I dag när jag åkte buss mellan Gävle och Sundsvall hade vi sällskap av en stor grupp människor. De var alla mörkare än genomsnittssvensken och talade ett för mig obegripligt språk, och de hade mängder av packning i enorma resväskor, plastsäckar och blåa jättekassar från IKEA. De Steg av i Iggesund, och möttes upp av bilar från migrationsverket.
Jag tror att fler än jag tänkte ungefär samma tankar: Varifrån kom de, vart skulle de, vilka människoöden finns gömda bland dem?
Jag vet att jag romantiserar nu, det är nog inte så rosenskimrande att bryta upp från sitt hemland och flytta till ett okänt ställe, men ordet "invandrare" låter vackert i mina öron. Ett folk på vandring, mot nya mål.
Jag undrar hur det kommer att bli för dessa människor. Jag vill så gärna att de skall trivas i Sverige, trots höstrusket och det annalkande vintermörkret. Jag hoppas också att de inom en snar framtid, efter egen vilja och behag, kan få välja fritt om de vill stanna i sitt nya hemland eller återvända dit de kom ifrån med goda minnen av sin tid i Sverige.
Deras resa till Iggesund kan bli början på en ny era i deras släkthistoria. Barnbarnen till dem som stannar kommer bli några av de många svenskar med ett förflutet i ett annat land, som de kanske har hört berättelser om och återvänder till som turister av nyfikenhet på sin historia. Ett land som de försöker bevara de traditioner de kommer ihåg ifrån, samtidigt som de berikar och förändrar vårt eget dynamiska samhälle med influenser från deras hemland.
Jag undrar vilka berättelser de kommer att förmedla om denna resa om några generationer, de människor som steg av bussen i Iggesund en kylig höstmorgon 2010.
Dagens nyheter från gårdagen
Vi behöver mer vetenskap i kyrkorna
Jag beundrar människor som orkar fortsätta argumentera om det här. Därför tänkte jag sälla mig till dem så jag också blir beundransvärd. Egentligen borde vi väl bara ignorera det, men jag är ändå litet fascinerad av vad som driver människor till att debattera om saker som de är så pinsamt okunniga om.
Vetenskapen och Bibeln står inte på kollisionskurs med varandra. De spelar inte i samma division. Hur många gånger skall man behöva upprepa att "teori" är den högsta status något kan få inom vetenskapen, och att skapelseberättelsen definitivt inte är någon sådan teori?
De tre sista styckena är en synnerligen intressant uppradning av felaktigheter. Intressant för att jag knappt trodde det var möjligt att rada upp så många felaktigheter på så litet text.
I litet rättad form då:
Jag har inget emot att kyrkan berättar om sin syn på hur deras gud visar sig i naturen på sina gudstjänser, men att påstå att Gud måste ligga bakom Big Bang och de fysikaliska konstanterna när det blir problem med att förklara hur de uppkom är bara att flytta problemet ett steg; Hur uppkom Gud?
Ingen forskning inom kvantmekaniken och obestämbarhetsprincipen visar att vi har en fri vilja. Geologin visar inga spår som bevisligen kommer från syndafloden. Paleontologin med sina fossillager ger väldigt tunga bevis för evolutionen. Inom biologin kan man visa på att de evolutionistiska processerna slumpmässig variation och naturligt urval gott och väl räcker för att förklara alla de livets funktioner vi finner inom biosfären.
Genetiken visar att mycket av variationen hos djur och växter är förprogrammerad i DNA, vilket faktiskt är ett konkret bevis för att de uppkommit genom evolutionära processer. Mutationer sker nämligen slumpmässigt, och ligger kvar oanvänt i DNA:t tills den dagen det ger evolutionära fördelar och börjar uttryckas. Paleoantropologin och evolutionsbiologin har mängder av mellanformer som visar att det har funnits många steg i människans och apans utveckling från våra gemensamma förfäder, som alltså varken var människor eller apor.
Inom den kemin jag känner till efter 15 års studier och arbete inom området gör man inga sannolikhetsbedömningar av självständigheten i bildandet av den enklaste reproducerbara cellen. Lingvistiken säger inget om Babels torn. Hur finurlig cellens sätt att behandla information är beror på hur man definierar "finurlig".
En principiell skillnad mellan den mänskliga hjärnan och en dator är inget Gudsbevis. En principiell skillnad är att hjärnan har utvecklats planlöst genom miljarder år av evolution och datorn är utvecklad av mänskliga ingenjörer med en medveten plan. Det borde snarare motsäga att Gud har skapat hjärnan. De olika vetenskapsdisciplinerna bevisar naturligtvis inte Gud, och man får vrida informationen rätt rejält för att få de resultat man kan förvänta sig utifrån Bibelns historiebeskrivning.
Strategin hos kristendomsbekämpande ateister och humanister brukar inte alls vara att måla upp en motsatsställning mellan Bibeln och vetenskapen, eftersom de inte är jämförbara.
Men här är en mening som faktiskt är väldigt rätt: Ateister och humanister har definitivt inte monopol på vetenskapen, eftersom den är och skall vara till för alla.
Däremot har Anders Gärdeborn förnekat litet för mycket av de empiriska fakta som finns, och ändrat och övertolkat litet för mycket av teorierna för att kunna utnyttja det till att bevisa Gud på det sätt han vill.
Jag beundrar människor som orkar fortsätta argumentera om det här. Därför tänkte jag sälla mig till dem så jag också blir beundransvärd. Egentligen borde vi väl bara ignorera det, men jag är ändå litet fascinerad av vad som driver människor till att debattera om saker som de är så pinsamt okunniga om.
Vetenskapen och Bibeln står inte på kollisionskurs med varandra. De spelar inte i samma division. Hur många gånger skall man behöva upprepa att "teori" är den högsta status något kan få inom vetenskapen, och att skapelseberättelsen definitivt inte är någon sådan teori?
De tre sista styckena är en synnerligen intressant uppradning av felaktigheter. Intressant för att jag knappt trodde det var möjligt att rada upp så många felaktigheter på så litet text.
I litet rättad form då:
Jag har inget emot att kyrkan berättar om sin syn på hur deras gud visar sig i naturen på sina gudstjänser, men att påstå att Gud måste ligga bakom Big Bang och de fysikaliska konstanterna när det blir problem med att förklara hur de uppkom är bara att flytta problemet ett steg; Hur uppkom Gud?
Ingen forskning inom kvantmekaniken och obestämbarhetsprincipen visar att vi har en fri vilja. Geologin visar inga spår som bevisligen kommer från syndafloden. Paleontologin med sina fossillager ger väldigt tunga bevis för evolutionen. Inom biologin kan man visa på att de evolutionistiska processerna slumpmässig variation och naturligt urval gott och väl räcker för att förklara alla de livets funktioner vi finner inom biosfären.
Genetiken visar att mycket av variationen hos djur och växter är förprogrammerad i DNA, vilket faktiskt är ett konkret bevis för att de uppkommit genom evolutionära processer. Mutationer sker nämligen slumpmässigt, och ligger kvar oanvänt i DNA:t tills den dagen det ger evolutionära fördelar och börjar uttryckas. Paleoantropologin och evolutionsbiologin har mängder av mellanformer som visar att det har funnits många steg i människans och apans utveckling från våra gemensamma förfäder, som alltså varken var människor eller apor.
Inom den kemin jag känner till efter 15 års studier och arbete inom området gör man inga sannolikhetsbedömningar av självständigheten i bildandet av den enklaste reproducerbara cellen. Lingvistiken säger inget om Babels torn. Hur finurlig cellens sätt att behandla information är beror på hur man definierar "finurlig".
En principiell skillnad mellan den mänskliga hjärnan och en dator är inget Gudsbevis. En principiell skillnad är att hjärnan har utvecklats planlöst genom miljarder år av evolution och datorn är utvecklad av mänskliga ingenjörer med en medveten plan. Det borde snarare motsäga att Gud har skapat hjärnan. De olika vetenskapsdisciplinerna bevisar naturligtvis inte Gud, och man får vrida informationen rätt rejält för att få de resultat man kan förvänta sig utifrån Bibelns historiebeskrivning.
Strategin hos kristendomsbekämpande ateister och humanister brukar inte alls vara att måla upp en motsatsställning mellan Bibeln och vetenskapen, eftersom de inte är jämförbara.
Men här är en mening som faktiskt är väldigt rätt: Ateister och humanister har definitivt inte monopol på vetenskapen, eftersom den är och skall vara till för alla.
Däremot har Anders Gärdeborn förnekat litet för mycket av de empiriska fakta som finns, och ändrat och övertolkat litet för mycket av teorierna för att kunna utnyttja det till att bevisa Gud på det sätt han vill.
I dag kände jag mig vuxen och expertig
I dag presenterades vilka som skall få årets nobelpris i Kemi. Och jag konstaterade snabbt att jag vet vilka de är! Jag vet vad deras forskning har handlat om och hur jag kan använda mig av deras upptäckter.
Annars är det varje år många som klagar på att de inte vet vem litteraturpristagaren är. Det vet jag sällan heller. Kanske att namnet tycks bekant på något sätt, men det är bara ett par gånger som jag har kunnat relatera det till någon bok jag känner till. Men jag är ju inte litteraturvetare. Hade jag varit det hade jag definitivt vetat en massa om varenda litteraturpristagare som funnits under mitt yrkesverksamma liv.
Men i år är det även medicinpristagarens forskning som känns extra verklighetsanknuten. Alla vet vad IVF är och jag tror att de flesta känner ett eller flera par som har fått barn på det sättet.
Grafen är kanske inte riktigt lika allmänt känt, men det är i alla fall bekant för dem som arbetar med eller är intresserade av naturvetenskap.
Vad kul att jag tycker att nobelprisen är intressanta i år! Jag känner mig riktigt vuxen, och till på köpet litet som en expert.
Annars är det varje år många som klagar på att de inte vet vem litteraturpristagaren är. Det vet jag sällan heller. Kanske att namnet tycks bekant på något sätt, men det är bara ett par gånger som jag har kunnat relatera det till någon bok jag känner till. Men jag är ju inte litteraturvetare. Hade jag varit det hade jag definitivt vetat en massa om varenda litteraturpristagare som funnits under mitt yrkesverksamma liv.
Men i år är det även medicinpristagarens forskning som känns extra verklighetsanknuten. Alla vet vad IVF är och jag tror att de flesta känner ett eller flera par som har fått barn på det sättet.
Grafen är kanske inte riktigt lika allmänt känt, men det är i alla fall bekant för dem som arbetar med eller är intresserade av naturvetenskap.
Vad kul att jag tycker att nobelprisen är intressanta i år! Jag känner mig riktigt vuxen, och till på köpet litet som en expert.
Det är roligare att säga ja!
Det är spännande med retorik. Och viktigt. Den mäktigaste politikern är inte den som har de mest populära åsikterna, utan den som är bäst på retorik. Kolla folkomröstningarna, de är väldigt tydliga: Vi har haft 6 folkomröstningar i Sverige. Regeringens alternativ har alltid varit "ja". Så utformas problemet, säkert väldigt medvetet.
Nya moderaterna har gått samma väg. Från att vara ett nejsägarparti som först och främst klagar på höga skatter, har de profilerat sig som ett jasägarparti, som vill att det skall "löna sig att jobba". "Jobblinjen" har lyckats vrida deras huvudfråga från nej till höga skatter till ja till låga skatter, och det ger resultat i valurnorna. Fast det är väl ändå samma sak?
Undrar om det är svårt att bryta trenden för den som en gång har blivit ett oppositionsparti? Sossarna har lyckats vinna på ja till förbättrad välfärd i 80 år, men under åtminstone de 40 år jag har varit med har det mer och mer först stagnerat till det betongaktigt konservativa ja till bevarad välfärd sen övergått till dagens nej till avvecklad välfärd. Vad de behöver är ett nytt, roligt ja-alternativ att locka väljare med.
Men läskigast är det att Sverigedemokraterna har lyckats vränga sin huvudfråga från nej till invandring till ja till ansvarsfull invandring. Invandringen befinner sig på en likadan skala som både skatten och välfärden. Alla vill ha en skattefinansierad välfärd på samma villkor för alla som bor i Sverige, samtidigt som vi vill kunna leva gott på våra löner. Var gränserna dras i denna balansgång är bara gradskillnader. Visserligen kan det skilja ganska många grader emellan, men vi befinner oss i alla fall på samma skala. Därför kan Sverigedemokraterna i den här frågan spela jasägande normalparti.
Vad som emellertid skiljer Sverigedemokraterna från andra partier mer än några grader hit och dit är inte invandringspolitiken, utan invandrarpolitiken, d.v.s. hur vi skall behandla de invandrare som redan är här. Där spelar de inte bara i en annan division utan håller på med en helt annan sport om jag får hitta på en fånig liknelse.
Låt oss dra oss till minnet det gamla kända uttrycket om antisemitismens tre stadier:
Första stadiet (assimilering): Ni har ingen rätt att leva bland oss som judar.
Andra stadiet (deportering): Ni har ingen rätt att leva bland oss.
Tredje stadiet (folkmord): Ni har ingen rätt att leva.
Det här gäller all rasism, ordet "judar" kan bytas ut mot vilken grupp människor som helst! Sverigedemokraterna befinner sig redan på första stadiet. De kanske inte går vidare, men tänk vad några små ja-argument skulle kunna göra;
Ja till att uppvärdera den svenska kulturen.
Ja till att stärka svenskarnas rätt att bo i fred i sitt land.
Ja till svenskarnas unika rätt att leva.
Nya moderaterna har gått samma väg. Från att vara ett nejsägarparti som först och främst klagar på höga skatter, har de profilerat sig som ett jasägarparti, som vill att det skall "löna sig att jobba". "Jobblinjen" har lyckats vrida deras huvudfråga från nej till höga skatter till ja till låga skatter, och det ger resultat i valurnorna. Fast det är väl ändå samma sak?
Undrar om det är svårt att bryta trenden för den som en gång har blivit ett oppositionsparti? Sossarna har lyckats vinna på ja till förbättrad välfärd i 80 år, men under åtminstone de 40 år jag har varit med har det mer och mer först stagnerat till det betongaktigt konservativa ja till bevarad välfärd sen övergått till dagens nej till avvecklad välfärd. Vad de behöver är ett nytt, roligt ja-alternativ att locka väljare med.
Men läskigast är det att Sverigedemokraterna har lyckats vränga sin huvudfråga från nej till invandring till ja till ansvarsfull invandring. Invandringen befinner sig på en likadan skala som både skatten och välfärden. Alla vill ha en skattefinansierad välfärd på samma villkor för alla som bor i Sverige, samtidigt som vi vill kunna leva gott på våra löner. Var gränserna dras i denna balansgång är bara gradskillnader. Visserligen kan det skilja ganska många grader emellan, men vi befinner oss i alla fall på samma skala. Därför kan Sverigedemokraterna i den här frågan spela jasägande normalparti.
Vad som emellertid skiljer Sverigedemokraterna från andra partier mer än några grader hit och dit är inte invandringspolitiken, utan invandrarpolitiken, d.v.s. hur vi skall behandla de invandrare som redan är här. Där spelar de inte bara i en annan division utan håller på med en helt annan sport om jag får hitta på en fånig liknelse.
Låt oss dra oss till minnet det gamla kända uttrycket om antisemitismens tre stadier:
Första stadiet (assimilering): Ni har ingen rätt att leva bland oss som judar.
Andra stadiet (deportering): Ni har ingen rätt att leva bland oss.
Tredje stadiet (folkmord): Ni har ingen rätt att leva.
Det här gäller all rasism, ordet "judar" kan bytas ut mot vilken grupp människor som helst! Sverigedemokraterna befinner sig redan på första stadiet. De kanske inte går vidare, men tänk vad några små ja-argument skulle kunna göra;
Ja till att uppvärdera den svenska kulturen.
Ja till att stärka svenskarnas rätt att bo i fred i sitt land.
Ja till svenskarnas unika rätt att leva.
Val, val, val
En till lång dag av vandring mellan valstugorna är till ända. Det blir svårare för varje val att välja vilket parti jag skall rösta på. Det sägs att man tenderar att vara idealist som ung men blir mer pragmatisk som äldre, och det är nog därför yngre människor ofta står litet mer till vänster än äldre. För vänstern är bättre på ideal, högern på sakfrågor, åtminstone är det vad de lägger tyngdpunkten på i sin argumentation.
Årets uppdrag var att räta ut några frågetecken angående politiska ideologier. Det lyckades inte helt och hållet, fortfarande finns några frågetecken kvar, men så här långt kom jag i år.
1) Kollektivism kontra individualism: Socialdemokraterna jobbar för kollektivets bästa. Alva Myrdal argumenterade på sin tid för att alla barn skulle tas om hand av samhället, leva på kollektiva dagis och rentav bo i kollektiva barnsalar. Det var hennes vision om att alla skulle vara för samhällets bästa.
Liberalerna, enligt en liberal politiker jag känner, anser å sin sida att barnen är individer och att föräldrarna skall ha ansvaret för dem. Dock måste samhället ta ansvar för att de skall utvecklas bäst som individer och föräldrarna inte skall indoktrinera dem till något. Och det måste ske i förskolan och skolan.
Den ideologiska skillnaden är förvisso milsvid, men frågan är vad det blir för praktisk skillnad för föräldrar och barn? Liberalernas bakomliggande ideologi för formen garanterar inte att barnen inte utvecklas till nyttiga idioter. I det här fallet är innehållet avgörande.
Politik och samhällssyn är inte objektiv fakta och vetenskap, det är inte möjligt att pröva på det sättet. Det är vi själva som har värderat vårt samhälle som det bästa som hittills prövats och bestämt att barnen också skall leva i den traditionen. Det är en bra och önskvärd indoktrinering vi håller på med. Är det farligt att nämna det? Skulle folk verkligen vilja ha det på ett annat sätt?
2) Demokratins paradox: Individens frihet begränsas alltid av kollektivet, dessutom är det kollektivet som garanterar individens frihet, genom grundlagar och regler om mänskliga rättigheter. Men gränsen mellan individ och kollektiv kan dras precis var som helst. Jag frågade i en liberal valstuga vem som garanterar friheten och demokratin, och fick till svar att det gör de mänskliga rättigheterna. Men vem garanterar de mänskliga rättigheterna då?
Förmodligen måste många olika aspekter av grundlagar, vanliga lagar, mänskliga rättigheter och även oskriven tradition om demokrati och frihet vägas samman för att garantera varandra. Ytterst är det bara vi människor som kan garantera vår egen frihet. Vi måste lita på oss själva, det finns ingen annan art som kan fatta besluten åt oss.
3) Solidaritet: En socialdemokratisk politiker hävdade att borgarna inte förstår ordet solidaritet. Det gör de nog, men det här är ett intressant exempel på hur stark de enskilda ordens kraft är i propagandasammanhang. Det finns ett så fritt tolkningsutrymme för ord som i det vardagliga språket tycks väldefinierade, att det inte utan vidare fungerar på samma sätt i politiken som i vardagen. Positivt klingande ord börjar användas av ett eller några partier, och de definierar dem så de passar in i deras ideologi, fast de lika väl skulle ha kunnat användas av något annat parti med en betydelse som passade dem.
Solidaritet är att bry sig om varandra. Ett av många exempel på solidaritet är att tycka att det är ok att betala skatt för att få social välfärd för dem som behöver. Alla ledande politiska partier vill ha skattefinansierad social välfärd. Skillnaden ligger endast i vilka siffror de använder.
Solidaritet är inte bara politisk. Den finns även i familjen, på jobbet och i bekantskapskretsen. Men när man begränsar solidaritet till att handla om bara skatter och välfärd, då verkar det räcka med att de politiska motståndarna skall använda litet andra siffror än man själv för att anklaga dem för att ha missuppfattat begreppet.
4) Allas vilja och förmåga att jobba och skapa sig ett bra liv: Hur kan man skriva så stora ord om människans inneboende kraft och allas vilja och förmåga att arbeta, när man i nästa mening hävdar att lägre a-kassa gör folk mer benägna att söka jobb. Skulle folk som vill och kan jobba bli mer stimulerade att söka jobb om de få mindre pengar?
I frasen om allas vilja att jobba är det inte svårt att läsa in att den som inte har jobb får skylla sig själv. Den personen vill helt enkelt inte tillräckligt mycket. Moderaterna tyckte att det var elakt tolkat när jag ställde dem mot väggen med detta, men hur skall man tolka det då?
Alltför många gånger har jag hört exempel på folk som borde premieras för att de jobbar bättre än de kollegor, som inte gör sitt bästa och därför inte borde ha lika hög lön. Följande meningsutbyte ägde rum i en av alliansens valstugor:
Jag: Men gör inte alla sitt bästa utifrån de förutsättningar de har?
Politiker: Nej, jag tror inte att alla gör sitt bästa.
Jag: Men de står i partiprogrammet att ditt parti tror på det.
Politiker: ...
Jag: De kanske har problem som de behöver hjälp med.
Politiker: Men skall företaget ta det ansvaret?
Jag: Inte nödvändigtvis, det är ju därför vi har ett välfärdssystem.
Politiker: Ja, just det, det är precis så vi tycker...
De hade inte heller något svar på varför ett bidrag som är tänkt att vara mycket tillfälligt nödvändigtvis även måste vara lågt.
Årets uppdrag var att räta ut några frågetecken angående politiska ideologier. Det lyckades inte helt och hållet, fortfarande finns några frågetecken kvar, men så här långt kom jag i år.
1) Kollektivism kontra individualism: Socialdemokraterna jobbar för kollektivets bästa. Alva Myrdal argumenterade på sin tid för att alla barn skulle tas om hand av samhället, leva på kollektiva dagis och rentav bo i kollektiva barnsalar. Det var hennes vision om att alla skulle vara för samhällets bästa.
Liberalerna, enligt en liberal politiker jag känner, anser å sin sida att barnen är individer och att föräldrarna skall ha ansvaret för dem. Dock måste samhället ta ansvar för att de skall utvecklas bäst som individer och föräldrarna inte skall indoktrinera dem till något. Och det måste ske i förskolan och skolan.
Den ideologiska skillnaden är förvisso milsvid, men frågan är vad det blir för praktisk skillnad för föräldrar och barn? Liberalernas bakomliggande ideologi för formen garanterar inte att barnen inte utvecklas till nyttiga idioter. I det här fallet är innehållet avgörande.
Politik och samhällssyn är inte objektiv fakta och vetenskap, det är inte möjligt att pröva på det sättet. Det är vi själva som har värderat vårt samhälle som det bästa som hittills prövats och bestämt att barnen också skall leva i den traditionen. Det är en bra och önskvärd indoktrinering vi håller på med. Är det farligt att nämna det? Skulle folk verkligen vilja ha det på ett annat sätt?
2) Demokratins paradox: Individens frihet begränsas alltid av kollektivet, dessutom är det kollektivet som garanterar individens frihet, genom grundlagar och regler om mänskliga rättigheter. Men gränsen mellan individ och kollektiv kan dras precis var som helst. Jag frågade i en liberal valstuga vem som garanterar friheten och demokratin, och fick till svar att det gör de mänskliga rättigheterna. Men vem garanterar de mänskliga rättigheterna då?
Förmodligen måste många olika aspekter av grundlagar, vanliga lagar, mänskliga rättigheter och även oskriven tradition om demokrati och frihet vägas samman för att garantera varandra. Ytterst är det bara vi människor som kan garantera vår egen frihet. Vi måste lita på oss själva, det finns ingen annan art som kan fatta besluten åt oss.
3) Solidaritet: En socialdemokratisk politiker hävdade att borgarna inte förstår ordet solidaritet. Det gör de nog, men det här är ett intressant exempel på hur stark de enskilda ordens kraft är i propagandasammanhang. Det finns ett så fritt tolkningsutrymme för ord som i det vardagliga språket tycks väldefinierade, att det inte utan vidare fungerar på samma sätt i politiken som i vardagen. Positivt klingande ord börjar användas av ett eller några partier, och de definierar dem så de passar in i deras ideologi, fast de lika väl skulle ha kunnat användas av något annat parti med en betydelse som passade dem.
Solidaritet är att bry sig om varandra. Ett av många exempel på solidaritet är att tycka att det är ok att betala skatt för att få social välfärd för dem som behöver. Alla ledande politiska partier vill ha skattefinansierad social välfärd. Skillnaden ligger endast i vilka siffror de använder.
Solidaritet är inte bara politisk. Den finns även i familjen, på jobbet och i bekantskapskretsen. Men när man begränsar solidaritet till att handla om bara skatter och välfärd, då verkar det räcka med att de politiska motståndarna skall använda litet andra siffror än man själv för att anklaga dem för att ha missuppfattat begreppet.
4) Allas vilja och förmåga att jobba och skapa sig ett bra liv: Hur kan man skriva så stora ord om människans inneboende kraft och allas vilja och förmåga att arbeta, när man i nästa mening hävdar att lägre a-kassa gör folk mer benägna att söka jobb. Skulle folk som vill och kan jobba bli mer stimulerade att söka jobb om de få mindre pengar?
I frasen om allas vilja att jobba är det inte svårt att läsa in att den som inte har jobb får skylla sig själv. Den personen vill helt enkelt inte tillräckligt mycket. Moderaterna tyckte att det var elakt tolkat när jag ställde dem mot väggen med detta, men hur skall man tolka det då?
Alltför många gånger har jag hört exempel på folk som borde premieras för att de jobbar bättre än de kollegor, som inte gör sitt bästa och därför inte borde ha lika hög lön. Följande meningsutbyte ägde rum i en av alliansens valstugor:
Jag: Men gör inte alla sitt bästa utifrån de förutsättningar de har?
Politiker: Nej, jag tror inte att alla gör sitt bästa.
Jag: Men de står i partiprogrammet att ditt parti tror på det.
Politiker: ...
Jag: De kanske har problem som de behöver hjälp med.
Politiker: Men skall företaget ta det ansvaret?
Jag: Inte nödvändigtvis, det är ju därför vi har ett välfärdssystem.
Politiker: Ja, just det, det är precis så vi tycker...
De hade inte heller något svar på varför ett bidrag som är tänkt att vara mycket tillfälligt nödvändigtvis även måste vara lågt.
Alla klagar på tåget men nästan ingen på flyget
På ett 5 (fem) minuter försenad tåg satt en kvinna och pratade högljutt om att hon aldrig hade varit med om att det här tåget hade varit i tid. Personalen sprang omkring som skottspolar och frågade vart alla passagerare skulle för att kunna ordna så alla hann med sina anslutningar. Passagerarna sprang omkring som vilda och frågade i panik om dessa anslutningar.
En vanlig syn på svenska tåg? Knappast! Jag hade åkt just det här tåget varje vecka i ett års tid och det var väl tredje gången det inte höll sig punktligt till tidtabellen. Kvinnan måste med andra ord ha haft en rejäl otur om hon verkligen lyckades pricka in just dessa tre gånger.
Särskilt mycket klagas det på SJ, de privata bolagen får inte lika mycket klagomål. Altför ofta får SJ ta smällen även om det är ett annat bolag som har klantat sig. Priset togs väl när en insändare i tidningen hävdade att personalen på tågkompaniet var mycket trevligare än när sträckan kördes av SJ. Som om de skulle byta ut hela personalen när företaget säljs.
Jag har åkt tåg hundratals gånger de senaste fem åren, mest med SJ. Under samma tid har jag flugit tio gånger. Om vi räknar bort småförseningar på 5-10 minuter som ingen märker när det gäller flyg, eftersom det ändå alltid händer, så har jag under den tiden varit med om tre rejäla förseningar på tåget och två på flyget.
Men på flygplatserna är det otroligt tyst om hur inkompetenta de är. Alla sitter snällt och väntar på de alltför få stolarna eller på golven i vänthallarna, berövade på bagaget, instängda på en trång och trist flygplats utslängd i ödemarken långt utanför staden. Är ett tåg fem timmar försenat kan man lämna packningen i en förvaringsbox och ta en trivsam extra tur på stan, men på flygplatsen sitter man där man sitter.
Dessutom är hanteringen en helt annan på tåget. Tågpersonalen gör verkligen allt för att hålla alla passagerare informerade om läget, på flygplatsen blir man bara vänligt avvisad om man försöker fråga. När man stiger av ett försenat tåg vet man exakt vart man skall gå till nästa anslutning, eller till den taxi som står färdigbeställd av personalen och väntar utanför stationen till dem som har missat den enda anslutning som gick i rimlig tid. När jag har gått av ett försenat flyg har ingen vetat vad som händer härnäst.
Ändå hörs det från massor av håll att folk tänker välja flyget nästa gång för att de inte litar på tåget. Det är en gåta för mig.
Är det så att folk försöker dölja sitt dåliga samvete för att de flyger för mycket? Är tågresan 18 timmar lång så vinner de ju ändå i tid om flyget är fem timmar försenat som det var sist vi flög. Vill de vinna tid på ett så miljöfarligt färdmedel, så tar det ju emot att säga att det är självvalt, bättre då att skylla flygresan på SJ.
Eller är det så att vi trots allt ställer större krav på tåget för att vi innerst inne litar mer på det? Uttrycket "det går som tåget" skulle inte kunna översättas till "det går som flyget" med samma punktliga klang. Och SJ hyser nog många en slags hatkärlek till, tänk "SJ, SJ gamle vän" (Ny version). Finns det en allmänmänsklig folksjäl så har nog tåget sin hedersplats där, medan flyget är obönhörligen utestängt.
En vanlig syn på svenska tåg? Knappast! Jag hade åkt just det här tåget varje vecka i ett års tid och det var väl tredje gången det inte höll sig punktligt till tidtabellen. Kvinnan måste med andra ord ha haft en rejäl otur om hon verkligen lyckades pricka in just dessa tre gånger.
Särskilt mycket klagas det på SJ, de privata bolagen får inte lika mycket klagomål. Altför ofta får SJ ta smällen även om det är ett annat bolag som har klantat sig. Priset togs väl när en insändare i tidningen hävdade att personalen på tågkompaniet var mycket trevligare än när sträckan kördes av SJ. Som om de skulle byta ut hela personalen när företaget säljs.
Jag har åkt tåg hundratals gånger de senaste fem åren, mest med SJ. Under samma tid har jag flugit tio gånger. Om vi räknar bort småförseningar på 5-10 minuter som ingen märker när det gäller flyg, eftersom det ändå alltid händer, så har jag under den tiden varit med om tre rejäla förseningar på tåget och två på flyget.
Men på flygplatserna är det otroligt tyst om hur inkompetenta de är. Alla sitter snällt och väntar på de alltför få stolarna eller på golven i vänthallarna, berövade på bagaget, instängda på en trång och trist flygplats utslängd i ödemarken långt utanför staden. Är ett tåg fem timmar försenat kan man lämna packningen i en förvaringsbox och ta en trivsam extra tur på stan, men på flygplatsen sitter man där man sitter.
Dessutom är hanteringen en helt annan på tåget. Tågpersonalen gör verkligen allt för att hålla alla passagerare informerade om läget, på flygplatsen blir man bara vänligt avvisad om man försöker fråga. När man stiger av ett försenat tåg vet man exakt vart man skall gå till nästa anslutning, eller till den taxi som står färdigbeställd av personalen och väntar utanför stationen till dem som har missat den enda anslutning som gick i rimlig tid. När jag har gått av ett försenat flyg har ingen vetat vad som händer härnäst.
Ändå hörs det från massor av håll att folk tänker välja flyget nästa gång för att de inte litar på tåget. Det är en gåta för mig.
Är det så att folk försöker dölja sitt dåliga samvete för att de flyger för mycket? Är tågresan 18 timmar lång så vinner de ju ändå i tid om flyget är fem timmar försenat som det var sist vi flög. Vill de vinna tid på ett så miljöfarligt färdmedel, så tar det ju emot att säga att det är självvalt, bättre då att skylla flygresan på SJ.
Eller är det så att vi trots allt ställer större krav på tåget för att vi innerst inne litar mer på det? Uttrycket "det går som tåget" skulle inte kunna översättas till "det går som flyget" med samma punktliga klang. Och SJ hyser nog många en slags hatkärlek till, tänk "SJ, SJ gamle vän" (Ny version). Finns det en allmänmänsklig folksjäl så har nog tåget sin hedersplats där, medan flyget är obönhörligen utestängt.
Hur positivt är det bra att tänka?
I inte alltför forna tider hette det att vi skulle ha sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan, och förstånd att inse skillnaden. Det verkar vara ett minne blott att få tänka så.
I veckan som gick hade vi personaldagar på jobbet. Där höll Jörgen Oom från Peakmotivation ett långt föredrag om motivation och positivt tänkande. Utöver en massa tröttsamma, stereotypa skämt om hur fega och blyga svenskar är, så fanns alla modeord med: framgångsfaktorer, teamanda, förändringsattityd. Och en flashig förkortning presenterade han för oss: RMI, Rätt Mental Inställning.
Visst är det bra att tänka positivt. Livet blir mycket trevligare, man presterar bättre och har roligare. Det är när det börjar slå över till att allt löser sig med positivt tänkande som det börjar bli fel. Du skall inte se problemen, bara möjligheterna som de ger. De enda hindren ligger hos dig, förändrar du dig så förändrar du världen.
I veckan recenserades ocskå boken "Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" av Barbara Ehrenreich i svd. Den lilla inblick i bokens handling som ges där vittnar om ett samhälle där problem inte bara skall lösas utan t o m sopas under mattan. Barbara Ehrenreich fick inte ens hjälp med sin oro för cancerdiagnosen, hon skulle bara tänka positivt.
Men positivt tänkande botar inte cancer. Det kan hjälpa en att förhålla sig till sjukdom, motgångar och annat, men det gör det inte bra. Och vi måste se problemen för att kunna göra något åt dem.
I extremfallet kan det bli en riktigt obehaglig religion av det. Men det är tillräckligt obehagligt även utan religion. Även Jörgen Oom var rätt klar i sitt budskap att motgångar är vårt eget fel. Motivationspropagandisternas problem är att det snackas mycket om förändringsvilja och "RMI", men inget alls om det praktiska. Problemet "Hur gör vi?" är ytterligare ett i mängden som skall sopas under mattan. Budskapet blir att om vi bara tänker tillräckligt positivt så behöver vi inte tänka på något annat, det kommer automatiskt. Och blir inte allt bra då, så får vi bara höra att vi måste tänka ännu mer positivt.
Under en annan motivationsdag hörde vi Ola Skinnarmo, som också talade om positivt tänkande, men som hade ett helt annat budskap till oss: Inget är omöjligt, man kan om man vill. Viljan är viktigast, men det räcker inte med bara vilja, man måste jobba hårt för det också, och tillsammans med andra.
Om man inte betonar den sista biten nog är risken stor att följderna blir helt andra än att folk blir mer motiverade att klara saker. I stället får vi ett samhällsklimat där alla är så upptagna med att själva nå framgång och lycka att de inte tänker på andra. Individualism, konkurrens, alla slagord vävs samman, och de redan besuttna behöver inte vara rädda för att en samlad grupp människor en dag kommer och ställer krav.
I veckan som gick hade vi personaldagar på jobbet. Där höll Jörgen Oom från Peakmotivation ett långt föredrag om motivation och positivt tänkande. Utöver en massa tröttsamma, stereotypa skämt om hur fega och blyga svenskar är, så fanns alla modeord med: framgångsfaktorer, teamanda, förändringsattityd. Och en flashig förkortning presenterade han för oss: RMI, Rätt Mental Inställning.
Visst är det bra att tänka positivt. Livet blir mycket trevligare, man presterar bättre och har roligare. Det är när det börjar slå över till att allt löser sig med positivt tänkande som det börjar bli fel. Du skall inte se problemen, bara möjligheterna som de ger. De enda hindren ligger hos dig, förändrar du dig så förändrar du världen.
I veckan recenserades ocskå boken "Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" av Barbara Ehrenreich i svd. Den lilla inblick i bokens handling som ges där vittnar om ett samhälle där problem inte bara skall lösas utan t o m sopas under mattan. Barbara Ehrenreich fick inte ens hjälp med sin oro för cancerdiagnosen, hon skulle bara tänka positivt.
Men positivt tänkande botar inte cancer. Det kan hjälpa en att förhålla sig till sjukdom, motgångar och annat, men det gör det inte bra. Och vi måste se problemen för att kunna göra något åt dem.
I extremfallet kan det bli en riktigt obehaglig religion av det. Men det är tillräckligt obehagligt även utan religion. Även Jörgen Oom var rätt klar i sitt budskap att motgångar är vårt eget fel. Motivationspropagandisternas problem är att det snackas mycket om förändringsvilja och "RMI", men inget alls om det praktiska. Problemet "Hur gör vi?" är ytterligare ett i mängden som skall sopas under mattan. Budskapet blir att om vi bara tänker tillräckligt positivt så behöver vi inte tänka på något annat, det kommer automatiskt. Och blir inte allt bra då, så får vi bara höra att vi måste tänka ännu mer positivt.
Under en annan motivationsdag hörde vi Ola Skinnarmo, som också talade om positivt tänkande, men som hade ett helt annat budskap till oss: Inget är omöjligt, man kan om man vill. Viljan är viktigast, men det räcker inte med bara vilja, man måste jobba hårt för det också, och tillsammans med andra.
Om man inte betonar den sista biten nog är risken stor att följderna blir helt andra än att folk blir mer motiverade att klara saker. I stället får vi ett samhällsklimat där alla är så upptagna med att själva nå framgång och lycka att de inte tänker på andra. Individualism, konkurrens, alla slagord vävs samman, och de redan besuttna behöver inte vara rädda för att en samlad grupp människor en dag kommer och ställer krav.
Det var en gång för länge sen i ett land långt borta
Jag minns en reklamsnutt för Posten från början av 90-talet. Den föreställde en prinsessa som kysste en groda, och pang, så förvandlades hon också till en groda. Tänk om det var så i verkligheten, vilken kris för monarkin! Jag menar, vilken liten tjej har inte kysst en groda för att testa? Det gäller nog även prinsessor.
Och vilken liten tjej har inte läst i sagorna och undrat om det finns prinsessor i verkligheten, och i så fall hur de ser ut och vad de är för några väsen? Min egen dotter frågade mig en dag: "Mamma, finns det prinsessor på riktigt?" Jag svarade att det finns det visst det, det finns prinsessor på mindre än tio mils avstånd från oss och inte alls bara för länge sen långt borta. Jag googlade litet efter bilder som jag visade dottern, men en vanlig tjej i vanliga kläder med det vanliga namnet Victoria verkade inte imponera.
Litet senare gjorde således dottern ett nytt försök: "Mamma, det här är en prinsessa i Italien" sa hon och visade en docka. "Finns det prinsessor i Italien?" Hon tyckte uppenbarligen att Italien lät långt borta och trodde väl att prinsessorna där skulle ha litet högre klass än de alltför vardagliga svenska. Men, nej, det finns inga prinsessor i Italien. Jag kunde inte komma på så många prinsessor alls i länder långt borta. Det finns några borta i Asien, men annars finns de flesta prinsessor i länder rätt nära oss.
Och något tredje gången gillt med verkliga prinsessor blev det inte. Nästa gång hon visade upp sin docka sa hon nöjt: "Mamma, det här är en prinsessa, men inte en sån som Victoria som finns på riktigt, utan en sagoprinsessa." Så fick hon som hon ville. Det sägs att verkligheten överträffar dikten, men det stämmer tydligen inte jämt.
Och vilken liten tjej har inte läst i sagorna och undrat om det finns prinsessor i verkligheten, och i så fall hur de ser ut och vad de är för några väsen? Min egen dotter frågade mig en dag: "Mamma, finns det prinsessor på riktigt?" Jag svarade att det finns det visst det, det finns prinsessor på mindre än tio mils avstånd från oss och inte alls bara för länge sen långt borta. Jag googlade litet efter bilder som jag visade dottern, men en vanlig tjej i vanliga kläder med det vanliga namnet Victoria verkade inte imponera.
Litet senare gjorde således dottern ett nytt försök: "Mamma, det här är en prinsessa i Italien" sa hon och visade en docka. "Finns det prinsessor i Italien?" Hon tyckte uppenbarligen att Italien lät långt borta och trodde väl att prinsessorna där skulle ha litet högre klass än de alltför vardagliga svenska. Men, nej, det finns inga prinsessor i Italien. Jag kunde inte komma på så många prinsessor alls i länder långt borta. Det finns några borta i Asien, men annars finns de flesta prinsessor i länder rätt nära oss.
Och något tredje gången gillt med verkliga prinsessor blev det inte. Nästa gång hon visade upp sin docka sa hon nöjt: "Mamma, det här är en prinsessa, men inte en sån som Victoria som finns på riktigt, utan en sagoprinsessa." Så fick hon som hon ville. Det sägs att verkligheten överträffar dikten, men det stämmer tydligen inte jämt.
Skall det snöa ända till 2012 nu?
Hur mycket snö finns det egentligen? Jo, ja vi vet att världshaven är stora och att Gud kunde ösa en syndaflod som täckte hela jorden ur dem, men det var 40 dagar och 40 nätter det handlade om då, nu är det två år kvar till Ragnarök. Det blir 830 dagar och 830 nätter det. För visst måste det vara Fimbullvintern? Så mycket snö och temperaturdykningar på under 50 minusgrader, alldeles lagom till Mayakalenderns slut. Allt stämmer.
Fast jag såg i och för sig att det var NASA:s fel. De hade visst provskjutit nya vapen utanför Norge och orsakat ett hål i rumtiden som slängde oss tillbaka till extrema temperaturer. USA leker Gud! Det behövs inte ens några muterade neutriner som kan agera som mikrovågor och värma upp jordens innandöme, som i "2012", för att jorden skall gå under nu!
Och jag har ett problem till: Jag kollade just och min kalender går ut redan 2011! Sista dagen i min nyinköpta Lilla Prestige-insats till filofaxen är den 9 januari 2011. Varför måste min värld gå under redan då när alla andra får leva ett år till?
Fast jag såg i och för sig att det var NASA:s fel. De hade visst provskjutit nya vapen utanför Norge och orsakat ett hål i rumtiden som slängde oss tillbaka till extrema temperaturer. USA leker Gud! Det behövs inte ens några muterade neutriner som kan agera som mikrovågor och värma upp jordens innandöme, som i "2012", för att jorden skall gå under nu!
Och jag har ett problem till: Jag kollade just och min kalender går ut redan 2011! Sista dagen i min nyinköpta Lilla Prestige-insats till filofaxen är den 9 januari 2011. Varför måste min värld gå under redan då när alla andra får leva ett år till?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)