Att få barn är en fantastisk upplevelse. Precis som Marcos Birro har jag upplevt denna fullkomligt berusande lycka och kärlek som kanske bara kan orsakas av ett plus på en plaststicka. Men till skillnad mot Birro blev jag inte alls förvånad över min reaktion, utan jag var helt och hållet beredd på denna kraftfulla känslostorm. Till skillnad från honom har jag nämligen fostrats till att känslor är en del av den levande och vackra verkligheten, och inte bara kopplad till dammiga mirakel, som bara existerar i torra filosofiböcker och religiösa skrifter.
Jag är otroligt glad för att mina graviditeter har gått bättre än Birros. Ja, tre av dem i alla fall, de tre andra har avbrutits i vecka 6-8. Sånt som händer, inget jag lider av. Det måste vara betydligt värre att mista ett barn i vecka 20. Visst finns det de som sörjer ett missfall i vecka 8, men sorgen blir nog sällan lika stor.
Och varför är det så då? Är det för att ett barn i vecka 20 har blivit mer människoliknande än ett embryo i vecka 8? De flesta aborter sker runt vecka 8, och efter vecka 18 måste det finnas särskilda skäl, där fostrets människovärde helt klart vägs in i bedömningen. Så varför anspelar han på våra känslor för ett 20-veckors barn?
Eller är det för att vi har hunnit anknyta mer till barnet i vecka 20? Ja, vi vet ju att det sker många missfall innan vecka 12, och att de flesta av de graviditeterna gick fel från början, och därför är vi beredda på att det kan gå fel tills dess. När vi har passerat vecka 12 så ökar förvissningen om att det kommer att bli ett barn. Vi förväntar oss inte att barnet kan dö i vecka 20. Andras barn gör det ibland, men inte vårt.
Men vad har Marcos Birros inlägg i abortdebatten att göra? Han påstår sig vara för abort, men han pratar knappt om abort alls. Inlägget är en sörjande fars bearbetning av sorgen över sitt döda barn. Blandat med abortmotståndarnas nötta halmgubbar om "cellklumpar" och "livmoderinnehåll". Precis som de tycks han ha målat upp en bild av känslolösa abortförespråkare (till skillnad från honom, som är en känslosam abortförespråkare?) som tycker att fostret som genom ett mirakel förvandlas från "cellklump" till barn kl 12 på natten mellan vecka 22+6 och 23+0. Som om det vore vi som trodde på mirakel.
Men ett barn är inget mirakel. Ett barn lever, andas, älskas och älskar. Ett barn är på riktigt. Livet är inget mirakel. Det är verkligt, det är det som gör det så fantastiskt! Om man reducerar hela livet till ett mirakel, så är det kanske inte så konstigt att man inte känner starkare känslor för sina egna levande barn än för ett aborterat foster i vecka 8.
De oftast religiöst motiverade abortmotståndarna har kanske räknat ut att det bästa strategin att få oss empirister på fall är att anspela på våra känslor? För vi lever våra känslor, medan de religiösa extremisterna kväver alla känslor som inte godkänns av Gud. Känslor har vi för efterlängtade barn, men inte för resultatet av så känslosamt lustutövande, att kraften i kärleken till vår partner gjorde att vi brast i ömdöme.
Det är torr vetenskap att likställa önskade barn med oönskade, med den enda skillnaden att icketroende kallar dem "foster" och troende "människor". Och det är på den nivån vi måste föra abortdebatten. Känslor gör oss ologiska och omdömeslösa, men kan naturligvis inte helt elimineras från debatten. Däremot är det en fördel om den till en så stor del som möjligt såg till människokollektivets bästa, i en välbalanserad avvägning av livsdugliga fosters rätt att leva, de psykiska följderna av en oönskad graviditet och jordens redan svårartade överbefolkning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar