Ibland verkar det som att de som är mest positiva till skolavslutningar i kyrkan är de som är minst intresserade av kyrkan. De som är intresserade nog att ha en uppfattning, dvs ateister och seriöst kristna, tycks påfallande ofta vara eniga om det paradoxala med icke-konfessionella avslutningar i kyrkan, även om det sker från helt olika utgångspunkter.
Jag vill inte vara en sån där förälder som bråkar och mailar så fort saker och ting inte passar. Men till årets julavslutning höll jag nästan på att göra det. Slutklämmen var visserligen fint tänkt, att vissa saker får vara litet obekväma för oss andra så länge det finns folk som tycker att människor är olika värda på grund av sin hudfärg. Men innan...
För det första tog vår julavslutningstalare, prästen, upp pepparkakshistorien som om den vore sann. Men den var ju ett misstag! En tioåring hade missuppfattat en lärare och dragit förhastade slutsatser om varför läraren inte hade tänkt sig några pepparkaksgubbar i luciatåget i år. Sverigedemokraterna och deras gelikar var genast på och spred detta runt hela internet, och tyvärr hoppade vanliga medelsvenssons, som vår församlingspräst, på deras tåg. Prästen fortsatte sedan med så pinsamma skämt om "white christmas" och liknande att det gick kalla kårar längs ryggraden.
För det andra är det oerhört otaktiskt att som präst, inbjuden att tala på en skolavslutning, ta upp diskussionen om huruvida skolavslutningar skall hållas i kyrkan eller ej, på en skolavslutning. Dessutom hjälpte han till att sprida ytterligare en lögn, den att förr i världen var det så självklart att de hölls i kyrkan. Det har aldrig varit självklart! Ända sedan skolavslutningar i kyrkan började bli vanligt på 1980-talet så har den här debatten funnits.
Vad är det då som är så farligt med kyrkan? Personligen tycker jag: Ingenting. Jag går dit ibland, eftersom även jag är en människa med "andliga behov". Jag känner en viss tillfredställelse av litet verklighetsflykt, och att låtas dras med i och inspireras av fantastiska fantasivärldar. Som att gå på teater eller läsa en bok.
Det är det som gör det så oproblematiskt med luciafirande och julpyssel i skolan. Berättelserna runt dessa traditioner framställs som sagor. Lika mycket som påskkärringar och hustomtar och annat som tillhör gammal folktro. Skulle någon vilja uppmärksamma en annan religions eller kulturs legender och högtider kring dessa så vore det jättespännande, så länge ingen framställer det som historiska fakta.
Men frågan är vad kyrkan har med just skolavslutningar att göra. Det finns ingen gammal legend om skolavslutningar som man kan berätta om och spela draman om. Den koppling mellan skolan och kyrkan som finns är en bit av historien som väl de allra flesta, religiösa som icke-religiösa, är ense om att det bör vara historia och inget annat. Visst kan prästen tala om sommaren, men det kan rektorn göra lika bra. För sommaren är en årstid och ingen saga.
Det finns ju de som tror att legenderna är på riktigt. Det är i sig inget fel i det, men det skall vara ett medvetet val och baserat på en väl underbyggd livsfilosofi. Och särskilt barn kan ha svårt för att skilja på det som är konkret verklighet och det som är förtröstan och tro. Stat och kommun skall inte framställa det som är förtröstan och tro som konkret verklighet.
Kompromissen att använda kyrkolokalen men inte ha några kristna inslag känns riktigt konstig, såvida det inte är för att skolan saknar en annan tillräckligt stor lokal. En präst i Linköping svarade enligt uppgift en gång i tiden på kravet att bygga ut kyrkan för att det var så trångt på skolavslutningarna: "Det gör vi den dagen det är trångt på en högmässa." Ett blogginlägg som jag har letat febrilt efter men inte hittar igen börjar ungefär så här och avslutar med: "Ni är välkomna till kyrkan vid andra tillfällen, men då är det tydligen inte lika intressant."
Illusionen om kropp-och-själ-dualismen
I diskussioner med religiösa dyker ofta frågor om generna upp. Alla har ju hört att våra gener bara vill föröka sig, eller hur? En vanlig, men tyvärr felaktig, slutsats av detta är att våra gener, om de inte hindrades av något annat, skulle driva i synnerhet män att knulla runt helt ohämmat för att så sin vildhavre i största möjliga mängd för största möjliga avkomma.
Resonemanget håller inte av minst två anledningar. För det första är vi däggdjur och föder outvecklade ungar, som kräver stor omsorg under många år för att ha en chans att överleva. För att män skall kunna säkra sina geners spridning behövs mer än att se till att äggen befruktas. De behöver försäkra sig om att avkomman blir ordentligt omhändertagen också. Innan de knullar måste de därför se till att göra det med en kvinna som är villig att hjälpa honom med den uppgiften och därmed att föra generna vidare. Det vill kvinnorna med all säkerhet inte om barnen är resultatet av någon av en rad våldtäkter begångna av varenda man de träffar. Ohämmad sex leder således inte till största möjliga avkomma.
Som regel våldtar inte djur varandra. Det finns förmodligen enstaka störda individer bland lejon och älgar och så vidare, liksom bland människor, men normalt sett så blir det inget om den ena parten inte vill. Det gäller att visa upp sig, visa hur stark och bra man är, för att bli vald som kärlekspartner. Så även bland människor. Vi visar våra bästa sidor för vår tilltänkta partner, för att denne skall välja just mig. Det har inte mer med religiösa regler att göra för människor än för andra djur. Det är helt enkelt sociala spelregler som har utvecklats för att det är fördelaktigt för artens överlevnad.
För det andra, och det viktigaste, så bygger resonemanget på ett felaktigt antagande om genernas relation till moral och socialt samspel. Den här föreställningen om genernas egenskaper är härledd ur de religiösa dogmerna, genom att sätta dem i en kropp-och-själ-motsatsställning för att definiera hur generna fungerar. Det här antagandet utesluter på förhand att socialt samspel och etik hör till de kroppsliga funktionerna, och tar för givet att det finns någon sorts "själ", skild från fysiologin, som hyser dessa, och som stävjar genernas vilda strävan efter ett ociviliserat beteende.
I själva verket finns det inget som tyder på att generna skulle koda för "ociviliserat" beteende. Tvärtom föds vi med förutsättningar för att socialiseras, så vi kan uppträda på ett moraliskt godtagbart och socialt accepterat sätt i relationer med andra människor. Det går utmärkt att förklara de mest "förfinade" mänskliga beteenden, god moral och även ett strikt iakttagande av religiösa dogmer, med biologi.
Visst har även det här synsättet sin motsvarighet till teodicé-problemet, men jag ser det inte som ett dugg svårare att förklara hur sex miljarder känslostyrda individer, utvecklade för att se till familjens behov, men inte för att tänka på folk på andra sidan jordklotet, kan misslyckas med att gemensamt bygga en bra värld, än att förklara hur en allvetande och allsmäktig Gud kan misslyckas med det.
Varje gång jag försöker förstå mig på hur religiösa människor tänker stöter jag på något stadium i diskussionen på fenomenet att de börjar besvara mina frågor med kryptiska påståenden om att det inte behövs några svar, för de kommer ändå alltid att tro på Gud vad jag än säger. Skillnaden mellan fundamentalister och liberalt troende är bara var i resonemanget det här dyker upp. Hos fundamentalister börjar det redan när jag frågar hur de kan veta att Bibeln är bokstavligt sann, hos de mest liberala kan jag komma ända till frågan om hur de tänker sig egenskaperna hos en Gud som existerar för dem som tror, men inte för ateister.
En del skulle kanske göra den har bakutsparken vid mitt inlägg om att generna inte kan skiljas från moralen, men långt ifrån alla. Om man nu tror på att vetenskap inte motsäger tro kan det nog tänkas en smidig tanke om att Gud har skapat våra gener och att även de är goda. Därför slutar jag här den här gången. Religion kan med litet fritt tolkande hålla för nästan all kritik. Den kritik den inte håller för drämmer jag inte till med just nu, för husfridens skull.
Resonemanget håller inte av minst två anledningar. För det första är vi däggdjur och föder outvecklade ungar, som kräver stor omsorg under många år för att ha en chans att överleva. För att män skall kunna säkra sina geners spridning behövs mer än att se till att äggen befruktas. De behöver försäkra sig om att avkomman blir ordentligt omhändertagen också. Innan de knullar måste de därför se till att göra det med en kvinna som är villig att hjälpa honom med den uppgiften och därmed att föra generna vidare. Det vill kvinnorna med all säkerhet inte om barnen är resultatet av någon av en rad våldtäkter begångna av varenda man de träffar. Ohämmad sex leder således inte till största möjliga avkomma.
Som regel våldtar inte djur varandra. Det finns förmodligen enstaka störda individer bland lejon och älgar och så vidare, liksom bland människor, men normalt sett så blir det inget om den ena parten inte vill. Det gäller att visa upp sig, visa hur stark och bra man är, för att bli vald som kärlekspartner. Så även bland människor. Vi visar våra bästa sidor för vår tilltänkta partner, för att denne skall välja just mig. Det har inte mer med religiösa regler att göra för människor än för andra djur. Det är helt enkelt sociala spelregler som har utvecklats för att det är fördelaktigt för artens överlevnad.
För det andra, och det viktigaste, så bygger resonemanget på ett felaktigt antagande om genernas relation till moral och socialt samspel. Den här föreställningen om genernas egenskaper är härledd ur de religiösa dogmerna, genom att sätta dem i en kropp-och-själ-motsatsställning för att definiera hur generna fungerar. Det här antagandet utesluter på förhand att socialt samspel och etik hör till de kroppsliga funktionerna, och tar för givet att det finns någon sorts "själ", skild från fysiologin, som hyser dessa, och som stävjar genernas vilda strävan efter ett ociviliserat beteende.
I själva verket finns det inget som tyder på att generna skulle koda för "ociviliserat" beteende. Tvärtom föds vi med förutsättningar för att socialiseras, så vi kan uppträda på ett moraliskt godtagbart och socialt accepterat sätt i relationer med andra människor. Det går utmärkt att förklara de mest "förfinade" mänskliga beteenden, god moral och även ett strikt iakttagande av religiösa dogmer, med biologi.
Visst har även det här synsättet sin motsvarighet till teodicé-problemet, men jag ser det inte som ett dugg svårare att förklara hur sex miljarder känslostyrda individer, utvecklade för att se till familjens behov, men inte för att tänka på folk på andra sidan jordklotet, kan misslyckas med att gemensamt bygga en bra värld, än att förklara hur en allvetande och allsmäktig Gud kan misslyckas med det.
Varje gång jag försöker förstå mig på hur religiösa människor tänker stöter jag på något stadium i diskussionen på fenomenet att de börjar besvara mina frågor med kryptiska påståenden om att det inte behövs några svar, för de kommer ändå alltid att tro på Gud vad jag än säger. Skillnaden mellan fundamentalister och liberalt troende är bara var i resonemanget det här dyker upp. Hos fundamentalister börjar det redan när jag frågar hur de kan veta att Bibeln är bokstavligt sann, hos de mest liberala kan jag komma ända till frågan om hur de tänker sig egenskaperna hos en Gud som existerar för dem som tror, men inte för ateister.
En del skulle kanske göra den har bakutsparken vid mitt inlägg om att generna inte kan skiljas från moralen, men långt ifrån alla. Om man nu tror på att vetenskap inte motsäger tro kan det nog tänkas en smidig tanke om att Gud har skapat våra gener och att även de är goda. Därför slutar jag här den här gången. Religion kan med litet fritt tolkande hålla för nästan all kritik. Den kritik den inte håller för drämmer jag inte till med just nu, för husfridens skull.
Jag vill bli fotbollsmamma
I dag har min son varit på sin första fotbollsträning. En granne har börjat träna barnen i byn på lördagförmiddagarna, och alla kompisar från förskolan är med. Nu gror hoppet om att få stå och heja på hans lag på framtida matcher, något jag är så länge inte har inte fått uppleva.
Äldsta dottern red när hon var yngre och var rätt bra på det. Varje vecka cyklade vi, eller åkte buss och promenerade, till stallet en bit bortom stadsgränsen. Först bara vi, sedan tillsammans med en lillasyster i mindre modell, som bebisleende charmade de övriga föräldrarna på läktarna, medan jag satt beredd med ljuddämpartutten. Så ett hopp om att få sitta på läktaren och hoppas på fina tävlingsinsatser har jag haft förr. Men skall det vara ridning så blir det inget hörbart hejande, då skall det vara tyst på läktarna.
Då har jag drömt litet om att få ha det som mina föräldrar, som varje söndageftermiddag under sommarhalvåren stod och skrek hejaramsor vid kanten av grusplanen bakom skolan. Eller varannan förresten. Varannan söndag var det ju skjutsande till bortamatcher som gällde, till andra grusplaner bakom andra skolor. Att vara fotbollsförälder är visst en hel livsstil låter det som på dem som är det. Men det känns rosenskimrande för mig just nu.
Äldsta dottern red när hon var yngre och var rätt bra på det. Varje vecka cyklade vi, eller åkte buss och promenerade, till stallet en bit bortom stadsgränsen. Först bara vi, sedan tillsammans med en lillasyster i mindre modell, som bebisleende charmade de övriga föräldrarna på läktarna, medan jag satt beredd med ljuddämpartutten. Så ett hopp om att få sitta på läktaren och hoppas på fina tävlingsinsatser har jag haft förr. Men skall det vara ridning så blir det inget hörbart hejande, då skall det vara tyst på läktarna.
Då har jag drömt litet om att få ha det som mina föräldrar, som varje söndageftermiddag under sommarhalvåren stod och skrek hejaramsor vid kanten av grusplanen bakom skolan. Eller varannan förresten. Varannan söndag var det ju skjutsande till bortamatcher som gällde, till andra grusplaner bakom andra skolor. Att vara fotbollsförälder är visst en hel livsstil låter det som på dem som är det. Men det känns rosenskimrande för mig just nu.
Hen ammar leksaksbilen - om könens olikhet och likhet
Anna Laestadius Larsson skrev för ett par månader sen i SvD om en flicka som i brist på en docka vårdade och ammade en leksaksbil. Hon uppfattade det som en snyfthistoria och undrade om det var en ny vandringssägen som var på väg att börja spridas. Men jag kan inte uppfatta något vare sig tragiskt eller konstigt med det. Ammat leksaksbilar har väl både mina döttrar och sonen gjort, trots att de har haft god tillgång till en massa tämligen vanskötta dockor. Barn har inte alltid samma konservativa uppfattning om vad leksaker skall användas till som vi vuxna har, och ammade leksaksbilar behöver inte nödvändigtvis tolkas som ett uttryck för vare sig manligt bilintresse eller kvinnligt omhändertagande.
De små i-landsproblem vi har med undermålig jämställdhet är ju förstås inget emot de stora kvinnoförtryckarproblemen i världen. Jag tänker inte säga att det är exakt samma fenomen, för det är komplext och även uppblandat med rasism och andra hierarkiska komponenter, men jag tänker ändå ta avstamp här hos oss för det blir mer greppbart med ett språk som stannar vid symboler och inte blandar in det mest groteska.
Som tårtan? Den är onekligen grotesk. Gästernas mottagande är ännu groteskare, de skrattar och fotograferar. Men skratt kan också vara en försvarsmekanism och reaktion på rädsla. Och könsstympning är groteskt. Egentligen är tårtan genial. Min egen privata känsla är att jag tog illa upp i början, men kom senare på att det nog berodde på att ämnet är för groteskt för att tänka på, min egen lilla försvarsmekanism för att slippa se folk festa på ett uppskuret kvinnosköte.
Påståendet att kvinnor och män är olika känns oftast så hopplöst felriktat. Medicinarna har alldeles nyligen börjat uppmärksamma hur kvinnor och män kan få olika symptom på sjukdomar och olika reaktioner på läkemedel. Nu nickar säkert en och annan särartsförespråkare, men tänk på att den här sortens särartstänkande trots det fortfarande innebär att kvinnor ofta är underrepresenterade i kliniska studier. De som hävdar att kvinnor skall stå vid spisen och föda barn men är lika mycket värda som män betraktar förvånande ofta ändå mannen som norm, och saker som är utformade för kvinnor som "speciellt utformade för kvinnor". Som att de precis har kommit till det tidigaste stadiet av 1800-talsfeminismen, i övergången från att se kvinnor som förfelade män till att uppfatta kvinnor och män som skilda väsen.
Det finns både utseendemässiga och medicinska skillnader mellan olika folkgrupper också, men ingen seriös människa skulle idag komma på tanken att driva det längre än så. När det gäller könen verkar vissa däremot vilja dra det hur långt som helst. Snacket om att feminister inte tror på medicinska och fysiologiska skillnader är självklart bara ett korkat debattfel. Och det kan mycket väl finnas psykologiska skillnader också. Men vilka, och hur påverkar de oss? Det verkar inte självklart för alla att ens egen subjektiva uppfattning inte ger svar på de frågorna.
För det första är det enda sättet att lära oss mer om psykologiska könsskillnader att lyssna på vad folk säger. Jag hör ofta bland mina kvinnliga vänner och bekanta hur de vantrivs med att tvingas ta huvudansvaret för det trista hemarbetet. Ändå finns det män i min bekantskapskrets som tror sig veta att dessa kvinnor på något paradoxalt vis vantrivs för att de i själva verket älskar hushållsarbete till den grad att de gärna vill viga sina liv åt ett intensivt, och därmed stressigt, arbete i hemmet. När det gäller frågor om ekonomi och inflytande i samhället, som varför kvinnor är överrepresenterade i låglönejobb och lägre befattningar, är det ännu vanligare att låta tro gå före lyssnande.
För det andra bör vi ta mer hänsyn till hur könsskillnader påverkar våra möjligheter till fria livsval. Uppenbarligen räcker många kvinnors muskelmassa, trots att den onekligen generellt är mindre än mäns, till tunga jobb inom vård, omsorg och förskola, medan många män har tillräcklig simultanförmåga, även om den nu verkligen är generellt mindre än kvinnors, för att kunna bli piloter och officerer. Likaså verkar det troligt att kvinnors ledaregenskaper och risktagarförmåga är tillräcklig för att leda stora företag, och mäns omsorgsförmåga är tillräckligt stor för att ta ansvar för barn och hem.
Visst är alla arbeten lika mycket värda och lika viktiga, men det innebär inte att männen kan utgå ifrån att de flesta kvinnor älskar det de själva inte är intresserade av.
Nu kommer jag till de extrema följderna av påståendet att kvinnor och män är olika och har olika uppgifter, men alla har samma värde. Det finns fortfarande många länder i Afrika och Mellanöstern, som bedriver en grotesk "separate but equal"-politik mellan könen. Hur skall vi privilegierade kunna tala om för en somalisk kvinna som står inför en könsstympning att hennes rätt att vilja slippa är lika mycket värd som männens rätt att vilja slippa få snoppen avskuren, om även vi fortsätter att nära föreställningen om kvinnors och mäns artskillnad? Som det är nu så reagerar vi ju knappt. Inga bojkotter eller andra sanktioner finns mot de (ofta oljerika) länder där kvinnoförtryck står i grundlagen. Är kvinnor så lite värda att västerlandets välfärd går före?
Jag tillhör visserligen dem som oftast får obehagliga rysningar av motivationsföreläsningar som handlar om att allt är möjligt bara vi vill tillräckligt. Men när det gäller enkla vardagliga saker som att låta kvinnors vilja väga lika mycket som mäns, så tror jag att det går, om vi vill, och om vi vågar se det groteska. Bara vi vill lämna föreställningen om kvinnors och mäns olika funktioner i samhället, som egentligen bara är ett uttryck för åsikten att underordning är lika mycket värd som överordning.
De små i-landsproblem vi har med undermålig jämställdhet är ju förstås inget emot de stora kvinnoförtryckarproblemen i världen. Jag tänker inte säga att det är exakt samma fenomen, för det är komplext och även uppblandat med rasism och andra hierarkiska komponenter, men jag tänker ändå ta avstamp här hos oss för det blir mer greppbart med ett språk som stannar vid symboler och inte blandar in det mest groteska.
Som tårtan? Den är onekligen grotesk. Gästernas mottagande är ännu groteskare, de skrattar och fotograferar. Men skratt kan också vara en försvarsmekanism och reaktion på rädsla. Och könsstympning är groteskt. Egentligen är tårtan genial. Min egen privata känsla är att jag tog illa upp i början, men kom senare på att det nog berodde på att ämnet är för groteskt för att tänka på, min egen lilla försvarsmekanism för att slippa se folk festa på ett uppskuret kvinnosköte.
Påståendet att kvinnor och män är olika känns oftast så hopplöst felriktat. Medicinarna har alldeles nyligen börjat uppmärksamma hur kvinnor och män kan få olika symptom på sjukdomar och olika reaktioner på läkemedel. Nu nickar säkert en och annan särartsförespråkare, men tänk på att den här sortens särartstänkande trots det fortfarande innebär att kvinnor ofta är underrepresenterade i kliniska studier. De som hävdar att kvinnor skall stå vid spisen och föda barn men är lika mycket värda som män betraktar förvånande ofta ändå mannen som norm, och saker som är utformade för kvinnor som "speciellt utformade för kvinnor". Som att de precis har kommit till det tidigaste stadiet av 1800-talsfeminismen, i övergången från att se kvinnor som förfelade män till att uppfatta kvinnor och män som skilda väsen.
Det finns både utseendemässiga och medicinska skillnader mellan olika folkgrupper också, men ingen seriös människa skulle idag komma på tanken att driva det längre än så. När det gäller könen verkar vissa däremot vilja dra det hur långt som helst. Snacket om att feminister inte tror på medicinska och fysiologiska skillnader är självklart bara ett korkat debattfel. Och det kan mycket väl finnas psykologiska skillnader också. Men vilka, och hur påverkar de oss? Det verkar inte självklart för alla att ens egen subjektiva uppfattning inte ger svar på de frågorna.
För det första är det enda sättet att lära oss mer om psykologiska könsskillnader att lyssna på vad folk säger. Jag hör ofta bland mina kvinnliga vänner och bekanta hur de vantrivs med att tvingas ta huvudansvaret för det trista hemarbetet. Ändå finns det män i min bekantskapskrets som tror sig veta att dessa kvinnor på något paradoxalt vis vantrivs för att de i själva verket älskar hushållsarbete till den grad att de gärna vill viga sina liv åt ett intensivt, och därmed stressigt, arbete i hemmet. När det gäller frågor om ekonomi och inflytande i samhället, som varför kvinnor är överrepresenterade i låglönejobb och lägre befattningar, är det ännu vanligare att låta tro gå före lyssnande.
För det andra bör vi ta mer hänsyn till hur könsskillnader påverkar våra möjligheter till fria livsval. Uppenbarligen räcker många kvinnors muskelmassa, trots att den onekligen generellt är mindre än mäns, till tunga jobb inom vård, omsorg och förskola, medan många män har tillräcklig simultanförmåga, även om den nu verkligen är generellt mindre än kvinnors, för att kunna bli piloter och officerer. Likaså verkar det troligt att kvinnors ledaregenskaper och risktagarförmåga är tillräcklig för att leda stora företag, och mäns omsorgsförmåga är tillräckligt stor för att ta ansvar för barn och hem.
Visst är alla arbeten lika mycket värda och lika viktiga, men det innebär inte att männen kan utgå ifrån att de flesta kvinnor älskar det de själva inte är intresserade av.
Nu kommer jag till de extrema följderna av påståendet att kvinnor och män är olika och har olika uppgifter, men alla har samma värde. Det finns fortfarande många länder i Afrika och Mellanöstern, som bedriver en grotesk "separate but equal"-politik mellan könen. Hur skall vi privilegierade kunna tala om för en somalisk kvinna som står inför en könsstympning att hennes rätt att vilja slippa är lika mycket värd som männens rätt att vilja slippa få snoppen avskuren, om även vi fortsätter att nära föreställningen om kvinnors och mäns artskillnad? Som det är nu så reagerar vi ju knappt. Inga bojkotter eller andra sanktioner finns mot de (ofta oljerika) länder där kvinnoförtryck står i grundlagen. Är kvinnor så lite värda att västerlandets välfärd går före?
Jag tillhör visserligen dem som oftast får obehagliga rysningar av motivationsföreläsningar som handlar om att allt är möjligt bara vi vill tillräckligt. Men när det gäller enkla vardagliga saker som att låta kvinnors vilja väga lika mycket som mäns, så tror jag att det går, om vi vill, och om vi vågar se det groteska. Bara vi vill lämna föreställningen om kvinnors och mäns olika funktioner i samhället, som egentligen bara är ett uttryck för åsikten att underordning är lika mycket värd som överordning.
Undergångsnostalgi
Minns ni Fredsboken? Boken om hotet om kriget, som med all sannolikhet skulle innebära kärnvapen och jordens undergång. En pojke gick in i en TV-studio och sa med hög och klar röst: Jag vill inte dö, jag vill leva, alla barn vill leva, de vuxna vill leva... o.s.v. Och sen tror jag att det blev fred och alla kärnvapen skrotades och vi levde lyckliga och hade picknick på gröna ängar, eller nåt sånt.
Jag vet inte om alla barn är rädda för krig i någon period av livet, och att det var att jag var barn snarare än kalla kriget som gjorde att jag var så krigsrädd på 70-80-talen. Men jag tror ändå att klimathotet har ersatt kärnvapenhotet som ett någorlunda realistiskt, och ännu mer globalt, undergångsscenario. Demonstrationerna för fred, broarna mellan dödsfiendeländernas ambassader, har ersatts av Earth Hour och annat som ligger mer i tiden. Det är bra att folk fortfarande vill rädda världen, även om det passar bättre att demonstrera var och en för sig hemma i brasvärmen än att gå ut med en massa annat folk på gator och torg, nu när individualism regerar över samarbete.
Det påstås att vi är extra besatta av jordens undergång i år, men jag tror inte att det stämmer. Även om vi har större resurser att förstöra jorden nu än förr vet de flesta som tar de realistiska hoten på allvar att vi också har mycket större resurser att rädda den, om vi vill. I de mer vidskepliga kretsarna har undergången alltid varit nära, och domedagsprofeter och dito sekter har alltid hittat en orsak till att vi lever i den absolut sista tiden just nu.
En betygsatt lista på undergångsscenarier fanns redan i nr 7 2010 av Kupé. Zoroastrernas undergång utsågs till den häftigaste. Den handlar om ett 12000-årigt krig mellan Ohrmadz (snäll) och Ahriman (dum), som avslutas med att en drake äter upp alla syndare och en meteor smälter all berggrund, varpå alla renade människor pratar samma språk, är glada och får dricka en magisk odödlighetsdryck.
På delad sistaplats kom Klimathotet, med sin sega handling, och Syndafloden, med sitt konstiga upplägg med en kort actionsekvens i början, som följs av ett långt relationsdrama. Övriga tävlande var Ragnarök, Harmageddon, Andra världskriget och 2012-apokalypsen.
Kärnvapenhotet togs upp som fortsättning på andra världskriget, men betygssattes inte som självständigt undergångsscenaio. Men nu har det dykt upp litet nya kärnvapenhot som inte ens har så mycket med andra världskriget att göra: Nordkoreas nya ledare som ingen vet något om förutom att han har kärnvapen till sitt förfogande, Irans märkliga "kärnkrafts"-bygge som nästan ingen vet något om, Sverige som mitt bland sina vapenaffärer, som tydligen är lätt att slippa ta ansvar för, skickar plutonium till det enda landet som faktiskt har använt kärnvapen i krig, kan något av dem ge oss det där globalt förödande kärnvapenkriget som vi har fruktat så länge?
Egentligen tror jag ju inte det, men undergångsspekulationer är kul. Och nostalgi är ännu bättre.
Jag vet inte om alla barn är rädda för krig i någon period av livet, och att det var att jag var barn snarare än kalla kriget som gjorde att jag var så krigsrädd på 70-80-talen. Men jag tror ändå att klimathotet har ersatt kärnvapenhotet som ett någorlunda realistiskt, och ännu mer globalt, undergångsscenario. Demonstrationerna för fred, broarna mellan dödsfiendeländernas ambassader, har ersatts av Earth Hour och annat som ligger mer i tiden. Det är bra att folk fortfarande vill rädda världen, även om det passar bättre att demonstrera var och en för sig hemma i brasvärmen än att gå ut med en massa annat folk på gator och torg, nu när individualism regerar över samarbete.
Det påstås att vi är extra besatta av jordens undergång i år, men jag tror inte att det stämmer. Även om vi har större resurser att förstöra jorden nu än förr vet de flesta som tar de realistiska hoten på allvar att vi också har mycket större resurser att rädda den, om vi vill. I de mer vidskepliga kretsarna har undergången alltid varit nära, och domedagsprofeter och dito sekter har alltid hittat en orsak till att vi lever i den absolut sista tiden just nu.
En betygsatt lista på undergångsscenarier fanns redan i nr 7 2010 av Kupé. Zoroastrernas undergång utsågs till den häftigaste. Den handlar om ett 12000-årigt krig mellan Ohrmadz (snäll) och Ahriman (dum), som avslutas med att en drake äter upp alla syndare och en meteor smälter all berggrund, varpå alla renade människor pratar samma språk, är glada och får dricka en magisk odödlighetsdryck.
På delad sistaplats kom Klimathotet, med sin sega handling, och Syndafloden, med sitt konstiga upplägg med en kort actionsekvens i början, som följs av ett långt relationsdrama. Övriga tävlande var Ragnarök, Harmageddon, Andra världskriget och 2012-apokalypsen.
Kärnvapenhotet togs upp som fortsättning på andra världskriget, men betygssattes inte som självständigt undergångsscenaio. Men nu har det dykt upp litet nya kärnvapenhot som inte ens har så mycket med andra världskriget att göra: Nordkoreas nya ledare som ingen vet något om förutom att han har kärnvapen till sitt förfogande, Irans märkliga "kärnkrafts"-bygge som nästan ingen vet något om, Sverige som mitt bland sina vapenaffärer, som tydligen är lätt att slippa ta ansvar för, skickar plutonium till det enda landet som faktiskt har använt kärnvapen i krig, kan något av dem ge oss det där globalt förödande kärnvapenkriget som vi har fruktat så länge?
Egentligen tror jag ju inte det, men undergångsspekulationer är kul. Och nostalgi är ännu bättre.
När barnen klarar sig själva kan jag äta upp mamman och pappan
Dagens rubrik är ett stycke vardagsfilosofi av en 7-åring, om hennes framtida karriär som kaninuppfödare. Ett inslag i Landet runt igår handlade om kaninkött som ett vettigt köttalternativ, miljövänligt eftersom de inte släpper ut växthusgaser på samma sätt som exempelvis kor, men kontroversiellt eftersom en del människor inte vill äta kaniner för att de är så söta... Och nu pratar jag inte ens om 7-åringar som blir vegetarianer i ett par veckor innan de har accepterat den nya skolkunskapen att det kött de äter kommer från djur, utan om vuxna människor som tycks ha levt med skygglapparna på hela livet.
En sedvanlig stenåldersförklaring gavs till att vi är så negativa till kaninkött, att våra gener eller nåt hindrar oss från att äta det vi inte är vana vid från det vi är barn, eftersom vi inte vet om det är farligt eller ej. Men jag är litet skeptisk till stenåldern. Då tror jag i så fall mer på förklaringen att vårt samhälle har delat upp världen i å ena sidan djur, å andra sidan färdigpackat kött, styckat till oigenkännlighet, i varudiskarna, och att folk faktiskt har svårt att förstå kopplingen känsolmässigt, trots att varenda kotte naturligtvis vet med förnuftet.
Jag fick låna en bok från några bekanta häromveckan, som heter "De goda djuren", en pedagogisk 70-talsbok som klart och koncist förklarar för barnen varifrån kött kommer. "Innan man kan äta grisarna måste man döda dem och dela upp dem i mindre bitar" informerar boken. Att det låter så groteskt tror jag beror på just ovanstående, att kopplingen mellan gris och fläskkotlett inte riktigt kommer spontant.
Samma förklaring har jag till att jag studsade när min dotter krasst konstaterade att "Kaninbarnen behöver sin mamma när de är små, men sen när de har blivit stora, då klarar de sig själva, och då kan jag döda henne och äta upp henne." Dessutom presenteras inte kaniner för barn som kött, utan som söta gosedjur. Men pratar man litet med barnen, innan de har hunnit skaffa sig fördomar om vilka djur som är söta och vilka man äter, så blir kaninkött åtminstone inte mer konstigt än griskött.
Jag har träffat många människor som äter kött, men som aldrig skulle kunna tänka sig att slakta djur själva, eftersom de tycker det är så hemskt att döda levande varelser. Jag tycker att det är litet sorgligt. Att vi har förlorat kontakten med naturen är visserligen också ett slentrianuttryck som kan användas litet hur som helst, men i det här fallet känns det rätt relevant. Veganerna skulle aldrig kunna använda sitt stridsrop "Kött är döda djur" om de inte trodde att folk har svårt att koppla ihop kött och djur. Annars blir det ju bara konstigt: Ja, och sallad är växter...
Miljömässigt ser jag fram emot odlat kött. Om det blir ett mer effektivt sätt att producera muskelvävnad än att gå via ett helt djur, så är jag väldigt positivt inställd. Annars är blåmusslor bra, de renar haven från övergödande näringsämnen. Och så kan vi väl satsa litet på att få in kaniner bland de djur som räknas som ätbara. De behöver mer kärlek än potatisen i trädgårdslandet, så de kanske inte riktigt passar alla hobbysjälvhushållare, men de kräver betydligt mindre betesmarker än naturbetande kor.
En sedvanlig stenåldersförklaring gavs till att vi är så negativa till kaninkött, att våra gener eller nåt hindrar oss från att äta det vi inte är vana vid från det vi är barn, eftersom vi inte vet om det är farligt eller ej. Men jag är litet skeptisk till stenåldern. Då tror jag i så fall mer på förklaringen att vårt samhälle har delat upp världen i å ena sidan djur, å andra sidan färdigpackat kött, styckat till oigenkännlighet, i varudiskarna, och att folk faktiskt har svårt att förstå kopplingen känsolmässigt, trots att varenda kotte naturligtvis vet med förnuftet.
Jag fick låna en bok från några bekanta häromveckan, som heter "De goda djuren", en pedagogisk 70-talsbok som klart och koncist förklarar för barnen varifrån kött kommer. "Innan man kan äta grisarna måste man döda dem och dela upp dem i mindre bitar" informerar boken. Att det låter så groteskt tror jag beror på just ovanstående, att kopplingen mellan gris och fläskkotlett inte riktigt kommer spontant.
Samma förklaring har jag till att jag studsade när min dotter krasst konstaterade att "Kaninbarnen behöver sin mamma när de är små, men sen när de har blivit stora, då klarar de sig själva, och då kan jag döda henne och äta upp henne." Dessutom presenteras inte kaniner för barn som kött, utan som söta gosedjur. Men pratar man litet med barnen, innan de har hunnit skaffa sig fördomar om vilka djur som är söta och vilka man äter, så blir kaninkött åtminstone inte mer konstigt än griskött.
Jag har träffat många människor som äter kött, men som aldrig skulle kunna tänka sig att slakta djur själva, eftersom de tycker det är så hemskt att döda levande varelser. Jag tycker att det är litet sorgligt. Att vi har förlorat kontakten med naturen är visserligen också ett slentrianuttryck som kan användas litet hur som helst, men i det här fallet känns det rätt relevant. Veganerna skulle aldrig kunna använda sitt stridsrop "Kött är döda djur" om de inte trodde att folk har svårt att koppla ihop kött och djur. Annars blir det ju bara konstigt: Ja, och sallad är växter...
Miljömässigt ser jag fram emot odlat kött. Om det blir ett mer effektivt sätt att producera muskelvävnad än att gå via ett helt djur, så är jag väldigt positivt inställd. Annars är blåmusslor bra, de renar haven från övergödande näringsämnen. Och så kan vi väl satsa litet på att få in kaniner bland de djur som räknas som ätbara. De behöver mer kärlek än potatisen i trädgårdslandet, så de kanske inte riktigt passar alla hobbysjälvhushållare, men de kräver betydligt mindre betesmarker än naturbetande kor.
En drottning till Sverige
Idag jublar jag över den goda nyheten att fotbollsdrottningen Marta återvänder till Sverige för att spela i Tyresö. Nu skall jag passa på att se litet världsklassfotboll igen, det är så lugnt och folkligt på dammatcher dessutom.
Andra eventuellt framtida drottningar tänkte jag göra mitt bästa för att låtsas ointresserad av. Det gick nästan. (Jag antar att jag redan är med på svenska folkets allmänna grattis.)
Andra eventuellt framtida drottningar tänkte jag göra mitt bästa för att låtsas ointresserad av. Det gick nästan. (Jag antar att jag redan är med på svenska folkets allmänna grattis.)
Vi vill ju så gärna se dem falla
Ofta tycker jag mig se att överklassen i Sverige ges någon sorts "horan och madonnan" - position bland oss vanliga dödliga. Dels är de elaka, dryga och omoraliska utsugare, dels är de upphöjda till skyarna i någon sorts guldglänsande sagovärld som alla vill efterlikna.
Senast på tapeten var överklassafarin och den efterföljande debatten om rikemansbarnen som inte vågar säga att de bor i Saltsjöbaden. Men hallå, testa att säga att du bor i Hallunda nästa gång, och se vilka kommentarer du får! Kanske du rentav har kommenterat någons boende själv någon gång? Inget barn kan hjälpa var han eller hon bor, men problemet med att bli besvärad av att folk frågar är långtifrån enbart överklassens problem.
Jag minns själv känslan av befrielse när mina föräldrar hade flyttat från betongslummen till det ultimata medelsvenssonradhuset. Jag kunde plötsligt, i alla sammanhang säga "de bor i Viksjö, i Hummelmora" utan att få konstiga blickar eller överslätande, krystade kommentarer om hur fint det var med utsikten mot ängen mellan järnvägen och E18.
När jag läste etnologi i början av 90-talet åkte vi en gång ut till Hallunda för att studera folket där. Vi stod på en parkering och fick oss en guidning i billigt byggande av vår lärare. Sedan intervjuade vi några boende i området. Studier om underklassen finns det gott om.
Men utöver det finns det även några böcker om överklassen. Båda skulle kunna beskriva den särskiljande kulturen och synliggöra skillnaderna. Det kan användas i ett gott syfte, till förståelse och respekt för andra människor. Men det är mest böckerna om underklassen som har detta fokus. Böcker om överklassen tenderar både att reta upp mer, och att vilja ge små frestande smakprov på överklassens guldglans åt oss vanliga människor. Kanske för att överklassen knappast har någon anledning till att vilja bli förstådda och utveckla gemenskap med andra samhällsklasser?
Många i medelklassen är ändå relativt okunniga om överklassens existens. En del tror sig till och med själva tillhöra den, bara för att de tycker sig ha anammat deras normer. Det kanske skrämmer överklassen, vem vet? Därför känns det säkert som en trygghet för dem när kungen, Lundsberg och deras boende ifrågasätts. Vi när klassgränsen från båda håll. Kritiken från blodtörstiga medelsvenssons, som inte vill något hellre än att se dem falla, kanske är överklassens största bekräftelse på att de fortfarande betraktas som litet annorlunda i gemene mans ögon.
Senast på tapeten var överklassafarin och den efterföljande debatten om rikemansbarnen som inte vågar säga att de bor i Saltsjöbaden. Men hallå, testa att säga att du bor i Hallunda nästa gång, och se vilka kommentarer du får! Kanske du rentav har kommenterat någons boende själv någon gång? Inget barn kan hjälpa var han eller hon bor, men problemet med att bli besvärad av att folk frågar är långtifrån enbart överklassens problem.
Jag minns själv känslan av befrielse när mina föräldrar hade flyttat från betongslummen till det ultimata medelsvenssonradhuset. Jag kunde plötsligt, i alla sammanhang säga "de bor i Viksjö, i Hummelmora" utan att få konstiga blickar eller överslätande, krystade kommentarer om hur fint det var med utsikten mot ängen mellan järnvägen och E18.
När jag läste etnologi i början av 90-talet åkte vi en gång ut till Hallunda för att studera folket där. Vi stod på en parkering och fick oss en guidning i billigt byggande av vår lärare. Sedan intervjuade vi några boende i området. Studier om underklassen finns det gott om.
Men utöver det finns det även några böcker om överklassen. Båda skulle kunna beskriva den särskiljande kulturen och synliggöra skillnaderna. Det kan användas i ett gott syfte, till förståelse och respekt för andra människor. Men det är mest böckerna om underklassen som har detta fokus. Böcker om överklassen tenderar både att reta upp mer, och att vilja ge små frestande smakprov på överklassens guldglans åt oss vanliga människor. Kanske för att överklassen knappast har någon anledning till att vilja bli förstådda och utveckla gemenskap med andra samhällsklasser?
Många i medelklassen är ändå relativt okunniga om överklassens existens. En del tror sig till och med själva tillhöra den, bara för att de tycker sig ha anammat deras normer. Det kanske skrämmer överklassen, vem vet? Därför känns det säkert som en trygghet för dem när kungen, Lundsberg och deras boende ifrågasätts. Vi när klassgränsen från båda håll. Kritiken från blodtörstiga medelsvenssons, som inte vill något hellre än att se dem falla, kanske är överklassens största bekräftelse på att de fortfarande betraktas som litet annorlunda i gemene mans ögon.
Det låter för bra för att vara sant
Tänk dig en enormt effektiv energikälla, som använde återvunnet avfall som bränsle, samtidigt som den så gott som oskadliggjorde det farligaste avfallet som finns, och bränslet räcker i 5000 år? Det sägs att det finns, på riktigt! Så vad är haken, förutom att det inte är riktigt färdigforskat på det än? Att det också är kärnkraft och därmed faller alla motståndares entusiasm? Kan vi inte kalla det "avfallsenergi" istället, så att det kan associeras litetgrann till de förnybara energikällorna, som också innehåller avfall, om än andra sorters avfall? Om vattenkraft, som oåterkalleligt förstör miljö och ekosystem i stora områden kan räknas som förnybar, så kan väl allt?
Vad är det som är förnybart egentligen? Vinden är förnybar, det är samma luft som blåser runt jorden gång på gång, och vindkraftverken kan tas ner, flyttas och återvinnas många gånger efter behov. Samma vatten kan rinna genom vattenkraftverken många gånger, men där är inte återställandet av naturen möjlig. Likaså träden som eldas som ved, kolatomerna i en del av de förbränningsprodukter som bildas kan nya träd återanvända för att växa, så i det fallet är det atomerna som står för förnybarheten. Men träden måste tas ut sparsamt så att marken hinner med att återställas mellan varven, och då räcker de inte till så mycket el.
De solstrålar som når mina solceller kan jag aldrig få igen. Jag kan få nya solstrålar i obegränsad mängd, men inte just de. Solen förnyas inte, den är densamma hela tiden, men livslängden är så lång att den inte kan betraktas som begränsad i praktiken. Solcellerna återställs dock till sin utgångspunkt gång på gång, så det är väl det som är förnybarheten. Om det inte syftar på solstrålarna på så sätt att förnybarhet i det här fallet, till skillnad från i vind- och vattenfallen, helt enkelt används som motsats till begränsning.
Olja återbildas för långsamt för att kallas förnybart. Kärnkraftsbränsle blir aldrig mer detsamma som det var, inte ens atomerna är desamma. Men nu har forskarna ändå hittat sätt att använda det en gång till, att återvinna, förnya. Men är en enda gång för få gånger för att det skall kunna definieras som förnybart, och är då ingen gång bättre än en gång?
Åsa Romsons och Lise Nordins artikel om förnybara energikällors potential är ovanligt väl vinklad idag. Den fokuserar mer på utbyggnad av sol och vindkraft, effektivisering av energianvändning och överföring, och avveckling av kärnkraften i takt med att den inte behövs än på en omedelbar nedläggning av kärnkraften. Förutom att vi inte blir av med det farliga avfallet på det sättet, så låter det också väldigt bra att kunna klara oss på förnybart om 20 år. Lika bra som att vi även kommer att vara oljeoberoende, till och med i trafiken, samtidigt.
Men om vi skall köra kärnkraften tills den inte behövs längre, så är det ändå inte mer kärnkraft deras meningsmotståndare talar om tills dess, utan lika mycket som nu. Om inte nya kärnkraftverk byggs kommer deras livslängd bli en begränsande faktor, inte bara deras nödvändighet. Även om Åsa och Lise har rätt i det de förmodligen tror, att det kommer ske ungefär samtidigt, så kommer den begränsande faktorn ändå finnas, och då borde de ha nämnt den samtidigt som de nämnde nödvändigheten.
Men att bygga nya kärnkraftverk med samma teknik som nu är kanske inte någon bra idé. Om jag skall vara riktig optimist och tro på båda artiklarna, att det går att bygga nya kraftverk som gör oss av med det gamla kärnkraftsavfallet samtidigt som vi får mer energi ur det och att den gamla kärnkraften inte behövs så länge till, så kommer jag ändå fram till slutsatsen att vi bör satsa på att bygga nya kärnkraftverk som drivs på återvunnet avfall.
Men vad skall jag kalla mig om jag är emot ny gammal kärnkraft men för ny ny?
Vad är det som är förnybart egentligen? Vinden är förnybar, det är samma luft som blåser runt jorden gång på gång, och vindkraftverken kan tas ner, flyttas och återvinnas många gånger efter behov. Samma vatten kan rinna genom vattenkraftverken många gånger, men där är inte återställandet av naturen möjlig. Likaså träden som eldas som ved, kolatomerna i en del av de förbränningsprodukter som bildas kan nya träd återanvända för att växa, så i det fallet är det atomerna som står för förnybarheten. Men träden måste tas ut sparsamt så att marken hinner med att återställas mellan varven, och då räcker de inte till så mycket el.
De solstrålar som når mina solceller kan jag aldrig få igen. Jag kan få nya solstrålar i obegränsad mängd, men inte just de. Solen förnyas inte, den är densamma hela tiden, men livslängden är så lång att den inte kan betraktas som begränsad i praktiken. Solcellerna återställs dock till sin utgångspunkt gång på gång, så det är väl det som är förnybarheten. Om det inte syftar på solstrålarna på så sätt att förnybarhet i det här fallet, till skillnad från i vind- och vattenfallen, helt enkelt används som motsats till begränsning.
Olja återbildas för långsamt för att kallas förnybart. Kärnkraftsbränsle blir aldrig mer detsamma som det var, inte ens atomerna är desamma. Men nu har forskarna ändå hittat sätt att använda det en gång till, att återvinna, förnya. Men är en enda gång för få gånger för att det skall kunna definieras som förnybart, och är då ingen gång bättre än en gång?
Åsa Romsons och Lise Nordins artikel om förnybara energikällors potential är ovanligt väl vinklad idag. Den fokuserar mer på utbyggnad av sol och vindkraft, effektivisering av energianvändning och överföring, och avveckling av kärnkraften i takt med att den inte behövs än på en omedelbar nedläggning av kärnkraften. Förutom att vi inte blir av med det farliga avfallet på det sättet, så låter det också väldigt bra att kunna klara oss på förnybart om 20 år. Lika bra som att vi även kommer att vara oljeoberoende, till och med i trafiken, samtidigt.
Men om vi skall köra kärnkraften tills den inte behövs längre, så är det ändå inte mer kärnkraft deras meningsmotståndare talar om tills dess, utan lika mycket som nu. Om inte nya kärnkraftverk byggs kommer deras livslängd bli en begränsande faktor, inte bara deras nödvändighet. Även om Åsa och Lise har rätt i det de förmodligen tror, att det kommer ske ungefär samtidigt, så kommer den begränsande faktorn ändå finnas, och då borde de ha nämnt den samtidigt som de nämnde nödvändigheten.
Men att bygga nya kärnkraftverk med samma teknik som nu är kanske inte någon bra idé. Om jag skall vara riktig optimist och tro på båda artiklarna, att det går att bygga nya kraftverk som gör oss av med det gamla kärnkraftsavfallet samtidigt som vi får mer energi ur det och att den gamla kärnkraften inte behövs så länge till, så kommer jag ändå fram till slutsatsen att vi bör satsa på att bygga nya kärnkraftverk som drivs på återvunnet avfall.
Men vad skall jag kalla mig om jag är emot ny gammal kärnkraft men för ny ny?
Var det mitt fel att dottern grät för armbandet?
I går bloggade jag om könsroller, och jag fick en kommentar som jag inte har kunnat släppa i tankarna. Kommentaren handlar om hur frustrerad jag kommer att bli när mina barn kommer hem och gråter över hur alla som vet vad könsroller är missförstår dem p.g.a. att jag inte har lärt dem det.
Jag svarade att det inte har hänt. Men efteråt kom jag på en sak som gör att jag måste ändra mig på den punkten. Kommentatorn har f-n rätt! Både jag och min dotter har gråtit över missförstånd som har uppstått p.g.a. att vi inte har förstått vår plats i samhället.
När jag var barn tog min pappa ofta med mig ut i skogen och levde friluftsliv. Vi täljde sälgpipor och metade abborre. Han gav mig hellre en fotboll än en docka i julklapp eftersom det är mycket roligare och jag uppskattade det mer. Jo, visst hade vi dockvagnar också, som vi körde rally med på gården.
Den dag jag insåg att han hade lärt mig fel var inte rolig. Jag skulle ju aldrig följa med grabbarna ut i skogen, utan sitta hemma med middagen serverad tills de kom tillbaka. Jag skulle aldrig få något nytt tält i julklapp, utan mina nyblivna släktingar efter jag hade stadgat mig i äktenskapet ville hellre pryda mig med smycken och väldoftande parfymer. Hade jag som barn skolats in i vad som förväntades av mig som kvinna, hade besvikelsen blivit mindre då? Då hade jag ju aldrig fått smak för saker som inte var till för mig p.g.a. mitt kön.
Min dotter var med om samma sak när hon var sex år och slutade förskolan. Personalen hade köpt presenter åt barnen. Pojkarna fick cyklop och snorkel, medan flickorna fick armband. Min dotter var jätteledsen, för hon ville också ha cyklop och snorkel, hon ville inte alls ha armbandet. Var det mitt fel att hon blev ledsen? Hade jag bara talat om för henne att hennes könsroll är att göra sig fin och behaga männen, medan leka och ha kul i vattnet är pojkarnas privilegium, hade hon sluppit besvikelsen då?
Visst förbannar jag samhället, för jag tycker faktiskt att det är de könsroller som begränsar oss så groteskt som är fel. Visst är det lättare att strukturera upp världen genom att placera folk i fack, och därefter fördomsfullt bestämma vad de helst vill ha. Men med tanke på ovanstående exempel, särskilt den hjärtskärande berättelsen om min dotters förskoleerfarenhet, så vill jag ställa frågan om hur mycket vi skulle ha att förlora på att behandla barn lika, att undvika att förstärka de könsrollsmässiga förväntningarna på dem.
Skulle de flickor som hellre ville ha armband ha förlorat mer på att få cyklop och snorkel än min dotter gjorde i den här situationen? Jag tror inte det, eftersom de inte skulle ha upplevt samma orättvisa, om alla hade fått samma sak.
P.S. Jag gillar att sticka och sy och laga mat också! Jag gillar inte begränsningar åt något håll!
Debatten om könsroller fortsätter i DN.
Jag svarade att det inte har hänt. Men efteråt kom jag på en sak som gör att jag måste ändra mig på den punkten. Kommentatorn har f-n rätt! Både jag och min dotter har gråtit över missförstånd som har uppstått p.g.a. att vi inte har förstått vår plats i samhället.
När jag var barn tog min pappa ofta med mig ut i skogen och levde friluftsliv. Vi täljde sälgpipor och metade abborre. Han gav mig hellre en fotboll än en docka i julklapp eftersom det är mycket roligare och jag uppskattade det mer. Jo, visst hade vi dockvagnar också, som vi körde rally med på gården.
Den dag jag insåg att han hade lärt mig fel var inte rolig. Jag skulle ju aldrig följa med grabbarna ut i skogen, utan sitta hemma med middagen serverad tills de kom tillbaka. Jag skulle aldrig få något nytt tält i julklapp, utan mina nyblivna släktingar efter jag hade stadgat mig i äktenskapet ville hellre pryda mig med smycken och väldoftande parfymer. Hade jag som barn skolats in i vad som förväntades av mig som kvinna, hade besvikelsen blivit mindre då? Då hade jag ju aldrig fått smak för saker som inte var till för mig p.g.a. mitt kön.
Min dotter var med om samma sak när hon var sex år och slutade förskolan. Personalen hade köpt presenter åt barnen. Pojkarna fick cyklop och snorkel, medan flickorna fick armband. Min dotter var jätteledsen, för hon ville också ha cyklop och snorkel, hon ville inte alls ha armbandet. Var det mitt fel att hon blev ledsen? Hade jag bara talat om för henne att hennes könsroll är att göra sig fin och behaga männen, medan leka och ha kul i vattnet är pojkarnas privilegium, hade hon sluppit besvikelsen då?
Visst förbannar jag samhället, för jag tycker faktiskt att det är de könsroller som begränsar oss så groteskt som är fel. Visst är det lättare att strukturera upp världen genom att placera folk i fack, och därefter fördomsfullt bestämma vad de helst vill ha. Men med tanke på ovanstående exempel, särskilt den hjärtskärande berättelsen om min dotters förskoleerfarenhet, så vill jag ställa frågan om hur mycket vi skulle ha att förlora på att behandla barn lika, att undvika att förstärka de könsrollsmässiga förväntningarna på dem.
Skulle de flickor som hellre ville ha armband ha förlorat mer på att få cyklop och snorkel än min dotter gjorde i den här situationen? Jag tror inte det, eftersom de inte skulle ha upplevt samma orättvisa, om alla hade fått samma sak.
P.S. Jag gillar att sticka och sy och laga mat också! Jag gillar inte begränsningar åt något håll!
Debatten om könsroller fortsätter i DN.
Elise Claesson projicerar sin förvirring på barnen
Ja, visst är det en ideologi att barnen bör vara jämställda. Det är lika mycket ideologi som att de inte bör vara det. Skillnaden mellan kön och könsroller är tydligen också svår att förstå för vissa debattörer. Könsroller är inlärda, per definition. De skillnader som är medfödda, vare sig det handlar om fysiska eller beteendemässiga, kallas inte könsroller.
Barn gör som vuxna gör, och de är mycket mer anpassningsbara än vuxna. Är de med en konservativ vuxen blir de konservativa själva. Mina egna barn tillhör de minst konservativa som finns när det gäller könsroller, eftersom jag råkade glömma bort att lära dem hur de förväntas bete sig beroende på sitt kön. En vuxen människa som är upplärd med "han" och "hon" blir naturligtvis förvirrad av ordet "hen". Men inte ett barn som får det med sig från början. Skulle alla människor i Finland gå omkring och vara könsförvirrade, menar debattören?
Visst får man tycka att barn skall nöja sig med en möjlighet istället för att få tillgång till hundra. Det är fritt fram att vilja styra pojkar och flickor in i stela och begränsande könsmallar. Men varje försök att motivera det med forskning är dödfött.
Barn gör som vuxna gör, och de är mycket mer anpassningsbara än vuxna. Är de med en konservativ vuxen blir de konservativa själva. Mina egna barn tillhör de minst konservativa som finns när det gäller könsroller, eftersom jag råkade glömma bort att lära dem hur de förväntas bete sig beroende på sitt kön. En vuxen människa som är upplärd med "han" och "hon" blir naturligtvis förvirrad av ordet "hen". Men inte ett barn som får det med sig från början. Skulle alla människor i Finland gå omkring och vara könsförvirrade, menar debattören?
Visst får man tycka att barn skall nöja sig med en möjlighet istället för att få tillgång till hundra. Det är fritt fram att vilja styra pojkar och flickor in i stela och begränsande könsmallar. Men varje försök att motivera det med forskning är dödfött.
Make Love - Not Pollution
Utvecklingen har ingen riktning. Den bara går. Tiden har en riktning, men den kan i praktiken bara gå åt ett håll, det vi kallar framåt. När ryssarna stiftar lagar mot att tala om homosexualitet och amerikanerna vill krångla till abortlagarna är det inte en tillbakagång i tiden eller utvecklingen, det är bara en övergång till ett nytt, mer inskränkt och mindre fritt samhälle.
De senaste veckorna har det pratats om kapitalismen i DN. Klas Eklund pratar om en Ny Kapitalism som tar ansvar för miljön, arbetskraften och finansmarknaden. Det låter bra. Kapitalismen skall vi ha kvar, men den skall se litet annorlunda ut. Det går säkert definiera "kapitalism" så brett så att man genom detta garanterar att det alltid kommer att vara det bästa systemet, och dessutom blir det bättre hela tiden. Det kommer bara att bli nya versioner av kapitalismen, och hur de än ser ut så kommer de att kallas för kapitalism. Ungefär som när den forna Tyska Demokratiska Republiken bara definierade demokrati litet olika oss i väst. Eller när Johan Lönnroth definierar Marxism litet hur som helst.
Vissa beskrivningar om kapitalismen klingar litet väl mycket utopi. Moderaterna har numera bytt partiprogram, och det är en välgärning för dem, eftersom det värsta blafforna om hur vi är på väg mot mänsklighetens bästa tid, och om hur tiden kan börja gå bakåt, som stod i den gamla, är borta. Ibland får jag för mig att "kapitalism" är en liknande idémässig konstruktion som "socialism", ett sätt att bygga upp ett samhälle enligt en teoretisk modell, innan man kollar hur det funkar i praktiken. Vad är det annars man blandar i en "blandekonomi"? Ett verkligt samhällssystem kan väl inte vara blandat?
Kapitalismen har gjort det möjligt för oss, åtminstone i en del av världen, att leva i överflöd, bo stort och vackert, äta gott och roa oss och se världen. Men samtidigt som vi lever gott förstör vi miljön. Jag köpte Tim Jacksons "Välfärd utan tillväxt" på pocketshopen på Uppsala centralstation förra veckan. Nu skall jag läsa den. Tills dess har jag några recensioner om antikapitalistiska böcker att kommentera, och de går ut på att både miljöförstöring och finanskrascher kommer att döda kapitalismen. Men jag tror inte att kapitalismen är det enda samhällssystem som medför miljöförstöring. Det är välståndet, och inte kapitalismen, som är boven. Oavsett samhällssystem.
