Jag har sökt jobb!

Tänka sig! Jag är 37 år gammal och för första gången har jag skickat in en ansökan om ett jobb som som jag inte vet att jag kommer att få. Det var annat förr.

Mitt första sommarjobb behövde jag egentligen inte. Jag tyckte bara det var pinsamt att vara 16 år gammal och aldrig ha jobbat. Så jag gick in på arbetsförmedlingen och ställde mig och såg dum ut. Efter en liten stund kom en kille ut och frågade om det var sommarjobb jag ville ha, för då kunde jag ringa ett städföretag som behövde folk. Sagt och gjord, jag ringde ett samtal och sedan städade jag på kontor i 4 veckor. Det var inte så kul, jag har alltid varit så slarvig av mig, så nästa sommar bestämde jag mig för att stanna i röran.

Jag ringde till posten. De ville att jag skulle komma på anställningsintervju. På avtalad tid tog jag mig till närmaste postkontor. Men de visste ingenting om någon intervju, och kände inte till personen jag skulle prata med. Fel ställe. 20 minuters promenad till det rätta. Visserligen hade man ju hört att komma för sent till en anställningsintervju var ungefär det värsta man kunde göra, men jag gick dit i alla fall. I dörren mötte jag en kille i min ålder, som också skulle på intervju. Han skulle ha varit där samtidigt som jag. Vi gick in och satte oss i en soffa. Ytterligare 5 minuter senare kom en man instörtande med andan i halsen och frågade efter oss:
-Ursäkta att jag är sen, sa han, har ni väntat länge?
-Ja, svarade vi.
Fy! Ljuga för sin chef. Men vi fick jobbet ändå.

Några somrar senare slutade jag gymnasiet. När sommarjobbet var slut och skolan inte började åkte jag och en kompis ut och tågluffade. Jag hade inte sökt något jobb tills jag kom tillbaka, men vem brydde sig? Möjligen arbetsgivarna, det var de som hade bekymmer, det fanns alldeles för många jobb som inte var tillsatta. Många av mina klasskamrater försörjde sig som lärarvikarier, och det verkade ju kul. Ett par samtal och jag hade ett vikariat under resten av terminen.

Till jul öppnade McDonalds Vasagatan, och i brist på annat så kunde man ju jobba där ett tag. Men, bah, jobba på McDonalds kan man ju inte göra så länge. Jag ringde till systembolaget som jag tyckte var mer klass. Till anställningsintervjun behövde jag ett anställningsintyg från posten. När jag kom dit för att hämta ett blev de mäkta förvånade och sa:
-Men du skulle ju börja här!
-Jaha, sa jag, öh, ja visst det kan jag väl. När skall jag börja?
-På måndag. Det slutade tre personer här i dag.

Det var tider det! När fanns det senast möjlighet att vara bortskämd nog att förakta jobb?

Möss och människor, och en och annan älg

Häromdagen när jag var på väg hem från jobbet såg jag två älgar, en ko och en halvvuxen kalv, springa över ett fält. Kon stannade på vägen, bara 30 meter framför mig, väntade in kalven ett ögonblick och sedan fortsatte de över vägen och fältet på andra sidan. Det var länge sedan jag såg älg på Uppsalas breddgrader. Senast jag såg älg var i Abisko 2003, och innan dess var det ännu längre sedan. När jag var liten såg man ju älg då och då, även så här långt söderut. Är det så att älgstammen har minskat sedan dess och att det är därför det är så sällsynt?

Jag tänker ibland när jag ser djur ute i det fria, på vem som egentligen bebor jorden. Vi människor betraktar ju oss som huvudinvånare, men vad säger älgarna om det? Tänk t ex på de rymdsonder som skickats iväg till främmande planeter, som innehåller bilder av jordens invånade, en man och en kvinna, människor förstås, som står och vinkar åt rymdvarelserna. Varför skickar de inte ett älgpar i stället? Visst, det är vi som skickar rymdsonden, och vi som vill ha kontakt, men vet vi vem vi vill ha kontakt med? Tänk om det bara är rymdälgarna som är intresserade av våra sonder, medan rymdmänniskorna är väldigt ointresserade. Rymdälgarna kanske förresten redan har försökt ta kontakt med jordälgarna, de kanske inte alls förväntar sig kontakt med oss.

I Douglas Adams "Liftarens guide till galaxen" är det mössen som styr utan att vi vet om det. Eller är det verkligen det? Kan vi säga att en viss art styr jorden när de övriga lever totalt ovetande och ointresserade av det vid sidan om? Det tänker jag inte svara på, jag tänker fortsätta att roa mig med att iaktta de andra på håll.