en kärnkraftsolycka, och det var inte i det närmaste verket. Jag hörde inte till de mest drabbade, bara till de nästnästnäst mest ungefär.
Samtidigt bor jag tio meter från en bilväg, och åker bil nästan lika ofta som jag sitter vid datorn i mitt ljusa och varma hus med en kopp nykokt kaffe i handen. Jag är i princip emot privatbilism. Men det är inte realistiskt, eller hur?
I dagarna lade miljöpartiet fram en motion i riksdagen om att lägga ner två kärnkraftsreaktorer inom den här mandatperioden. De hävdar att det är möjligt. Det är det nog, men är det bra? De frågar sig varför svenskarna inte reagerar på Fukushimaolyckan som i andra länder. Jag hoppas att svaret är att vi är mer rationella här.
Vi har ju sett en hel del av motståndarnas argument i dagarna, och det jag slås mest av är skräckpropagandan.
Skräckpropaganda är sällan helt felaktig, eftersom den inte brukar bygga på falsifierbara fakta, utan endast på känslor. Den använder sig ofta av luddiga formuleringar som uttnyttjar mänskliga katastrofer på ett osmakligt sätt. Som att nämna 20000 döda i samma mening som kärnkraftsolyckan i Fukushima.
Den isolerar skräckföremålets risker utan att ta hänsyn till sammanhanget. Som att omnämna uranbrytningens risker, när det inte är uranet som är riskfyllt, utan gruvbrytning i allmänhet. Oavsett om det bryts uran, järn eller neodym till vindkraftverk.
Strålningsskräcken är ett kapitel för sig. Strålning nämns ofta som läskigt för att det inte syns eller luktar eller känns, men i själva verket är det mer lättdetekterat än de flesta andra miljögifter. Det nämns också ofta att omgivningen blir förorenad längre tid vid ett kärnkraftshaveri än när t.ex. en damm brister.
Ergo: Dör man av en brusten damm, så vet man ju åtminstone att man är död. Är man strålad vet man inte om man kommer att dö eller ej, och däri ligger väl otrygghetskänslan. Samtidigt så är strålning så lättdetekterat att man vet att man blir strålad, medan man inte vet att man blir förgiftad av andra luftföroreningar, som man därmed kan ignorera.
Det skulle vara betydligt svårare att argumentera för kärnkraft om motståndarna höll sig för goda för skräckpropaganda. Det finns intressanta argument mot kärnkraft. En del handlar om ekonomin. En kärnkraftsolycka skulle inte kosta så många människoliv, men det skulle kosta enorma summor pengar, som vi kunde ha satsat på annat. Fast då kan ju förstås vän av ordning fråga sig: Vad är viktigast, människoliv eller pengar?
Avfallet är ett annat argument. Även om kärnkraften inte dödar så många nu, så kan den döda i ofattbara hundratusen år till. Men innan jag läste om de urtida naturliga kärnreaktorerna i Oklo häromdagen, så tyckte jag att det var ett starkt argument för att fortsätta med kärnkraften tills vi har förfinat tekniken med upparbetning och återanvändning av den utbrända bränslet.
Men Oklo är ett argument för att vi kan lägga ner tidigare än så, eftersom det verkar troligt att de farligaste ämnena kommer att ligga kvar på samma plats tills de har sönderfallit. Och i det fallet är det bättre med så litet avfall som möjligt.
Men argumentet: Om jag är så positiv så kan jag ju bo i närheten av en reaktor själv, vet jag inte hur jag skall hantera. Jag bor ju bara sådär litet lagom nära. Får jag vara litet lagom positiv då?
Samtidigt bor jag tio meter från en bilväg, och åker bil nästan lika ofta som jag sitter vid datorn i mitt ljusa och varma hus med en kopp nykokt kaffe i handen. Jag är i princip emot privatbilism. Men det är inte realistiskt, eller hur?
I dagarna lade miljöpartiet fram en motion i riksdagen om att lägga ner två kärnkraftsreaktorer inom den här mandatperioden. De hävdar att det är möjligt. Det är det nog, men är det bra? De frågar sig varför svenskarna inte reagerar på Fukushimaolyckan som i andra länder. Jag hoppas att svaret är att vi är mer rationella här.
Skräckpropaganda är sällan helt felaktig, eftersom den inte brukar bygga på falsifierbara fakta, utan endast på känslor. Den använder sig ofta av luddiga formuleringar som uttnyttjar mänskliga katastrofer på ett osmakligt sätt. Som att nämna 20000 döda i samma mening som kärnkraftsolyckan i Fukushima.
Den isolerar skräckföremålets risker utan att ta hänsyn till sammanhanget. Som att omnämna uranbrytningens risker, när det inte är uranet som är riskfyllt, utan gruvbrytning i allmänhet. Oavsett om det bryts uran, järn eller neodym till vindkraftverk.
Ergo: Dör man av en brusten damm, så vet man ju åtminstone att man är död. Är man strålad vet man inte om man kommer att dö eller ej, och däri ligger väl otrygghetskänslan. Samtidigt så är strålning så lättdetekterat att man vet att man blir strålad, medan man inte vet att man blir förgiftad av andra luftföroreningar, som man därmed kan ignorera.
Det skulle vara betydligt svårare att argumentera för kärnkraft om motståndarna höll sig för goda för skräckpropaganda. Det finns intressanta argument mot kärnkraft. En del handlar om ekonomin. En kärnkraftsolycka skulle inte kosta så många människoliv, men det skulle kosta enorma summor pengar, som vi kunde ha satsat på annat. Fast då kan ju förstås vän av ordning fråga sig: Vad är viktigast, människoliv eller pengar?
Avfallet är ett annat argument. Även om kärnkraften inte dödar så många nu, så kan den döda i ofattbara hundratusen år till. Men innan jag läste om de urtida naturliga kärnreaktorerna i Oklo häromdagen, så tyckte jag att det var ett starkt argument för att fortsätta med kärnkraften tills vi har förfinat tekniken med upparbetning och återanvändning av den utbrända bränslet.
Men Oklo är ett argument för att vi kan lägga ner tidigare än så, eftersom det verkar troligt att de farligaste ämnena kommer att ligga kvar på samma plats tills de har sönderfallit. Och i det fallet är det bättre med så litet avfall som möjligt.
Men argumentet: Om jag är så positiv så kan jag ju bo i närheten av en reaktor själv, vet jag inte hur jag skall hantera. Jag bor ju bara sådär litet lagom nära. Får jag vara litet lagom positiv då?
Det osar människokött
I debatt i TV häromdagen diskuterade bl.a. Lars Wilks om rätten att bränna koranen. Han hävdade att det är en del av yttrandefriheten, och att det var rätt av Terry Jones att använda sig av denna manifestation. Rent juridiskt sett kan man ju inte invända: Det är inte olagligt att bränna böcker och det är tack och lov inte olagligt att kritisera en religion. Men handlingen ger ändå en lukt av bränt människokött ifrån sig. Yttrandefrihet är inte bara en rätt, utan även ett ansvar.
Bokbål är bland de starkaste symboliska handlingarna som existerar. Visst kan det användas, för mycket hårda, tydliga manifestationer i exceptionella fall. Att bränna böcker mot en religion i största allmänhet däremot, det gör man inte om man respekterar normala demokratiska idéer som den om alla människors lika värde.
Lyckligtvis verkar Lars Wilks vara ganska ensam om sina extrema åsikter. Och de är väl begripliga efter alla påhopp han har fått efter rondellhundsdebatten också. Världens alla ledare har fördömt bokbålet, och det är bra. Det är självklart att det är ännu värre att döda andra människor som hämnd för bokbålet, men två fel gör inte ett rätt.
Bokbål är bland de starkaste symboliska handlingarna som existerar. Visst kan det användas, för mycket hårda, tydliga manifestationer i exceptionella fall. Att bränna böcker mot en religion i största allmänhet däremot, det gör man inte om man respekterar normala demokratiska idéer som den om alla människors lika värde.
Lyckligtvis verkar Lars Wilks vara ganska ensam om sina extrema åsikter. Och de är väl begripliga efter alla påhopp han har fått efter rondellhundsdebatten också. Världens alla ledare har fördömt bokbålet, och det är bra. Det är självklart att det är ännu värre att döda andra människor som hämnd för bokbålet, men två fel gör inte ett rätt.
Obesitas
Nu vill jag skriva om bantningsindustrin. Både om dem som vill tjäna pengar på osunda kroppsideal och dem som vill tjäna pengar på osunda bantningsmetoder för dem som verkligen behöver gå ner i vikt. Dessutom vill jag skriva om skillnaden mellan dem.
Förut var det oftast de osunda kroppsidealen som diskuterades. Veckorevyns artiklar om att lära sig trivas med sin kropp följs av bantningstips för dem som vill gå ner några få kilon. "Mulliga modeller" i övre spannet för normalvikt visar glatt upp hur de "kan se snygga ut" med hjälp av korsetter. Alla mår illa av sånt. Dessutom mår alla illa av alla metoder som utlovas som mirakelmetoder, och pulverproducenter som tjänar grova pengar på bantningsmedel som bara ger tillfällig viktnedgång.
Nu har det kommit till nya saker att debattera: Kraftigt överviktiga som går ner i vikt som TV-underhållning, och gastric bypass-operationer.
Osunda kroppsideal handlar framför allt om skammen som läggs på överviktiga, att det betyder misslyckande och brist på självkontroll. Det handlar om att många människor tror att de blir lyckliga bara de blir smalare. Att vara smal är ett bevis för att man är lyckad, en självförtroendekick.
Men i regel tror jag att det är tvärtom: Är man överviktig och olycklig är man oftare överviktig för att man är olycklig än olycklig för att man är överviktig. Det här visades i kalla fakta i förra veckan, om personer som hade gjort gastric bypass-operation. Programmet var litet väl negativt om gastric bypass. Jag tror inte att det är operationerna i sig som det är fel på, utan att det ses som en lösning för alla. Men en människa som är överviktig för att han eller hon är olycklig och tröstäter skall inte bypass-opereras, utan behandlas mot sina psykiska problem, för de kommer inte att försvinna med gastric bypass-operationen.
Sunda kroppsideal är när man inser att det inte är ett tecken på misslyckande och dålig karaktär att vara överviktig, utan en sjukdom som alla andra. Det är farligt att väga för mycket, och är övervikten det enda problemet, då kan naturligtvis en operation hjälpa. Men det finns nog även andra metoder som kan hjälpa. Om skammen runt fetma kunde försvinna skulle det vara lättare att söka hjälp i tid. Det kanske bara behövs några få KBT-pass eller liknande, innan det går alldeles överstyr.
Men istället så göms det undan. Ingen vågar säga något. Det anses vara en förolämpning att tala om för någon att den väger för mycket. Varför är det så? Det är ju inte någon förolämpning att tala om för någon att den har fått diabetes eller någon annan medicinsk åkomma. T.o.m. många psykiska sjukdomar börjar leta sig upp från skamträsket. Är det inte dags att uppgradera övervikt till en sjukdom man kan tala öppet om och som det går att behandla?
Och så har vi TV-underhållningen. Där vacklar jag nu. Vill man så kan man tolka det som oetisk underhållningsindustri som utnyttjar människor för att tjäna pengar, men jag tror att det faktiskt avdramatiserar människors inställning till fetma.
Du är vad du äter fick kritik när det gick för några år sedan, men med helt felaktiga argument. Det framställdes som om de inte ville lämna de överviktiga i fred, att det var någon sorts pekpinne mot överviktiga om att de skulle försaka livets goda.
Men jag uppfattade det precis tvärtom. Programledarna försökte verkligen visa att god mat kan vara nyttig, och att roliga aktiviteter kan ge motion. De hade inga pekpinnar alls, utan inställningen var att det spelar ingen roll hur du rör på dig, rör dig på ett sätt som du uppskattar, ät mat du gillar, njut av livet.
Samma avslappnade stämning har väl inte Biggest Loser, metoden att gå ner i vikt snabbt genom att överträna är inte sund. Men det kanske kan visa människor att det inte är skamligt att vara överviktig. Här har vi TV-stjärnor med grav övervikt, och de tävlar i att blir av med den i ett nöjesprogram på bästa sändningstid. De visas upp helt ogenerat, och programmet visar att de inte är låsta i en för tjock kropp. De är samma personer även när 50 kg har bantats bort, fast mycket sundare och med mycket mindre risk för sjukdomar.
Förut var det oftast de osunda kroppsidealen som diskuterades. Veckorevyns artiklar om att lära sig trivas med sin kropp följs av bantningstips för dem som vill gå ner några få kilon. "Mulliga modeller" i övre spannet för normalvikt visar glatt upp hur de "kan se snygga ut" med hjälp av korsetter. Alla mår illa av sånt. Dessutom mår alla illa av alla metoder som utlovas som mirakelmetoder, och pulverproducenter som tjänar grova pengar på bantningsmedel som bara ger tillfällig viktnedgång.
Nu har det kommit till nya saker att debattera: Kraftigt överviktiga som går ner i vikt som TV-underhållning, och gastric bypass-operationer.
Osunda kroppsideal handlar framför allt om skammen som läggs på överviktiga, att det betyder misslyckande och brist på självkontroll. Det handlar om att många människor tror att de blir lyckliga bara de blir smalare. Att vara smal är ett bevis för att man är lyckad, en självförtroendekick.
Men i regel tror jag att det är tvärtom: Är man överviktig och olycklig är man oftare överviktig för att man är olycklig än olycklig för att man är överviktig. Det här visades i kalla fakta i förra veckan, om personer som hade gjort gastric bypass-operation. Programmet var litet väl negativt om gastric bypass. Jag tror inte att det är operationerna i sig som det är fel på, utan att det ses som en lösning för alla. Men en människa som är överviktig för att han eller hon är olycklig och tröstäter skall inte bypass-opereras, utan behandlas mot sina psykiska problem, för de kommer inte att försvinna med gastric bypass-operationen.
Sunda kroppsideal är när man inser att det inte är ett tecken på misslyckande och dålig karaktär att vara överviktig, utan en sjukdom som alla andra. Det är farligt att väga för mycket, och är övervikten det enda problemet, då kan naturligtvis en operation hjälpa. Men det finns nog även andra metoder som kan hjälpa. Om skammen runt fetma kunde försvinna skulle det vara lättare att söka hjälp i tid. Det kanske bara behövs några få KBT-pass eller liknande, innan det går alldeles överstyr.
Men istället så göms det undan. Ingen vågar säga något. Det anses vara en förolämpning att tala om för någon att den väger för mycket. Varför är det så? Det är ju inte någon förolämpning att tala om för någon att den har fått diabetes eller någon annan medicinsk åkomma. T.o.m. många psykiska sjukdomar börjar leta sig upp från skamträsket. Är det inte dags att uppgradera övervikt till en sjukdom man kan tala öppet om och som det går att behandla?
Och så har vi TV-underhållningen. Där vacklar jag nu. Vill man så kan man tolka det som oetisk underhållningsindustri som utnyttjar människor för att tjäna pengar, men jag tror att det faktiskt avdramatiserar människors inställning till fetma.
Du är vad du äter fick kritik när det gick för några år sedan, men med helt felaktiga argument. Det framställdes som om de inte ville lämna de överviktiga i fred, att det var någon sorts pekpinne mot överviktiga om att de skulle försaka livets goda.
Men jag uppfattade det precis tvärtom. Programledarna försökte verkligen visa att god mat kan vara nyttig, och att roliga aktiviteter kan ge motion. De hade inga pekpinnar alls, utan inställningen var att det spelar ingen roll hur du rör på dig, rör dig på ett sätt som du uppskattar, ät mat du gillar, njut av livet.
Samma avslappnade stämning har väl inte Biggest Loser, metoden att gå ner i vikt snabbt genom att överträna är inte sund. Men det kanske kan visa människor att det inte är skamligt att vara överviktig. Här har vi TV-stjärnor med grav övervikt, och de tävlar i att blir av med den i ett nöjesprogram på bästa sändningstid. De visas upp helt ogenerat, och programmet visar att de inte är låsta i en för tjock kropp. De är samma personer även när 50 kg har bantats bort, fast mycket sundare och med mycket mindre risk för sjukdomar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)