Först när man tänker på det verkar det konstigt. Jorden vi går på, vattnet i sjöarna och träden i skogen, vem är människan att säga: Det här är mitt! Någon har en gång i historien gjort så. Fler har tagit efter. Sedan har de bestämt att deras barn ärver alltihopa och blir nya ägare när de dör. Och med tiden har det blivit en sådan självklarhet för alla, att ingen, trots det Gustaf Almkvist i SvD påstår, ifrågasätter att någon äger skogen de äter picknick i, ängen de plockar blommor på och klipporna de dyker i havet från.
Men sen när man fortsätter tänka är inte alls konstigt. Djur pinkar in revir som de försvarar med våld. Människor är djur. Ergo. Fast vi använder inte pink utan stängsel och skyltar som markörer. Och lägger ut våldet på entrepenad. Sett ur det perspektivet är det naturligtvis en myt att naturen är till för alla.
Däremot är allemansrätten långt ifrån en myt. Tysta överenskommelser mellan markägare och husbehovsbärplockare finns över hela jorden, men själva grejen med allemansrätten är ju att markägarna inte har något att säga till om. Argumentet att det skall vara förbjudet att utnyttja andras mark kommersiellt skulle jag visserligen kunna köpa. Men det verkar inte som att den begränsningen gäller för vissa debattörer, utan det skall kunna spilla över på husbehovsnyttjarna.
Människan har till skillnad från de flesta djur en tendens till att lägga på sig så stora revir att de inte kan klara av att sköta dem utan att köpa arbetskraft av andra människor. Det i kombination med överbefolkningen gör dessutom att det inte finns ens en enda liten otillgänglig stenhög i skogen kvar åt mig att hägna in och kalla min. Allt ägs av andra och måste köpas för pengar.
För att lösa detta problem har vi kompromissat fram allemansrätten som en lösning. Eftersom alla inte hann roffa åt sig ett eget revir medan tid var, så gavs alla rätten att utnyttja delar av andras. Så långt allt gott. Men nu börjar det tydligen, enligt vissa, bli för många som tar kompromissen som en självklarhet.
Att någon äger all mark är faktiskt så inrotat i våra medvetanden att vi inte ständigt behöver gå runt och påminna oss om det. Den enda gången jag har tänkt på vem som äger marken var när vi fortfarande ägde ett litet hallondignande skogsskifte i Dalarnas obygder. En dag när vi var ute och plockade hallon där hörde vi några damer en bit ifrån oss som högljutt beklagade sig över hur andra människor hade snott deras hallonställe. Då fnissade vi litet tyst, och åtminstone jag tänkte en kort obefogad tanke om vem som egentligen ägde marken hallonen växte på. Naturligtvis sa jag inget, de hade samma rätt till hallonen som vi.
Men nu vill några av makthavarna att vi ständigt skall gå omkring och tänka på vem som äger marken som vi går på, hallonen vi plockar och favoritgläntan i skogen. Och det lär bli lätt när det dyker upp taggtrådsstängsel med stora skyltar om hur privat och förbjudet det är att tillträda. Andra djur kan åtminstone vässa tänderna och gå in och slå ner ägaren för att själva ta reviret. Inte ens det kan vi.
Jo förresten, det kan vi. I flock. Och vinner vi så blir det lagligt, eftersom vinnaren skriver lagarna. Men vill vi ha det så?
Tillägg den 23/6: Några representanter för LRF tar idag upp att det inte ens nu tillhör allemansrätten att idka näringsverksamhet på annans mark. Det denna sedvanerätts belackare verkar vara ute efter är alltså att avskaffa den helt. Men det är klart, en lantbrukare som lever av sin jord seriöst tar ju betydligt mindre skada av besökare än en miljardär som bara vill visa sin pengastinnhet genom att kunna hindra andra från att vara ute i skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar