Får man inte prata om abort i tidningen? Det är inget jag precis har märkt. Jag tycker att debatten har pågått i både DN och Svenskan i veckor nu, och innehållit åsikter av alla möjliga slag med många nyanser.
Dagen är förstås upprörda över att den senaste artikeln i debatten, Marcos Birros om sitt döda barn, blev bortplockad ur DN. Men är det inte litet drag av paranoia att tro att det är för att abortdebatter är så obekväma, när DN själva säger att det berodde på att artikeln innehöll för mycket känslor och för litet fakta.
Dessutom är inlägget publicerat både i Dagen och Svenskan, så allt prat om den "politiskt korrekta massan" som inte vill diskutera saken verkar inte stämma särskilt väl. Och det är rätt uppenbart att inlägget inte tillför särskilt mycket. Vad har en tragisk historia om ett efterlängtat barns död med abortdebatten att göra?
Men det är inte bara abortdebatten som lider av paranoia. På tåget hem i torsdags morse lyssnade jag på ett inslag i radio, där en person ringde och närapå skällde ut programledaren för att man inte fick säga något om svenskar i Sverige. Diskussionen gick ungefär i den här stilen:
-Man får ju inte hissa flaggan utan att grannarna klagar, började ringaren.
-Jaså, svarade programledaren, klagar dina grannar om du hissar flaggan?
-Ja, alltså, alla klagar ju, man får ju inte göra någonting svenskt.
-Klagar dina grannar alltså på om du hissar flaggan?
-Och inte får man vara kristen heller.
-Får du inte?
-Och sånt här får man inte prata om i radio.
-Men du sitter ju och pratar om det nu.
-Du sa ju själv att skolan skulle vara sekulär.
-Jag säger inget om vad jag tycker, det här är bara vad riksdagen har beslutat.
-Men du sitter ju och säger att skolan skall vara sekulär.
-Jag talar bara om fakta, och du får säga det du vill, du gör det just nu.
Det slutade med att ringaren slängde luren i örat på programledaren. Det här var ett extremt exempel, men tendenser till det finns på alltför många ställen. Tycker man inte som majoriteten, så är det ofta inte långt till "Det här får man inte säga p g a att det inte är politiskt korrekt"-pratet.
Det är tråkigt när debatterna störs av att det i var och varannat inlägg hävdas att motståndarna inte vill debattera saken av prestige eller andra obefogade skäl. Men om debattörerna upplever sig ouppmärksammade, så beror det nog snarast på att andra människor inte håller med om att de nya geniala idéer de just kom på är så nya och geniala.
Oron för abortdebatten handlar inte om att stoppa den, utan om att reaktionerna på artikeln om levande aborterade foster kom att handla mer om samvetsfrihet än om det de borde: Rutinerna vid abort.
För att visa att jag inte gömmer huvudet i sanden kan jag debattera samvetsfrihet. Jag tycker, helt seriöst, att den som vill bli läkare eller sjuksköterska och inte vill utföra aborter kan välja en annan specialitet än kvinnovård. Vill han eller hon vara riktigt säker, kan han eller hon välja ett annat yrke. Att jobba inom vården är ingen mänsklig rättighet, och vi kan inte ha folk anställda på kvinnokliniken för att utföra aborter, som vägrar när det kommer en patient.
För att visa ännu mer att jag inte gömmer huvudet i sanden kan jag debattera etiken också. Jag tycker att vuxna kvinnors mänskliga rättigheter är större än fosters som aldrig var tänkta att bildas. Gränsen mellan liv och död kan sättas, och sätts, var som helst av olika människor inom olika livsåskådningar och etiska skolor: Vid födseln, 22 veckor, äggets befruktning eller könscellernas bildande. Inget är rätt och fel, och själv ser jag gränsen som flytande.
Att behandla en död kropp med respekt handlar för mig inte främst om respekten för den döda utan om respekten för de efterlevande. Ett önskat barn som dött i vecka 22 skall behandlas med respekt för föräldrarnas skull, som fått sina framtidsplaner brutalt krossade och förtjänar att vården bryr sig om dem.
I och med internets intåg i vardagslivet får jag säga, och har sagt, vad jag vill. Ingen behöver hålla med, och jag blir rentav glad över litet mothugg i kommentarsfältet. Om det inte är personangrepp, för de utmanar inga åsikter alls. Att få åsikter prövade är bra och viktigt, och det vet politikerna. Det är därför alla får prata.
Bra inlägg i denna, enligt mig, viktiga debatt! En sak som jag tycker man glömmer är dock en lika viktig debatt: Till vilket pris och hur tidigt ska man försöka rädda för tidigt födda barn? Är 10% framgång i v 22 verkligen framgång - även på längre sikt. För mig är både livet och döden en lika naturlig del av livet. Och båda ska värnas!
SvaraRaderaÅsa
Tack för en välskriven och sansat inlägg i en annars hektiskt och aggressiv debatt!
SvaraRaderaDet är ändå så Amelie att det inte går att jämföra Dagen, som är en kristen tidning, och SvD, som inte i sig är en kristen tidning men har högerprofil och många kristna skribenter som inte är av typen "Helle Klein-kristna", med Dagens Nyheter som är liberal och är medvetet sekulär eller "liberal-kristen". Att ha en restriktiktiv abortsyn går inte ihop med den tidningens politik och agenda. Att artikeln hade för mycket känslor och för lite fakta är på förekommen anledning en förekling av historien kring detta. Därmed vill jag inte säga att DN aldrig tar in liknande artiklar, men man är mindre benägen.
SvaraRaderaIntressant det du skriver om radioreportaget...vad befriande det vore med tv-och radioinslag eller program som var icke politiskt korrekta åt ett annat håll än vänster/liberalhållet (för det är ju alltid tillåtet med tanke på flertalet journalisters egen hållning).
Vad du annars glömmer beträffande samhetsfriheten inom vården så finns den inte heller för dem som inte arbetar med kvinnovården, den finns inte för någon. Sedan kan samvetsfriheten naturligtvis inte gälla om valet är mellan abort eller att kvinnans liv är i fara.
Tack för era kommentarer!
SvaraRaderaÅsa: Din fråga är den verkligt svåra frågan. Jag funderar också ofta på om tanken på hur många fullgångna och friska barn i tredje världen som hade kunnat räddas undan sjukdomar och svält för varje försök att rädda ett för tidigt fött svenskt barn är korkad vulgärutilitarism eller om den är värd att tänkas.
Jonas: Både Svenskan och Dagen är utmärkta medier för att uttrycka sina åsikter. Den som får en artikel publicerad där har faktiskt ingen anledning att känna sig tystad.
Yttrande- och tryckfriheten innebär ju inte rätt att bli publicerad i vilken tidning man vill. Men blir man inte publicerad i en tidning kan man ju gå till en annan, eller ge ut en själv. Eller litet enklare, blogga. Alla tidningar är ju privata och ocensurerade av staten, och privat radio och TV finns sen 20 år, så det är inte styrt av någon särskild makthavare. Och journalistyrket är ju inte heller vikt åt personer med en viss politisk uppfattning, trots att de som väljer yrket kanske inte avspeglar den politiska sammansättningen i landet.
Sverige får goda betyg i internationella undersökningar om pressfrihet, så att det skulle finnas en "politiskt korrekt massa" som tystar obekväma åsikter stämmer inte. Däremot är det ett litet och relativt homogent land, där rätt många tycker lika, och det kan säkert ge en illusion av att man blir motarbetad om man har ovanliga åsikter.
Angående samvetsfriheten så tänker jag mig att det är sällan som t ex en geriatriker får i uppdrag att utföra en abort. Däremot finns det säkert andra etiska dilemman inom alla specialiteter. Därför borde alla läkarstudenter på ett tidigt stadium tänka igenom vilka etiska dilemman de kan tänkas ställas inför inom den specialitet som de vill söka sig till, för att i god tid kunna ändra inriktning om det är viktigt för dem att inte handla emot sin etiska inställning.