Ryktet om nyliberalismens död är betydligt överdrivet. Det är sant, men beskrivet av ytterligare en ledarskribent, som inte riktigt verkar vilja kännas vid den rätta relationen mellan privatiseringar och statens roll. Denna gång handlar det om hanteringen av Coronaviruset och Covid-19.
Det stämmer att privata läkemedelsföretag har drivit utvecklingen av vaccin, men vad händer sen? Fredrik Johansson antyder att vi inte enbart har nyliberalismen att tacka för detta, men han utvecklar det inte, så jag gör det åt honom: Hade inte några av världens stater haft ett finger med i spelet hade företagen varit tvungna att lägga ut allt vaccin på den öppna marknaden för att kunna bekosta sitt arbete. Efterfrågan är hög och priserna hade varit därefter. Resultatet hade blivit att endast människor med pengar hade kunnat köpa vaccin. Att många får tillgång till det har vi staten att tacka för.
Hade inte efterfrågan varit hög så hade de inte kunnat tillverka vaccinet alls. Det gäller faktiskt en del andra mediciner. Att det över huvud taget finns mediciner som främst behövs i fattiga delar av världen kan vi definitivt inte tacka nyliberalismen för.
Instinktivt hakade jag upp mig på ett ord i artikeln. Ett av de ord, som tillsammans med "försvinna" (inget försvinner, allt sprids, ändrar form eller reagerar) är förbjudet i mitt högstadie-NO-klassrum är "bättre". Det är F på mina elevers uppsatser om de bara skriver "bättre" och inte skriver vad de syftar på. Så jag frågar den gode, vuxne Fredrik Johansson: Vad syftar du på när du hävdar att 90-talets privatiseringar har gjort Sverige till ett "bättre" land?
Nyliberalismen är inte ond, men det är inte staten heller. De behöver varandra. Utan varandra dör de. Ett till perspektiv på den utslitna frasen: Tillsammans är vi starkare.
