Hoppande och förtrollade båtar

Kan man veta riktigt säkert att ett påstående som förefaller vara orimligt är falskt? Jag tycker att man i första hand skall utgå ifrån att det folk säger är sant. Men jag är medveten om att minnet kan svika vem som helst, eller att en del människor faktiskt skarvar litet på sanningen utan att tycka att de ljuger. Och då har jag inte ens räknat med de uppsåtliga lögnarna. Om påståendet är helt uppåt väggarna enligt ens egna kunskaper och erfarenheter, vad behövs egentligen för att misstro människor?

Min son visade mig en båt igår. En båt som hette Linnéa, som han och min make hade sett samma dag. Han hävdade bestämt att den hade legat på en bestämd plats i Fyrisån nedanför Islandsfallet, men när jag såg den stod den en bit bort på motsatta sidan, vid pumphuset, och därför frågade jag sonen om han verkligen mindes rätt.

Kan Linnéa ha gått här?

Han var övertygad. Trots att jag visade honom att isen låg tjock på ån, även på den platsen där han hävdade att båten hade stått, stod han fast vid sin åsikt. Jag frågade hur han trodde att båten kunde ha flyttat sig, och hur isen hade kunnat frysa till igen så snabbt i det milda vädret. Kan båtar hoppa? Kan de gå på isen? Under vattnet? Eller finns det rentav förtrollade båtar? För att få med min alltmer hysteriska son hem så lovade jag att vi skulle ta reda på hur båten kunde ha flyttat sig, för om han hade rätt ville jag veta hur det kunde ha gått till.


Väl hemma frågade jag maken var båten hade stått, och han var av en annan åsikt än sonen. Enligt honom hade båten stått vid pumphuset redan när han och sonen såg den. Jag ville ändå lämna möjligheten öppen för att sonen hade rätt och gick med honom för att googla på konstiga företeelser när det gällde båtar. Då protesterade maken. Hur kunde jag vara så dum att jag inte bara misstrodde sonen? Sånt man inte kan tro på kan man inte tro på.

Eller hur var det nu? Skall man inte ha ett öppet sinne? Om någon, bara för att ta ett exempel, hävdar bestämt att Gud finns och gör under, skall jag bara avfärda det för att det inte stämmer med all vett och sans? Eller skall jag försöka ta reda på den rimligaste förklaringen till deras gudsupplevelser innan jag misstror de religiösa?

Om jag frågar de religiösa verkar de flesta föga intresserade av att gå in särskilt djupt på förklaringarna, eftersom de anser att det är mer öppensinnat att acceptera att allt inte går att förklara. Men är det verkligen så? Har de inte snarare låst sig fast vid föreställningen, och stängt sitt sinne med att det är oförklarligt, punkt, nu diskuterar vi inte mer?

Googlingen gick över förväntan! Hoppande båtar fick vi träff på direkt. Snabba motorbåtar kan, om de är instabila, hoppa om de åker i full fart på öppet vatten. Det lämnar möjligheten öppen att om Linnéa är en snabb motorbåt och Fyrisån var öppen timmarna innan jag såg den, så kan den ha hoppat. Men den kan lika väl ha åkt långsamt till sitt nya ställe. Hoppande båtar förändar inte det ursprungliga problemet: Att ån var frusen. Sonen höll med om att den förklaringen verkade orimlig, så där var vi överens, och kunde avfärda den.

Båtar som åker på isen hittade vi också: Svävare! Min son blev så fascinerad att han genast lade planerna på att bli astronaut på hyllan: Han skulle bli svävarkapten när han blev stor, då skulle han köra svävare som går på isen. Men han höll med om att Linnéa inte verkade vara någon svävare, så det var ingen bra förklaring att den kunde ha gått på isen.

Sonens karriärplaner ändrades igen när vi såg ubåtarna. Ubåtskapten verkade ännu roligare än svävarkapten. Men Linnéa var nog ingen ubåt heller, så där rök den möjliga förklaringen också.

När vi så sökte på förtrollade båtar fick vi inga bra träffar. Det går ju visserligen inte att bevisa att något inte finns, så det går teoretiskt sett aldrig att bli exakt 100% säker på att förtrollade båtar inte finns, men om jag skall avgöra vad som är rimligast med hjälp av de kunskaper jag har, så drar jag slutsatsen att sonen minns fel.

Det tycker jag är att ha ett öppet sinne.