Och vad vill Putin då?

Tänk om han har rätt då, Trump. Att han kan skydda Grönland från att bli taget av Ryssland och Kina. De har ju inte visat någon intresse för det i och för sig, men man kan väl tänka sig att om USA är intresserade av alla olje- och mineralfyndingheter som kommer att bli ännu mer tillgängliga när isen smälter (ja, Trump tror på klimatförändringarna, men han säger till sina klimatförnekande väljare att han inte gör det för att de ska rösta på honom), så kan de inte vara ensamma om det. 

Nu kan man ju fråga sig om Trumps USA verkligen kommer att vara bättre än Ryssland och Kina på sikt, de verkar vara ganska auktoritära allihopa. Det är inte det gamla vanliga fria och demokratiska och hyfsat levnadsvänliga USA vi talar om längre, det måste vi komma ihåg.

Sen har jag fått för mig att Putin framför allt vill ha tillbaka det gamla Tsarryssland. Grönland har aldrig ingått i det. Och tillgång till Arktis har de ju ändå i stora mått. Det skulle vara för mineralernas skull då. Vill USA skydda någon från Ryssarna borde de koncentrera sig på Estland, Lettland och Litauen, våra kära grannar som vi oroar oss lite för. Men USA kommer aldrig att få äga dem och de är rätt ointressant belägna på återvändsgränden Östersjön, så det är klart att Trump skiter i dem.

Kina å sin sida har redan jättemycket mineraler, så de kan bryta där ganska länge utan att behöva Grönland. Och de verkar mer intresserade av Taiwan. Taiwan är intressantare beläget än baltstaterna och mindre och mer lättförsvarat än Grönland och USA kommer säkert att skydda dem mot Kina om de försöker ta dem, men Kina verkar lite glada för att USA fokuserar mer på andra ställen i världen nu.

Och hur skulle jag ta det om Trump har rätt? Han möblerar om lite i världspolitiken, men det som finns nu är ju inte heller optimalt. Vi har vant oss vid en hög nivå av självbestämmande, möjligheter till självförverkligande och allt det där men det gäller ju bara ett fåtal i världen. 

Är det bättre att vi jämnar ut demokratiskillnaderna så att Västeuropa blir mer auktoritärt medan större delen av världen blir mer demokratisk, och att vi samtidigt får fred på Trumps själviska villkor? Är det bara för min egen egoistiska skull jag tycker att det borde finnas bättre lösningar på världsproblemen?

Är det verkligen fred vi vill ha...

Jag var verkligen pucktvåa på den tanken insåg jag häromdagen, när jag hade tänkt hela dagen och kom hem och skulle googla fram texten. Överallt sågs bilder på Trump i samband med texten. Stormakternas maktgalna härskare vill kunna dela upp världen mellan sig i fred. Kolonisera som de vill, utnyttja människor och naturresurser på sina villkor. Utan protester. Protester leder till krig. Inte bra. Eller?

Visst är fred idealtillståndet, men riktig fred kan inte bara vara avsaknad av krig. Med den snäva definitionen är det fred i Nordkorea också. Fred måste innebära en massa andra viktiga saker, som frihet, självbestämmande, yttrandefrihet och allt som har med modern demokrati och mänskliga rättigheter att göra. Liksom definitionen av demokrati måste åtföljas av regler för vilka som ska tillhöra det röstberättigade folket till exempel.

Trump påstår att han har avslutat åtta krig eller nåt. Jag känner mig inte så insatt att jag kan kommentera det men jag kan kommentera hans försök att få stopp på kriget i Ukraina. Jättelätt, ge ryssarna det de vill ha och håll käften! Så stoppar en diktatorwannabe ett krig.

Att det är så många som tycker att han är värd fredspriset får mig att undra om jag har missförstått någonting. Eller så har jag bara en annan åsikt än de. Jag tycker inte att det är särskilt fredligt att hota med militära insatser (är inte det samma som krig?) på Grönland, eller att gå in i ett land och tillfångata deras president. Men jag måste förstå mig på andra definitioner av fred än de jag brukar använda.

Visst kan det vara bra att avsätta diktatorer, men är det någon i världen som tror på att Trump bryr sig ett dugg om folket i Venezuela? Tja, möjligen den riktiga fredspristagaren då. Undrar om hon tror sig kunna vinna makt genom att vara kompis med Trump eller om hon bara tycker att OK, USAs demokrati är bättre än vår och jag jämför inte med de 30-40 länder i världen som har ännu bättre demokratier. (Till exempel Norge som delade ut priset.) 

Trump säger faktiskt själv att han ingrep i Venezuela för USAs skull, för att de ska ha kontroll över Sydamerika och deras naturresurser. Det är ju hans idé, att Sydamerika ingår i hans maktsfär, liksom Grönland, och sen ska han förhandla med Putin om hur de ska dela på Europa. Precis som de satt i Berlin och delade upp Afrika på 1800-talet.

Om de kärnvapenstarka supermakterna får styra hela världen vågar ingen kriga, och visst är det ett sätt att få fred och stabilitet. Men är det verkligen det vi vill ha, till varje tänkbart pris?

Leve demokratin!

Det var väl för väl att Nobels fredspris gick till en demokratiförespråkare och kämpe för demokratin. Demokratin är på tillbakagång i många länder i världen, och det behövs uppmärksammas att vi måste kämpa för att behålla den. Enligt demokratisk fredsteori krigar inte demokratier med varandra. 

Isak Svensson, professor vid Uppsala universitets institution för freds- och konfliktforskning säger:

– Det är ett pris som riktar fokuset på demokrati och på Machados arbete som en samlande figur för oppositionen. Man lyfter också sambandet mellan demokrati och fred som mycket forskning visat är mycket starkt, både mellan och inom länder.

Nu är det kanske inte ett direkt orsak-verkan-förhållande, utan snarare att stabila förhållanden i ett land är den tredje faktorn. Men jag tänker att allt ändå hör ihop. Demokrati leder till stabilitet, som leder till fred, som leder till stabilitet och så vidare. I en fullvärdig demokrati är det riskfritt att avsätta dåliga ledare. I en diktatur är det upplagt för missnöje och konflikter.

Jag ser årets fredspris som en berättigad käftsmäll åt den ledare som har orsakat en av tidernas största och mest betydande nedmonteringar av demokratin i sitt land. Han ville ha fredspriset, han fick det inte, tack och lov. Tänk om han kunde läsa in samma budskap i utnämningen som jag.

Omvänd rasism

När jag var i 20-årsåldern var det poppis med märken i form av händer där det stod "Rör inte min kompis", som signalerade att man protesterade mot rasism. Märkena kostade 2 kronor, och skulle inte kosta mer, ändå fanns det människor som sålde dem för 10 kronor och tog vinsten för att sko sig på. När man inte ville köpa märken för det priset fick man ofta höra att man var rasist och: "Du vill inte köpa av mig för du gillar inte n..." (Ja de sa n-ordet.)

Samma felaktiga anklagelser om rasism hör man nu när människor protesterar mot Israels krig i Gaza genom att bua åt schlagerfestivaldeltagarna. Påståenden om att den egentliga orsaken till buandet är sångerskans etnicitet haglar fritt och utan minsta eftertanke. Visst kan jag hålla med om att hon inte borde behöva bära skulden för kriget. (Och kanske borde inte alla fina ryska artister behöva bära skulden för Ukraina-kriget heller.) Men det är fruktansvärt tröttsamt att varenda liten kritik av Israel alltid kopplas till antisemitism.

Det är precis exakt samma sak som att dra upp rasism mot asiater om någon kritiserar Kim Jong-Un!

Vi är alla människor och det finns skitstövlar och tyranner bland alla folk. Inser man inte det så har man hemfallit åt omvänd rasism som är nästan lika illa: Den gör skillnad på folk och folk! Det är inte så att vissa folk bara är "glada och musikaliska", eller att vissa folk alltid är snälla. Det är fruktansvärt nedvärderande att klumpa ihop folkgrupper till några få egenskaper och inte se alla människor som unika individer med ett eget människovärde.

Att få kritik för sin politik borde istället ses som ett bevis på att andra människor betraktar en som en jämlike. Det indikerar att man tror att personen har en förmåga till förändring. Annars skulle man inte kritisera politiken.

Dessutom är inte alla som kritiserar Hamas islamofober heller. Hoppas jag verkligen!

Ett ovanligt sportlov

Åter ett sportlov har nått sin ända. Det började med snöstorm och innesittande, förutom en livsfarlig hämtning av barn som blivit strandad p.g.a. inställda bussar. Snön brydde jag mig mindre om än vanligt, eftersom min senaste skidtur resulterade i en bruten handled som satt mitt skidåkande på paus. 

Däremot har jag skaffat mig en ny fritidsaktivitet: Att promenera minst en timme om dagen och lyssna på ljudbok. Då spelar det mindre roll var jag går, eftersom läsning är trevligt och alltså lika gärna kan göras längs landsvägarna i hemområdet som hemma i soffan. Nu håller jag på med Ensam i Berlin av Hans Fallada. Uppläst av Reine Brynolfsson. Redan på twosday, den 22/2-22, var jag ute igen, efter stormen, i det vackra vintervädret.

Sen blev det krig. Vad ska man säga om det? Putins vansinnesdröm om ett Storryssland, som han tror har funnits, hade fått stanna på tryggt avstånd från verkligheten i hans pojkrum, om han bara hade varit så dum i huvudet som han borde ha varit. Han spelar inte ens dum, som hans anhängare i USA gör. Trump tror förmodligen inte alls på Putin egentligen, han är bara emot. Emot vad som helst. Biden skulle kunna säga att två plus två är fyra och Trump skulle vara emot, och hävda att det var en konspiration av etablissemanget, fast han vet att han har fel men gör det för att vinna röster.

Förutom Trump kan inte Putin få medhåll av någon. Ingen annan vinner på ett Storryssland. Han har inte ens någon populistisk ideologi, som kommunism, eller nazism, eller ens antisemitism, i åtanke att sprida, bara ett stort Ryssland. Undrar hur galen han kan bli, hur långt han kan gå innan han blir stoppad.

Den sport vi har ägnat sportlovet åt har mest varit e-sport, men det heter sportlov och inte idrottslov, så varför röra sig mer än man behöver? På torsdagen rörde vi oss dock en del: Till Mars, ned i gruvhistoriken och in i diverse dataspelsvärldar. Fysiskt dock bara till Stockholm och Tekniska muséet. 

Angående Marsresor känns det mest som ett stort misstag, ett sätt att sopa de problem vi har ställt till med på jorden under mattan. Det är kanske möjligt att åka till Mars, kolonisera det och bosätta sig där, men just nu verkar det mer osannolikt än att lösa klimatkrisen. Märkligt är att det finns människor som tycker att det verkar för svårt att bosätta sig i Antarktis och Sahara, och därför föreslår Mars som utväg.

Vi tittade också på förbättrade kroppar, möjligheter till inplantat som ger större fördelar än min inopererade titanplatta i handleden. Det konstigaste är att folk redan har inopererade chip som de kan betala med ute på stan. Visst, man behöver inte oroa sig för att tappa bort betalkortet, så det skulle kanske passa mig, men jag skulle föredra ett armband av något slag i så fall.

Så var mina reflexioner färdiga denna sista dag på sportlovet. Ett sportlov utan möjlighet till skidåkning, och med rapporter om en galen diktator som oprovocerat startar anfallskrig mot ett grannland. I morgon är det arbetsdag igen. Och Vasaloppsvecka. Och bara sex veckor till påsklovet.

Oroligheterna i USA - kuppförsök eller fascism?

 När jag häromdagen satt uppe mitt i natten och tittade på Rapports extrasändningar med anledning av "oroligheterna i USA" var det med en viss surrealistisk känsla. Nog för att jänkarna kan vara aggressiva med sina vapenlagar och skydda sig själv-inställning, men "oroligheter" är definitivt inget som de till vardags brukar ägna sig åt. Massdemonstrationer hör inte riktigt hemma i individens förlovade land.

Ordet kuppförsök har förekommit i sammanhanget, men de flesta menar att ett kuppförsök måste vara lite mer planerat och ha mer väldefinierade krav än detta. Gränserna är dock otydliga för när en stormning (eller vad det nu ska kallas) övergår till ett kuppförsök. Kravet kan ju ändå anses vara att Trump ska fortsätta vara president, och hade de lyckats hade det onekligen varit en statskupp. Det som talar emot kuppförsök var mest att de inte hade en chans i världen att lyckas eftersom aktionen var för oorganiserad.

Samtidigt är det intressant att se hur människor själva kan driva vidare det som en politiker har satt igång. Paralleller finns med det gamla amerikanska experimentet "The third wave", som filmerna "The wave" och "Die Welle" bygger på. Där upptäcker läraren att rörelsen snart lever sitt eget liv, eleverna tar saken i egna händer och läraren tappar kontrollen. En riktig blivande diktator skulle bara kunna rida på vågen och ta över makten utan att behöva göra annat än att utnyttja situationen till sin fördel. 

Det finns nog liknande situationer i historien där en del av militären och polisen har gått med på demonstranternas sida, som skulle kunna kallas kuppförsök. Är det att ge demonstranterna för stor politisk betydelse att kalla stormningen av kongressen för kuppförsök? Eller är det att bagatellisera händelsen att inte kalla det så? De flesta är överens om att upploppen är ett tecken på hur skör demokratin är, och jag vill bara tillägga att den stora folkmassa som hjälper betydande politiker att genomföra statskupper inte behöver vara mindre galna än de som stormade kongressen. Nyttiga idioter brukar de vanligtvis kallas.

Jenny Nordberg i dagens SvD kallar upploppen för fascism, samtidigt som hon avfärdar kuppförsöksbegreppet. Hon hänvisar till Erik Bergins fråga om att vara republikan innebär att tro mer på Trump än på demokratin. Om fascism definieras som en ideologi där en stark ledare förhärligar nationen som en organisk enhet med en "folksjäl", så ligger det kanske något i det, förutsatt att Trump och hans anhängare verkligen tror mer på Trump än på demokratin. Men att dra fram fascismkortet i tid och otid verkar inte heller särskilt konstruktivt.

Den viktigaste frågan, slutligen, är ändå hur man gör världens folk medvetna om skillnaden mellan att göra uppror mot ett demokratiskt samhälle och en diktatur. Skillnaden mellan att vilja störta en ledare som inte har tillsatts genom folkviljan och att vilja gå emot folkviljan. Hur insyn i valprocesserna, yttrandefrihet och politisk frihet gör att man kan vara säker på att det verkligen är folkviljan som har fått råda.

Moderna tider

En sak som slog mig när vi gick in i 20-talet var att så många, av olika åldrar, associerade till 1920-talet. Det var inte alls så när vi gick in i 10-talet eller 00-talet, och definitivt inte när vi gick in i 1980- eller 1990-talet, att vi skulle ha tänkt på ett århundrade tidigare.

Jag har en idé om att det var på 1920-talet som den moderna tiden började. Vi har massor av dokumentation från den tiden, bilder, filmer, som gör att det syns mer än årtiondena innan.

1900-talet är helt klart mänsklighetens största århundrade hittills. Det var då jordens befolkningstillväxt skenade. En ganska stor andel av alla människor som någonsin fötts (uppgifter förekommer om 5-10%) lever nu. (Se t.ex. https://www.svd.se/historien-satte-fart-nar-vi-inte-dog-som-flugor) Och andelen blir inte mindre. Befolkningen har nästan dubblerats sedan 1970.

Men vad är det mer som är så fascinerande med 1900-talet? Ta kulturen. Det finns tre årtionden på 1900-talet som jag har uppfattat det som litet speciellt att ha varit med om, speciellt om man var ung på den tiden: 1920-talet, 1950-talet och 1980-talet. Det är 30 år emellan varje, och något litet speciellt hände varje gång.

På 1920-talet menar jag alltså att den moderna tiden började, för vi har mer koll på vad som hände från den tiden än innan. På 1950-talet kom begreppet ungdom. Barn blev inte längre vuxna direkt, utan slussades ut i vuxenlivet genom ett limbo, med lite mindre ansvar och mer möjligheter att förverkliga sig själva på fler sätt. På 1980-talet sägs den moderna tiden ha gått över i den postmoderna, vad nu det betyder. Det var väl då vi började misstänka att utvecklingen hade en gräns, samtidigt som vi pressade gränsen till det yttersta och levde livets glada dagar utan det dåliga samvete som tynger oss nu.

Jag var ung på 1980-talet, och jag tror att framtidstron var större då. Visserligen hängde hotet från kalla kriget och deras kärnvapen fortfarande över oss, men det tog ju också slut sen. När jag gick de sista åren i skolan sades det fortfarande att det inte spelade någon roll vad man läste på universitetet, för med en utbildning fick man alltid ett bra jobb. Vilket slutade stämma ungefär när vi var klara med våra utbildningar.

1900-talet blir kanske det största århundradet för mänskligheten någonsin. Synd bara att vi inte tänkte mer på den föränderliga framtiden då.

De poppiga nobelprisens år

Jag tycker det är jättehäftigt att trä ringar av molekyler igenom varandra, och att trä en molekyltråd igenom en molekylring. Vilka grejer det går att göra! Årets kemipris handlar om några av de coolaste molekylerna jag vet.

Eftersom jag inte fattade någonting av den populärvetenskapliga texten på nobelkommittens hemsida för att de i sin iver att förenkla har råkat förenkla för mycket, tänkte jag, vars kunskaper är litet närmare allmänhetens än de riktiga experterna, försöka förenkla lagom. Men den som kan något om kemi ska ju hellre läsa den vetenskapliga bakgrunden direkt på hemsidan, den är rätt lätt.

Nobelpristagarna har utnyttjat metalljoners och molekylers egenskaper när de ska binda till ett annat ämne. Metalljoner har några bestämda platser som de kan binda till andra molekyler på. Stora molekyler tar de platser på jonen där de får bäst utrymme. Nobelpristagarna har räknat ut hur en ringformad molekyl och en trådlik molekyl kan binda till samma kopparjon så att tråden träs in i ringen. Sedan har de kunnat koppla en annan tråd till tråden, så att de tillsammans bildar en ring. När de sedan tar bort kopparjonen har de kvar två ringar som sitter fast i varandra.

De har även kunnat koppla ihop en molekyltråd till en ring runt en lång tråd genom att sätta en struktur (en bensenring med syre) på den långa tråden, som drar till sig den tråd som ska ringslutas. Om de har en annan struktur (en bensenring med kväve) på ett annat ställe på tråden kan de genom att höja eller sänka pH få de båda strukturerna att ändras så att ringen dras till den ena eller den andra beroende på vilket pH det är i lösningen.

De har även lyckats få delar av molekyler att rotera på ett visst sätt genom att koppla stora strukturer på en molekyl som hindrar den från att rotera. Men de har utformat molekylen så att de stora strukturerna kan byta plats när man lyser på dem med UV-ljus, och då roterar de. Jag läste att de skulle anordna en molekylbiltävling, med molekylbilar som har hjul gjorda av roterande delar.

Nobelpris behöver alltså inte vara tråkiga och djuplodande, och det behöver inte heller litteraturpriset vara. Det normala är ju att folk gnäller för att de inte känner till den författare som får nobelpriset. I år verkar de gnälla för att de känner till honom alltför väl. När är det lagom?

Jag tror att anledningen till att det alltid debatteras vild runt litteraturpriset, men sällan om kemipriset, är att gemene man tror att de kan en massa om litteratur men inget om kemi. I själva verket kan folk mycket mer om kemi än de tror. De vet varför de diskar i diskmedel och varför deg jäser, vad de ska tvätta bort målarfärg med och att sjön fryser på vintern. Och kanske t.o.m. varför sjön inte kommer att frysa i framtiden om alla jordens bilinnehavare fortsätter att köra med samma bränsle som nu.

Det är samma sak som att de kan använda grammatik när de talar och läsa litteratur på nobelprisnivå. Men vetenskapens systematiska analys av kemi, såväl som grammatik och litteratur, det kan bara experterna, de som sitter i vetenskapsakademin och svenska akademin.

Jag som inte kan något om litteraturvetenskap kan, trots att jag kan njuta av litteraturen, inte uttala mig om huruvida Bob Dylan är värd litteraturpriset eller ej. Det enda jag kan säga är att jag tycker att det är ett spännande val, och att jag hoppas att populärmusikens texter kan uppvärderas. Alla vet ju att det går utmärkt att skriva bra musik utan någon text alls, men inom populärmusiken finns det någon konstig regel om att allt måste ha en text, och resultatet blir att alltför många lägger till något meningslöst dravel som bara sänker nivån på låten.

Om texterna blev viktigare kanske de skulle våga befria sig själv från den bördan och satsa på att göra musiken ännu bättre, och överlåta åt dem som har något att säga i sina texter att göra det. Då skulle vi kanske också orka lyssna mer på de texter som finns, och fortsätta njuta av helt instrumental populärmusik.

Äganderätt, demokrati och allemansrätt

Det finns ett litet fåtal högljudda individer som vill avskaffa allemansrätten. Debatten börjar ofta på en rätt ytlig nivå om nedskräpning och förstörelse och organiserade grupper som tjänar pengar på andras mark. Mycket av sakerna i den här kategorin är redan förbjudet och det som inte är det kunde regleras bättre, och det vet egentligen alla så det är konstigt att det tas upp så ofta.

Vidare kommer exempel på övertolkningar av strandskyddet som leder till att markägaren inte får ställa en hopfällbar trädgårdsstol närmare än 100 meter från stranden. Det kan ju tyckas som onödigt paragrafrytteri, men att det enda alternativet skulle vara markägarens fulla rätt att efter tycke och smak sätta upp taggtråd, förbudsskyltar och övervakningskameror för att hålla allmänheten ute är en av de falskaste dikotomierna jag har hört.

Nu börjar de intressanta ideologiska diskussionerna bli relevanta. De som handlar om vad äganderätt är och vad demokrati är. Ofta verkar de mest hetlevrade motståndarna synnerligen omedvetna om grunderna till privat ägande, vad äganderätt är och vem som har gett dem den rätten. Privat äganderätt är ingen självklarhet, men i en modern liberal demokrati är den ett viktigt inslag som alla vill värna om. Även de flesta mest inbitna flumvänsterkommunistfascister är emot totalt avskaffande av äganderätten.

Men vem ger dig den rätten? En del filosofer har definierat naturrättslig äganderätt till sådant vi har format och bearbetat själva. Tillverkar jag ett föremål så är föremålet alltså mitt. Liknande kan även tillämpas på mark, i bemärkelsen brukar jag marken så är den min. Men på grund av att det här inte innefattar obrukad mark, hävdvunnet brukande, och hinder för allmänheten att börja bruka en obrukad markplätt och därmed tillskansa sig den, så är naturrätten väldigt svår att tillämpa för markägande.

Vi behöver alltså en annan definition för äganderätt. Jag kommer på två:
1) Den socialistiska, där de onda kapitalisterna/feodalherrarna/makthavarna har roffat åt sig mark som borde vara gemensam
2) Den liberala, där vi alla fria individer genom demokratiska val stiftar lagar som ger enskilda personer rätt att nyttja markområden enligt de regler som vi bestämmer.

Jag antar att få markägare tycker sig ha roffat åt sig mark. Däremot finns det nog många som tycker att staten har roffat åt sig makten över den mark som borde vara deras. Jag ställer mig alltid frågande till hur de motiverar sin naturliga privata rätt till marken. Att motivera naturlig gemensam rätt till marken är betydligt enklare, även för vilken övertygad liberal och antisocialist som helst.

Den liberala ståndpunkten ger däremot rätt till olika åsikter. Det vet de flesta som argumenterar om hur allemansrätten och den privata äganderätten borde stå i förhållande till varandra. Men fler av dem som ger sig in i debatten borde ta reda på den här grundläggande förutsättningen först. Då kunde motståndarna börja försöka övertyga mig om att jag borde ge dem oinskränkt makt över sina ägor, istället för att hävda att de redan borde ha det av någon anledning som de inte ens vet själva.

Undergångsnostalgi

Minns ni Fredsboken? Boken om hotet om kriget, som med all sannolikhet skulle innebära kärnvapen och jordens undergång. En pojke gick in i en TV-studio och sa med hög och klar röst: Jag vill inte dö, jag vill leva, alla barn vill leva, de vuxna vill leva... o.s.v. Och sen tror jag att det blev fred och alla kärnvapen skrotades och vi levde lyckliga och hade picknick på gröna ängar, eller nåt sånt.

Jag vet inte om alla barn är rädda för krig i någon period av livet, och att det var att jag var barn snarare än kalla kriget som gjorde att jag var så krigsrädd på 70-80-talen. Men jag tror ändå att klimathotet har ersatt kärnvapenhotet som ett någorlunda realistiskt, och ännu mer globalt, undergångsscenario. Demonstrationerna för fred, broarna mellan dödsfiendeländernas ambassader, har ersatts av Earth Hour och annat som ligger mer i tiden. Det är bra att folk fortfarande vill rädda världen, även om det passar bättre att demonstrera var och en för sig hemma i brasvärmen än att gå ut med en massa annat folk på gator och torg, nu när individualism regerar över samarbete.

Det påstås att vi är extra besatta av jordens undergång i år, men jag tror inte att det stämmer. Även om vi har större resurser att förstöra jorden nu än förr vet de flesta som tar de realistiska hoten på allvar att vi också har mycket större resurser att rädda den, om vi vill. I de mer vidskepliga kretsarna har undergången alltid varit nära, och domedagsprofeter och dito sekter har alltid hittat en orsak till att vi lever i den absolut sista tiden just nu.

En betygsatt lista på undergångsscenarier fanns redan i nr 7 2010 av Kupé. Zoroastrernas undergång utsågs till den häftigaste. Den handlar om ett 12000-årigt krig mellan Ohrmadz (snäll) och Ahriman (dum), som avslutas med att en drake äter upp alla syndare och en meteor smälter all berggrund, varpå alla renade människor pratar samma språk, är glada och får dricka en magisk odödlighetsdryck.

På delad sistaplats kom Klimathotet, med sin sega handling, och Syndafloden, med sitt konstiga upplägg med en kort actionsekvens i början, som följs av ett långt relationsdrama. Övriga tävlande var Ragnarök, Harmageddon, Andra världskriget och 2012-apokalypsen.

Kärnvapenhotet togs upp som fortsättning på andra världskriget, men betygssattes inte som självständigt undergångsscenaio. Men nu har det dykt upp litet nya kärnvapenhot som inte ens har så mycket med andra världskriget att göra: Nordkoreas nya ledare som ingen vet något om förutom att han har kärnvapen till sitt förfogande, Irans märkliga "kärnkrafts"-bygge som nästan ingen vet något om, Sverige som mitt bland sina vapenaffärer, som tydligen är lätt att slippa ta ansvar för, skickar plutonium till det enda landet som faktiskt har använt kärnvapen i krig, kan något av dem ge oss det där globalt förödande kärnvapenkriget som vi har fruktat så länge?

Egentligen tror jag ju inte det, men undergångsspekulationer är kul. Och nostalgi är ännu bättre.

Religion och politik - igen och igen och igen

Det här inlägget skriver jag inspirerad av Palestinas FN-ansökan. Det är därför jag koncentrerar mig på Israel-Palestinakonflikten. Det är inte för att jag tycker att den konflikten objektivt sett är mer intressant än andra konflikter, men just nu vill jag skriva om den.

Det mesta som jag har att säga om konflikten är redan sagt av andra. Palestinierna som vill utplåna Israel är grymma och det är svårt att lösa konflikten så länge självmordsbomare och andra bombare stöds bland så många palestinier. Bosättarna som vill ha rätten till även de Palestinska delarna är dumma och egoistiska.

Men jag har en annan fundering som jag går och bär på, och den handlar om vem som har rätt till området. Nu pratar jag naturligtvis inte om de israeler och palestinier som redan bor där, för de är ju självklart hemmahörande där.

Men hur är det med det judiska folkets hemortsrätt där? Det här är väl inget annat än den vanliga sammanblandningen av religion och samhälle? Judarna är en etnisk grupp som definieras av en religiös regel. Det är naturligtvis helt oproblematiskt i alla sammanhang, men med ett undantag: Religion skall inte blandas med stat och politik. Om jag vill hålla Svenska Kyrkan skild från staten, och fördöma islamistiska lagar i Iran, Saudiarabien och andra länder, Palestina t.ex., så kan jag i den sekulära konsekvensens namn inte hålla med om att det finns något bra skäl till att Israel skall tillhöra det judiska folket oavsett var i världen de bor.

Nationalstatstänkande är över huvud taget läskigt. Etniska grupper är svårdefinierade, och att tala om ett land för varje folk är omöjligt utan att blanda in någon sorts rasistiska argument. Men religiös/politisk/etnisk gruppkänsla, hela vägen från stormakternas invånare, i det här fallet hela västvärldens folk och hela arabvärldens folk, till invånarna i de små länder som utnyttjas som slagpåsar i maktkampen, är en förutsättning för att hålla konflikten levande.

Egentligen tycker jag allstå inte alls att Palestina borde vara ett eget land. I en öppen och tolerant värld skulle nämligen israeler och palestinier samsas på samma mark, oavsett vilken etnisk grupp de kände sig tillhöriga. Men nu lever vi i verkligheten och folk är uppviglade att slåss mot varandra. Så vad är den verkliga förklaringen till att Palestina ännu inte ett erkänt land? Ja, jag vet hur det förklaras historiskt, men är den förklaringen fortfarande godtagbar? Är det inte så, att om Palestina räknas som stat så blir de, i nationalstatstänkandets högborg, erkända som folkgrupp och det ger bränsle åt konflikten. Dessutom blir ju Hamas terroristdåd understödda av en stat, och är inga terroristdåd längre utan legitima krigshandlingar. Eller?

Den största terrorattacken

Innan jag börjar vill jag förtydliga att jag å det skarpaste fördömer all slags terrorism, och på inga sätt vill förminska terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon för tio år sedan, så inga missförstånd sker!

Terrorism kan definieras som en "handling som syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation". Men det finns ingen allmän definition. Litet märkligt är det att handlingar utförda av stater i krig på något sätt alltid tycks komma undan denna definition, trots att det inte uttryckligen finns något undantag för detta. Det finns något som heter statsterrorism, men ingen stat som utför sådant eller håller med stater som utför sådant skulle någonsin erkänna att just deras handlingar skulle vara terrorism.

Det beror på att "terrorism" i praktiken är ett samlingsbegrepp för våld mot civila, som den som använder begreppet inte anser är legitimt. En sådan definition är väldigt godtycklig och inte alls konstruktiv. Bättre vore att använda begreppet för att beskriva metoden att utöva påtryckningar på motparten, genom att sprida skräck grundat på våld mot slumpmässigt utvalda ciliva. Oavsett vem som utför den eller vid vilket tillfälle.

En sådan definition borde vara betydligt mindre kontroversiell, men det finns ett problem kvar och det är att terrorism har kommit att betyda något i stil med "den värsta sortens våld". Men det finns mycket som inte är terrorism som är minst lika illa: folkmord, mord av oliktänkande o.s.v.

Det finns mycket sådant våld på gång ute i världen, och det är en av anledningarna till att uppmärksamheten kring World Trade center-attacken som den största terrorattacken någonsin väcker avsmak hos många. Men det finns en anledning som väcker mer avsmak hos mig, och det är att urvalsgrunderna för att räkna den som just störst är så tvivelaktiga. Visst var den stor och hemsk, men var den verkligen störst? Hur är det med alla städer som utplånades helt eller delvis under andra världskriget? Dresden, London, Tokyo, Hiroshima...

Jag har lagt märke till hur de båda Stockholmstidningarna väljer att rapportera om minnesdagen. Förutom tillbakablickar och rapporter från minneshögtiderna och minnestorget handlade DN:s största rubrik om Afghanistan, medan Svenskan diskuterar terrordåd i världen. Afghanistan kändes som en mer intressant ingång, för att det tar upp något som fortfarande pågår som en direkt följd av attentaten. Terroristdiskussionerna känns inte helt anknutna till just den elfte september.

Det tycker jag kanske för att jag har svårt att se attacken som något annat än stor och hemsk, och värd att uppmärksammas för sin egen skull. Att jag undrar om den objektivt sett verkligen var störst och hemskast och en vändpunkt för all slags terrorism i världen.

Om detta vore manlighet borde kvinnor styra världen

Dessa stackars män. De får inte leva ut sina aggressiva lustar. De har berövats sin manlighet av det ondsinta jämställdhetssamhället. De tvingas leva som fjollor och styras av kvinnor, och av äkta manliga fjollor. Jag talar alltså om denna yttepyttelilla minoritet av personer med vissa manliga attribut, som är missnöjda med livet i största allmänhet och har hittat på en orättvisa att klaga på, som de kallar "mannens kris".

Maskulinitetsforskaren Michael Kimmels hävdar i sin artikel i DN i dag att de som värvas av nazistpartier gör det för att de vill vara framgångsrika vita, starka män som klarar av att försörja sin familj och kontrollera sina kvinnor utan våld. Paradoxalt nog påminner sig nästan mina moderskänslor när jag hör dessa infantila tankegångar. Breivik och gänget, skulle de kunna försörja en familj? De skulle väl inte ens kunna försörja sig själva om de så fick dubbla skatten tillbaka som gåva av staten varje månad. Tack, jag försörjer och kontrollerar mig hellre själv än att ha dessa förvuxna barn på halsen också.

Om de är ledsna över att inte vara riktiga män så borde de innan de försöker avhjälpa problemet ta reda på vad en riktig man är för något. För inte ens det vet de, så långt ifrån manligheten är de.

Vad riktig manlighet är illustrerades så fantastiskt bra i sista avsnittet av "Allsång på skansen". (47 minuter in i programmet, som finns på svtplay tills den 15 september.) Fyra riktiga män (Loa Falkman, Björn Skifs, Peter Jöback och Måns Zelmerlöw) stod på scenen och sjöng stolt om hur de sjunger opera och piper högt, drar på rockturné regisserad av frun, gifter sig med män och slutar raka sig fast det bara blir fjun. De gör detta, och de är män, alltså är det manligt. Och riktiga män är de för att de vågar stå för det!

Ideologiers koppling till våld

Den första dagen lät det som vanligt: Ett gäng högerextremister svartmålade islam, samtidigt som de slog sig för bröstet och gapade högt om hur "politiska inkorrekta" de var som kunde säga det så säkert redan. Vänster och liberaler å sin sida upprepade tålmodigt att de flesta muslimer inte är terrorister.

Sen greps förövaren. Och allt kom av sig. Få verkade veta hur de skulle resonera när de inte längre kunde kopiera tidigare kommentarer och blogginlägg. Vi har ju inga standardfraser på lager om en terrorist som inte är muslim. Dessutom skämdes nog många av oss litet, även bland oss som hade sagt oss inte vilja spekulera i gärningsmannens religiösa och politiska hemvist. För även om vi försökte trycka undan bilden som poppade upp i huvudet, så föreställde den en man med typiskt arabiska drag.

Det finns naturligtvis massor att säga och många chanser till analyser om vad som hände i Oslo och på Utöya, och varför. Tankar om vad en stark tro på något, vare sig det är islam, kristendom, nationalism eller teknikfientlighet, kan leda till. Tankar om hur många, från början ensamma, galningar kan forma terrornätverk tillsammans, eller inte.

Nu tycks folk ha sansat sig och vi börjar få ihop bilden av den blonde konservative terroristen. Några försöker fortfarande skilja honom från muslimska terrorister genom att hävda den ensamme galningen kontra terrornätverk, men det skall nog till en väldigt svartvit syn på verkligheten för att kunna inbilla sig någon skarp kontrast mellan Breivik å ena sidan och samtliga islamistiska terrorister å andra sidan.

Naturligtvis är alla terrorister olika. Det finns förmodligen inte två personer vars världsbild är exakt densamma. Den som ser skillnader mellan Breivik och en godtyckligt vald islamistisk självmordsbombare borde fundera på hur lika två godtyckliga islamister egentligen är.

Breivik ville också bli martyr. Dock inte som död i ett paradis fyllt av vackra läskedrycksserverande jungfrur, utan som försmäktande samvetsfånge i ett norskt fängelse, hyllningsbar av de likasinnade. Hur många de nu är.

Breivik har inget som helst stöd bland Sverigedemokrater och andra stockkonservativa element, utan de fördömer honom lika mycket som vi mer "politiskt korrekt" lagda. Islamistiska självmordsbombare har inte heller något stöd bland majoriteten av muslimerna, utan de fördömer dem lika mycket som vi ateister och kristna och buddhister och judar och hinduer och hedningar och shintoister och pastafarianer och vad helst vi kan tänkas vara.

Men det är kanske bra att anklaga Sverigedemokraterna litetgrann för att vara "indirekt ansvariga", så får de smaka sin egen medicin när de påstår att alla muslimer är indirekt ansvariga till självmordsattentaten.

Jag tror inte att någon specifik ideologi kan kopplas till våld. Den som vill bruka våld kan bara ta en valfri ideologi, plocka russinen ur kakan och tolka som han eller hon vill, sno ett maskingevär eller en dynamitladdning och gå ur och panga litet. Oftast väljer våldsverkarna en ideologi som anses litet spännande och icke-mainstream. Men en skicklig terrorist kan nog hitta stöd för sina handlingar i folkpartiets partiprogram med litet letande.

Det har ju t.ex. varit superpoppis att omvärdera Pinochet ett tag. Av en del kallas han liberal och alltså inte så dum ändå, medan dessas kritiker protesterar mot att han skulle vara liberal eftersom han var så dum. Men kombinera litet och man får en liberal OCH dum person, och jag tycker faktiskt inte att sådana egentligen är mer motsägelsefulla än våldsverkande muslimer.

Ondskan

Hur ofta gläds vi åt att en människa är död? Jag har svårt att se Osama Bin Ladin som en människa. Jag ser honom inte som ett monster eller liknande, för att jag vet att han inte är artskild från mig. Men ändå ser jag mest hans symboliska betydelse som ondskan personifierad. Hur kommer det sig egentligen?

Jag minns den där dagen. Jag kom in i mitt arbetsrum, för jag skulle hämta mina saker och gå tidigare. Några arbetskamrater stod vid datorn och sa: "Något har hänt i USA." Det lät allvarligt, så när jag hade cyklat hem slog jag på TV:n. Det såg ut som en filminspelning. Det var så maffigt, litet kusligt vackert på något sätt. Planen som kom flygande, kraschade rakt in i skyskraporna, som sedan rasade i ett enormt moln av damm. Det tog en stund att ta till sig att det var på riktigt.

Chocken först. Sen diskussionerna om vad man skulle göra åt saken. USA:s attack på Afghanistan kändes litet luddigt missriktad vad jag minns. Men det fanns väl inget annat sätt? Gärningsmännen var ju redan döda. Då återstår deras ledare. Och kanske passa på att göra upp med litet orättvisor i ett odemokratiskt land, och det är väl i sig inget fel i det, om det nu var det de ville? Men det kändes som så väldigt mycket bomber för en enda person, som man inte ens visste var han fanns.

Och nu är han död. Jag är egentligen mot dödsstraff, hopplöst idealistisk nästan totalpacifist. Men jag kan inte hjälpa att jag känner att det är litet skönt att han är död.

Undrar vilken betydelse det har för al-Quaida. Kommer de att komma av sig, kommer de att dyrka honom som martyr, eller kommer de bara att tillsätta en ny ledare? Jag vet så litet om hur terroristgrupper fungerar. Har de den sortens frälsarpersonsdyrkan som bara kan riktas mot en levande, aktiv människa? Eller är det den sortens andliga ledardyrkan som även kan riktas mot en död? Eller är det ingen dyrkan av någon specifik ledare alls?

Jag har nog själv faktiskt en litet frälsarpersonsk hållning i den här frågan. Jag ser Bin Ladin som en symbol för ondskan, men symbolen lever inte vidare. Med honom dog hans ondska.

Katastrofhjälp och asgamar

Nu är det rätt tid att vara på plats lyder en rubrik i SvD idag. Efter en katastrof är det mycket att återuppbygga. Då gäller det för svenska företag att vara på hugget och investera i Japan.

Rubriken låter värre än resten av texten. Den är torrt konstaterande, att situationen är svår, men nu börjar det se positivt ut. De svenska företagen som tror på Japans förmåga till återuppbyggnad är kloka. De är en stark ekonomi, och det finns stora möjligheter där på sikt.

Visst har Johan Myrsten rätt i sak. Och visst har både Japan och svenska företag att vinna på att någon vågar investera. Men jag kan inte låta bli att fundera över rubriksättningen, och den krassa optimismen i att beskriva en tragedi som en chans att utnyttja situationen för att ta marknadsandelar.

De som från början är negativa till kapitalismen, och ser affärsmän som asgamar som gärna gottar sig i andras olycka för att tjäna pengar kommer inte precis att ändra åsikt när de ser detta. De kommer nog snarare försöka få vatten på sin kvarn om hur ond kapitalismen är.

Japan är välbärgade, och katastrofen kommer inte att få lika allvarliga konsekvenser som de som sker i litet fattigare länder. Jag minns inte hur det var när t ex den förra tsunamin slog till i Indiska oceanen. Stod det likadant då, att det gällde att vara på hugget för att ta tillvara möjligheterna att investera i Indonesien efter katastrofen?

Visst investerar man även i Indonesien. Men syftet ser på beskrivningarna ut att vara delvis ett annat, att förutom att tjäna pengar även få fart på deras ekonomi.

Johan Myrsten kunde ha fått sin artikel att se mindre ondsint ut genom att bättre lyfta fram att även Japan kommer att vinna på utländska investeringar.

Blod och vår

Nej, jag har inte drabbats av en vårdepression eller ett manodepressivt blandtillstånd. Jag bara tycker att våren är härlig samtidigt som våldet pågår oavbrutet i världen. Det är konflikter i Mellanöstern, Nordafrika, och för den delen andra delar av Afrika också. Sverige strider tillsammans med NATO i Libyen, vi som aldrig lägger oss i konflikter annat än som medlare annars, så det måste vara något väldigt speciellt detta. Folkmord hotar i Elfenbenskusten, hur många gånger vi än säger att det aldrig skall hända igen.

I fredags hade romerna sin nationaldag. Det är jättekul! Något att fira! Samtidigt kan jag inte vifta bort tanken på hur de har behandlats genom historien så fort jag hör talas om dem. Till exempel att deras porrajmos under 40-talet inte har erkänts förrän väldigt sent.

Folkmord är så mycket mer komplex rasism än det som utförs med själva folkmordet. Att vi erkände judarnas förintelse så mycket tidigare måste ha berott på att vi tycker att judarna är litet mer värda än romerna, och därför ännu mer avskyvärt att folkmörda.

Att vi förnekade folkmordet i Rwanda, som började för ganska exakt 17 år sedan, tills det var för sent måste ha berott på att vi inte förväntar oss lika mycket civiliserat beteende av ett negerfolk vid namn Hutu som vi förväntar oss av blonda och blåögda tyskar. Att hutentotsierna där nere i Afrika slår ihjäl varandra litet till mans är inget att riktigt bry sig om. Att folkmordet i Rwanda inte uppfattas som lika systematiskt som förintelsen beror förmodligen också på samma sak. Men kom igen! De slog ihjäl 10000 människor om dagen i 100 dagar. Ett stort antal Hutu letade upp varenda Tusti i sitt hus, en miljon människor, och mördade dem. Det gör man inte utan att planera allt in i minsta detalj.

De hade samma mål som Hitler: Att hinna mörda så många som möjligt innan världen reagerade. Men de körde med en annan taktik. Istället för att göra det dolt för att ingen skulle kunna se det, så körde de snabbt så att ingen skulle hinna hindra dem. Det kan man inte om man inte har full koll på systematiken. Uppenbarligen är även Hutu litet mer intelligenta än vad som var riktigt nyttigt för dem.

Det brukar sägas att det enda vi har lärt oss av historien är att vi inte har lärt oss något av historien. Det stämmer inte riktigt. Vi har lärt oss att folk behandlar andra som de har blivit behandlade själva. Ett uppenbart exempel är Israel, som ofta blir anklagade för att behandla Palestinierna som de har blivit behandlade, och fördömda för att de inte har lärt sig.

Nu är väl inte kriget i Gaza riktigt jämförbart med förintelsen, men principen att hat och våld föder hat och våld är densamma. Jag tänker på en tavla som fanns på dagis när jag var liten. Där stod bl.a. att ett barn som får stryk lär sig att slåss, men ett barn som blir omtyckt och älskat lär sig känna kärlek i världen. Ett barn som blir slaget lär sig att slåss. Ett folk som blir mördat lär sig att mörda. Det är tyvärr så vi människor fungerar.

Plocka litet tussilago nu och var snälla mot varandra, så skall ni se att ni blir bemötta med snällhet tillbaka!

Det osar människokött

I debatt i TV häromdagen diskuterade bl.a. Lars Wilks om rätten att bränna koranen. Han hävdade att det är en del av yttrandefriheten, och att det var rätt av Terry Jones att använda sig av denna manifestation. Rent juridiskt sett kan man ju inte invända: Det är inte olagligt att bränna böcker och det är tack och lov inte olagligt att kritisera en religion. Men handlingen ger ändå en lukt av bränt människokött ifrån sig. Yttrandefrihet är inte bara en rätt, utan även ett ansvar.

Bokbål är bland de starkaste symboliska handlingarna som existerar. Visst kan det användas, för mycket hårda, tydliga manifestationer i exceptionella fall. Att bränna böcker mot en religion i största allmänhet däremot, det gör man inte om man respekterar normala demokratiska idéer som den om alla människors lika värde.

Lyckligtvis verkar Lars Wilks vara ganska ensam om sina extrema åsikter. Och de är väl begripliga efter alla påhopp han har fått efter rondellhundsdebatten också. Världens alla ledare har fördömt bokbålet, och det är bra. Det är självklart att det är ännu värre att döda andra människor som hämnd för bokbålet, men två fel gör inte ett rätt.

Vackra minareter bland alptopparna

I dag tänker jag skriva litet kort om min uppfattning om moskéer, med anledning av Schweizarnas ja till ett förbud mot bygge av minareter. Det verkar alltid enklare bland människor som vill verka politiskt korrekta att rikta kritiken något vid sidan av målet, om det handlar om saker som de inte är vana vid och därför är rädda för. Jag undrar hur Schweizarna skall formulera lagtexten. Ordet "minaret" måste ju definieras, och hur skall man göra det utan att nämna något som har med islam och muslimer att göra? Det vore något annat om man förbjöd torn med ett visst utseende eller en viss funktion rent allmänt, men det handlar ju specifikt om torn i anslutning till muslimska bönelokaler, avsedda för muslimska böneutrop.

Jag skrev en gång en uppsats om moskéer i Sverige och de argument som användes för och emot moskébyggen. Det var allt från "Islam är en avskyvärd religion" till "biltrafiken skulle störa i bostadsområdet". Det förstnämnda argumentet tänker jag inte kommentera just nu, kanske en annan dag om jag får lust. Det sistnämnda skall man nog inte tolka in för mycket i, det blir ju protester mot byggen av nya IKEA-varuhus också, så det behöver inte bero på s.k. "islamofobi".

De mest intressanta protesterna handlar om att moskéer inte passar i den svenska kulturbebyggelsen och att islam inte är en svensk religion. När jag skrev min uppsats intervjuade jag ordföranden i islamiska församlingen i Uppsala. Bara själva existensen av en sådan titel är så svenskt något kan bli. Islamiska församlingar är ett klockrent exempel på riktigt helyllesvensk föreningsverksamhet, totalt okänt i de delar av värden där islam dominerar. Vad är det som är så osvenskt?

Visst förgyller små pittoreska kyrkor det Schweiziska bergslandskapet. Det är bara ovana och rädsla som gör att pittoreska moskéer med vackra minareter inte skulle få samma effekt, om man ens skulle observera att det är en halvmåne istället för ett kors på taket.