Jaha, nu kommer epidemierna härja.

Svininfluensavaccinet har alltså haft två följder.

1) Det har gett en massa barn narkolepsi.
2) Det har räddat livet på en massa människor.

Jobbigt och tragiskt med en bra och en dålig följd av ett vaccin, vad skall vi då välja?

Hur är det med andra kända vacciner? Om vi t.ex. tar MPR-vaccinet, så har det också en bra och en dålig följd:

1) Det har räddat livet på många miljoner människor över hela världen.
2) Vissa får feber i några dagar efter vaccineringen.

VAD skall vi välja?

Jag blir upprörd och ledsen över de barn som har fått narkolepsi av svininflensavaccinet. Som de ser ut nu så var det stort misstag att vaccinera dem, eftersom de till skillnad från vuxna sällan dör av svininfluensan. Ibland gör forskarna fel. Då blir det stora tidningsrubriker.

Men oftast gör de rätt, men det uppmärksammas ju inte, så det fattar inte en del människor. Allt som "etablissemanget" säger tolkas som ett sätt att lura människorna, vad nu "etablissemanget" skulle ha för intresse av det. Myten om MPR och autism hänger sig fast som ett envist plåster, trots att det är helt klarlagt att den penningkåta parasiten Andrew Wakefield fuskade med resultaten för sin egen ekonomiska vinnings skull.

De flesta människor fattar att narkolepsirapporten skall tolkas som en rapport om narkolepsi hos barn orsakat av pandremix. Men tyvärr har jag redan sett ospecificerade "vaccin är farligt"-övertolkningar av det. Människor är ologiska, men som tur är många människor medvetna om det och kan ta till sig forskning ändå, trots att deras känslor säger ifrån.

Earth Hour är väl en mysig demonstration

Det är klart att Earth Hour inte räddar klimatet, det är det väl ändå ingen som tror? Nej, den är till för reflektion, för att människor skall tänka på miljön, klimatet och energibesparing litet mer. Och visst är det mysigt att demonstrera, att tillsammans med andra kämpa för en bättre värld, på något diffust sätt. Det var faktiskt demonstrationerna på första maj som jag saknade mest när jag övergav socialismen. Att få åka till stan med mamma och pappa, köpa glass och leka i parken medan de lyssnade på gubbar som pratade. Och som ung Uppsalastudent de där lagom bakfyllepromenaderna efter valborgsfestligheterna.

Likadant är det med Earth Hour. Vad passar bättre en lördagkväll än att samlas med familjen runt några levande ljus? Eller passa på att natta barnen och berätta sagor i mörkret innan långfilmen på TV?

Och visst kan vi kämpa litet utanför Earth Hour också! Vi köper lågenergilampor och byter till bergvärme. WWF uppmuntrar fabriker att satsa på energibesparing och påverkar politiker att satsa på miljön. Det är bra. Men hur seriösa är vi? Utför Earth Hour mellan 7.30 och 8.30 på morgonen en vardag, och se vad som händer när ljusen släcks vid frukostborden och alla tunnelbanor i hela världen står still mitt i rusningstrafiken. Det kommer inte heller att rädda världen, men vi får i alla fall se hur många som menar allvar.

Jag får samma känsla inför energibesparing som inför Earth Hour: Bara det inte inverkar på vårt dagliga liv, så gör vi vad som helst. Bara det inte inverkar på det liv som vi lever här i västvärlden.

Och det vet vi ju att det inte inverkar på hottentotternas liv, de som lever i lerhyddor i Afrika och mal säd för hand. De har ju ändå ingen el och inget rent vatten, inte ens till sina sjukstugor. Vi förändrar oss inte, de förändrar sig inte, då kan vi ju spara jättemycket el med framtidens teknik.

Inget ont om Earth Hour. Den får oss uppenbarligen att reflektera och debattera, vilket är det enda som i slutänden, i vissa fall, kan leda till handling. Den ger sådana som jag ett hum om hur långt ifrån verkligheten vi befinner oss.

Strålande kärna

En papperssvala för Japans katastrofdrabbade,
insamling på Stora Torget i Uppsala i går

Visst är det tragiskt att så mycket fokus i en stor katastrof med tiotusentals döda och hela bortspolade städer i en flodvåg riktas mot en olycka i ett kärnkraftverk, vars eventuella dödsoffer i värsta tänkbara fall kommer att kunna räknas i tiotal. Men det är egentligen inte så märkligt, för kärnkraft är mer relevant för oss i Sverige. Vi har inga sannolika tsunamis och jordbävningar på behörigt avstånd här, men vi har väldigt mycket kärnkraft, och är lika introverta som de flesta på jorden förmodligen är.

