I dag när jag åkte buss mellan Gävle och Sundsvall hade vi sällskap av en stor grupp människor. De var alla mörkare än genomsnittssvensken och talade ett för mig obegripligt språk, och de hade mängder av packning i enorma resväskor, plastsäckar och blåa jättekassar från IKEA. De Steg av i Iggesund, och möttes upp av bilar från migrationsverket.
Jag tror att fler än jag tänkte ungefär samma tankar: Varifrån kom de, vart skulle de, vilka människoöden finns gömda bland dem?
Jag vet att jag romantiserar nu, det är nog inte så rosenskimrande att bryta upp från sitt hemland och flytta till ett okänt ställe, men ordet "invandrare" låter vackert i mina öron. Ett folk på vandring, mot nya mål.
Jag undrar hur det kommer att bli för dessa människor. Jag vill så gärna att de skall trivas i Sverige, trots höstrusket och det annalkande vintermörkret. Jag hoppas också att de inom en snar framtid, efter egen vilja och behag, kan få välja fritt om de vill stanna i sitt nya hemland eller återvända dit de kom ifrån med goda minnen av sin tid i Sverige.
Deras resa till Iggesund kan bli början på en ny era i deras släkthistoria. Barnbarnen till dem som stannar kommer bli några av de många svenskar med ett förflutet i ett annat land, som de kanske har hört berättelser om och återvänder till som turister av nyfikenhet på sin historia. Ett land som de försöker bevara de traditioner de kommer ihåg ifrån, samtidigt som de berikar och förändrar vårt eget dynamiska samhälle med influenser från deras hemland.
Jag undrar vilka berättelser de kommer att förmedla om denna resa om några generationer, de människor som steg av bussen i Iggesund en kylig höstmorgon 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar