Tänka sig! Jag är 37 år gammal och för första gången har jag skickat in en ansökan om ett jobb som som jag inte vet att jag kommer att få. Det var annat förr.
Mitt första sommarjobb behövde jag egentligen inte. Jag tyckte bara det var pinsamt att vara 16 år gammal och aldrig ha jobbat. Så jag gick in på arbetsförmedlingen och ställde mig och såg dum ut. Efter en liten stund kom en kille ut och frågade om det var sommarjobb jag ville ha, för då kunde jag ringa ett städföretag som behövde folk. Sagt och gjord, jag ringde ett samtal och sedan städade jag på kontor i 4 veckor. Det var inte så kul, jag har alltid varit så slarvig av mig, så nästa sommar bestämde jag mig för att stanna i röran.
Jag ringde till posten. De ville att jag skulle komma på anställningsintervju. På avtalad tid tog jag mig till närmaste postkontor. Men de visste ingenting om någon intervju, och kände inte till personen jag skulle prata med. Fel ställe. 20 minuters promenad till det rätta. Visserligen hade man ju hört att komma för sent till en anställningsintervju var ungefär det värsta man kunde göra, men jag gick dit i alla fall. I dörren mötte jag en kille i min ålder, som också skulle på intervju. Han skulle ha varit där samtidigt som jag. Vi gick in och satte oss i en soffa. Ytterligare 5 minuter senare kom en man instörtande med andan i halsen och frågade efter oss:
-Ursäkta att jag är sen, sa han, har ni väntat länge?
-Ja, svarade vi.
Fy! Ljuga för sin chef. Men vi fick jobbet ändå.
Några somrar senare slutade jag gymnasiet. När sommarjobbet var slut och skolan inte började åkte jag och en kompis ut och tågluffade. Jag hade inte sökt något jobb tills jag kom tillbaka, men vem brydde sig? Möjligen arbetsgivarna, det var de som hade bekymmer, det fanns alldeles för många jobb som inte var tillsatta. Många av mina klasskamrater försörjde sig som lärarvikarier, och det verkade ju kul. Ett par samtal och jag hade ett vikariat under resten av terminen.
Till jul öppnade McDonalds Vasagatan, och i brist på annat så kunde man ju jobba där ett tag. Men, bah, jobba på McDonalds kan man ju inte göra så länge. Jag ringde till systembolaget som jag tyckte var mer klass. Till anställningsintervjun behövde jag ett anställningsintyg från posten. När jag kom dit för att hämta ett blev de mäkta förvånade och sa:
-Men du skulle ju börja här!
-Jaha, sa jag, öh, ja visst det kan jag väl. När skall jag börja?
-På måndag. Det slutade tre personer här i dag.
Det var tider det! När fanns det senast möjlighet att vara bortskämd nog att förakta jobb?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar