I dag tänker jag skriva litet kort om min uppfattning om moskéer, med anledning av Schweizarnas ja till ett förbud mot bygge av minareter. Det verkar alltid enklare bland människor som vill verka politiskt korrekta att rikta kritiken något vid sidan av målet, om det handlar om saker som de inte är vana vid och därför är rädda för. Jag undrar hur Schweizarna skall formulera lagtexten. Ordet "minaret" måste ju definieras, och hur skall man göra det utan att nämna något som har med islam och muslimer att göra? Det vore något annat om man förbjöd torn med ett visst utseende eller en viss funktion rent allmänt, men det handlar ju specifikt om torn i anslutning till muslimska bönelokaler, avsedda för muslimska böneutrop.
Jag skrev en gång en uppsats om moskéer i Sverige och de argument som användes för och emot moskébyggen. Det var allt från "Islam är en avskyvärd religion" till "biltrafiken skulle störa i bostadsområdet". Det förstnämnda argumentet tänker jag inte kommentera just nu, kanske en annan dag om jag får lust. Det sistnämnda skall man nog inte tolka in för mycket i, det blir ju protester mot byggen av nya IKEA-varuhus också, så det behöver inte bero på s.k. "islamofobi".
De mest intressanta protesterna handlar om att moskéer inte passar i den svenska kulturbebyggelsen och att islam inte är en svensk religion. När jag skrev min uppsats intervjuade jag ordföranden i islamiska församlingen i Uppsala. Bara själva existensen av en sådan titel är så svenskt något kan bli. Islamiska församlingar är ett klockrent exempel på riktigt helyllesvensk föreningsverksamhet, totalt okänt i de delar av värden där islam dominerar. Vad är det som är så osvenskt?
Visst förgyller små pittoreska kyrkor det Schweiziska bergslandskapet. Det är bara ovana och rädsla som gör att pittoreska moskéer med vackra minareter inte skulle få samma effekt, om man ens skulle observera att det är en halvmåne istället för ett kors på taket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar