EFIT 16/12-09 (Eller egentligen NEFIT, Nästan Ett Kort I Timmen)

Så här såg min dag den 16 december 2009 ut.




8:43 Julskyltningen i Sundsvalls centrum








9:46 Julmys med personalmöte








10:39 Efter julklappsutdelning och långt personalmöte. (Det är en ekologisk tvål i mitt paket, för er som är nyfikna.)







11:47 Förberedelse inför morgondagens studiebesök för högstadieelever.








12:48 Lunchpromenad








13:52 Utsikten från mitt fönster.








15:20 Fika (och litet slarv med fotograferingen).






16:17 Vår masspektrometer som vi döpte till Mårran, för hon är läskig och ingen vill vara med henne men hon menar egentligen inget illa. (Vi jobbade hela eftermiddagen med den, så det hade bara blivit ett kort till på samma motiv om jag hade hållit mig till ett i timmen.)









17:56 Så göra vi när vi tvättar våra kläder







19:05 Så göra vi när vi hänger våra kläder








19:58 Så göra vi när vi till puben går.








21:09 Min kompis och min öl.

Fyllda tankar

Så är jag på väg från Sundsvall hem till Uppsala för helgen. Med tåg. Det är nog rätt vanligt bland riktiga reseälskare att tycka att tåget är det optimala sättet att resa. Spåret går så rakt igenom allt, mitt inne i skogen, mitt in i städer, på ett helt annat sätt än vägar som ofta går litet runtom allt det roliga och vackra. Resan får ett egenvärde, tänk nattåget till Abisko, med restaurangbesök och öl i Bistron, medan utsikten förändras med tiden.

Tåget är bra till så mycket. När jag åkte pendeltåg till skolan i gymnasiet kom jag snabbt på hur lätt det var att plugga på tåget. Jag vet inte varför, men jag tror att det hade med det jämna surrandet från motorer och småprat runtomkring att göra, inga plötsliga ljud, som knappnålar som faller i ett tyst bibliotek, som stör. Jag brukade t.o.m. ta en extra tur till ändstationen och tillbaka om jag hade mycket läxor.

På båtar passar också resan-är-målet-klyschan rätt bra, även om jag tillhör dem som inte gärna åker på dygnskryssning med Finlandsbåtarna. Jag vill hellre ta en 36-timmarskryssning och se på stan i så fall. Finlandsbåtarna kallas förresten Sverigebåtarna i Finland. Konstigt, va, eller kanske inte.

I motsats till det är flyget knappt något sätt att resa alls. Jo, det är litet mysigt när det lyfter, liksom dunsen när hjulen slår i landningsbanan, men däremellan har det inget större värde som resupplevelse.

Fast ett litet värde har det ändå. Det är litet hisnande att flyga över Grönlands is, norra Canadas skogar och Sibiriens tundra och tänka att de platser jag ser har kanske ingen människa någon satt sin fot på. Men jag lär ju knappast vara ensam om att ha flugit över det, så känslan är nog mer spännande än verkligheten.

Även en minnesvärd natt har jag varit med om, på väg till Florens. Det var på hösten, mörkt och molnigt när vi lyfte från Arlanda. Men efter en stund fick vi syn på ett glittrande spindelnät av ljus som bredde ut sig nedanför oss. Det var Berlin som var så strålande vackert från luften.

Bilresor har en helt egen sorts charm, och det är ju att man gör som man vill. Vill man åka in i skogen så kan man, vill man åka in i städer så kan man. Men avvägningen är hela tiden om man vill färdas eller vara, ressätt eller resmål.

Pratar vi bilar kommer mina tankar osökt in på bilsäkerhet. I fikarummet idag pratade vi om hur bilsäkerheten förändrats de senaste 30 åren Hur det började med att det tillverkades speciella skydd att sätta mellan stolarna i framsätet så att de som satt i bak inte skulle åka emellan vid en krock. Undrar hur stor skillnaden var.

Jag drar mig till minnes en bilresa till vårt sommarställe i början av 1970-talet. Vi ägde ingen bil då så i vanliga fall åkte vi tåg eller buss, men det här året hade vi lyxat till det för oss och hyrt en bil. Försök nu föreställa er i tankarna hur det såg ut: Mamma och pappa satt i framsätet, iklädda bilhjälmar, rutiga med skärm, finns att beskåda i vissa 50-talsfilmer. Vi barn satt i baksätet, obältade, med skridskohjälmar på huvudet. Huruvida mamma och pappa hade bilbälte minns jag inte, men hjälmarna var väl säkerhetstänkande nog?

På våra bilsemstrar runtom i Europa på 1980-talet hade vi vuxit från hjälmarna, men inte riktigt förstått vikten av bilbälte i baksätet än. Det år det skulle införas i vår familj var det inte utan protester, men tänkt nu, det var synd om oss. Sitta fastspända utan att kunna busa runt och inte ens ha någon laptop att titta på DVD i! Vi måste ha varit den mest förlorade generationen.

Men nu sitter jag på tåget med laptopen, och DVD-filmerna i beredskap, jag har Forrest Gump och Life of Brian att välja mellan. Jag hade kunnat ansluta mig till det trådlösa nätverket, men så långt har inte utvecklingen gått att det är gratis i andra klass, och jag är faktiskt halvsmålänning, så jag nöjer mig med att skriva texten och klistra in den i bloggen i kväll.

Jul, jul, strålande jul

Det lider mot jul, och sannolikt haglar frågorna som vanligt tätt, från dig och din omgivning, till dig och din omgivning: Varför firar vi jul? Behövs så många och dyra julklappar? Borde vi inte ha det enkelt i år? Skall vi tänka på Jesus eller på släkten, eller kanske på de fattiga, de där med de kokande grytorna, eller hur det nu var?

Det är intressant att man ifrågasätter en trevlig fest på det här sättet. Är det vår asketiska hållning till fest och glam: Skall vi verkligen ha trevligt, inte skall väl vi...

Eller är det vår inbillningssjuka som får oss att tro att omvärlden kräver att vi skall bete oss på ett visst sätt: Men barnen vill ju så gärna ha julklappar, och de blir nog gladare för dyra saker tror jag. Och svärmor måste ha julbord, annars kommer hela året bli förstört för henne. Det blir ju litet stressigt, men det är ju så på julen, alla skall vara glada (utom jag då, som skall vara alla till lags.)

Dessutom är det väl varken maten eller julklapparna som dikterar villkoren under julafton, är de inte bara utfyllnad i väntan på Kalle, i väntan på Karl-Bertil, och i väntan på Svensson Svensson? Om vi bara håller oss till svt, vilket jag föredrar just nu i alla fall, annars blir det riktigt jobbigt.

På julafton förra året, ungefär vid den tiden då alla andra såg på TV (vilken tid då, hela dagen?) roade jag mig med att göra ett "mitt livs novell-typ-test" om min syn på julen. Frågorna visade sig vara komplett omöjliga att svara på, eftersom allt verkade gå ut på att man antingen skiter i julen, eller anstränger sig hårt för att köpa så dyra julklappar som möjligt. Dessutom, vill man inte köpa, köpa, köpa, så klassas man som egoist, och vill helst av allt ha, ha, ha. Är de månne sponsrade av köpmännen för att hjälpa till att sätta agendan för julen som enbart klapparnas?

Ärligt, hur många har den inställningen? De som jag känner som säger att det är roligast att ge, de som anstränger sig hårdast för att hitta passande julklappar till allt och alla, är också de som blir surast när de inte får så mycket som de förväntat sig.

Jag tänkte försöka mig på jättejobbet att besvara alla dessa frågor som jag ställde i första stycket, utifrån mitt perspektiv.

Varför firar vi jul?

Svar: Varför bry sig om varför? Debatten om vi firar till åminnelse av Jesus födelse, eller för att de kristna bytte ut en gammal hednisk midvinterfest, eller bara för att vi tycker det är så himla kul med ett släktparty mitt i vintermörkret, överskuggar ju snart det roliga. ...med att ha ett släktparty mitt i vintermörkret. End of case.

Behövs så många och så dyra julklappar?

Svar: Behövs och behövs. Behov som går utöver de mest grundläggande är alltid subjektiva. Vissa behöver många dyra julklappar för att må bra, andra mår bra ändå, eller för all del, mår dåligt i vilket fall som helst. Låt oss bestämma själva.

Borde vi inte ha det enkelt i år?

Svar: Jo, absolut! Minsta möjliga motstånd skall man alltid sträva efter. Hur själva resultatet blir beror självklart på vad som känns enklast: Att ta litet glögg och pepparkakor och mysa framför brasan, eller följa frestelsen att ha en riktigt storslagen fest med underbart frosseri och överflöd på alla sätt, eller vad som helst däremellan.

Skall vi tänka på Jesus eller på släkten, eller kanske på de fattiga, de där med de kokande grytorna, eller hur det nu var?

Svar: Tja, Jesus har väl inte så mycket med julen att göra. En högst spekulativ varelse som knappast föddes på julen om han ens föddes alls har nog påverkat vår midvinterfest mindre än vi vill tro. Det finns många julsånger med förträffliga musikaliska värden, men texter om julefrid, värme i vinterkylan och ljus i vintermörkret känns betydligt mer meningsfulla och stämningsskapande än texter om bebisar och herdar. Och stall och stjärnor associerar åtminstone jag mer till ovan nämnda värme och ljus än till en förmodad höstkväll för tvåtusen år sen. Fast det beror väl på att jag har sett för många Jenny Nyström-kort där hustomten sköter om hästarna i skenet av en lykta som lyser upp snön utanför.

Släkten har inget med julen att göra heller. Men man skall fira jul med släkten är det ändå en god ide att bry sig om dem. Det blir trevligast så.

De fattiga har inte heller något att göra med julen. Men att lätta sitt samvete när man köpt alldeles för mycket julklappar och julmat, med att lägga en slant i frälsningsarmens gryta eller sätta in pengar till radiohjälpen, tror jag bidrar till en bättre julstämning. Har man gjort en aldrig så liten insats för världen så kan man slappna av bättre, och förutsättningarna ökar för att göra julen till den högtid man vill ha, utformad efter egna önskemål, hur de än må se ut.

Vackra minareter bland alptopparna

I dag tänker jag skriva litet kort om min uppfattning om moskéer, med anledning av Schweizarnas ja till ett förbud mot bygge av minareter. Det verkar alltid enklare bland människor som vill verka politiskt korrekta att rikta kritiken något vid sidan av målet, om det handlar om saker som de inte är vana vid och därför är rädda för. Jag undrar hur Schweizarna skall formulera lagtexten. Ordet "minaret" måste ju definieras, och hur skall man göra det utan att nämna något som har med islam och muslimer att göra? Det vore något annat om man förbjöd torn med ett visst utseende eller en viss funktion rent allmänt, men det handlar ju specifikt om torn i anslutning till muslimska bönelokaler, avsedda för muslimska böneutrop.

Jag skrev en gång en uppsats om moskéer i Sverige och de argument som användes för och emot moskébyggen. Det var allt från "Islam är en avskyvärd religion" till "biltrafiken skulle störa i bostadsområdet". Det förstnämnda argumentet tänker jag inte kommentera just nu, kanske en annan dag om jag får lust. Det sistnämnda skall man nog inte tolka in för mycket i, det blir ju protester mot byggen av nya IKEA-varuhus också, så det behöver inte bero på s.k. "islamofobi".

De mest intressanta protesterna handlar om att moskéer inte passar i den svenska kulturbebyggelsen och att islam inte är en svensk religion. När jag skrev min uppsats intervjuade jag ordföranden i islamiska församlingen i Uppsala. Bara själva existensen av en sådan titel är så svenskt något kan bli. Islamiska församlingar är ett klockrent exempel på riktigt helyllesvensk föreningsverksamhet, totalt okänt i de delar av värden där islam dominerar. Vad är det som är så osvenskt?

Visst förgyller små pittoreska kyrkor det Schweiziska bergslandskapet. Det är bara ovana och rädsla som gör att pittoreska moskéer med vackra minareter inte skulle få samma effekt, om man ens skulle observera att det är en halvmåne istället för ett kors på taket.

EFIT (Ett Foto I Timmen, ungefär) 17/9 2009




6:53 Morgonsolens reflexer








7:57 Min kompis HPLC:n








8:34 Min andra kompis MPLC:n








9:32 Mina allra bästa kompisar.








10:39 Massor av jobb








11:56 Jag och mina prover








12:18 Lunch








13:51 Rulladirulla








14:59 Kaffe








15:34 Hur många milligram blev det?








16:50 Hemgång








17:21 På väg till Latino aerobics








19:01 Rotfruktsröra med korv








19:44 Litet gnidande på felan








20:34 Kvällspromenad till Sidsjön








21:26 Sundsvall at night