Så när det verkar fullt kompatiblet med dagens samhällssystem att inskränka folks rättigheter när det gäller abort och homosexualitet, kan vi inte istället försöka inskränka rätt saker? Låt folk ha sin sexualitet i fred, den förstör inte miljön. Inskränk istället rätten att konsumera andra saker över naturens tillgångar. Det låg en hel del i "Make Love - Not War" under kalla krigets bistraste dagar. Den är långt ifrån inaktuell, men den borde kompletteras med "Make Love - Not Pollution".
De senaste veckorna har det pratats om kapitalismen i DN. Klas Eklund pratar om en Ny Kapitalism som tar ansvar för miljön, arbetskraften och finansmarknaden. Det låter bra. Kapitalismen skall vi ha kvar, men den skall se litet annorlunda ut. Det går säkert definiera "kapitalism" så brett så att man genom detta garanterar att det alltid kommer att vara det bästa systemet, och dessutom blir det bättre hela tiden. Det kommer bara att bli nya versioner av kapitalismen, och hur de än ser ut så kommer de att kallas för kapitalism. Ungefär som när den forna Tyska Demokratiska Republiken bara definierade demokrati litet olika oss i väst. Eller när Johan Lönnroth definierar Marxism litet hur som helst.
Vissa beskrivningar om kapitalismen klingar litet väl mycket utopi. Moderaterna har numera bytt partiprogram, och det är en välgärning för dem, eftersom det värsta blafforna om hur vi är på väg mot mänsklighetens bästa tid, och om hur tiden kan börja gå bakåt, som stod i den gamla, är borta. Ibland får jag för mig att "kapitalism" är en liknande idémässig konstruktion som "socialism", ett sätt att bygga upp ett samhälle enligt en teoretisk modell, innan man kollar hur det funkar i praktiken. Vad är det annars man blandar i en "blandekonomi"? Ett verkligt samhällssystem kan väl inte vara blandat?
Kapitalismen har gjort det möjligt för oss, åtminstone i en del av världen, att leva i överflöd, bo stort och vackert, äta gott och roa oss och se världen. Men samtidigt som vi lever gott förstör vi miljön. Jag köpte Tim Jacksons "Välfärd utan tillväxt" på pocketshopen på Uppsala centralstation förra veckan. Nu skall jag läsa den. Tills dess har jag några recensioner om antikapitalistiska böcker att kommentera, och de går ut på att både miljöförstöring och finanskrascher kommer att döda kapitalismen. Men jag tror inte att kapitalismen är det enda samhällssystem som medför miljöförstöring. Det är välståndet, och inte kapitalismen, som är boven. Oavsett samhällssystem.
Så när det verkar fullt kompatiblet med dagens samhällssystem att inskränka folks rättigheter när det gäller abort och homosexualitet, kan vi inte istället försöka inskränka rätt saker? Låt folk ha sin sexualitet i fred, den förstör inte miljön. Inskränk istället rätten att konsumera andra saker över naturens tillgångar. Det låg en hel del i "Make Love - Not War" under kalla krigets bistraste dagar. Den är långt ifrån inaktuell, men den borde kompletteras med "Make Love - Not Pollution".
Vår uppochnedgradering av bilinnehav
Vi har köpt en ny bil! En röd! En dieseldriven! En mindre än den vi hade innan!
Att den är röd är viktigt. Jag hörde för längesen ett påstående om att ägare till röda bilar är lyckligare än ägare till beige bilar. Helt oprövat tror jag på det. Jag tror att en lycklig människa tenderar att köpa en bil som syns mer medan en litet mindre lycklig inte vill synas. Men om jag nu helt ologiskt vänder på det hela så kan jag ju tro att jag blir lyckligare av att äga en röd bil än att äga en gråmetallic. Gråmetallic bilar är faktiskt rätt tråkiga, röda är roliga. Om jag känner mig litet lycklig varje gång jag ser vår nya röda bil, så stämmer ju sambandet mellan röda bilar och lycka, åtminstone för mig.
Röda bilar syns bättre på parkeringsplatsen. Jag som tillhör den stora skara som aldrig minns var jag ställde bilen hade ett elände utanför ICAmaxi varje gång jag var där. Alla bilar är ju gråmetallic! Syftet är väl att smutsen inte skall synas. Det tyckte jag också var en bra idé en gång i tiden, men det är det inte när ingenting av bilen syns. Det går mindre dyrbar tid av letande om man genast ser den röda färgklicken lysa upp i den gråmetallic dimman.
Men röda bilar lär också vara mer olycksdrabbade än bilar med andra färger. Men det måste väl ändå bero på att alla sportbilar, ägda av oerfarna och impulsiva förare som inte fattar att det är riskfullt att köra för fort, är röda. Jag som är en erfaren och begåvad bilförare, världens bästa faktiskt, skall nu hjälpa till att dra ner olycksstatistiken för denna fantastiska färg.
Att den är dieseldriven är också viktigt. Vår förra gick på bensin. Ett dåligt alternativ till ett annat dåligt bränsle, men det drar i alla fall mindre. Jag blev litet fundersam häromdagen när de sa på nyheterna att luften i städerna har försämrats sedan dieselbilarna har blivit vanligare. Diesel släpper ut mer partiklar. En orsak till att fundera på bränslen. Nästa steg är biogas, när tankställena har blivit fler. Nästa är el, när de har blivit överkomligare i pris.
Att den är mindre är väldigt viktigt. Vi testade konceptet sjusitsig, och visst är det bekvämare, men varför? Bil är bekvämt i sig, det behövs inte att den är ännu bekvämare då. Köra omkring med en bränsletörstig dödvolym känns dumt.
Det här var faktiskt första gången vi lämnade ifrån oss en bil som fungerar. Det kändes litet konstigt. Varför blir man så fäst vid en bil? Jag utreder det vidare någon annan dag.
Att den är röd är viktigt. Jag hörde för längesen ett påstående om att ägare till röda bilar är lyckligare än ägare till beige bilar. Helt oprövat tror jag på det. Jag tror att en lycklig människa tenderar att köpa en bil som syns mer medan en litet mindre lycklig inte vill synas. Men om jag nu helt ologiskt vänder på det hela så kan jag ju tro att jag blir lyckligare av att äga en röd bil än att äga en gråmetallic. Gråmetallic bilar är faktiskt rätt tråkiga, röda är roliga. Om jag känner mig litet lycklig varje gång jag ser vår nya röda bil, så stämmer ju sambandet mellan röda bilar och lycka, åtminstone för mig.
Röda bilar syns bättre på parkeringsplatsen. Jag som tillhör den stora skara som aldrig minns var jag ställde bilen hade ett elände utanför ICAmaxi varje gång jag var där. Alla bilar är ju gråmetallic! Syftet är väl att smutsen inte skall synas. Det tyckte jag också var en bra idé en gång i tiden, men det är det inte när ingenting av bilen syns. Det går mindre dyrbar tid av letande om man genast ser den röda färgklicken lysa upp i den gråmetallic dimman.
Men röda bilar lär också vara mer olycksdrabbade än bilar med andra färger. Men det måste väl ändå bero på att alla sportbilar, ägda av oerfarna och impulsiva förare som inte fattar att det är riskfullt att köra för fort, är röda. Jag som är en erfaren och begåvad bilförare, världens bästa faktiskt, skall nu hjälpa till att dra ner olycksstatistiken för denna fantastiska färg.
Att den är dieseldriven är också viktigt. Vår förra gick på bensin. Ett dåligt alternativ till ett annat dåligt bränsle, men det drar i alla fall mindre. Jag blev litet fundersam häromdagen när de sa på nyheterna att luften i städerna har försämrats sedan dieselbilarna har blivit vanligare. Diesel släpper ut mer partiklar. En orsak till att fundera på bränslen. Nästa steg är biogas, när tankställena har blivit fler. Nästa är el, när de har blivit överkomligare i pris.
Att den är mindre är väldigt viktigt. Vi testade konceptet sjusitsig, och visst är det bekvämare, men varför? Bil är bekvämt i sig, det behövs inte att den är ännu bekvämare då. Köra omkring med en bränsletörstig dödvolym känns dumt.
Det här var faktiskt första gången vi lämnade ifrån oss en bil som fungerar. Det kändes litet konstigt. Varför blir man så fäst vid en bil? Jag utreder det vidare någon annan dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)