Kultur på burk.

I somras satt jag i en solig, men kall, grässlänt i Bingsjö, på den svenskaste av alla svenska musikfestivaler. Jag lyssnade på folkmusik, nämligen berikande utbyten av musikstilar från världens alla hörn. Bland det bästa var en nykomponerad låt i chilensk stil, med en svensk slinga, framförd av en gäst från Chile. Musikstilarna gifte ihop sig i ett fantastiskt arrangemang. Det är folkmusik när det är som bäst!

Idag, ett halvår senare, läste jag dagens reportage i Svenska Dagbladet om Sverigedemokraternas intellektuella grupper. De säger sig stå för de konservativa ideer som fanns vid 1900-talets början. De vill värna om nationen, en diffus ide som är så jobbig att precisera att det inte kan göras i ett 5 sidor långt reportage i en dagstidning.

Svenskhet påstås innehålla språk, kultur och religion, och det är alltså det de vill bevara. Men hur bevaras kultur? Det är en märklig självmotsägelse. Kultur, liksom den vanliga betydelsen av odling, är levande, föränderlig och behöver näring utifrån. Att försöka bevara den är som att plocka grönsaker och lägga på burk. Då håller de ett tag, men med tiden kommer de att ruttna och bli oaptitliga.

Kristendomen är ett annat viktigt inslag i deras idé om nationen. Men hur går det ihop med att stänga dörren för flyktingar? Jag hörde en berättelse om en familj som flydde från sitt land för att en maktlysten kung ville döda alla små pojkar. Tyvärr släppte Egypten inte in några flyktingar, så Jesus mördades av Herodes redan som spädbarn, och kristendomen grundades senare av några sagoberättare som hittade på allting om hans liv, förkunnelse och korsfästelse. Eller hur var det nu igen?

Sverigedemokrater får vara hur konservativa de vill, de kan vilja bevara allt precis som det är, men varför står de inte för det? Varför försöker de så envist inbilla sig själva och andra att det är någon sorts kultur de vill bevara? Att de vill kämpa för de demokratiska värderingar som finns i Sverige är helt i sin ordning, men funkar inte för dem eftersom de då måste välkomna flyktingar i samma veva. Och deras taffliga försök att flörta med hembygdsrörelserna och folkmusiken är bara skrattretande.