Nu är jag trött på Covid-19-alarmismen!

Det här inlägget kan jag egentligen inte lägga ut på internet, för jag skulle bli lynchad, utmobbad och anklagad för att vara en hjärtlös psykopat som inte bryr mig om andra, om någon läste det. Jag chansar på att lägga ut det i min blogg, som ändå ingen läser.

I flera månader har vi varit grupptryckta att inte röra oss ur fläcken, ta rekommendationerna om en dödlig, extremt smittsam pandemi på allvar, och till varje pris rädda varje liv vi kan. Samhällen stänger ner, ekonomin störtdyker, bara för att så många som möjligt av jordens befolkning ska överleva.

Men allvarligt. Miljoner människor dör av smutsigt vatten, obefintlig mödravård, aids, miljöförstöring och allt möjligt varje år och ingen bryr sig. Klimatförändringarna håller på att leda till jordens sjätte undergång, men folk flyger lättsinnigt till Thailand och äter kilovis med kött i veckan, för att de vill, kött är gott och Sverige är kallt.

Nu har 4000 personer i Sverige dött i Covid-19. Samtidigt är dödstalen bara 2500 fler än medelvärdet för den här perioden under de senaste fem åren. Det betyder att 1500 färre har dött av andra orsaker. Nu har jag inte orkat kolla hur stora variationerna är normalt sett, bara konstaterat, att antingen gömmer sig både Covid-19 och andra döda i bruset, eller så är båda förändringarna signifikanta.

Dessutom har hela överdödligheten gällt folk över 65 år. Under den åldersgruppen är det alltså ingen överdödlighet alls. 121 personer under 60 år har dött i Covid-19. Istället har runt 121 personer under 60 år överlevt, som skulle ha dött om vi inte hade haft Covid-19-restriktionerna.

Vill vi, så kan vi konstatera att om vi fortsätter med halvstängningen av Sverige i evigheters evighet, så kommer ett hundratal unga, friska individers liv att sparas varje år, plus 1500 äldre människors liv icke att förglömma. Kör hårt, stanna hemma och ha inte kontakt med folk. Vi minskar smittspridning av alla sjukdomar, och minskar dödstalen. Eller åtminstone ökar medellivslängden.

Och vi måste ju skydda de äldre. De värnlösa stackarna som vi måste ta hand om. Om man har den synen på äldre människor alltså. Men förutom de få dementa på äldreboendena är de flesta över 65 år fullt kapabla att ta hand om sig själva. De är inga som måste skyddas av oss under 65 år. Den här naiviseringen av gamla gör mig illamående.

Så vad vill jag säga? Bara kräkas ut litet trötthet på en kraftigt uppblåst problem, som förmodligen skulle ha kunnat döljas i bruset av alla andra problem med vår livsstil på jorden. Som att massindustrialiserad boskapshållning både ger miljöproblem och sprider sjukdomar och att luftföroreningar ger lungproblem som både dödar direkt och gör oss mer känsliga för luftvägssjukdomar.

Coronapandemin är nog mest ett konkret, hanterbart problem att hänga upp all vår livsstilsångest på.

________________________
Källor:
scb.se
socialstyrelsen.se