Vi har köpt en ny bil! En röd! En dieseldriven! En mindre än den vi hade innan!
Att den är röd är viktigt. Jag hörde för längesen ett påstående om att ägare till röda bilar är lyckligare än ägare till beige bilar. Helt oprövat tror jag på det. Jag tror att en lycklig människa tenderar att köpa en bil som syns mer medan en litet mindre lycklig inte vill synas. Men om jag nu helt ologiskt vänder på det hela så kan jag ju tro att jag blir lyckligare av att äga en röd bil än att äga en gråmetallic. Gråmetallic bilar är faktiskt rätt tråkiga, röda är roliga. Om jag känner mig litet lycklig varje gång jag ser vår nya röda bil, så stämmer ju sambandet mellan röda bilar och lycka, åtminstone för mig.
Röda bilar syns bättre på parkeringsplatsen. Jag som tillhör den stora skara som aldrig minns var jag ställde bilen hade ett elände utanför ICAmaxi varje gång jag var där. Alla bilar är ju gråmetallic! Syftet är väl att smutsen inte skall synas. Det tyckte jag också var en bra idé en gång i tiden, men det är det inte när ingenting av bilen syns. Det går mindre dyrbar tid av letande om man genast ser den röda färgklicken lysa upp i den gråmetallic dimman.
Men röda bilar lär också vara mer olycksdrabbade än bilar med andra färger. Men det måste väl ändå bero på att alla sportbilar, ägda av oerfarna och impulsiva förare som inte fattar att det är riskfullt att köra för fort, är röda. Jag som är en erfaren och begåvad bilförare, världens bästa faktiskt, skall nu hjälpa till att dra ner olycksstatistiken för denna fantastiska färg.
Att den är dieseldriven är också viktigt. Vår förra gick på bensin. Ett dåligt alternativ till ett annat dåligt bränsle, men det drar i alla fall mindre. Jag blev litet fundersam häromdagen när de sa på nyheterna att luften i städerna har försämrats sedan dieselbilarna har blivit vanligare. Diesel släpper ut mer partiklar. En orsak till att fundera på bränslen. Nästa steg är biogas, när tankställena har blivit fler. Nästa är el, när de har blivit överkomligare i pris.
Att den är mindre är väldigt viktigt. Vi testade konceptet sjusitsig, och visst är det bekvämare, men varför? Bil är bekvämt i sig, det behövs inte att den är ännu bekvämare då. Köra omkring med en bränsletörstig dödvolym känns dumt.
Det här var faktiskt första gången vi lämnade ifrån oss en bil som fungerar. Det kändes litet konstigt. Varför blir man så fäst vid en bil? Jag utreder det vidare någon annan dag.
Visar inlägg med etikett Trafik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Trafik. Visa alla inlägg
Tänk vad skönt att slippa bilen!
Tänk om det fanns ett samhälle där jag slapp köra bil! Tänk om bussen kunde gå en kvart senare eller dagis öppna en kvart tidigare så att jag kunde lämna barnen och ändå hinna med bussen. Sitta och vila medan någon annan jobbar med att transportera mig. Tänk om de som bodde närmast kunde vara där och öppna, så de andra kunde komma med bussen.
Tänk om vi kunde samåka mer. Ha gemensamma minibussar och samordna alla arbetsresor som går åt samma håll. Det är många som har så regelbundna arbetstider så de skulle kunna göra det till rutin.
Tänk om de kunde öppna butiken i byn, som lades ner för 30 år sen, och distriktssköterskemottagningen som också den lades ner. Tänk att slippa sätta sig i bilen, åka flera mil och leta parkering i en kvart. Tänk att i stället kunna promenera några hundra meter för att uträtta ärenden.
Tänk om jag kunde ta alla pengar som bilen slukar och köpa en tågresa till ett vackert semestermål. Lasta in packningen och familjen i bussen till järnvägsstationen, och fortsätta mot spännande äventyr.
Vilken frihet!
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4
Tänk om vi kunde samåka mer. Ha gemensamma minibussar och samordna alla arbetsresor som går åt samma håll. Det är många som har så regelbundna arbetstider så de skulle kunna göra det till rutin.
Tänk om de kunde öppna butiken i byn, som lades ner för 30 år sen, och distriktssköterskemottagningen som också den lades ner. Tänk att slippa sätta sig i bilen, åka flera mil och leta parkering i en kvart. Tänk att i stället kunna promenera några hundra meter för att uträtta ärenden.
Tänk om jag kunde ta alla pengar som bilen slukar och köpa en tågresa till ett vackert semestermål. Lasta in packningen och familjen i bussen till järnvägsstationen, och fortsätta mot spännande äventyr.
Vilken frihet!
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4
Kryptosubmarinologi
Kryptozoologi heter ju den pseudovetenskap som handlar om sjöodjur och kvarlevande dinosaurier och andra djur som "vetenskapen inte har kunnat bevisa". Här är deras snygga hemsida, med alla de fina gamla argumenten om fördomsfulla forskare som sätter sig över alla och som motarbetar den lilla människan, utom Einstein förstås, som påstås ha stått på deras sida.
Nåväl, något liknande har väl hänt med ubåtar i Stockholms skärgård. Eftersom de inte är djur och de inte kan behandlas under rubriken kryptozoologi, föreslår jag namnet kryptosubmarinologi för undersökningar om deras existens.
Det är ju minst sagt väldigt likt. Folks förväntningar styr vad de upplever sig se, och det gäller lika för alla fenomen. Om någon slänger en stock i Erken skulle folk se en stock. Men om någon slänger den i Loch Ness så ser folk ett sjöodjur. Likaså om någon slänger ett avloppsrör i Baggensfjärden ser folk en ubåt, men gör någon samma sak i Fyrisån skulle folk se en vilsekommen forsrännare, eller en dumpad cykel.
Att segla uppför Fyrisån i Undervattensbåt, säg vore inte det nåt för en ryss?
Stackars försvaret, som måste slösa sina sista skälvande resurser på sånt här!
Nåväl, något liknande har väl hänt med ubåtar i Stockholms skärgård. Eftersom de inte är djur och de inte kan behandlas under rubriken kryptozoologi, föreslår jag namnet kryptosubmarinologi för undersökningar om deras existens.
Det är ju minst sagt väldigt likt. Folks förväntningar styr vad de upplever sig se, och det gäller lika för alla fenomen. Om någon slänger en stock i Erken skulle folk se en stock. Men om någon slänger den i Loch Ness så ser folk ett sjöodjur. Likaså om någon slänger ett avloppsrör i Baggensfjärden ser folk en ubåt, men gör någon samma sak i Fyrisån skulle folk se en vilsekommen forsrännare, eller en dumpad cykel.
Att segla uppför Fyrisån i Undervattensbåt, säg vore inte det nåt för en ryss?
Stackars försvaret, som måste slösa sina sista skälvande resurser på sånt här!
UDO spanar in ett korrupt Sverige
Tänk att jag för en gångs skull håller med Kungen! Jag delar hans totala ointresse för deckare.
Men bland de få jag har läst har det inte funnits någon så kuslig beskrivning av ett totalt korrupt samhälle, där konspirationerna har tagit makten fullt ut på alla samhällsnivåer, sådär så att ingen kan lita på någon, som i Stieg Larssons serie. Sjöwall-Wahlöö och Henning Mankell beskriver missförhållanden, men inte ett så fullständigt urspårat samhälle som Stieg Larsson.
Visst är det väl litet synd att det är just Stieg Larsson och inte något svenskare som har slagit utomlands. Men det är klart, folk vill väl ha överdrifter och vild fantasi, hopplöst korrumperande och konspirerande av gigantiska mått, snarare än mesiga svenska små orättvisor som inte är i närheten av att röra upp folk som bor i mer rättshavererade länder. Det är alltså på grund av att de inte förmedlar en rättvis bild av Sverige som de är poppis utomlands.
Fast nu har vi fått problem med UDOn i Stockholms skärgård igen. Efter att ha varit borta i nästan 30 år dyker ett Unidentified Diving Object upp, eller snarare ner, i en svensk fjärd. Och precis som att UFO alltid kommer att definieras som "flygande tefat från yttre rymden" kommer UDO alltid att definieras som "rysk ubåt", så vad ordet "Unidentified" gör i begreppet fattar jag inte. Det borde vara "Identified" istället": IFO, IDO, eftersom vi nu vet vad det är.
Fräckt är det att kränka ett land med så hög moral som vi! Vi skulle aldrig avrätta en terrorist planerat och kallblodigt, utan rättegång. Hos oss räknas även terrorister som människor, och skall respekteras därefter och dömas i en riktig domstol efter en ordentlig utredning med utbildade jurister. Som jag sa häromdagen: Det är dyrt med demokrati. Och omständligt. Det är det även med mänskliga rättigheter. Det är enklare att kunna tumma litet på det ibland.
Men vi har så hög moral att t o m en risk spiller över till något riskfritt, så det kommer att gälla även det. T.ex det här med att vara gravid och dricka vin. Det är ingen bra idé. Men varför skall man stanna där, när man kan fördöma även andra som dricker, bara för sakens skull? Att det här väcker sån debatt visar väl mest att vi inte har så mycket annat att bekymra oss om.
Är det trots allt ryssarna som spionerar runt våra kuster, så är det troligast att de kommer hit för att spana in vår goda moral och vår insiktsfulle kung.
Men bland de få jag har läst har det inte funnits någon så kuslig beskrivning av ett totalt korrupt samhälle, där konspirationerna har tagit makten fullt ut på alla samhällsnivåer, sådär så att ingen kan lita på någon, som i Stieg Larssons serie. Sjöwall-Wahlöö och Henning Mankell beskriver missförhållanden, men inte ett så fullständigt urspårat samhälle som Stieg Larsson.
Visst är det väl litet synd att det är just Stieg Larsson och inte något svenskare som har slagit utomlands. Men det är klart, folk vill väl ha överdrifter och vild fantasi, hopplöst korrumperande och konspirerande av gigantiska mått, snarare än mesiga svenska små orättvisor som inte är i närheten av att röra upp folk som bor i mer rättshavererade länder. Det är alltså på grund av att de inte förmedlar en rättvis bild av Sverige som de är poppis utomlands.
Fast nu har vi fått problem med UDOn i Stockholms skärgård igen. Efter att ha varit borta i nästan 30 år dyker ett Unidentified Diving Object upp, eller snarare ner, i en svensk fjärd. Och precis som att UFO alltid kommer att definieras som "flygande tefat från yttre rymden" kommer UDO alltid att definieras som "rysk ubåt", så vad ordet "Unidentified" gör i begreppet fattar jag inte. Det borde vara "Identified" istället": IFO, IDO, eftersom vi nu vet vad det är.
Fräckt är det att kränka ett land med så hög moral som vi! Vi skulle aldrig avrätta en terrorist planerat och kallblodigt, utan rättegång. Hos oss räknas även terrorister som människor, och skall respekteras därefter och dömas i en riktig domstol efter en ordentlig utredning med utbildade jurister. Som jag sa häromdagen: Det är dyrt med demokrati. Och omständligt. Det är det även med mänskliga rättigheter. Det är enklare att kunna tumma litet på det ibland.
Men vi har så hög moral att t o m en risk spiller över till något riskfritt, så det kommer att gälla även det. T.ex det här med att vara gravid och dricka vin. Det är ingen bra idé. Men varför skall man stanna där, när man kan fördöma även andra som dricker, bara för sakens skull? Att det här väcker sån debatt visar väl mest att vi inte har så mycket annat att bekymra oss om.
Är det trots allt ryssarna som spionerar runt våra kuster, så är det troligast att de kommer hit för att spana in vår goda moral och vår insiktsfulle kung.
Bilar är till för lantisar
Jag har alltid undrat vad man skall med bil till i stan. Det mesta är nära och dessutom finns det kollektivtrafik. Tänk på alla som är bosatta i grönsakerna utanför Stockholms tullar, de har varken nära eller särskilt många bussar att tillgå. Tänk på mig, även jag åker buss ibland. Trots att vi som bor på landet har så få bussar, eftersom vi är beroende av bil. Eller om det nu var tvärtom.
Jag skall väl egentligen inte lägga mig i debatten om Stockholm, eftersom jag inte bor där, men det gäller lika i alla städer, och för den delen även i förorterna: Bilen tar väldigt mycket plats, både fysiskt och i våra liv.
I Uppsala förra valet var det bara moderaterna som pratade lika mycket om bilar som om kollektivtrafik. Samtliga andra partier hade långtgående planer på spårvagnar och pendeltågsnät. Ett av de mest progressiva förslagen var att rusta upp museijärnvägen som Lännakatten kör på, och göra det till en modern pendeltågsbana. Det är gammal fin klokskap, det där med att åka tåg. Det ligger så mycket i tiden att återanvända, fräscha upp och nutidsanpassa sånt. Men utrymmet är begränsat i staden, om kollektivtrafiken ökar måste något minska, och det får lov att bli privatbilarna, jag ser inget annat alternativ.
Hur kan någon människa förneka att det finns en konflikt mellan bilar och andra trafikslag? Det är en direkt parallell till 1800-talets cowboy-ekonomi: Platsen tar aldrig slut, det är bara att breda ut sig mer. Ulla Hamiltons förnekande av konflikten verkar dock bara vara ett rätt dåligt försök till härskarteknik, för att försöka vinna debatten mot Emilia Hagberg på retoriska poäng, eftersom hon i nästa mening talar om utmaningen i att planera så att alla får plats.
Men allt beror naturligtvis på vad man tycker om privatbilismen. Om man inser att det är vansinne att en ensam person ofta tar upp utrymme för fem bekvämt sittade personer i en plåtlåda som dricker mängder av det värsta cowboy-bränsle vi har: Oljan. Eller om man tycker att det är viktigare att alla får plats än att privatbilarna skall fortsätta att ta betydligt större utrymme än alla andra kommunikationsmedel som finns representerade i staden.
Jag skall väl egentligen inte lägga mig i debatten om Stockholm, eftersom jag inte bor där, men det gäller lika i alla städer, och för den delen även i förorterna: Bilen tar väldigt mycket plats, både fysiskt och i våra liv.
I Uppsala förra valet var det bara moderaterna som pratade lika mycket om bilar som om kollektivtrafik. Samtliga andra partier hade långtgående planer på spårvagnar och pendeltågsnät. Ett av de mest progressiva förslagen var att rusta upp museijärnvägen som Lännakatten kör på, och göra det till en modern pendeltågsbana. Det är gammal fin klokskap, det där med att åka tåg. Det ligger så mycket i tiden att återanvända, fräscha upp och nutidsanpassa sånt. Men utrymmet är begränsat i staden, om kollektivtrafiken ökar måste något minska, och det får lov att bli privatbilarna, jag ser inget annat alternativ.
Hur kan någon människa förneka att det finns en konflikt mellan bilar och andra trafikslag? Det är en direkt parallell till 1800-talets cowboy-ekonomi: Platsen tar aldrig slut, det är bara att breda ut sig mer. Ulla Hamiltons förnekande av konflikten verkar dock bara vara ett rätt dåligt försök till härskarteknik, för att försöka vinna debatten mot Emilia Hagberg på retoriska poäng, eftersom hon i nästa mening talar om utmaningen i att planera så att alla får plats.
Men allt beror naturligtvis på vad man tycker om privatbilismen. Om man inser att det är vansinne att en ensam person ofta tar upp utrymme för fem bekvämt sittade personer i en plåtlåda som dricker mängder av det värsta cowboy-bränsle vi har: Oljan. Eller om man tycker att det är viktigare att alla får plats än att privatbilarna skall fortsätta att ta betydligt större utrymme än alla andra kommunikationsmedel som finns representerade i staden.
Alla klagar på tåget men nästan ingen på flyget
På ett 5 (fem) minuter försenad tåg satt en kvinna och pratade högljutt om att hon aldrig hade varit med om att det här tåget hade varit i tid. Personalen sprang omkring som skottspolar och frågade vart alla passagerare skulle för att kunna ordna så alla hann med sina anslutningar. Passagerarna sprang omkring som vilda och frågade i panik om dessa anslutningar.
En vanlig syn på svenska tåg? Knappast! Jag hade åkt just det här tåget varje vecka i ett års tid och det var väl tredje gången det inte höll sig punktligt till tidtabellen. Kvinnan måste med andra ord ha haft en rejäl otur om hon verkligen lyckades pricka in just dessa tre gånger.
Särskilt mycket klagas det på SJ, de privata bolagen får inte lika mycket klagomål. Altför ofta får SJ ta smällen även om det är ett annat bolag som har klantat sig. Priset togs väl när en insändare i tidningen hävdade att personalen på tågkompaniet var mycket trevligare än när sträckan kördes av SJ. Som om de skulle byta ut hela personalen när företaget säljs.
Jag har åkt tåg hundratals gånger de senaste fem åren, mest med SJ. Under samma tid har jag flugit tio gånger. Om vi räknar bort småförseningar på 5-10 minuter som ingen märker när det gäller flyg, eftersom det ändå alltid händer, så har jag under den tiden varit med om tre rejäla förseningar på tåget och två på flyget.
Men på flygplatserna är det otroligt tyst om hur inkompetenta de är. Alla sitter snällt och väntar på de alltför få stolarna eller på golven i vänthallarna, berövade på bagaget, instängda på en trång och trist flygplats utslängd i ödemarken långt utanför staden. Är ett tåg fem timmar försenat kan man lämna packningen i en förvaringsbox och ta en trivsam extra tur på stan, men på flygplatsen sitter man där man sitter.
Dessutom är hanteringen en helt annan på tåget. Tågpersonalen gör verkligen allt för att hålla alla passagerare informerade om läget, på flygplatsen blir man bara vänligt avvisad om man försöker fråga. När man stiger av ett försenat tåg vet man exakt vart man skall gå till nästa anslutning, eller till den taxi som står färdigbeställd av personalen och väntar utanför stationen till dem som har missat den enda anslutning som gick i rimlig tid. När jag har gått av ett försenat flyg har ingen vetat vad som händer härnäst.
Ändå hörs det från massor av håll att folk tänker välja flyget nästa gång för att de inte litar på tåget. Det är en gåta för mig.
Är det så att folk försöker dölja sitt dåliga samvete för att de flyger för mycket? Är tågresan 18 timmar lång så vinner de ju ändå i tid om flyget är fem timmar försenat som det var sist vi flög. Vill de vinna tid på ett så miljöfarligt färdmedel, så tar det ju emot att säga att det är självvalt, bättre då att skylla flygresan på SJ.
Eller är det så att vi trots allt ställer större krav på tåget för att vi innerst inne litar mer på det? Uttrycket "det går som tåget" skulle inte kunna översättas till "det går som flyget" med samma punktliga klang. Och SJ hyser nog många en slags hatkärlek till, tänk "SJ, SJ gamle vän" (Ny version). Finns det en allmänmänsklig folksjäl så har nog tåget sin hedersplats där, medan flyget är obönhörligen utestängt.
En vanlig syn på svenska tåg? Knappast! Jag hade åkt just det här tåget varje vecka i ett års tid och det var väl tredje gången det inte höll sig punktligt till tidtabellen. Kvinnan måste med andra ord ha haft en rejäl otur om hon verkligen lyckades pricka in just dessa tre gånger.
Särskilt mycket klagas det på SJ, de privata bolagen får inte lika mycket klagomål. Altför ofta får SJ ta smällen även om det är ett annat bolag som har klantat sig. Priset togs väl när en insändare i tidningen hävdade att personalen på tågkompaniet var mycket trevligare än när sträckan kördes av SJ. Som om de skulle byta ut hela personalen när företaget säljs.
Jag har åkt tåg hundratals gånger de senaste fem åren, mest med SJ. Under samma tid har jag flugit tio gånger. Om vi räknar bort småförseningar på 5-10 minuter som ingen märker när det gäller flyg, eftersom det ändå alltid händer, så har jag under den tiden varit med om tre rejäla förseningar på tåget och två på flyget.
Men på flygplatserna är det otroligt tyst om hur inkompetenta de är. Alla sitter snällt och väntar på de alltför få stolarna eller på golven i vänthallarna, berövade på bagaget, instängda på en trång och trist flygplats utslängd i ödemarken långt utanför staden. Är ett tåg fem timmar försenat kan man lämna packningen i en förvaringsbox och ta en trivsam extra tur på stan, men på flygplatsen sitter man där man sitter.
Dessutom är hanteringen en helt annan på tåget. Tågpersonalen gör verkligen allt för att hålla alla passagerare informerade om läget, på flygplatsen blir man bara vänligt avvisad om man försöker fråga. När man stiger av ett försenat tåg vet man exakt vart man skall gå till nästa anslutning, eller till den taxi som står färdigbeställd av personalen och väntar utanför stationen till dem som har missat den enda anslutning som gick i rimlig tid. När jag har gått av ett försenat flyg har ingen vetat vad som händer härnäst.
Ändå hörs det från massor av håll att folk tänker välja flyget nästa gång för att de inte litar på tåget. Det är en gåta för mig.
Är det så att folk försöker dölja sitt dåliga samvete för att de flyger för mycket? Är tågresan 18 timmar lång så vinner de ju ändå i tid om flyget är fem timmar försenat som det var sist vi flög. Vill de vinna tid på ett så miljöfarligt färdmedel, så tar det ju emot att säga att det är självvalt, bättre då att skylla flygresan på SJ.
Eller är det så att vi trots allt ställer större krav på tåget för att vi innerst inne litar mer på det? Uttrycket "det går som tåget" skulle inte kunna översättas till "det går som flyget" med samma punktliga klang. Och SJ hyser nog många en slags hatkärlek till, tänk "SJ, SJ gamle vän" (Ny version). Finns det en allmänmänsklig folksjäl så har nog tåget sin hedersplats där, medan flyget är obönhörligen utestängt.
Fyllda tankar
Så är jag på väg från Sundsvall hem till Uppsala för helgen. Med tåg. Det är nog rätt vanligt bland riktiga reseälskare att tycka att tåget är det optimala sättet att resa. Spåret går så rakt igenom allt, mitt inne i skogen, mitt in i städer, på ett helt annat sätt än vägar som ofta går litet runtom allt det roliga och vackra. Resan får ett egenvärde, tänk nattåget till Abisko, med restaurangbesök och öl i Bistron, medan utsikten förändras med tiden.
Tåget är bra till så mycket. När jag åkte pendeltåg till skolan i gymnasiet kom jag snabbt på hur lätt det var att plugga på tåget. Jag vet inte varför, men jag tror att det hade med det jämna surrandet från motorer och småprat runtomkring att göra, inga plötsliga ljud, som knappnålar som faller i ett tyst bibliotek, som stör. Jag brukade t.o.m. ta en extra tur till ändstationen och tillbaka om jag hade mycket läxor.
På båtar passar också resan-är-målet-klyschan rätt bra, även om jag tillhör dem som inte gärna åker på dygnskryssning med Finlandsbåtarna. Jag vill hellre ta en 36-timmarskryssning och se på stan i så fall. Finlandsbåtarna kallas förresten Sverigebåtarna i Finland. Konstigt, va, eller kanske inte.
I motsats till det är flyget knappt något sätt att resa alls. Jo, det är litet mysigt när det lyfter, liksom dunsen när hjulen slår i landningsbanan, men däremellan har det inget större värde som resupplevelse.
Fast ett litet värde har det ändå. Det är litet hisnande att flyga över Grönlands is, norra Canadas skogar och Sibiriens tundra och tänka att de platser jag ser har kanske ingen människa någon satt sin fot på. Men jag lär ju knappast vara ensam om att ha flugit över det, så känslan är nog mer spännande än verkligheten.
Även en minnesvärd natt har jag varit med om, på väg till Florens. Det var på hösten, mörkt och molnigt när vi lyfte från Arlanda. Men efter en stund fick vi syn på ett glittrande spindelnät av ljus som bredde ut sig nedanför oss. Det var Berlin som var så strålande vackert från luften.
Bilresor har en helt egen sorts charm, och det är ju att man gör som man vill. Vill man åka in i skogen så kan man, vill man åka in i städer så kan man. Men avvägningen är hela tiden om man vill färdas eller vara, ressätt eller resmål.
Pratar vi bilar kommer mina tankar osökt in på bilsäkerhet. I fikarummet idag pratade vi om hur bilsäkerheten förändrats de senaste 30 åren Hur det började med att det tillverkades speciella skydd att sätta mellan stolarna i framsätet så att de som satt i bak inte skulle åka emellan vid en krock. Undrar hur stor skillnaden var.
Jag drar mig till minnes en bilresa till vårt sommarställe i början av 1970-talet. Vi ägde ingen bil då så i vanliga fall åkte vi tåg eller buss, men det här året hade vi lyxat till det för oss och hyrt en bil. Försök nu föreställa er i tankarna hur det såg ut: Mamma och pappa satt i framsätet, iklädda bilhjälmar, rutiga med skärm, finns att beskåda i vissa 50-talsfilmer. Vi barn satt i baksätet, obältade, med skridskohjälmar på huvudet. Huruvida mamma och pappa hade bilbälte minns jag inte, men hjälmarna var väl säkerhetstänkande nog?
På våra bilsemstrar runtom i Europa på 1980-talet hade vi vuxit från hjälmarna, men inte riktigt förstått vikten av bilbälte i baksätet än. Det år det skulle införas i vår familj var det inte utan protester, men tänkt nu, det var synd om oss. Sitta fastspända utan att kunna busa runt och inte ens ha någon laptop att titta på DVD i! Vi måste ha varit den mest förlorade generationen.
Men nu sitter jag på tåget med laptopen, och DVD-filmerna i beredskap, jag har Forrest Gump och Life of Brian att välja mellan. Jag hade kunnat ansluta mig till det trådlösa nätverket, men så långt har inte utvecklingen gått att det är gratis i andra klass, och jag är faktiskt halvsmålänning, så jag nöjer mig med att skriva texten och klistra in den i bloggen i kväll.
Tåget är bra till så mycket. När jag åkte pendeltåg till skolan i gymnasiet kom jag snabbt på hur lätt det var att plugga på tåget. Jag vet inte varför, men jag tror att det hade med det jämna surrandet från motorer och småprat runtomkring att göra, inga plötsliga ljud, som knappnålar som faller i ett tyst bibliotek, som stör. Jag brukade t.o.m. ta en extra tur till ändstationen och tillbaka om jag hade mycket läxor.
På båtar passar också resan-är-målet-klyschan rätt bra, även om jag tillhör dem som inte gärna åker på dygnskryssning med Finlandsbåtarna. Jag vill hellre ta en 36-timmarskryssning och se på stan i så fall. Finlandsbåtarna kallas förresten Sverigebåtarna i Finland. Konstigt, va, eller kanske inte.
I motsats till det är flyget knappt något sätt att resa alls. Jo, det är litet mysigt när det lyfter, liksom dunsen när hjulen slår i landningsbanan, men däremellan har det inget större värde som resupplevelse.
Fast ett litet värde har det ändå. Det är litet hisnande att flyga över Grönlands is, norra Canadas skogar och Sibiriens tundra och tänka att de platser jag ser har kanske ingen människa någon satt sin fot på. Men jag lär ju knappast vara ensam om att ha flugit över det, så känslan är nog mer spännande än verkligheten.
Även en minnesvärd natt har jag varit med om, på väg till Florens. Det var på hösten, mörkt och molnigt när vi lyfte från Arlanda. Men efter en stund fick vi syn på ett glittrande spindelnät av ljus som bredde ut sig nedanför oss. Det var Berlin som var så strålande vackert från luften.
Bilresor har en helt egen sorts charm, och det är ju att man gör som man vill. Vill man åka in i skogen så kan man, vill man åka in i städer så kan man. Men avvägningen är hela tiden om man vill färdas eller vara, ressätt eller resmål.
Pratar vi bilar kommer mina tankar osökt in på bilsäkerhet. I fikarummet idag pratade vi om hur bilsäkerheten förändrats de senaste 30 åren Hur det började med att det tillverkades speciella skydd att sätta mellan stolarna i framsätet så att de som satt i bak inte skulle åka emellan vid en krock. Undrar hur stor skillnaden var.
Jag drar mig till minnes en bilresa till vårt sommarställe i början av 1970-talet. Vi ägde ingen bil då så i vanliga fall åkte vi tåg eller buss, men det här året hade vi lyxat till det för oss och hyrt en bil. Försök nu föreställa er i tankarna hur det såg ut: Mamma och pappa satt i framsätet, iklädda bilhjälmar, rutiga med skärm, finns att beskåda i vissa 50-talsfilmer. Vi barn satt i baksätet, obältade, med skridskohjälmar på huvudet. Huruvida mamma och pappa hade bilbälte minns jag inte, men hjälmarna var väl säkerhetstänkande nog?
På våra bilsemstrar runtom i Europa på 1980-talet hade vi vuxit från hjälmarna, men inte riktigt förstått vikten av bilbälte i baksätet än. Det år det skulle införas i vår familj var det inte utan protester, men tänkt nu, det var synd om oss. Sitta fastspända utan att kunna busa runt och inte ens ha någon laptop att titta på DVD i! Vi måste ha varit den mest förlorade generationen.
Men nu sitter jag på tåget med laptopen, och DVD-filmerna i beredskap, jag har Forrest Gump och Life of Brian att välja mellan. Jag hade kunnat ansluta mig till det trådlösa nätverket, men så långt har inte utvecklingen gått att det är gratis i andra klass, och jag är faktiskt halvsmålänning, så jag nöjer mig med att skriva texten och klistra in den i bloggen i kväll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)