Knappt har man läst klart ett märkligt debattinlägg av två filosofer, förrän man hittar ett nästan lika märkligt inlägg av två religionsvetare.
De har som mål att framföra några viktiga poänger inom religionskritiken: Att det är möjligt att kritisera religion, och att en hel religion inte kan göras ansvarig för en enskild människas handlingar. Tyvärr pratar de bort båda poängerna när de i stället ägnar sig åt att smutskasta religionskritiker i största allmänhet.
Det är rätt ironiskt att de beskyller religionskritikerna för att betrakta religionen som ett "handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft", eftersom skillnaden mellan religiösa och icke-religiösa är just att icke-religiösa inte tror på handlande subjekt utanför människan, medan religiösa gör det.
Visst kan även religionskritiker ha svårt att skilja på sak och person, men det är de knappast ensamma om. Och om artikelförfattarna nu menar att man inte kan skilja religionen från den utövande människan, vilken religion menar de då att man får kritisera, om man inte vill göra en kollektiv attack på människorna som tillhör religionen?
Vidare, trots ovanstående, och trots resonemanget om att undvika att göra en livsåskådning skyldig till enskilda människors agerande, anklagar de "humanisterna" för att inte kunna skilja mellan islam och islamister. Det finns säkert enskilda humanister som inte kan det, men livsåskådningen blandar inte ihop sådana saker.
Trots att de påstår det, för artikelförfattarna inte fram någon åsikt om att religion kan kritiseras. De menar, i teorin, att man får kritisera enskilda anhängare, utan att kritisera religionen, men de klarar inte själva av detta i praktiken.
Förväxlingen av Sverigedemokraternas likriktning av samhället och humanisternas vilja att ge icke-religiösa alternativ till dem som vill ha det, är känd och väldebatterad. Om artikelförfattarna, till skillnad från många andra kritiker av humanisterna, hade bemödat sig om att läsa deras idéprogram, så hade de sluppit hålla sig till diffusa och känslomässigt grundade uppfattningar om dem. För de har, liksom kristendomen har i Bibeln, och islam i Koranen, ett skriftligt manifest för utövarna att hålla sig till. På så sätt är utövarna och utövningen inte det enda som formar livsåskådningen. Åtminstone inte inom kristendom och islam, där skrifterna är heliga och författarna, enligt mitt sätt att se det, sedan länge döda.
Jag är inte medlem i Humanisterna, och har inte för avsikt att bli. Men eftersom jag, enbart i egenskap av icke-troende, ofta får stå för samma missuppfattningar som de som finns om dem, så vill jag säga ett par ord om dessa missuppfattningar: Att inte tro på Gud är inte intolerant. Jag tror mig inte ha monopol på sanningen. Men självklart tror jag att jag har rätt! Om jag trodde att jag hade fel skulle jag ju byta åsikt! Det gäller alla människor i alla religioner och livsåskådningar, och innebär inte att man inte respekterar alla människor.
Man behöver inte respektera allas åsikter, och inte heller gilla alla religioner. Men i ett tolerant och demokratiskt samhälle skall man respektera alla människors rätt till sin åsikt och till sin religion. Lika mycket som alla har rätt att kritisera andras åsikter, och likaså deras religion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar