Åter ett sportlov har nått sin ända. Det började med snöstorm och innesittande, förutom en livsfarlig hämtning av barn som blivit strandad p.g.a. inställda bussar. Snön brydde jag mig mindre om än vanligt, eftersom min senaste skidtur resulterade i en bruten handled som satt mitt skidåkande på paus.
Däremot har jag skaffat mig en ny fritidsaktivitet: Att promenera minst en timme om dagen och lyssna på ljudbok. Då spelar det mindre roll var jag går, eftersom läsning är trevligt och alltså lika gärna kan göras längs landsvägarna i hemområdet som hemma i soffan. Nu håller jag på med Ensam i Berlin av Hans Fallada. Uppläst av Reine Brynolfsson. Redan på twosday, den 22/2-22, var jag ute igen, efter stormen, i det vackra vintervädret.
Sen blev det krig. Vad ska man säga om det? Putins vansinnesdröm om ett Storryssland, som han tror har funnits, hade fått stanna på tryggt avstånd från verkligheten i hans pojkrum, om han bara hade varit så dum i huvudet som han borde ha varit. Han spelar inte ens dum, som hans anhängare i USA gör. Trump tror förmodligen inte alls på Putin egentligen, han är bara emot. Emot vad som helst. Biden skulle kunna säga att två plus två är fyra och Trump skulle vara emot, och hävda att det var en konspiration av etablissemanget, fast han vet att han har fel men gör det för att vinna röster.
Förutom Trump kan inte Putin få medhåll av någon. Ingen annan vinner på ett Storryssland. Han har inte ens någon populistisk ideologi, som kommunism, eller nazism, eller ens antisemitism, i åtanke att sprida, bara ett stort Ryssland. Undrar hur galen han kan bli, hur långt han kan gå innan han blir stoppad.
Den sport vi har ägnat sportlovet åt har mest varit e-sport, men det heter sportlov och inte idrottslov, så varför röra sig mer än man behöver? På torsdagen rörde vi oss dock en del: Till Mars, ned i gruvhistoriken och in i diverse dataspelsvärldar. Fysiskt dock bara till Stockholm och Tekniska muséet.
Angående Marsresor känns det mest som ett stort misstag, ett sätt att sopa de problem vi har ställt till med på jorden under mattan. Det är kanske möjligt att åka till Mars, kolonisera det och bosätta sig där, men just nu verkar det mer osannolikt än att lösa klimatkrisen. Märkligt är att det finns människor som tycker att det verkar för svårt att bosätta sig i Antarktis och Sahara, och därför föreslår Mars som utväg.
Vi tittade också på förbättrade kroppar, möjligheter till inplantat som ger större fördelar än min inopererade titanplatta i handleden. Det konstigaste är att folk redan har inopererade chip som de kan betala med ute på stan. Visst, man behöver inte oroa sig för att tappa bort betalkortet, så det skulle kanske passa mig, men jag skulle föredra ett armband av något slag i så fall.
Så var mina reflexioner färdiga denna sista dag på sportlovet. Ett sportlov utan möjlighet till skidåkning, och med rapporter om en galen diktator som oprovocerat startar anfallskrig mot ett grannland. I morgon är det arbetsdag igen. Och Vasaloppsvecka. Och bara sex veckor till påsklovet.