Det är intressant att se hur den rätt ovanliga, men ändå alltför spridda, fobin för strålning av alla de slag kan göra de drabbade helt blockerade i en sån här situation. Det är klart att de som vägrar äta mikrouppvärmd mat för att den har utsatts för strålning blir skräckslagna när det läcker från ett kärnkraftverk. Fast normalt vet ju folk att den enda strålning som faktiskt har skadat de flesta av oss vid något tillfälle är den som kommer från solen, och den fortsätter vi att frivilligt maximera vår exponering för.

Jag tillhör dem vars spontana, litet naiva, reaktion på olyckan i Fukushima var fascination över att kärnkraftverket över huvud taget står kvar, hur stabila kärnkraftverk det går att bygga. Kärnkraften kanske inte är så farlig ändå?

Sen finns det ju mängder av bloggar som hävdar att det är fler som har ramlat ner från taket när de skall montera solceller än som har dött av kärnkraft räknat per energienhet. Det stämmer förmodligen att det är färre som har dött av kärnkraft än av de flesta andra energikällor hittills, Tjernobyl inräknat. Kärnkraft är en oerhört säker energikälla när den fungerar, och jag tycker att vi har sett några exempel nu på att den är relativt säker även när den inte fungerar.

Men det stora problemet är att den kärnkraft vi använder nu har potential att döda människor i tiotusentals år till. Det har inte sol- och vindkraft. Däremot kan man nog räkna med liknande långtidseffekter för kol och olja. Så frågan kvarstår hur många liv de båda farliga energikällorna har skördat per terrawattimme i en avlägsen framtid, när kärnkraftsavfallet har sönderfallit och oljan återbildats långt nere i jordlagren.

Tills dess kan vi ju fundera på hur stor sannolikheten är för att en jättemeteorit faller ner i havet utanför Östhammar och orsakar en gigantisk tsunami som sköljer bort hela Uppland. Och huruvida våra förberedelser för att hantera en sådan katastrof bör vara mycket mer rigorösa av den anledningen att det står ett kärnkraftverk där. Jo, även jag fattar att det är större risk att Forsmarksverket havererar av någon annan anledning, men även om man bör lägga säkerhetstänkandet på en annan sannolikhetsnivå när det gäller kärnkraft, så måste ju måttet på sannolikhet gälla lika för kärnkraft och andra saker.

Självklart skall vi ha nolltolerans mot kärnkraftsolyckor, fattas bara annat! Men betyder det nödvändigtvis att vi måste avskaffa kärnkraften bara för att risken aldrig kan bli exakt noll annars? Nolltolerans mot bilolyckor betyder ju inte att avskaffa bilar, trots att det är det enda sättet att utplåna risken helt.

Fast det bästa vore om vi kunde ägna tiden åt det allra nyttigaste: Att utveckla förnyelsebara energikällor. Och gärna förfina tekniken och ta oss råd att bränna av kärnkraftsavfallet i såna där bridreaktorer först, så är vi av med det också. För även om kärnkraften förtjänar respekt och eftertanke snarare än rädsla, så är det långt ifrån den mest hållbara energikällan på lång sikt. Hoppas vi kan klara oss utan i framtiden.

Litet cynism en söndagmorgon

Innan jag tittar efter, skall jag passa på att komma med en liten gissning på vad Aftonblandet och Expressen väljer som löpsedel i dag: "Fel låt vann" eller "Dödssiffrorna stiger i Japan". Jag gissar på Japan. Tsunamis och härdsmältor borde var för sig beröra mer än den folkhemstrygga melodifestivalen som tuffar på i sina gamla spår varje år, och här har vi en katastrof där båda ödesbegreppen ingår samtidigt!

Å andra sidan kan melodifestivalens slutresultat vara överraskande nog. Som i år, när den första låten, som jag inte minns namnet på och som var så menlös så den inte ens var dålig, kom tvåa. Riktiga kalkonlåtar gillar jag bättre. Sådana bidrar med färg och liv och karaktär till melodifestivalen.

Uppdatering på kvällen: Två löpsedlar med melodifestivalen.
Känsla: Besvikelse på mänskligheten, som köper trygg och småtråkig verklighetsflykt hellre än rafflande otäcka nyheter om verkligheten.