Jag stötte på denna nio år gamla artikel om huruvida det är vetenskap eller galenskap att forska om trumpeten som genussymbol, och tänkte filosofera litet runt temat nu sent omsider.
Jag tycker faktiskt lite synd om folk som blundar för roliga genusfrågor. De missar så mycket uppfriskande överfilosoferande och retar upp sig så mycket i onödan. Jag tänkte inleda med den bästa bondbruden i hela serien om James Bond, nämligen Kara i "Iskallt uppdrag". Hon är den enda bondbruden som varken är tuffing eller våp, utan bara en vanlig tjej med ett eget liv, och den enda som kan någonting som James Bond inte har nytta av, nämligen att spela cello.
Jag tror inte att det är bara en tillfällighet att hon spelar just cello. Det hade inte varit riktigt samma romantiska klang runt henne om hon hade spelat trumpet. OK, det går kanske inte att åka trumpetfodral i pulkabacken mot Österrikiska gränsen, men säg barytonsax då, hur romantiskt är det?
Jag har egentligen inga problem med att sex av sju är killar på min sons saxofonavslutningar och att åtta av tio är tjejer på min dotters blockflöjtsavslutningar, men jag har ofta varit nyfiken på hur det har blivit så att vissa instrument spelas mest av killar och andra av tjejer. Bleckblås och saxofon spelas mest av killar, och träblås, förutom saxofon, spelas mest av tjejer. Harpa spelas nästan bara av tjejer, och alla dragspelare i mitt spelmanslag är killar.
När det gäller militärorkestrar så är bleckblås och slagverk ganska framträdande, även om det finns en hel del träblås också. Visst finns det kvinnliga militärer, men överlag uppfattas nog militären som ganska manlig, och kanske det är därför som bleckblås och slagverk oftast spelas av män. Jag har hört duktiga kvinnliga trumpetare, så det gäller naturligtvis inte alltid, men den överväldigande majoriteten trumpetare är män och på något underligt vis känns trumpet som ett manligt instrument. Det är väl inte så märkligt att vilja ta reda på varför det är så? Det är definitivt inte galenskap, utan bara ett sätt att få reda på mer om människors uppfattningar om saker och ting.
Mycket har hänt sedan matematikern Tanja Bergkvist gick i taket över vetenskapsrådets anslag till genusforskningen om trumpeter. Hennes önskan om anslag för forskning om genusperspektiv i flervariabelanalys kanske har besannats. Efter att ha undervisat i matematik, kemi och biologi på högstadiet i ett år så har jag, med hjälp av både manliga och kvinnliga kollegor, sett en del genusproblematik som är värt att titta mer på, och som det bedrivs seriös forskning om på erkända universitet.
Ingen tycker att det är galet att utreda om pojkar och flickor har olika förutsättningar att nå höga betyg i matematik, biologi, musik, eller vilket annat skolämne som helst, p.g.a. sättet det presenteras på. Presentationer i biologiämnet har reformerats ordentligt under de senaste 20 åren, men den könsmässiga obalansen var så uppenbar att den inte gick att blunda för. Kanske är det dags att öppna ögonen även för det som det går att blunda för?
Visar inlägg med etikett Människor och kvinniskor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Människor och kvinniskor. Visa alla inlägg
Stolt eller inte över att vara kvinna
Jag är kvinna. Det är inget jag har valt eller kämpat för att kunna bli. Det bara blev så när en spermie laddad med en x-kromosom hann före en dito med en y-kromosom till mammas ägg för 44 år sen. Vad är det att vara stolt över?
Jag är stolt över många saker som jag har gjort i mitt liv. Jag är stolt över att jag har gett mina barn den kärlek och omvårdnad de behöver för att växa upp till bra människor. Jag är stolt över att vara en hyfsat bra person själv. Jag är stolt över att ha skrivit en doktorsavhandling som jag skall försvara om tre veckor. Jag är stolt över att kunna spela fiol tillräckligt bra för att tillföra något till spelmanslaget. Jag är stolt över de jobb jag har haft som har bidragit till att samhället fungerar. Jag är stolt över att ha fått jordgubbar och potatis att växa i trädgårdslandet. Det är prestationer som är värda att vara stolt över!
Men att vara kvinna, det är inget jag har presterat. Så varför ska jag vara stolt?
Min känsla av att kvinnlig stolthet handlar om särartstänkande kan jag inte skaka av mig. Jag kan bara tolka det som att kvinnor ska vara stolta över att sköta hushållet och serva make och barn och inte gapa efter mer, eller att ha ett för samhället nödvändigt, men lågavlönat jobb, helst på nätterna när barnen sover så att de kan ta hand om dem på dagarna. För det är viktigt, eller hur?
Kvinnor ska enligt särartssynen uppvärdera de kvinnliga sysslorna som att sticka och sy. Det är klart att man kan vara stolt över att ha stickat något, det är jag. Det är inget fel med att sticka, det kan gärna uppvärderas.
Saken är bara den, att det är inte kvinnligt. Inte objektivt sett. Att vara stolt över en stickning och uppvärdera stickning är inte detsamma, och ska inte likställas med att vara stolt över och uppvärdera kvinnlighet. Det är begränsande för båda könen.
Jag är stolt över många saker som jag har gjort i mitt liv. Jag är stolt över att jag har gett mina barn den kärlek och omvårdnad de behöver för att växa upp till bra människor. Jag är stolt över att vara en hyfsat bra person själv. Jag är stolt över att ha skrivit en doktorsavhandling som jag skall försvara om tre veckor. Jag är stolt över att kunna spela fiol tillräckligt bra för att tillföra något till spelmanslaget. Jag är stolt över de jobb jag har haft som har bidragit till att samhället fungerar. Jag är stolt över att ha fått jordgubbar och potatis att växa i trädgårdslandet. Det är prestationer som är värda att vara stolt över!
Men att vara kvinna, det är inget jag har presterat. Så varför ska jag vara stolt?
Min känsla av att kvinnlig stolthet handlar om särartstänkande kan jag inte skaka av mig. Jag kan bara tolka det som att kvinnor ska vara stolta över att sköta hushållet och serva make och barn och inte gapa efter mer, eller att ha ett för samhället nödvändigt, men lågavlönat jobb, helst på nätterna när barnen sover så att de kan ta hand om dem på dagarna. För det är viktigt, eller hur?
Kvinnor ska enligt särartssynen uppvärdera de kvinnliga sysslorna som att sticka och sy. Det är klart att man kan vara stolt över att ha stickat något, det är jag. Det är inget fel med att sticka, det kan gärna uppvärderas.
Saken är bara den, att det är inte kvinnligt. Inte objektivt sett. Att vara stolt över en stickning och uppvärdera stickning är inte detsamma, och ska inte likställas med att vara stolt över och uppvärdera kvinnlighet. Det är begränsande för båda könen.
Jämställdhet och könssegregerade sällskap
Återigen är jag inblandad i en debatt om jämställdhet och kvinnligt och manligt. Denna gång var upprinnelsen en diskussion om frimurarorden, en i mina ögon rätt harmlös organisation utom när det gäller en enda sak, som egentligen är rent åt skogen förskräckligt fruktansvärd. Dock är det inte deras fel, utan ett allmänt samhällsfenomen, som är svårt att ta till sig om man dissekerar det, och ofta misstänker jag faktiskt att det är därför folk låter bli att fundera på det.
Tänk er för en liten stund att det fanns en förening som stängde ute svarta människor av tradition. de förklarade sig med att alla raser visst är lika mycket värda, att det finns separata föreningar för svarta som de kan gå med i om de vill, och att det är bra om svarta och vita kan umgås åtskiljda ibland, för vi har ju så olika bakgrund och erfarenheter. Och alla föreningar måste ju få lov att finnas i ett demokratiskt samhälle!
Jag hittar inte ens på. I Odd Fellow var svarta utestängda in på 1950-talet. I Sydafrika rådde apartheid till 1994, minns ni det? Det är 19 år sen. Går det att vara mot rasism om man är för rassegregerade föreningar? Går det att vara för jämställdhet om man är för könssegregerade föreningar?
Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter skall alla människor behandlas lika, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, funktionshinder o.s.v. Följaktligen är det sedan 19 år tillbaka helt otänkbart för vilken förening som helst i den demokratiska delen av världen att stänga ute folk p.g.a. hudfärg, sexuell läggning och funktionshinder. Men det är helt självklart att det skall gå att stänga ute folk p.g.a. kön.
Tänk er t.ex. att endast män fick spela fotboll och endast kvinnor fick spela handboll. De fick inte veta varandras regler eller gå på varandras matcher. Om någon kvinna ville spela fotboll, eller man ville spela handboll, så blev de kallade bittra och missunsamma, och ombedda att hålla sig till sin sport om det nu var så intressant för dem. Precis så fungerar de könssegregerade sällskapen.
I frimurarordens begynnelse så fanns det faktiskt även kvinnor, så diskussionen är inte precis ny. Att man då valde att utestänga dem vet jag inte vad det berodde på, men synen på kvinnor var litet annorlunda då jämfört med nu. Att man idag väljer att bevara en tradition som härstammar från 1700-talet, då kvinnor i princip ansågs vara förfelade män, och hänvisa till samma tradition, är skrämmande.
Rotary tog in kvinnor till slut. Det blev ganska snart en självklarhet att de får vara med. Odd fellow har gjort tvärtom, reglerat segregationen fram till sista graderna, då det plötsligt är tillåtet att gå på varandras möten. Frimurarna har inte gjort något alls. Vad finns det som hindrar dem, som inte hindrade Rotary? Och om det skulle förändras, hur lång tid skulle det egentligen dröja innan folk tycker det är lika skrattretande med könssegregerade frimurarloger, som de nu tycker om könssegregerade Rotaryföreningar? Min gissning är ungefär 19. Dagar.
Tänk er för en liten stund att det fanns en förening som stängde ute svarta människor av tradition. de förklarade sig med att alla raser visst är lika mycket värda, att det finns separata föreningar för svarta som de kan gå med i om de vill, och att det är bra om svarta och vita kan umgås åtskiljda ibland, för vi har ju så olika bakgrund och erfarenheter. Och alla föreningar måste ju få lov att finnas i ett demokratiskt samhälle!
Jag hittar inte ens på. I Odd Fellow var svarta utestängda in på 1950-talet. I Sydafrika rådde apartheid till 1994, minns ni det? Det är 19 år sen. Går det att vara mot rasism om man är för rassegregerade föreningar? Går det att vara för jämställdhet om man är för könssegregerade föreningar?
Enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter skall alla människor behandlas lika, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning, funktionshinder o.s.v. Följaktligen är det sedan 19 år tillbaka helt otänkbart för vilken förening som helst i den demokratiska delen av världen att stänga ute folk p.g.a. hudfärg, sexuell läggning och funktionshinder. Men det är helt självklart att det skall gå att stänga ute folk p.g.a. kön.
Tänk er t.ex. att endast män fick spela fotboll och endast kvinnor fick spela handboll. De fick inte veta varandras regler eller gå på varandras matcher. Om någon kvinna ville spela fotboll, eller man ville spela handboll, så blev de kallade bittra och missunsamma, och ombedda att hålla sig till sin sport om det nu var så intressant för dem. Precis så fungerar de könssegregerade sällskapen.
I frimurarordens begynnelse så fanns det faktiskt även kvinnor, så diskussionen är inte precis ny. Att man då valde att utestänga dem vet jag inte vad det berodde på, men synen på kvinnor var litet annorlunda då jämfört med nu. Att man idag väljer att bevara en tradition som härstammar från 1700-talet, då kvinnor i princip ansågs vara förfelade män, och hänvisa till samma tradition, är skrämmande.
Rotary tog in kvinnor till slut. Det blev ganska snart en självklarhet att de får vara med. Odd fellow har gjort tvärtom, reglerat segregationen fram till sista graderna, då det plötsligt är tillåtet att gå på varandras möten. Frimurarna har inte gjort något alls. Vad finns det som hindrar dem, som inte hindrade Rotary? Och om det skulle förändras, hur lång tid skulle det egentligen dröja innan folk tycker det är lika skrattretande med könssegregerade frimurarloger, som de nu tycker om könssegregerade Rotaryföreningar? Min gissning är ungefär 19. Dagar.
Hen ammar leksaksbilen - om könens olikhet och likhet
Anna Laestadius Larsson skrev för ett par månader sen i SvD om en flicka som i brist på en docka vårdade och ammade en leksaksbil. Hon uppfattade det som en snyfthistoria och undrade om det var en ny vandringssägen som var på väg att börja spridas. Men jag kan inte uppfatta något vare sig tragiskt eller konstigt med det. Ammat leksaksbilar har väl både mina döttrar och sonen gjort, trots att de har haft god tillgång till en massa tämligen vanskötta dockor. Barn har inte alltid samma konservativa uppfattning om vad leksaker skall användas till som vi vuxna har, och ammade leksaksbilar behöver inte nödvändigtvis tolkas som ett uttryck för vare sig manligt bilintresse eller kvinnligt omhändertagande.
De små i-landsproblem vi har med undermålig jämställdhet är ju förstås inget emot de stora kvinnoförtryckarproblemen i världen. Jag tänker inte säga att det är exakt samma fenomen, för det är komplext och även uppblandat med rasism och andra hierarkiska komponenter, men jag tänker ändå ta avstamp här hos oss för det blir mer greppbart med ett språk som stannar vid symboler och inte blandar in det mest groteska.
Som tårtan? Den är onekligen grotesk. Gästernas mottagande är ännu groteskare, de skrattar och fotograferar. Men skratt kan också vara en försvarsmekanism och reaktion på rädsla. Och könsstympning är groteskt. Egentligen är tårtan genial. Min egen privata känsla är att jag tog illa upp i början, men kom senare på att det nog berodde på att ämnet är för groteskt för att tänka på, min egen lilla försvarsmekanism för att slippa se folk festa på ett uppskuret kvinnosköte.
Påståendet att kvinnor och män är olika känns oftast så hopplöst felriktat. Medicinarna har alldeles nyligen börjat uppmärksamma hur kvinnor och män kan få olika symptom på sjukdomar och olika reaktioner på läkemedel. Nu nickar säkert en och annan särartsförespråkare, men tänk på att den här sortens särartstänkande trots det fortfarande innebär att kvinnor ofta är underrepresenterade i kliniska studier. De som hävdar att kvinnor skall stå vid spisen och föda barn men är lika mycket värda som män betraktar förvånande ofta ändå mannen som norm, och saker som är utformade för kvinnor som "speciellt utformade för kvinnor". Som att de precis har kommit till det tidigaste stadiet av 1800-talsfeminismen, i övergången från att se kvinnor som förfelade män till att uppfatta kvinnor och män som skilda väsen.
Det finns både utseendemässiga och medicinska skillnader mellan olika folkgrupper också, men ingen seriös människa skulle idag komma på tanken att driva det längre än så. När det gäller könen verkar vissa däremot vilja dra det hur långt som helst. Snacket om att feminister inte tror på medicinska och fysiologiska skillnader är självklart bara ett korkat debattfel. Och det kan mycket väl finnas psykologiska skillnader också. Men vilka, och hur påverkar de oss? Det verkar inte självklart för alla att ens egen subjektiva uppfattning inte ger svar på de frågorna.
För det första är det enda sättet att lära oss mer om psykologiska könsskillnader att lyssna på vad folk säger. Jag hör ofta bland mina kvinnliga vänner och bekanta hur de vantrivs med att tvingas ta huvudansvaret för det trista hemarbetet. Ändå finns det män i min bekantskapskrets som tror sig veta att dessa kvinnor på något paradoxalt vis vantrivs för att de i själva verket älskar hushållsarbete till den grad att de gärna vill viga sina liv åt ett intensivt, och därmed stressigt, arbete i hemmet. När det gäller frågor om ekonomi och inflytande i samhället, som varför kvinnor är överrepresenterade i låglönejobb och lägre befattningar, är det ännu vanligare att låta tro gå före lyssnande.
För det andra bör vi ta mer hänsyn till hur könsskillnader påverkar våra möjligheter till fria livsval. Uppenbarligen räcker många kvinnors muskelmassa, trots att den onekligen generellt är mindre än mäns, till tunga jobb inom vård, omsorg och förskola, medan många män har tillräcklig simultanförmåga, även om den nu verkligen är generellt mindre än kvinnors, för att kunna bli piloter och officerer. Likaså verkar det troligt att kvinnors ledaregenskaper och risktagarförmåga är tillräcklig för att leda stora företag, och mäns omsorgsförmåga är tillräckligt stor för att ta ansvar för barn och hem.
Visst är alla arbeten lika mycket värda och lika viktiga, men det innebär inte att männen kan utgå ifrån att de flesta kvinnor älskar det de själva inte är intresserade av.
Nu kommer jag till de extrema följderna av påståendet att kvinnor och män är olika och har olika uppgifter, men alla har samma värde. Det finns fortfarande många länder i Afrika och Mellanöstern, som bedriver en grotesk "separate but equal"-politik mellan könen. Hur skall vi privilegierade kunna tala om för en somalisk kvinna som står inför en könsstympning att hennes rätt att vilja slippa är lika mycket värd som männens rätt att vilja slippa få snoppen avskuren, om även vi fortsätter att nära föreställningen om kvinnors och mäns artskillnad? Som det är nu så reagerar vi ju knappt. Inga bojkotter eller andra sanktioner finns mot de (ofta oljerika) länder där kvinnoförtryck står i grundlagen. Är kvinnor så lite värda att västerlandets välfärd går före?
Jag tillhör visserligen dem som oftast får obehagliga rysningar av motivationsföreläsningar som handlar om att allt är möjligt bara vi vill tillräckligt. Men när det gäller enkla vardagliga saker som att låta kvinnors vilja väga lika mycket som mäns, så tror jag att det går, om vi vill, och om vi vågar se det groteska. Bara vi vill lämna föreställningen om kvinnors och mäns olika funktioner i samhället, som egentligen bara är ett uttryck för åsikten att underordning är lika mycket värd som överordning.
De små i-landsproblem vi har med undermålig jämställdhet är ju förstås inget emot de stora kvinnoförtryckarproblemen i världen. Jag tänker inte säga att det är exakt samma fenomen, för det är komplext och även uppblandat med rasism och andra hierarkiska komponenter, men jag tänker ändå ta avstamp här hos oss för det blir mer greppbart med ett språk som stannar vid symboler och inte blandar in det mest groteska.
Som tårtan? Den är onekligen grotesk. Gästernas mottagande är ännu groteskare, de skrattar och fotograferar. Men skratt kan också vara en försvarsmekanism och reaktion på rädsla. Och könsstympning är groteskt. Egentligen är tårtan genial. Min egen privata känsla är att jag tog illa upp i början, men kom senare på att det nog berodde på att ämnet är för groteskt för att tänka på, min egen lilla försvarsmekanism för att slippa se folk festa på ett uppskuret kvinnosköte.
Påståendet att kvinnor och män är olika känns oftast så hopplöst felriktat. Medicinarna har alldeles nyligen börjat uppmärksamma hur kvinnor och män kan få olika symptom på sjukdomar och olika reaktioner på läkemedel. Nu nickar säkert en och annan särartsförespråkare, men tänk på att den här sortens särartstänkande trots det fortfarande innebär att kvinnor ofta är underrepresenterade i kliniska studier. De som hävdar att kvinnor skall stå vid spisen och föda barn men är lika mycket värda som män betraktar förvånande ofta ändå mannen som norm, och saker som är utformade för kvinnor som "speciellt utformade för kvinnor". Som att de precis har kommit till det tidigaste stadiet av 1800-talsfeminismen, i övergången från att se kvinnor som förfelade män till att uppfatta kvinnor och män som skilda väsen.
Det finns både utseendemässiga och medicinska skillnader mellan olika folkgrupper också, men ingen seriös människa skulle idag komma på tanken att driva det längre än så. När det gäller könen verkar vissa däremot vilja dra det hur långt som helst. Snacket om att feminister inte tror på medicinska och fysiologiska skillnader är självklart bara ett korkat debattfel. Och det kan mycket väl finnas psykologiska skillnader också. Men vilka, och hur påverkar de oss? Det verkar inte självklart för alla att ens egen subjektiva uppfattning inte ger svar på de frågorna.
För det första är det enda sättet att lära oss mer om psykologiska könsskillnader att lyssna på vad folk säger. Jag hör ofta bland mina kvinnliga vänner och bekanta hur de vantrivs med att tvingas ta huvudansvaret för det trista hemarbetet. Ändå finns det män i min bekantskapskrets som tror sig veta att dessa kvinnor på något paradoxalt vis vantrivs för att de i själva verket älskar hushållsarbete till den grad att de gärna vill viga sina liv åt ett intensivt, och därmed stressigt, arbete i hemmet. När det gäller frågor om ekonomi och inflytande i samhället, som varför kvinnor är överrepresenterade i låglönejobb och lägre befattningar, är det ännu vanligare att låta tro gå före lyssnande.
För det andra bör vi ta mer hänsyn till hur könsskillnader påverkar våra möjligheter till fria livsval. Uppenbarligen räcker många kvinnors muskelmassa, trots att den onekligen generellt är mindre än mäns, till tunga jobb inom vård, omsorg och förskola, medan många män har tillräcklig simultanförmåga, även om den nu verkligen är generellt mindre än kvinnors, för att kunna bli piloter och officerer. Likaså verkar det troligt att kvinnors ledaregenskaper och risktagarförmåga är tillräcklig för att leda stora företag, och mäns omsorgsförmåga är tillräckligt stor för att ta ansvar för barn och hem.
Visst är alla arbeten lika mycket värda och lika viktiga, men det innebär inte att männen kan utgå ifrån att de flesta kvinnor älskar det de själva inte är intresserade av.
Nu kommer jag till de extrema följderna av påståendet att kvinnor och män är olika och har olika uppgifter, men alla har samma värde. Det finns fortfarande många länder i Afrika och Mellanöstern, som bedriver en grotesk "separate but equal"-politik mellan könen. Hur skall vi privilegierade kunna tala om för en somalisk kvinna som står inför en könsstympning att hennes rätt att vilja slippa är lika mycket värd som männens rätt att vilja slippa få snoppen avskuren, om även vi fortsätter att nära föreställningen om kvinnors och mäns artskillnad? Som det är nu så reagerar vi ju knappt. Inga bojkotter eller andra sanktioner finns mot de (ofta oljerika) länder där kvinnoförtryck står i grundlagen. Är kvinnor så lite värda att västerlandets välfärd går före?
Jag tillhör visserligen dem som oftast får obehagliga rysningar av motivationsföreläsningar som handlar om att allt är möjligt bara vi vill tillräckligt. Men när det gäller enkla vardagliga saker som att låta kvinnors vilja väga lika mycket som mäns, så tror jag att det går, om vi vill, och om vi vågar se det groteska. Bara vi vill lämna föreställningen om kvinnors och mäns olika funktioner i samhället, som egentligen bara är ett uttryck för åsikten att underordning är lika mycket värd som överordning.
Var det mitt fel att dottern grät för armbandet?
I går bloggade jag om könsroller, och jag fick en kommentar som jag inte har kunnat släppa i tankarna. Kommentaren handlar om hur frustrerad jag kommer att bli när mina barn kommer hem och gråter över hur alla som vet vad könsroller är missförstår dem p.g.a. att jag inte har lärt dem det.
Jag svarade att det inte har hänt. Men efteråt kom jag på en sak som gör att jag måste ändra mig på den punkten. Kommentatorn har f-n rätt! Både jag och min dotter har gråtit över missförstånd som har uppstått p.g.a. att vi inte har förstått vår plats i samhället.
När jag var barn tog min pappa ofta med mig ut i skogen och levde friluftsliv. Vi täljde sälgpipor och metade abborre. Han gav mig hellre en fotboll än en docka i julklapp eftersom det är mycket roligare och jag uppskattade det mer. Jo, visst hade vi dockvagnar också, som vi körde rally med på gården.
Den dag jag insåg att han hade lärt mig fel var inte rolig. Jag skulle ju aldrig följa med grabbarna ut i skogen, utan sitta hemma med middagen serverad tills de kom tillbaka. Jag skulle aldrig få något nytt tält i julklapp, utan mina nyblivna släktingar efter jag hade stadgat mig i äktenskapet ville hellre pryda mig med smycken och väldoftande parfymer. Hade jag som barn skolats in i vad som förväntades av mig som kvinna, hade besvikelsen blivit mindre då? Då hade jag ju aldrig fått smak för saker som inte var till för mig p.g.a. mitt kön.
Min dotter var med om samma sak när hon var sex år och slutade förskolan. Personalen hade köpt presenter åt barnen. Pojkarna fick cyklop och snorkel, medan flickorna fick armband. Min dotter var jätteledsen, för hon ville också ha cyklop och snorkel, hon ville inte alls ha armbandet. Var det mitt fel att hon blev ledsen? Hade jag bara talat om för henne att hennes könsroll är att göra sig fin och behaga männen, medan leka och ha kul i vattnet är pojkarnas privilegium, hade hon sluppit besvikelsen då?
Visst förbannar jag samhället, för jag tycker faktiskt att det är de könsroller som begränsar oss så groteskt som är fel. Visst är det lättare att strukturera upp världen genom att placera folk i fack, och därefter fördomsfullt bestämma vad de helst vill ha. Men med tanke på ovanstående exempel, särskilt den hjärtskärande berättelsen om min dotters förskoleerfarenhet, så vill jag ställa frågan om hur mycket vi skulle ha att förlora på att behandla barn lika, att undvika att förstärka de könsrollsmässiga förväntningarna på dem.
Skulle de flickor som hellre ville ha armband ha förlorat mer på att få cyklop och snorkel än min dotter gjorde i den här situationen? Jag tror inte det, eftersom de inte skulle ha upplevt samma orättvisa, om alla hade fått samma sak.
P.S. Jag gillar att sticka och sy och laga mat också! Jag gillar inte begränsningar åt något håll!
Debatten om könsroller fortsätter i DN.
Jag svarade att det inte har hänt. Men efteråt kom jag på en sak som gör att jag måste ändra mig på den punkten. Kommentatorn har f-n rätt! Både jag och min dotter har gråtit över missförstånd som har uppstått p.g.a. att vi inte har förstått vår plats i samhället.
När jag var barn tog min pappa ofta med mig ut i skogen och levde friluftsliv. Vi täljde sälgpipor och metade abborre. Han gav mig hellre en fotboll än en docka i julklapp eftersom det är mycket roligare och jag uppskattade det mer. Jo, visst hade vi dockvagnar också, som vi körde rally med på gården.
Den dag jag insåg att han hade lärt mig fel var inte rolig. Jag skulle ju aldrig följa med grabbarna ut i skogen, utan sitta hemma med middagen serverad tills de kom tillbaka. Jag skulle aldrig få något nytt tält i julklapp, utan mina nyblivna släktingar efter jag hade stadgat mig i äktenskapet ville hellre pryda mig med smycken och väldoftande parfymer. Hade jag som barn skolats in i vad som förväntades av mig som kvinna, hade besvikelsen blivit mindre då? Då hade jag ju aldrig fått smak för saker som inte var till för mig p.g.a. mitt kön.
Min dotter var med om samma sak när hon var sex år och slutade förskolan. Personalen hade köpt presenter åt barnen. Pojkarna fick cyklop och snorkel, medan flickorna fick armband. Min dotter var jätteledsen, för hon ville också ha cyklop och snorkel, hon ville inte alls ha armbandet. Var det mitt fel att hon blev ledsen? Hade jag bara talat om för henne att hennes könsroll är att göra sig fin och behaga männen, medan leka och ha kul i vattnet är pojkarnas privilegium, hade hon sluppit besvikelsen då?
Visst förbannar jag samhället, för jag tycker faktiskt att det är de könsroller som begränsar oss så groteskt som är fel. Visst är det lättare att strukturera upp världen genom att placera folk i fack, och därefter fördomsfullt bestämma vad de helst vill ha. Men med tanke på ovanstående exempel, särskilt den hjärtskärande berättelsen om min dotters förskoleerfarenhet, så vill jag ställa frågan om hur mycket vi skulle ha att förlora på att behandla barn lika, att undvika att förstärka de könsrollsmässiga förväntningarna på dem.
Skulle de flickor som hellre ville ha armband ha förlorat mer på att få cyklop och snorkel än min dotter gjorde i den här situationen? Jag tror inte det, eftersom de inte skulle ha upplevt samma orättvisa, om alla hade fått samma sak.
P.S. Jag gillar att sticka och sy och laga mat också! Jag gillar inte begränsningar åt något håll!
Debatten om könsroller fortsätter i DN.
Elise Claesson projicerar sin förvirring på barnen
Ja, visst är det en ideologi att barnen bör vara jämställda. Det är lika mycket ideologi som att de inte bör vara det. Skillnaden mellan kön och könsroller är tydligen också svår att förstå för vissa debattörer. Könsroller är inlärda, per definition. De skillnader som är medfödda, vare sig det handlar om fysiska eller beteendemässiga, kallas inte könsroller.
Barn gör som vuxna gör, och de är mycket mer anpassningsbara än vuxna. Är de med en konservativ vuxen blir de konservativa själva. Mina egna barn tillhör de minst konservativa som finns när det gäller könsroller, eftersom jag råkade glömma bort att lära dem hur de förväntas bete sig beroende på sitt kön. En vuxen människa som är upplärd med "han" och "hon" blir naturligtvis förvirrad av ordet "hen". Men inte ett barn som får det med sig från början. Skulle alla människor i Finland gå omkring och vara könsförvirrade, menar debattören?
Visst får man tycka att barn skall nöja sig med en möjlighet istället för att få tillgång till hundra. Det är fritt fram att vilja styra pojkar och flickor in i stela och begränsande könsmallar. Men varje försök att motivera det med forskning är dödfött.
Barn gör som vuxna gör, och de är mycket mer anpassningsbara än vuxna. Är de med en konservativ vuxen blir de konservativa själva. Mina egna barn tillhör de minst konservativa som finns när det gäller könsroller, eftersom jag råkade glömma bort att lära dem hur de förväntas bete sig beroende på sitt kön. En vuxen människa som är upplärd med "han" och "hon" blir naturligtvis förvirrad av ordet "hen". Men inte ett barn som får det med sig från början. Skulle alla människor i Finland gå omkring och vara könsförvirrade, menar debattören?
Visst får man tycka att barn skall nöja sig med en möjlighet istället för att få tillgång till hundra. Det är fritt fram att vilja styra pojkar och flickor in i stela och begränsande könsmallar. Men varje försök att motivera det med forskning är dödfött.
Kirurgen och sonen
En far och hans son var ute och åkte bil. De råkade ut för en bilolycka. Fadern dog omedelbart, men sonen transporterades till sjukhuset. När han rullades in i operationssalen sade kirurgen: "Jag kan inte operera denna patient, för det är min son"Anledningen till att den här gåtan är så infernaliskt svår, att intelligenta, välutbildade, normalt kreativa människor helt misslyckas med att lista ut svaret, är att det knappt finns kvinnliga kirurger i vår föreställningsvärld.
Vilken relation hade kirurgen till pojken?
Svaret "det var ett gaypar som hade adopterat barnet" är naturligtvis möjligt, och det är ju trevligt att gayföräldrar i något sammanhang ses som mer normalt än två föräldrar av olika kön. Men att det svaret ofta kommer först visar nog tyvärr mer hur otänkbart det är med kvinnliga kirurger än hur accepterat det är med gayföräldrar.
Likadant är det med styrelsemedlemmar i börsnoterade företag, och många andra yrken, både kvinnodominerade och mansdominerade. Kvotering må kännas orättvist för den vanligtvis privilegierade majoritet som tillfälligt mister sina privilegier. Men det har en stor vinst förutom att ge en bredare erfarenhetsblandning i gruppen. Nämligen att förändra föreställningen om hur en styrelsemedlem ser ut.
Det finns en politisk vilja att alla skall ges samma förutsättningar att välja det yrke de vill. De förutsättningarna är inte de bästa för en flicka som vill bli kirurg, när så många människor inte kan tänka sig en kirurg som är mamma till någon, trots att det är ganska vanligt att barn har två föräldrar av olika kön. Det finns dock en gammal föreställning om kvinnors "vårdande instinkter", som kan ha gjort kvinnor tänkbara som just läkare, så att mansdominansen håller på att brytas. Jag tror att turen snart kommer till kirurgin också, när bilden av hur en läkare ser ut förändras.
I företagsstyrelserna är det värre, eftersom de tillsätts av någon, och personen som tillsätter har förmodligen en bild av hur en styrelsemedlem ser ut, precis som vi har en bild av hur en kirurg ser ut. Det bilden kommer troligen att påverka vem som tillsätts. Där kan kvotering vara ett sätt att bryta mansdominansen. Så fort kvinnor blir tänkbara som styrelsemedlemmar, så kommer kompetens, och inte tillsättarens bild av en man, att vara det avgörande fullt ut.
I övrigt ser jag med glädje att både samernas och asiaternas utsatthet för rasism börjar uppmärksammas i media.
Som kvinna sitter jag snällt och väntar på min tur att få slippa hån, nidbilder och förväntningar och krav som är förnedrande att leva upp till. Som att vi skall le och vara glada och inte tänka på oss själva. Sådant är fortfarande ok att säga i media. Det sliter själen ur mig, men vem bryr sig om vad en kvinna blir förnedrad av?
Som mamma har man i alla fall möjlighet att göra som man vill om man döljer det bakom snurriga teorier om vad som är bäst för barnen. Om jag vill utöva mina intressen, så kan jag alltid hänvisa till att det är bäst för barnen att ha en glad mamma som får egentid. Baksidan är att det blir så mycket bråk om vad som egentligen är bäst för barnen. För mammor vill ju så olika saker, samtidigt som vi helst inte får vilja något alls.
Att slå en människa
Det finns många saker som förbryllar mig. En sak är att sedan länge, betydligt längre än 1979, har misshandel varit förbjudet, även så ringa misshandel som en örfil. Men ändå blev det förbjudet först 1979.
En annan är att det existerar så många förespråkare för barnaga att det över huvud taget kan debatteras i TV. (22 minuter in i programmet.)
Det är en stundom rörig och skrikig debatt. Fast jag förstår det. Misshandel är upprörande. Och förvånande är det att det finns folk som helt godtyckligt kallar en sorts misshandel för "lätt aga" och tror att det går att definiera skilt från misshandel. Men medan gränsen för vad som är misshandel och vad som inte är det är är enkel och lättdefinierad, så är alla gränser inom det breda misshandelsspektrumet, från en dask i baken till att slå någon sönder och samman, flytande. Det är att krångla till det rejält för sig juridiskt att tillåta "lätt aga".
Inte heller går det att definiera "nödsituation" på ett sätt så att begreppet kan legitimera misshandel. I en verklig nödsituation, som om barnen håller på att springa ut i gatan, så hjälper det inte att ge dem en dask i baken, utan då handlar det om att rädda dem, genom att stoppa, ta tag och hålla. En sån handling skulle vara hur enkel som helst att skilja från misshandel när det gäller vuxna, så det borde inte vara någon svårighet när det gäller barn heller.
Att folk debatterar för aga genom att säga "man måste få ta i barnet" visar därför hur desperata de är. Här råder det både brist på förmåga att hitta konstruktiva lösningar i vardagen och brist på bra argument som kan dölja den bristen. De behöver hjälp, inte tillåtelse att slåss.
Tänk att jag ens behöver sitta och skriva ett sådant här inlägg mot aga! Det borde vara en självklarhet att man inte slår den man älskar. Det handlar inte om en "kulturkrock", utan om att enskilda individer, som det finns fler eller färre av på olika ställen på jorden, inte inser det förkastliga i att ha undantagsregler för barns mänskliga rättigheter att slippa kroppslig bestraffning. Allt fler länder inför förbud (och jämställer därmed barn med människor). Italien är nästa land på tur.
En annan är att det existerar så många förespråkare för barnaga att det över huvud taget kan debatteras i TV. (22 minuter in i programmet.)
Det är en stundom rörig och skrikig debatt. Fast jag förstår det. Misshandel är upprörande. Och förvånande är det att det finns folk som helt godtyckligt kallar en sorts misshandel för "lätt aga" och tror att det går att definiera skilt från misshandel. Men medan gränsen för vad som är misshandel och vad som inte är det är är enkel och lättdefinierad, så är alla gränser inom det breda misshandelsspektrumet, från en dask i baken till att slå någon sönder och samman, flytande. Det är att krångla till det rejält för sig juridiskt att tillåta "lätt aga".
Inte heller går det att definiera "nödsituation" på ett sätt så att begreppet kan legitimera misshandel. I en verklig nödsituation, som om barnen håller på att springa ut i gatan, så hjälper det inte att ge dem en dask i baken, utan då handlar det om att rädda dem, genom att stoppa, ta tag och hålla. En sån handling skulle vara hur enkel som helst att skilja från misshandel när det gäller vuxna, så det borde inte vara någon svårighet när det gäller barn heller.
Att folk debatterar för aga genom att säga "man måste få ta i barnet" visar därför hur desperata de är. Här råder det både brist på förmåga att hitta konstruktiva lösningar i vardagen och brist på bra argument som kan dölja den bristen. De behöver hjälp, inte tillåtelse att slåss.
Tänk att jag ens behöver sitta och skriva ett sådant här inlägg mot aga! Det borde vara en självklarhet att man inte slår den man älskar. Det handlar inte om en "kulturkrock", utan om att enskilda individer, som det finns fler eller färre av på olika ställen på jorden, inte inser det förkastliga i att ha undantagsregler för barns mänskliga rättigheter att slippa kroppslig bestraffning. Allt fler länder inför förbud (och jämställer därmed barn med människor). Italien är nästa land på tur.
Åldersrasismen är på tapeten igen
Det är dags att återuppväcka mitt gamla blogginlägg, som jag skrev angående barnförbud på restauranger och bröllop. Nu är det flyget det gäller. Tåg har tidigare avhandlats i debatten. Numera får barn inte rabatterat pris i första klass. Det är naturligtvis ett styrmedel för barnfamiljer att välja andra klass, men de får ändå åka med på samma villkor som vuxna. Att det är billigare i andra klass är en bonus. Men att utestänga vissa folkgrupper med förbud, på samma sätt som vi utestänger andra djur från mänskliga gemenskaper, är inte acceptabelt. Vill man starta ett flygbolag och har den inställningen till olika folkgruppers rätt att ta del av den helt ofarliga service man erbjuder, så skall man låta bli. Hur man prissätter, om man vill ge barnrabatt eller ej, är däremot upp till ägaren.
Den som inte fattar hur viktiga barn är kan ju se filmen "Children of men". Det är intressant att se hur olika lätt recensenterna har för att ta till sig budskapet. Vissa fattar inte ens styrkan i storyn, medan andra tycker att budskapet är övertydligt. Jag antar att det har att göra med vilken inställning till barnens plats i samhället man har.
Den som inte fattar hur viktiga barn är kan ju se filmen "Children of men". Det är intressant att se hur olika lätt recensenterna har för att ta till sig budskapet. Vissa fattar inte ens styrkan i storyn, medan andra tycker att budskapet är övertydligt. Jag antar att det har att göra med vilken inställning till barnens plats i samhället man har.
Vem äger solen och luften?
Först när man tänker på det verkar det konstigt. Jorden vi går på, vattnet i sjöarna och träden i skogen, vem är människan att säga: Det här är mitt! Någon har en gång i historien gjort så. Fler har tagit efter. Sedan har de bestämt att deras barn ärver alltihopa och blir nya ägare när de dör. Och med tiden har det blivit en sådan självklarhet för alla, att ingen, trots det Gustaf Almkvist i SvD påstår, ifrågasätter att någon äger skogen de äter picknick i, ängen de plockar blommor på och klipporna de dyker i havet från.
Men sen när man fortsätter tänka är inte alls konstigt. Djur pinkar in revir som de försvarar med våld. Människor är djur. Ergo. Fast vi använder inte pink utan stängsel och skyltar som markörer. Och lägger ut våldet på entrepenad. Sett ur det perspektivet är det naturligtvis en myt att naturen är till för alla.
Däremot är allemansrätten långt ifrån en myt. Tysta överenskommelser mellan markägare och husbehovsbärplockare finns över hela jorden, men själva grejen med allemansrätten är ju att markägarna inte har något att säga till om. Argumentet att det skall vara förbjudet att utnyttja andras mark kommersiellt skulle jag visserligen kunna köpa. Men det verkar inte som att den begränsningen gäller för vissa debattörer, utan det skall kunna spilla över på husbehovsnyttjarna.
Människan har till skillnad från de flesta djur en tendens till att lägga på sig så stora revir att de inte kan klara av att sköta dem utan att köpa arbetskraft av andra människor. Det i kombination med överbefolkningen gör dessutom att det inte finns ens en enda liten otillgänglig stenhög i skogen kvar åt mig att hägna in och kalla min. Allt ägs av andra och måste köpas för pengar.
För att lösa detta problem har vi kompromissat fram allemansrätten som en lösning. Eftersom alla inte hann roffa åt sig ett eget revir medan tid var, så gavs alla rätten att utnyttja delar av andras. Så långt allt gott. Men nu börjar det tydligen, enligt vissa, bli för många som tar kompromissen som en självklarhet.
Att någon äger all mark är faktiskt så inrotat i våra medvetanden att vi inte ständigt behöver gå runt och påminna oss om det. Den enda gången jag har tänkt på vem som äger marken var när vi fortfarande ägde ett litet hallondignande skogsskifte i Dalarnas obygder. En dag när vi var ute och plockade hallon där hörde vi några damer en bit ifrån oss som högljutt beklagade sig över hur andra människor hade snott deras hallonställe. Då fnissade vi litet tyst, och åtminstone jag tänkte en kort obefogad tanke om vem som egentligen ägde marken hallonen växte på. Naturligtvis sa jag inget, de hade samma rätt till hallonen som vi.
Men nu vill några av makthavarna att vi ständigt skall gå omkring och tänka på vem som äger marken som vi går på, hallonen vi plockar och favoritgläntan i skogen. Och det lär bli lätt när det dyker upp taggtrådsstängsel med stora skyltar om hur privat och förbjudet det är att tillträda. Andra djur kan åtminstone vässa tänderna och gå in och slå ner ägaren för att själva ta reviret. Inte ens det kan vi.
Jo förresten, det kan vi. I flock. Och vinner vi så blir det lagligt, eftersom vinnaren skriver lagarna. Men vill vi ha det så?
Tillägg den 23/6: Några representanter för LRF tar idag upp att det inte ens nu tillhör allemansrätten att idka näringsverksamhet på annans mark. Det denna sedvanerätts belackare verkar vara ute efter är alltså att avskaffa den helt. Men det är klart, en lantbrukare som lever av sin jord seriöst tar ju betydligt mindre skada av besökare än en miljardär som bara vill visa sin pengastinnhet genom att kunna hindra andra från att vara ute i skogen.
Men sen när man fortsätter tänka är inte alls konstigt. Djur pinkar in revir som de försvarar med våld. Människor är djur. Ergo. Fast vi använder inte pink utan stängsel och skyltar som markörer. Och lägger ut våldet på entrepenad. Sett ur det perspektivet är det naturligtvis en myt att naturen är till för alla.
Däremot är allemansrätten långt ifrån en myt. Tysta överenskommelser mellan markägare och husbehovsbärplockare finns över hela jorden, men själva grejen med allemansrätten är ju att markägarna inte har något att säga till om. Argumentet att det skall vara förbjudet att utnyttja andras mark kommersiellt skulle jag visserligen kunna köpa. Men det verkar inte som att den begränsningen gäller för vissa debattörer, utan det skall kunna spilla över på husbehovsnyttjarna.
Människan har till skillnad från de flesta djur en tendens till att lägga på sig så stora revir att de inte kan klara av att sköta dem utan att köpa arbetskraft av andra människor. Det i kombination med överbefolkningen gör dessutom att det inte finns ens en enda liten otillgänglig stenhög i skogen kvar åt mig att hägna in och kalla min. Allt ägs av andra och måste köpas för pengar.
För att lösa detta problem har vi kompromissat fram allemansrätten som en lösning. Eftersom alla inte hann roffa åt sig ett eget revir medan tid var, så gavs alla rätten att utnyttja delar av andras. Så långt allt gott. Men nu börjar det tydligen, enligt vissa, bli för många som tar kompromissen som en självklarhet.
Att någon äger all mark är faktiskt så inrotat i våra medvetanden att vi inte ständigt behöver gå runt och påminna oss om det. Den enda gången jag har tänkt på vem som äger marken var när vi fortfarande ägde ett litet hallondignande skogsskifte i Dalarnas obygder. En dag när vi var ute och plockade hallon där hörde vi några damer en bit ifrån oss som högljutt beklagade sig över hur andra människor hade snott deras hallonställe. Då fnissade vi litet tyst, och åtminstone jag tänkte en kort obefogad tanke om vem som egentligen ägde marken hallonen växte på. Naturligtvis sa jag inget, de hade samma rätt till hallonen som vi.
Men nu vill några av makthavarna att vi ständigt skall gå omkring och tänka på vem som äger marken som vi går på, hallonen vi plockar och favoritgläntan i skogen. Och det lär bli lätt när det dyker upp taggtrådsstängsel med stora skyltar om hur privat och förbjudet det är att tillträda. Andra djur kan åtminstone vässa tänderna och gå in och slå ner ägaren för att själva ta reviret. Inte ens det kan vi.
Jo förresten, det kan vi. I flock. Och vinner vi så blir det lagligt, eftersom vinnaren skriver lagarna. Men vill vi ha det så?
Tillägg den 23/6: Några representanter för LRF tar idag upp att det inte ens nu tillhör allemansrätten att idka näringsverksamhet på annans mark. Det denna sedvanerätts belackare verkar vara ute efter är alltså att avskaffa den helt. Men det är klart, en lantbrukare som lever av sin jord seriöst tar ju betydligt mindre skada av besökare än en miljardär som bara vill visa sin pengastinnhet genom att kunna hindra andra från att vara ute i skogen.
Nu tänker jag vara PK igen
Nu har det hänt! Trots att det är fullkomligt otänkbart att något sådant någonsin skulle kunna framföras i media, har äntligen en artikel slunkit undan censorernas saxar, och fört fram den nydanande och vidsynta åsikten i offentlighetens ljus att ... Tada: Män är bättre författare än kvinnor...
Jahapp. Då måste vi ta det en runda till: Texter uppfattas olika beroende på om läsaren tror att det är en man eller en kvinna som har skrivit den. Det finns en väldigt känd studie av Jan Einarsson från 1979, "Två roller söker sina egenskaper. En pilotstudie." (I: Könsroller i språk 3. (FUMS-rapport 75.) Institutionen för nordiska språk, Uppsala. S. 3–17.) Jag har inte studien i sitt original, men författaren redovisar för studien, och två till studier, på sidorna 31-34 i den här rapporten.
I studien visas att en grupp studenter bedömde samma text olika beroende på om de trodde att författaren var en kvinna eller en man. I ytterligare en studie av Jan Einarsson visas att personerna i en scen ur "Scener ur ett äktenskap" bedömdes olika om könen byttes ut jämfört med originalet. En studie av Gerald R. Millera och Michael McReynolds, "Male chauvinism and source competence: A research note" (Communication Monographs, Volym 40, Nummer 2, 1973, sidorna 154 - 155)
visar samma resultat gällande läsarnas attityder.
Nu är dessa studier gamla och urvalet är ganska litet, men det visar i alla fall att det finns tendenser att ens förutfattade meningar om kön inverkar på hur vi uppfattar text. Dessutom är det knappast kontroversiellt att våra personliga referensramar styr vår uppfattning om det mesta vi ser och hör, så uttalandet om kvinnliga författare verkar förvånande trångsynt för att komma från en person i en yrkesgrupp vars medlemmar brukar räknas till den absoluta intellektuella eliten. Som om jag nu skulle lyckas hålla mig för god för att vädra mina fördomar om lastgamla, indiska gubbars inställning till kvinnor.
Det är mycket möjligt att Naipaul i många fall kan avgöra om en text är skriven av en kvinna eller en man. Att vi generellt sett skiljer oss i beteende och uttryckssätt är väl allom bekant, trots att orsakerna till det är ett omtvistat ämne. Och det ger Naipaul ännu större möjligheter att i ett tidigt skede begränsa sin förmåga till en objektiv analys av textens litterära värde.
Egentligen skall jag väl inte begära av en skönlitterär författare att ha ett objektivt vetenskapligt förhållningssätt till allt han tycker och säger. Vidare får Naipaul naturligtvis ha vilken personlig smak han vill. Men en så känd person, begåvad nog att t o m få nobelpriset, borde dels besitta en viss kunskap om att hans subjektiva tolkning av omvärlden inte ger ens honom själv någon rättvisande bild av verkligheten, dels vara så medveten om sin auktoritet, att han är mer försiktig med att uttrycka denna tolkning officiellt.
Och detta är sagt med reservation för att artikelförfattarna naturligtvis kan ha missförstått och/eller förvrängt det Naipaul sade.
Jahapp. Då måste vi ta det en runda till: Texter uppfattas olika beroende på om läsaren tror att det är en man eller en kvinna som har skrivit den. Det finns en väldigt känd studie av Jan Einarsson från 1979, "Två roller söker sina egenskaper. En pilotstudie." (I: Könsroller i språk 3. (FUMS-rapport 75.) Institutionen för nordiska språk, Uppsala. S. 3–17.) Jag har inte studien i sitt original, men författaren redovisar för studien, och två till studier, på sidorna 31-34 i den här rapporten.
I studien visas att en grupp studenter bedömde samma text olika beroende på om de trodde att författaren var en kvinna eller en man. I ytterligare en studie av Jan Einarsson visas att personerna i en scen ur "Scener ur ett äktenskap" bedömdes olika om könen byttes ut jämfört med originalet. En studie av Gerald R. Millera och Michael McReynolds, "Male chauvinism and source competence: A research note" (Communication Monographs, Volym 40, Nummer 2, 1973, sidorna 154 - 155)
visar samma resultat gällande läsarnas attityder.
Nu är dessa studier gamla och urvalet är ganska litet, men det visar i alla fall att det finns tendenser att ens förutfattade meningar om kön inverkar på hur vi uppfattar text. Dessutom är det knappast kontroversiellt att våra personliga referensramar styr vår uppfattning om det mesta vi ser och hör, så uttalandet om kvinnliga författare verkar förvånande trångsynt för att komma från en person i en yrkesgrupp vars medlemmar brukar räknas till den absoluta intellektuella eliten. Som om jag nu skulle lyckas hålla mig för god för att vädra mina fördomar om lastgamla, indiska gubbars inställning till kvinnor.
Det är mycket möjligt att Naipaul i många fall kan avgöra om en text är skriven av en kvinna eller en man. Att vi generellt sett skiljer oss i beteende och uttryckssätt är väl allom bekant, trots att orsakerna till det är ett omtvistat ämne. Och det ger Naipaul ännu större möjligheter att i ett tidigt skede begränsa sin förmåga till en objektiv analys av textens litterära värde.
Egentligen skall jag väl inte begära av en skönlitterär författare att ha ett objektivt vetenskapligt förhållningssätt till allt han tycker och säger. Vidare får Naipaul naturligtvis ha vilken personlig smak han vill. Men en så känd person, begåvad nog att t o m få nobelpriset, borde dels besitta en viss kunskap om att hans subjektiva tolkning av omvärlden inte ger ens honom själv någon rättvisande bild av verkligheten, dels vara så medveten om sin auktoritet, att han är mer försiktig med att uttrycka denna tolkning officiellt.
Och detta är sagt med reservation för att artikelförfattarna naturligtvis kan ha missförstått och/eller förvrängt det Naipaul sade.
Kreativa tankar
Ibland går tankarna trögt hos populasen. Kreativitet verkar inte uppskattas alls. Här kommer Carin Jämtin och brainstormar friskt, och istället för att uppskatta hennes förmåga att tänka utanför ramarna, och förstå fördelen med att vissa människor gör så, så haglar det kommentarer om hur dum och korkad hon är i största allmänhet. Men det de glömmer är att det är avsevärt mycket bättre att våga tänka dumt än att göra som alltför många människor: inte tänka alls.
Människors mentala förmåga fungerar på olika sätt. Vissa människor är tankelekare, de slänger ur sig vilda idéer som kanske inte har så stor verklighetsförankring i det första stadiet. Andra människor måste ha tid på sig att smälta, begrunda och göra verklighet av tankelekarnas idéer. I ett första stadium kan det tyckas att idéerna är dumma, men slutar det alltid där så kommer aldrig något nytt att kunna hända.
Vissa av de kreativt tänkande människornas idéer är verkligen dumma. Men tänkarna är verkligen inte dumma. Det är de som för utvecklingen framåt. De seende hönorna må hitta fler korn. Men de blinda har större chans att hitta de riktiga guldkornen, eftersom de letar på ställen där de seende inte skulle få för sig att leta.
Och idén om muslimska helgdagar är ändå inte den vildaste idén jag har hört. Det är kul att olika slags svenska kulturer har börjat få uppmärksamhet. Numera vet alla om det är Ramadan eller ej. En utmaning (man skall ju inte använda ordet problem) är att muslimerna inte är den enda religiösa grupp som skulle behöva egna helgdagar.
Men tanken om att ha en helgdagspott att ta av låter märklig. Dels har vi redan en helgdagspott i form av semesterdagar, dels tycker jag (subjektivt eller ej) att det är bra med helgdagar som förenar människor. Om vi skall ha en helgdagspott bör vi försäkra alla människor om att de verkligen har lagstadgad rätt att ta ut dem under sina speciella religiösa högtider, i största möjliga mån. Och då följer genast fler utmaningar angående hur stor den månen skall vara.
Om vi såg över helgdagarna så finns det några som traditionellt betraktas som kristna som vi bör ha kvar, för de firas av de flesta "etniska svenskar": Juldagen och påskdagen. Annandagarna och långfredagen är mer tveksamma. Midsommardagen bör också vara kvar, för midsommar firas också, och även om den räknas till de kristna högtiderna så är den inte det. Nationaldagen är viktigast av alla: den ultimata enande dagen för alla boende i Sverige.
Men vem firar trettondag jul, av någon annan anledning än att ta strid mot "nya svenskar"? De som vill fira den dagen, Kristi Himmelsfärd och Första maj kan ju använda sina semesterdagar, eller helgdagspotten, om det blir någon lösning med ledighetsgaranti under vissa bestämda dagar.
Då har vi massor av dagar kvar att fördela på de andra stora religionernas stora högtider. Jag har inga problem med att vara ledig på Eid-al-Fitr istället för på trettondag jul. Den flyttar sig dessutom över året, så det blir litet omväxling i ledigheterna. Och just jag har ju också möjlighet att byta ut dagarna litet informellt p g a att jag har ett sånt jobb, och den möjligheten är jag inte ensam om.
Om helgdagarna skall fungera som enande för folket, vare sig de skall ena nationen, den etniska gruppen eller den religiösa gruppen, så kanske det inte är en dum idé att låta alla inom nationen vara med och bestämma. Det är inte säkert att muslimerna ens tycker att det är nödvändigt med en helgdag för att ena dem under Eid, men en viss öppenhet behövs.
Människors mentala förmåga fungerar på olika sätt. Vissa människor är tankelekare, de slänger ur sig vilda idéer som kanske inte har så stor verklighetsförankring i det första stadiet. Andra människor måste ha tid på sig att smälta, begrunda och göra verklighet av tankelekarnas idéer. I ett första stadium kan det tyckas att idéerna är dumma, men slutar det alltid där så kommer aldrig något nytt att kunna hända.
Vissa av de kreativt tänkande människornas idéer är verkligen dumma. Men tänkarna är verkligen inte dumma. Det är de som för utvecklingen framåt. De seende hönorna må hitta fler korn. Men de blinda har större chans att hitta de riktiga guldkornen, eftersom de letar på ställen där de seende inte skulle få för sig att leta.
Och idén om muslimska helgdagar är ändå inte den vildaste idén jag har hört. Det är kul att olika slags svenska kulturer har börjat få uppmärksamhet. Numera vet alla om det är Ramadan eller ej. En utmaning (man skall ju inte använda ordet problem) är att muslimerna inte är den enda religiösa grupp som skulle behöva egna helgdagar.
Men tanken om att ha en helgdagspott att ta av låter märklig. Dels har vi redan en helgdagspott i form av semesterdagar, dels tycker jag (subjektivt eller ej) att det är bra med helgdagar som förenar människor. Om vi skall ha en helgdagspott bör vi försäkra alla människor om att de verkligen har lagstadgad rätt att ta ut dem under sina speciella religiösa högtider, i största möjliga mån. Och då följer genast fler utmaningar angående hur stor den månen skall vara.
Om vi såg över helgdagarna så finns det några som traditionellt betraktas som kristna som vi bör ha kvar, för de firas av de flesta "etniska svenskar": Juldagen och påskdagen. Annandagarna och långfredagen är mer tveksamma. Midsommardagen bör också vara kvar, för midsommar firas också, och även om den räknas till de kristna högtiderna så är den inte det. Nationaldagen är viktigast av alla: den ultimata enande dagen för alla boende i Sverige.
Men vem firar trettondag jul, av någon annan anledning än att ta strid mot "nya svenskar"? De som vill fira den dagen, Kristi Himmelsfärd och Första maj kan ju använda sina semesterdagar, eller helgdagspotten, om det blir någon lösning med ledighetsgaranti under vissa bestämda dagar.
Då har vi massor av dagar kvar att fördela på de andra stora religionernas stora högtider. Jag har inga problem med att vara ledig på Eid-al-Fitr istället för på trettondag jul. Den flyttar sig dessutom över året, så det blir litet omväxling i ledigheterna. Och just jag har ju också möjlighet att byta ut dagarna litet informellt p g a att jag har ett sånt jobb, och den möjligheten är jag inte ensam om.
Om helgdagarna skall fungera som enande för folket, vare sig de skall ena nationen, den etniska gruppen eller den religiösa gruppen, så kanske det inte är en dum idé att låta alla inom nationen vara med och bestämma. Det är inte säkert att muslimerna ens tycker att det är nödvändigt med en helgdag för att ena dem under Eid, men en viss öppenhet behövs.
Invandrare
I dag när jag åkte buss mellan Gävle och Sundsvall hade vi sällskap av en stor grupp människor. De var alla mörkare än genomsnittssvensken och talade ett för mig obegripligt språk, och de hade mängder av packning i enorma resväskor, plastsäckar och blåa jättekassar från IKEA. De Steg av i Iggesund, och möttes upp av bilar från migrationsverket.
Jag tror att fler än jag tänkte ungefär samma tankar: Varifrån kom de, vart skulle de, vilka människoöden finns gömda bland dem?
Jag vet att jag romantiserar nu, det är nog inte så rosenskimrande att bryta upp från sitt hemland och flytta till ett okänt ställe, men ordet "invandrare" låter vackert i mina öron. Ett folk på vandring, mot nya mål.
Jag undrar hur det kommer att bli för dessa människor. Jag vill så gärna att de skall trivas i Sverige, trots höstrusket och det annalkande vintermörkret. Jag hoppas också att de inom en snar framtid, efter egen vilja och behag, kan få välja fritt om de vill stanna i sitt nya hemland eller återvända dit de kom ifrån med goda minnen av sin tid i Sverige.
Deras resa till Iggesund kan bli början på en ny era i deras släkthistoria. Barnbarnen till dem som stannar kommer bli några av de många svenskar med ett förflutet i ett annat land, som de kanske har hört berättelser om och återvänder till som turister av nyfikenhet på sin historia. Ett land som de försöker bevara de traditioner de kommer ihåg ifrån, samtidigt som de berikar och förändrar vårt eget dynamiska samhälle med influenser från deras hemland.
Jag undrar vilka berättelser de kommer att förmedla om denna resa om några generationer, de människor som steg av bussen i Iggesund en kylig höstmorgon 2010.
Jag tror att fler än jag tänkte ungefär samma tankar: Varifrån kom de, vart skulle de, vilka människoöden finns gömda bland dem?
Jag vet att jag romantiserar nu, det är nog inte så rosenskimrande att bryta upp från sitt hemland och flytta till ett okänt ställe, men ordet "invandrare" låter vackert i mina öron. Ett folk på vandring, mot nya mål.
Jag undrar hur det kommer att bli för dessa människor. Jag vill så gärna att de skall trivas i Sverige, trots höstrusket och det annalkande vintermörkret. Jag hoppas också att de inom en snar framtid, efter egen vilja och behag, kan få välja fritt om de vill stanna i sitt nya hemland eller återvända dit de kom ifrån med goda minnen av sin tid i Sverige.
Deras resa till Iggesund kan bli början på en ny era i deras släkthistoria. Barnbarnen till dem som stannar kommer bli några av de många svenskar med ett förflutet i ett annat land, som de kanske har hört berättelser om och återvänder till som turister av nyfikenhet på sin historia. Ett land som de försöker bevara de traditioner de kommer ihåg ifrån, samtidigt som de berikar och förändrar vårt eget dynamiska samhälle med influenser från deras hemland.
Jag undrar vilka berättelser de kommer att förmedla om denna resa om några generationer, de människor som steg av bussen i Iggesund en kylig höstmorgon 2010.
Tillträde förbjudet för judar, hundar och barn
En av tio vill ha barnfria zoner på stan.
I de förindustiella samhällena var barnen en investering för framtiden, precis som att köpa aktier i ett växande företag. Allt eftersom de växte kunde de bidra mer och mer till familjens ekonomi, för att kunna avlasta föräldrarna när de blev äldre och utslitna. Att alla, barn som vuxna, arbetade var en självklarhet innan lönearbetet och principen att sälja sin arbetskraft slog igenom som dominerande inkomstkälla. Först då började barnen vara i vägen och behovet att hålla dem på plats uppstod. Barn har inte lika mycket arbetskraft att sälja som vuxna.
Jag har sett inbjudningar till bröllop, där brudparet ger följande meddelande till gästerna: Vi älskar barn, men den här gången får de stanna hemma. Jag är övertygad om att de här brudarna och brudgummerna verkligen älskar barn. Barn är för dem ett nöje, en kul hobby. I rätt sammanhang vill de gärna höra barn stoja och leka, men så fort det inte passar skall de lätt kunna stuvas undan till barnvakter, förskolor och hemmaföräldrar. För samhället är inte deras plats, utom möjligen som accessoarer att köpa kläder, barnvagnar och bärsjalar till.
En del människor älskar inte barn, och det är verkligen ingenting konstigt med det! Varför skall man förväntas älska andra barn än sina egna? Ingen förväntar sig ju att jag skall älska andra kvinnors män. Visst kan man ha en allmän människokärlek, och den inrymmer både barn och vuxna, men älskar alla gör man inte. Däremot måste man respektera andra människors rätt att vistas bland folk. Om man t.ex. startar en restaurang gör man det för att servera människor mat, och man behöver inte älska alla sina kunder. Men börjar man vilja stänga ute vissa folkgrupper borde man fundera på ett annat jobb.
I de förindustiella samhällena var barnen en investering för framtiden, precis som att köpa aktier i ett växande företag. Allt eftersom de växte kunde de bidra mer och mer till familjens ekonomi, för att kunna avlasta föräldrarna när de blev äldre och utslitna. Att alla, barn som vuxna, arbetade var en självklarhet innan lönearbetet och principen att sälja sin arbetskraft slog igenom som dominerande inkomstkälla. Först då började barnen vara i vägen och behovet att hålla dem på plats uppstod. Barn har inte lika mycket arbetskraft att sälja som vuxna.
Jag har sett inbjudningar till bröllop, där brudparet ger följande meddelande till gästerna: Vi älskar barn, men den här gången får de stanna hemma. Jag är övertygad om att de här brudarna och brudgummerna verkligen älskar barn. Barn är för dem ett nöje, en kul hobby. I rätt sammanhang vill de gärna höra barn stoja och leka, men så fort det inte passar skall de lätt kunna stuvas undan till barnvakter, förskolor och hemmaföräldrar. För samhället är inte deras plats, utom möjligen som accessoarer att köpa kläder, barnvagnar och bärsjalar till.
En del människor älskar inte barn, och det är verkligen ingenting konstigt med det! Varför skall man förväntas älska andra barn än sina egna? Ingen förväntar sig ju att jag skall älska andra kvinnors män. Visst kan man ha en allmän människokärlek, och den inrymmer både barn och vuxna, men älskar alla gör man inte. Däremot måste man respektera andra människors rätt att vistas bland folk. Om man t.ex. startar en restaurang gör man det för att servera människor mat, och man behöver inte älska alla sina kunder. Men börjar man vilja stänga ute vissa folkgrupper borde man fundera på ett annat jobb.
Möss och människor, och en och annan älg
Häromdagen när jag var på väg hem från jobbet såg jag två älgar, en ko och en halvvuxen kalv, springa över ett fält. Kon stannade på vägen, bara 30 meter framför mig, väntade in kalven ett ögonblick och sedan fortsatte de över vägen och fältet på andra sidan. Det var länge sedan jag såg älg på Uppsalas breddgrader. Senast jag såg älg var i Abisko 2003, och innan dess var det ännu längre sedan. När jag var liten såg man ju älg då och då, även så här långt söderut. Är det så att älgstammen har minskat sedan dess och att det är därför det är så sällsynt?
Jag tänker ibland när jag ser djur ute i det fria, på vem som egentligen bebor jorden. Vi människor betraktar ju oss som huvudinvånare, men vad säger älgarna om det? Tänk t ex på de rymdsonder som skickats iväg till främmande planeter, som innehåller bilder av jordens invånade, en man och en kvinna, människor förstås, som står och vinkar åt rymdvarelserna. Varför skickar de inte ett älgpar i stället? Visst, det är vi som skickar rymdsonden, och vi som vill ha kontakt, men vet vi vem vi vill ha kontakt med? Tänk om det bara är rymdälgarna som är intresserade av våra sonder, medan rymdmänniskorna är väldigt ointresserade. Rymdälgarna kanske förresten redan har försökt ta kontakt med jordälgarna, de kanske inte alls förväntar sig kontakt med oss.
I Douglas Adams "Liftarens guide till galaxen" är det mössen som styr utan att vi vet om det. Eller är det verkligen det? Kan vi säga att en viss art styr jorden när de övriga lever totalt ovetande och ointresserade av det vid sidan om? Det tänker jag inte svara på, jag tänker fortsätta att roa mig med att iaktta de andra på håll.
Jag tänker ibland när jag ser djur ute i det fria, på vem som egentligen bebor jorden. Vi människor betraktar ju oss som huvudinvånare, men vad säger älgarna om det? Tänk t ex på de rymdsonder som skickats iväg till främmande planeter, som innehåller bilder av jordens invånade, en man och en kvinna, människor förstås, som står och vinkar åt rymdvarelserna. Varför skickar de inte ett älgpar i stället? Visst, det är vi som skickar rymdsonden, och vi som vill ha kontakt, men vet vi vem vi vill ha kontakt med? Tänk om det bara är rymdälgarna som är intresserade av våra sonder, medan rymdmänniskorna är väldigt ointresserade. Rymdälgarna kanske förresten redan har försökt ta kontakt med jordälgarna, de kanske inte alls förväntar sig kontakt med oss.
I Douglas Adams "Liftarens guide till galaxen" är det mössen som styr utan att vi vet om det. Eller är det verkligen det? Kan vi säga att en viss art styr jorden när de övriga lever totalt ovetande och ointresserade av det vid sidan om? Det tänker jag inte svara på, jag tänker fortsätta att roa mig med att iaktta de andra på håll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)