Fyllda tankar

Så är jag på väg från Sundsvall hem till Uppsala för helgen. Med tåg. Det är nog rätt vanligt bland riktiga reseälskare att tycka att tåget är det optimala sättet att resa. Spåret går så rakt igenom allt, mitt inne i skogen, mitt in i städer, på ett helt annat sätt än vägar som ofta går litet runtom allt det roliga och vackra. Resan får ett egenvärde, tänk nattåget till Abisko, med restaurangbesök och öl i Bistron, medan utsikten förändras med tiden.

Tåget är bra till så mycket. När jag åkte pendeltåg till skolan i gymnasiet kom jag snabbt på hur lätt det var att plugga på tåget. Jag vet inte varför, men jag tror att det hade med det jämna surrandet från motorer och småprat runtomkring att göra, inga plötsliga ljud, som knappnålar som faller i ett tyst bibliotek, som stör. Jag brukade t.o.m. ta en extra tur till ändstationen och tillbaka om jag hade mycket läxor.

På båtar passar också resan-är-målet-klyschan rätt bra, även om jag tillhör dem som inte gärna åker på dygnskryssning med Finlandsbåtarna. Jag vill hellre ta en 36-timmarskryssning och se på stan i så fall. Finlandsbåtarna kallas förresten Sverigebåtarna i Finland. Konstigt, va, eller kanske inte.

I motsats till det är flyget knappt något sätt att resa alls. Jo, det är litet mysigt när det lyfter, liksom dunsen när hjulen slår i landningsbanan, men däremellan har det inget större värde som resupplevelse.

Fast ett litet värde har det ändå. Det är litet hisnande att flyga över Grönlands is, norra Canadas skogar och Sibiriens tundra och tänka att de platser jag ser har kanske ingen människa någon satt sin fot på. Men jag lär ju knappast vara ensam om att ha flugit över det, så känslan är nog mer spännande än verkligheten.

Även en minnesvärd natt har jag varit med om, på väg till Florens. Det var på hösten, mörkt och molnigt när vi lyfte från Arlanda. Men efter en stund fick vi syn på ett glittrande spindelnät av ljus som bredde ut sig nedanför oss. Det var Berlin som var så strålande vackert från luften.

Bilresor har en helt egen sorts charm, och det är ju att man gör som man vill. Vill man åka in i skogen så kan man, vill man åka in i städer så kan man. Men avvägningen är hela tiden om man vill färdas eller vara, ressätt eller resmål.

Pratar vi bilar kommer mina tankar osökt in på bilsäkerhet. I fikarummet idag pratade vi om hur bilsäkerheten förändrats de senaste 30 åren Hur det började med att det tillverkades speciella skydd att sätta mellan stolarna i framsätet så att de som satt i bak inte skulle åka emellan vid en krock. Undrar hur stor skillnaden var.

Jag drar mig till minnes en bilresa till vårt sommarställe i början av 1970-talet. Vi ägde ingen bil då så i vanliga fall åkte vi tåg eller buss, men det här året hade vi lyxat till det för oss och hyrt en bil. Försök nu föreställa er i tankarna hur det såg ut: Mamma och pappa satt i framsätet, iklädda bilhjälmar, rutiga med skärm, finns att beskåda i vissa 50-talsfilmer. Vi barn satt i baksätet, obältade, med skridskohjälmar på huvudet. Huruvida mamma och pappa hade bilbälte minns jag inte, men hjälmarna var väl säkerhetstänkande nog?

På våra bilsemstrar runtom i Europa på 1980-talet hade vi vuxit från hjälmarna, men inte riktigt förstått vikten av bilbälte i baksätet än. Det år det skulle införas i vår familj var det inte utan protester, men tänkt nu, det var synd om oss. Sitta fastspända utan att kunna busa runt och inte ens ha någon laptop att titta på DVD i! Vi måste ha varit den mest förlorade generationen.

Men nu sitter jag på tåget med laptopen, och DVD-filmerna i beredskap, jag har Forrest Gump och Life of Brian att välja mellan. Jag hade kunnat ansluta mig till det trådlösa nätverket, men så långt har inte utvecklingen gått att det är gratis i andra klass, och jag är faktiskt halvsmålänning, så jag nöjer mig med att skriva texten och klistra in den i bloggen i kväll.