Först när man tänker på det verkar det konstigt. Jorden vi går på, vattnet i sjöarna och träden i skogen, vem är människan att säga: Det här är mitt! Någon har en gång i historien gjort så. Fler har tagit efter. Sedan har de bestämt att deras barn ärver alltihopa och blir nya ägare när de dör. Och med tiden har det blivit en sådan självklarhet för alla, att ingen, trots det Gustaf Almkvist i SvD påstår, ifrågasätter att någon äger skogen de äter picknick i, ängen de plockar blommor på och klipporna de dyker i havet från.
Men sen när man fortsätter tänka är inte alls konstigt. Djur pinkar in revir som de försvarar med våld. Människor är djur. Ergo. Fast vi använder inte pink utan stängsel och skyltar som markörer. Och lägger ut våldet på entrepenad. Sett ur det perspektivet är det naturligtvis en myt att naturen är till för alla.
Däremot är allemansrätten långt ifrån en myt. Tysta överenskommelser mellan markägare och husbehovsbärplockare finns över hela jorden, men själva grejen med allemansrätten är ju att markägarna inte har något att säga till om. Argumentet att det skall vara förbjudet att utnyttja andras mark kommersiellt skulle jag visserligen kunna köpa. Men det verkar inte som att den begränsningen gäller för vissa debattörer, utan det skall kunna spilla över på husbehovsnyttjarna.
Människan har till skillnad från de flesta djur en tendens till att lägga på sig så stora revir att de inte kan klara av att sköta dem utan att köpa arbetskraft av andra människor. Det i kombination med överbefolkningen gör dessutom att det inte finns ens en enda liten otillgänglig stenhög i skogen kvar åt mig att hägna in och kalla min. Allt ägs av andra och måste köpas för pengar.
För att lösa detta problem har vi kompromissat fram allemansrätten som en lösning. Eftersom alla inte hann roffa åt sig ett eget revir medan tid var, så gavs alla rätten att utnyttja delar av andras. Så långt allt gott. Men nu börjar det tydligen, enligt vissa, bli för många som tar kompromissen som en självklarhet.
Att någon äger all mark är faktiskt så inrotat i våra medvetanden att vi inte ständigt behöver gå runt och påminna oss om det. Den enda gången jag har tänkt på vem som äger marken var när vi fortfarande ägde ett litet hallondignande skogsskifte i Dalarnas obygder. En dag när vi var ute och plockade hallon där hörde vi några damer en bit ifrån oss som högljutt beklagade sig över hur andra människor hade snott deras hallonställe. Då fnissade vi litet tyst, och åtminstone jag tänkte en kort obefogad tanke om vem som egentligen ägde marken hallonen växte på. Naturligtvis sa jag inget, de hade samma rätt till hallonen som vi.
Men nu vill några av makthavarna att vi ständigt skall gå omkring och tänka på vem som äger marken som vi går på, hallonen vi plockar och favoritgläntan i skogen. Och det lär bli lätt när det dyker upp taggtrådsstängsel med stora skyltar om hur privat och förbjudet det är att tillträda. Andra djur kan åtminstone vässa tänderna och gå in och slå ner ägaren för att själva ta reviret. Inte ens det kan vi.
Jo förresten, det kan vi. I flock. Och vinner vi så blir det lagligt, eftersom vinnaren skriver lagarna. Men vill vi ha det så?
Tillägg den 23/6: Några representanter för LRF tar idag upp att det inte ens nu tillhör allemansrätten att idka näringsverksamhet på annans mark. Det denna sedvanerätts belackare verkar vara ute efter är alltså att avskaffa den helt. Men det är klart, en lantbrukare som lever av sin jord seriöst tar ju betydligt mindre skada av besökare än en miljardär som bara vill visa sin pengastinnhet genom att kunna hindra andra från att vara ute i skogen.
Hur man än vänder sig
I dag vänder det. Mörkare tider stundar fast sommaren knappt har börjat. Skolavslutningen har ägt rum efter den traditionella debatten om de skall hållas i kyrkan som de har gjorts i flera decennier, medan protesterna är ett rätt nytt fenomen med endast några tiotal år på nacken.
Det är svårt att vara mamma. Det börjar redan innan vi har fått barn, när vi skall välja var i den vida världen vi skall upprätta vårt familjeliv. Svenssonlivet består av tre ytterst viktiga huvudingredienser:
1) villa i förorten
2) kombibil och
3) högljudda protester och enträget raljerande mot 1) och 2).
Om man mot förmodan inte faller för landsbygdens lockande reklam, där kommunerna tävlar i desperation om den barnlängtande befolkningen så lär de flesta sitta där med förortsvillaångesten i halsgropen. Men var man än befinner sig så är gräset grönare där den mest miljöfarliga gräsklipparen finns.
När barnet väl är avlat gäller det att vända sig rätt. Både DN och svenskan informerar oss om att gravida skall sova på vänster sida. DN ger sig till och med på att hädva ett "starkt samband". Ett intressant resultat av den gamla goda, alltid lika roliga, viskleken.
The Daily post på Nya Zeeland har litet mer information, men påståendet är även här ett påstående. En antydan om försiktighet kan med god vilja tolkas in i rubriken: "Still birth less likely for pregnant women who sleep on left: Survey" genom att de förtydligar att deras artikel handlar om undersökningen och inte om något säkert resultat.
På Scoop health är de litet mer försiktiga när de smyger in ett "kan" i påståendet: "Mother’s Sleeping Position May Reduce Risk Of Stillbirth" Men i originalartikeln är det inget påstående utan en fråga: Should pregnant women sleep on their left?
Hur det än är, så är det här ju inget nytt sätt att skuldbelägga kvinnor som sovit fel, som vissa kommentatörer har velat ha de till. Forskning som leder till färre döda foster måste alltid välkomnas, sen får man väl själv som förälder ställa åtgärderna i proportion mot risken. Resultatet kan påverka stora populationer, men inte det enskilda fallet, statistiskt sett. Så fram för mer forskning och fram för mer förståelse för statistik!
Hur vi än vänder oss så är det i alla fall större chans att vi gör rätt än att vi gör fel. Hjärnan lär tydligen fungera så, att vi har en enorm förmåga att rationalisera beslut i efterhand, även om de inte var rationella från början. Tur det, så våra konstiga och felaktiga beslut inte behöver tynga oss livet igenom. Vi kan lugna oss med att det vi gjorde var det mest rätta då.
Det är svårt att vara mamma. Det börjar redan innan vi har fått barn, när vi skall välja var i den vida världen vi skall upprätta vårt familjeliv. Svenssonlivet består av tre ytterst viktiga huvudingredienser:
1) villa i förorten
2) kombibil och
3) högljudda protester och enträget raljerande mot 1) och 2).
Om man mot förmodan inte faller för landsbygdens lockande reklam, där kommunerna tävlar i desperation om den barnlängtande befolkningen så lär de flesta sitta där med förortsvillaångesten i halsgropen. Men var man än befinner sig så är gräset grönare där den mest miljöfarliga gräsklipparen finns.
När barnet väl är avlat gäller det att vända sig rätt. Både DN och svenskan informerar oss om att gravida skall sova på vänster sida. DN ger sig till och med på att hädva ett "starkt samband". Ett intressant resultat av den gamla goda, alltid lika roliga, viskleken.
The Daily post på Nya Zeeland har litet mer information, men påståendet är även här ett påstående. En antydan om försiktighet kan med god vilja tolkas in i rubriken: "Still birth less likely for pregnant women who sleep on left: Survey" genom att de förtydligar att deras artikel handlar om undersökningen och inte om något säkert resultat.
På Scoop health är de litet mer försiktiga när de smyger in ett "kan" i påståendet: "Mother’s Sleeping Position May Reduce Risk Of Stillbirth" Men i originalartikeln är det inget påstående utan en fråga: Should pregnant women sleep on their left?
Hur det än är, så är det här ju inget nytt sätt att skuldbelägga kvinnor som sovit fel, som vissa kommentatörer har velat ha de till. Forskning som leder till färre döda foster måste alltid välkomnas, sen får man väl själv som förälder ställa åtgärderna i proportion mot risken. Resultatet kan påverka stora populationer, men inte det enskilda fallet, statistiskt sett. Så fram för mer forskning och fram för mer förståelse för statistik!
Hur vi än vänder oss så är det i alla fall större chans att vi gör rätt än att vi gör fel. Hjärnan lär tydligen fungera så, att vi har en enorm förmåga att rationalisera beslut i efterhand, även om de inte var rationella från början. Tur det, så våra konstiga och felaktiga beslut inte behöver tynga oss livet igenom. Vi kan lugna oss med att det vi gjorde var det mest rätta då.
Sjöng du nationalsången idag?
Själv sjöng jag den senast i måndags, med flaggviftande och firande, blågult tårtkalas och Eric Saade-konsert. Nuförtiden sjunger man ju den inte i skolan, p g a att det är helgdag på nationaldagen sedan några år tillbaka.
Det är litet svårt att hålla isär begreppen ibland. Ett minne av att ha stått på skolgården i början av juni och sjungit nationalsången, blir så lätt till att nationalsången sjöngs på skolavslutningen tills för några år sedan, om man vill man konstruera ett skräckexempel på hur invandrarna tar över vårt land. Och snart är myten skapad att staten/rektorn/kommunen har förbjudit det.
Det är förstås möjligt att en del skolor kan ha haft det som tradition, men jag har aldrig träffat någon, som inte vill använda det som argument mot invandringen, som kan dra sig till minnes att nationalsången någonsin har sjungits på skolavslutningen, utom de gånger då skolavslutningen har sammanfallit med nationaldagen och de har sjungit den därför. Alla står lika frågande inför påståendet: Va? Nationalsången på skolavslutningen? Nej, då sjunger man sommarsånger.
Precis som man sjunger julsånger på julavslutningen. För det finns ingen som tror sig minnas att de har stått i klassrummets stearinljussken och stämt upp nationalsången på julavslutningen.
I dag var allsångerna Idas sommarvisa och Den blomstertid. Traditionstyngda sånger, som jag nog, i likhet med en del föräldrar och lärare, men förmodligen inga barn, skulle sakna om de inte fanns med. Litet jobbigt är det ju att sjunga om Gud i andra versen på Den blomstertid. Vi borde sjunga bara första versen, för det är ju helt ok att stryka verser som inte passar, det gör alla.
Flaggviftande var det också. Några sjätteklassare hade fått i uppdrag att vara fanborgen. Det var seriöst. De bar rätt, höll rätt och bytte av rätt. Väl inövat. Svenska flaggan hör fortfarande hemma på skolavslutningen.
Prästen (kyrkoherde Lars-Ove Sjöstedt i Balingsta) höll ett bra och rätt så sekulariserat tal idag. Han pratade om att fånga dagen. Först föreställde han sig hur det skulle se ut om vi såg en dag flyga förbi, och tog fast den och försökte stoppa den i fickan eller i en burk och behålla den. Sen kom han fram till att det inte går. Om vi vill fånga dagen, så får vi lov att hålla fast i den och låta oss dras med, så att vi följer dagen och vad den har att erbjuda, istället för att hålla kvar en dag som snart nog tillhör det förflutna, eller oroa oss för mycket för en dag som inte har kommit än.
Sen smög han in en hänvisning till en psalm, Blott en dag, apropå det där med att ta en dag, ett ögonblick i sänder. Och vidare konstaterade han att nästa strof, att allting vilar i min faders händer, tänkte han sig som att det fanns en högre kraft som tar hand om dagarna i framtiden, och ser till att de blir helt ok även om vi lever i nuet. Men, konstaterade han, så tänker ju inte alla, men oavsett hur man tänker, så kan man låta sig följa med dagen som är nu och lita på att alla dagarna i framtiden blir ok. Ett erkännande av oss som inte tror på en högre kraft!
Skolavslutningen var alltså på skolgården med präst, men dagisavslutningen senare på dagen var i kyrkan, den enda tillräckligt stora samlingslokalen i närheten, fast utan präst. Och utan psalm. Vi sjöng Idas sommarvisa som avslutningsallsång innan tårtkalaset på dagisgården. Så nu är det sommarlov. Ja, inte för mig förstås, men för typ resten av släkten, för alla verkar vara lärare utom jag. Och nuförtiden vet jag att lärare är minst lika glada för sommarlovet som eleverna.
När jag var liten trodde jag att lärarna blev ledsna över att det blev sommarlov. Och det var konstigt, eftersom min pappa också var lärare och jag visste att han var jätteglad, men jag kopplade väl inte att han var en riktig lärare som de i min skola. Jag var bara med på festerna i hans skola, så jag trodde ett tag att de festade jämt.
Ändå har jag firat denna vackra dag med en hel massa dopp i vår nyinköpta budgetpool, som var och en nuförtiden kan införskaffa för att uppfylla sina rikemansdrömmar om en egen swimmingpool i villaträdgården. Så fick jag också inviga min nya atombaddräkt innan vi gick till sängs i det glittrande solsken som ännu lyste upp sovrummet.
Det är litet svårt att hålla isär begreppen ibland. Ett minne av att ha stått på skolgården i början av juni och sjungit nationalsången, blir så lätt till att nationalsången sjöngs på skolavslutningen tills för några år sedan, om man vill man konstruera ett skräckexempel på hur invandrarna tar över vårt land. Och snart är myten skapad att staten/rektorn/kommunen har förbjudit det.
Det är förstås möjligt att en del skolor kan ha haft det som tradition, men jag har aldrig träffat någon, som inte vill använda det som argument mot invandringen, som kan dra sig till minnes att nationalsången någonsin har sjungits på skolavslutningen, utom de gånger då skolavslutningen har sammanfallit med nationaldagen och de har sjungit den därför. Alla står lika frågande inför påståendet: Va? Nationalsången på skolavslutningen? Nej, då sjunger man sommarsånger.
Precis som man sjunger julsånger på julavslutningen. För det finns ingen som tror sig minnas att de har stått i klassrummets stearinljussken och stämt upp nationalsången på julavslutningen.
I dag var allsångerna Idas sommarvisa och Den blomstertid. Traditionstyngda sånger, som jag nog, i likhet med en del föräldrar och lärare, men förmodligen inga barn, skulle sakna om de inte fanns med. Litet jobbigt är det ju att sjunga om Gud i andra versen på Den blomstertid. Vi borde sjunga bara första versen, för det är ju helt ok att stryka verser som inte passar, det gör alla.
Flaggviftande var det också. Några sjätteklassare hade fått i uppdrag att vara fanborgen. Det var seriöst. De bar rätt, höll rätt och bytte av rätt. Väl inövat. Svenska flaggan hör fortfarande hemma på skolavslutningen.
Prästen (kyrkoherde Lars-Ove Sjöstedt i Balingsta) höll ett bra och rätt så sekulariserat tal idag. Han pratade om att fånga dagen. Först föreställde han sig hur det skulle se ut om vi såg en dag flyga förbi, och tog fast den och försökte stoppa den i fickan eller i en burk och behålla den. Sen kom han fram till att det inte går. Om vi vill fånga dagen, så får vi lov att hålla fast i den och låta oss dras med, så att vi följer dagen och vad den har att erbjuda, istället för att hålla kvar en dag som snart nog tillhör det förflutna, eller oroa oss för mycket för en dag som inte har kommit än.
Sen smög han in en hänvisning till en psalm, Blott en dag, apropå det där med att ta en dag, ett ögonblick i sänder. Och vidare konstaterade han att nästa strof, att allting vilar i min faders händer, tänkte han sig som att det fanns en högre kraft som tar hand om dagarna i framtiden, och ser till att de blir helt ok även om vi lever i nuet. Men, konstaterade han, så tänker ju inte alla, men oavsett hur man tänker, så kan man låta sig följa med dagen som är nu och lita på att alla dagarna i framtiden blir ok. Ett erkännande av oss som inte tror på en högre kraft!
Skolavslutningen var alltså på skolgården med präst, men dagisavslutningen senare på dagen var i kyrkan, den enda tillräckligt stora samlingslokalen i närheten, fast utan präst. Och utan psalm. Vi sjöng Idas sommarvisa som avslutningsallsång innan tårtkalaset på dagisgården. Så nu är det sommarlov. Ja, inte för mig förstås, men för typ resten av släkten, för alla verkar vara lärare utom jag. Och nuförtiden vet jag att lärare är minst lika glada för sommarlovet som eleverna.
När jag var liten trodde jag att lärarna blev ledsna över att det blev sommarlov. Och det var konstigt, eftersom min pappa också var lärare och jag visste att han var jätteglad, men jag kopplade väl inte att han var en riktig lärare som de i min skola. Jag var bara med på festerna i hans skola, så jag trodde ett tag att de festade jämt.
Ändå har jag firat denna vackra dag med en hel massa dopp i vår nyinköpta budgetpool, som var och en nuförtiden kan införskaffa för att uppfylla sina rikemansdrömmar om en egen swimmingpool i villaträdgården. Så fick jag också inviga min nya atombaddräkt innan vi gick till sängs i det glittrande solsken som ännu lyste upp sovrummet.
Jag har känslor för annat än mirakel
Att få barn är en fantastisk upplevelse. Precis som Marcos Birro har jag upplevt denna fullkomligt berusande lycka och kärlek som kanske bara kan orsakas av ett plus på en plaststicka. Men till skillnad mot Birro blev jag inte alls förvånad över min reaktion, utan jag var helt och hållet beredd på denna kraftfulla känslostorm. Till skillnad från honom har jag nämligen fostrats till att känslor är en del av den levande och vackra verkligheten, och inte bara kopplad till dammiga mirakel, som bara existerar i torra filosofiböcker och religiösa skrifter.
Jag är otroligt glad för att mina graviditeter har gått bättre än Birros. Ja, tre av dem i alla fall, de tre andra har avbrutits i vecka 6-8. Sånt som händer, inget jag lider av. Det måste vara betydligt värre att mista ett barn i vecka 20. Visst finns det de som sörjer ett missfall i vecka 8, men sorgen blir nog sällan lika stor.
Och varför är det så då? Är det för att ett barn i vecka 20 har blivit mer människoliknande än ett embryo i vecka 8? De flesta aborter sker runt vecka 8, och efter vecka 18 måste det finnas särskilda skäl, där fostrets människovärde helt klart vägs in i bedömningen. Så varför anspelar han på våra känslor för ett 20-veckors barn?
Eller är det för att vi har hunnit anknyta mer till barnet i vecka 20? Ja, vi vet ju att det sker många missfall innan vecka 12, och att de flesta av de graviditeterna gick fel från början, och därför är vi beredda på att det kan gå fel tills dess. När vi har passerat vecka 12 så ökar förvissningen om att det kommer att bli ett barn. Vi förväntar oss inte att barnet kan dö i vecka 20. Andras barn gör det ibland, men inte vårt.
Men vad har Marcos Birros inlägg i abortdebatten att göra? Han påstår sig vara för abort, men han pratar knappt om abort alls. Inlägget är en sörjande fars bearbetning av sorgen över sitt döda barn. Blandat med abortmotståndarnas nötta halmgubbar om "cellklumpar" och "livmoderinnehåll". Precis som de tycks han ha målat upp en bild av känslolösa abortförespråkare (till skillnad från honom, som är en känslosam abortförespråkare?) som tycker att fostret som genom ett mirakel förvandlas från "cellklump" till barn kl 12 på natten mellan vecka 22+6 och 23+0. Som om det vore vi som trodde på mirakel.
Men ett barn är inget mirakel. Ett barn lever, andas, älskas och älskar. Ett barn är på riktigt. Livet är inget mirakel. Det är verkligt, det är det som gör det så fantastiskt! Om man reducerar hela livet till ett mirakel, så är det kanske inte så konstigt att man inte känner starkare känslor för sina egna levande barn än för ett aborterat foster i vecka 8.
De oftast religiöst motiverade abortmotståndarna har kanske räknat ut att det bästa strategin att få oss empirister på fall är att anspela på våra känslor? För vi lever våra känslor, medan de religiösa extremisterna kväver alla känslor som inte godkänns av Gud. Känslor har vi för efterlängtade barn, men inte för resultatet av så känslosamt lustutövande, att kraften i kärleken till vår partner gjorde att vi brast i ömdöme.
Det är torr vetenskap att likställa önskade barn med oönskade, med den enda skillnaden att icketroende kallar dem "foster" och troende "människor". Och det är på den nivån vi måste föra abortdebatten. Känslor gör oss ologiska och omdömeslösa, men kan naturligvis inte helt elimineras från debatten. Däremot är det en fördel om den till en så stor del som möjligt såg till människokollektivets bästa, i en välbalanserad avvägning av livsdugliga fosters rätt att leva, de psykiska följderna av en oönskad graviditet och jordens redan svårartade överbefolkning.
Jag är otroligt glad för att mina graviditeter har gått bättre än Birros. Ja, tre av dem i alla fall, de tre andra har avbrutits i vecka 6-8. Sånt som händer, inget jag lider av. Det måste vara betydligt värre att mista ett barn i vecka 20. Visst finns det de som sörjer ett missfall i vecka 8, men sorgen blir nog sällan lika stor.
Och varför är det så då? Är det för att ett barn i vecka 20 har blivit mer människoliknande än ett embryo i vecka 8? De flesta aborter sker runt vecka 8, och efter vecka 18 måste det finnas särskilda skäl, där fostrets människovärde helt klart vägs in i bedömningen. Så varför anspelar han på våra känslor för ett 20-veckors barn?
Eller är det för att vi har hunnit anknyta mer till barnet i vecka 20? Ja, vi vet ju att det sker många missfall innan vecka 12, och att de flesta av de graviditeterna gick fel från början, och därför är vi beredda på att det kan gå fel tills dess. När vi har passerat vecka 12 så ökar förvissningen om att det kommer att bli ett barn. Vi förväntar oss inte att barnet kan dö i vecka 20. Andras barn gör det ibland, men inte vårt.
Men vad har Marcos Birros inlägg i abortdebatten att göra? Han påstår sig vara för abort, men han pratar knappt om abort alls. Inlägget är en sörjande fars bearbetning av sorgen över sitt döda barn. Blandat med abortmotståndarnas nötta halmgubbar om "cellklumpar" och "livmoderinnehåll". Precis som de tycks han ha målat upp en bild av känslolösa abortförespråkare (till skillnad från honom, som är en känslosam abortförespråkare?) som tycker att fostret som genom ett mirakel förvandlas från "cellklump" till barn kl 12 på natten mellan vecka 22+6 och 23+0. Som om det vore vi som trodde på mirakel.
Men ett barn är inget mirakel. Ett barn lever, andas, älskas och älskar. Ett barn är på riktigt. Livet är inget mirakel. Det är verkligt, det är det som gör det så fantastiskt! Om man reducerar hela livet till ett mirakel, så är det kanske inte så konstigt att man inte känner starkare känslor för sina egna levande barn än för ett aborterat foster i vecka 8.
De oftast religiöst motiverade abortmotståndarna har kanske räknat ut att det bästa strategin att få oss empirister på fall är att anspela på våra känslor? För vi lever våra känslor, medan de religiösa extremisterna kväver alla känslor som inte godkänns av Gud. Känslor har vi för efterlängtade barn, men inte för resultatet av så känslosamt lustutövande, att kraften i kärleken till vår partner gjorde att vi brast i ömdöme.
Det är torr vetenskap att likställa önskade barn med oönskade, med den enda skillnaden att icketroende kallar dem "foster" och troende "människor". Och det är på den nivån vi måste föra abortdebatten. Känslor gör oss ologiska och omdömeslösa, men kan naturligvis inte helt elimineras från debatten. Däremot är det en fördel om den till en så stor del som möjligt såg till människokollektivets bästa, i en välbalanserad avvägning av livsdugliga fosters rätt att leva, de psykiska följderna av en oönskad graviditet och jordens redan svårartade överbefolkning.
Dagens ungdom och deras gose-organismer
Jag är medelålders. Jag ser tillbaka på en tid då barn låg och kramade nallar i sängen. Eller möjligen hundar och katter, men sällan mer exotiska djur som grävlingar, bävrar och sälar. Visst har jag råkat ut för en och annan konstig gosegrej. Äldsta dottern har sovit kramandes bollar och böcker och mellandottern hade en grävskopa som sängsällskap ett tag.
Men det värsta är att de hederliga gosedjuren, eller mer exakt, eller skall man kanske säga mindre exakt, goseorganismerna, kommer från helt andra platser i det fylogenetiska trädet än vi däggdjur, som jag trodde skulle hålla ihop till tidens slut.
Det började med äldsta dotterns orm Elisabeth. Hon tillhörde vårt betryggande phylum chordata, men inte klassen mammalia, utan reptilia. Trots allt var hon en med människan närbesläktad organism i sammanhanget.
Sen blev det värre. Nästa djur kom från phylum anthropoda. Det var spindeln Marcus, som hade nästlat sig in i familjegemenskapen.
Jag trodde det skulle stanna där, men att barn nuförtiden inte begränsar sig till djur, inte ens till eukaryoter, utan vidgar vyerna till att innefatta alla sorters levande organismer, insåg jag när jag häromdagen, förutom min son, delade säng med en - bakterie!?
Bakterier har inga namn, därför heter bakterien ingenting. Sonen kallar den bara för bakterien. Vi har i försökt att artbestämma den, och med lättnad kommit fram till att det nog inte är en EHEC (Enterohemorragisk Escherichia coli)-bakterie, utan snarare en helt vanlig Helicobacter pylori. Fast en snäll?!
Men det värsta är att de hederliga gosedjuren, eller mer exakt, eller skall man kanske säga mindre exakt, goseorganismerna, kommer från helt andra platser i det fylogenetiska trädet än vi däggdjur, som jag trodde skulle hålla ihop till tidens slut.
Det började med äldsta dotterns orm Elisabeth. Hon tillhörde vårt betryggande phylum chordata, men inte klassen mammalia, utan reptilia. Trots allt var hon en med människan närbesläktad organism i sammanhanget.
Jag trodde det skulle stanna där, men att barn nuförtiden inte begränsar sig till djur, inte ens till eukaryoter, utan vidgar vyerna till att innefatta alla sorters levande organismer, insåg jag när jag häromdagen, förutom min son, delade säng med en - bakterie!?
Bakterier har inga namn, därför heter bakterien ingenting. Sonen kallar den bara för bakterien. Vi har i försökt att artbestämma den, och med lättnad kommit fram till att det nog inte är en EHEC (Enterohemorragisk Escherichia coli)-bakterie, utan snarare en helt vanlig Helicobacter pylori. Fast en snäll?!
Var får vem inte säga vad?
Får man inte prata om abort i tidningen? Det är inget jag precis har märkt. Jag tycker att debatten har pågått i både DN och Svenskan i veckor nu, och innehållit åsikter av alla möjliga slag med många nyanser.
Dagen är förstås upprörda över att den senaste artikeln i debatten, Marcos Birros om sitt döda barn, blev bortplockad ur DN. Men är det inte litet drag av paranoia att tro att det är för att abortdebatter är så obekväma, när DN själva säger att det berodde på att artikeln innehöll för mycket känslor och för litet fakta.
Dessutom är inlägget publicerat både i Dagen och Svenskan, så allt prat om den "politiskt korrekta massan" som inte vill diskutera saken verkar inte stämma särskilt väl. Och det är rätt uppenbart att inlägget inte tillför särskilt mycket. Vad har en tragisk historia om ett efterlängtat barns död med abortdebatten att göra?
Men det är inte bara abortdebatten som lider av paranoia. På tåget hem i torsdags morse lyssnade jag på ett inslag i radio, där en person ringde och närapå skällde ut programledaren för att man inte fick säga något om svenskar i Sverige. Diskussionen gick ungefär i den här stilen:
-Man får ju inte hissa flaggan utan att grannarna klagar, började ringaren.
-Jaså, svarade programledaren, klagar dina grannar om du hissar flaggan?
-Ja, alltså, alla klagar ju, man får ju inte göra någonting svenskt.
-Klagar dina grannar alltså på om du hissar flaggan?
-Och inte får man vara kristen heller.
-Får du inte?
-Och sånt här får man inte prata om i radio.
-Men du sitter ju och pratar om det nu.
-Du sa ju själv att skolan skulle vara sekulär.
-Jag säger inget om vad jag tycker, det här är bara vad riksdagen har beslutat.
-Men du sitter ju och säger att skolan skall vara sekulär.
-Jag talar bara om fakta, och du får säga det du vill, du gör det just nu.
Det slutade med att ringaren slängde luren i örat på programledaren. Det här var ett extremt exempel, men tendenser till det finns på alltför många ställen. Tycker man inte som majoriteten, så är det ofta inte långt till "Det här får man inte säga p g a att det inte är politiskt korrekt"-pratet.
Det är tråkigt när debatterna störs av att det i var och varannat inlägg hävdas att motståndarna inte vill debattera saken av prestige eller andra obefogade skäl. Men om debattörerna upplever sig ouppmärksammade, så beror det nog snarast på att andra människor inte håller med om att de nya geniala idéer de just kom på är så nya och geniala.
Oron för abortdebatten handlar inte om att stoppa den, utan om att reaktionerna på artikeln om levande aborterade foster kom att handla mer om samvetsfrihet än om det de borde: Rutinerna vid abort.
För att visa att jag inte gömmer huvudet i sanden kan jag debattera samvetsfrihet. Jag tycker, helt seriöst, att den som vill bli läkare eller sjuksköterska och inte vill utföra aborter kan välja en annan specialitet än kvinnovård. Vill han eller hon vara riktigt säker, kan han eller hon välja ett annat yrke. Att jobba inom vården är ingen mänsklig rättighet, och vi kan inte ha folk anställda på kvinnokliniken för att utföra aborter, som vägrar när det kommer en patient.
För att visa ännu mer att jag inte gömmer huvudet i sanden kan jag debattera etiken också. Jag tycker att vuxna kvinnors mänskliga rättigheter är större än fosters som aldrig var tänkta att bildas. Gränsen mellan liv och död kan sättas, och sätts, var som helst av olika människor inom olika livsåskådningar och etiska skolor: Vid födseln, 22 veckor, äggets befruktning eller könscellernas bildande. Inget är rätt och fel, och själv ser jag gränsen som flytande.
Att behandla en död kropp med respekt handlar för mig inte främst om respekten för den döda utan om respekten för de efterlevande. Ett önskat barn som dött i vecka 22 skall behandlas med respekt för föräldrarnas skull, som fått sina framtidsplaner brutalt krossade och förtjänar att vården bryr sig om dem.
I och med internets intåg i vardagslivet får jag säga, och har sagt, vad jag vill. Ingen behöver hålla med, och jag blir rentav glad över litet mothugg i kommentarsfältet. Om det inte är personangrepp, för de utmanar inga åsikter alls. Att få åsikter prövade är bra och viktigt, och det vet politikerna. Det är därför alla får prata.
Dagen är förstås upprörda över att den senaste artikeln i debatten, Marcos Birros om sitt döda barn, blev bortplockad ur DN. Men är det inte litet drag av paranoia att tro att det är för att abortdebatter är så obekväma, när DN själva säger att det berodde på att artikeln innehöll för mycket känslor och för litet fakta.
Dessutom är inlägget publicerat både i Dagen och Svenskan, så allt prat om den "politiskt korrekta massan" som inte vill diskutera saken verkar inte stämma särskilt väl. Och det är rätt uppenbart att inlägget inte tillför särskilt mycket. Vad har en tragisk historia om ett efterlängtat barns död med abortdebatten att göra?
Men det är inte bara abortdebatten som lider av paranoia. På tåget hem i torsdags morse lyssnade jag på ett inslag i radio, där en person ringde och närapå skällde ut programledaren för att man inte fick säga något om svenskar i Sverige. Diskussionen gick ungefär i den här stilen:
-Man får ju inte hissa flaggan utan att grannarna klagar, började ringaren.
-Jaså, svarade programledaren, klagar dina grannar om du hissar flaggan?
-Ja, alltså, alla klagar ju, man får ju inte göra någonting svenskt.
-Klagar dina grannar alltså på om du hissar flaggan?
-Och inte får man vara kristen heller.
-Får du inte?
-Och sånt här får man inte prata om i radio.
-Men du sitter ju och pratar om det nu.
-Du sa ju själv att skolan skulle vara sekulär.
-Jag säger inget om vad jag tycker, det här är bara vad riksdagen har beslutat.
-Men du sitter ju och säger att skolan skall vara sekulär.
-Jag talar bara om fakta, och du får säga det du vill, du gör det just nu.
Det slutade med att ringaren slängde luren i örat på programledaren. Det här var ett extremt exempel, men tendenser till det finns på alltför många ställen. Tycker man inte som majoriteten, så är det ofta inte långt till "Det här får man inte säga p g a att det inte är politiskt korrekt"-pratet.
Det är tråkigt när debatterna störs av att det i var och varannat inlägg hävdas att motståndarna inte vill debattera saken av prestige eller andra obefogade skäl. Men om debattörerna upplever sig ouppmärksammade, så beror det nog snarast på att andra människor inte håller med om att de nya geniala idéer de just kom på är så nya och geniala.
Oron för abortdebatten handlar inte om att stoppa den, utan om att reaktionerna på artikeln om levande aborterade foster kom att handla mer om samvetsfrihet än om det de borde: Rutinerna vid abort.
För att visa att jag inte gömmer huvudet i sanden kan jag debattera samvetsfrihet. Jag tycker, helt seriöst, att den som vill bli läkare eller sjuksköterska och inte vill utföra aborter kan välja en annan specialitet än kvinnovård. Vill han eller hon vara riktigt säker, kan han eller hon välja ett annat yrke. Att jobba inom vården är ingen mänsklig rättighet, och vi kan inte ha folk anställda på kvinnokliniken för att utföra aborter, som vägrar när det kommer en patient.
För att visa ännu mer att jag inte gömmer huvudet i sanden kan jag debattera etiken också. Jag tycker att vuxna kvinnors mänskliga rättigheter är större än fosters som aldrig var tänkta att bildas. Gränsen mellan liv och död kan sättas, och sätts, var som helst av olika människor inom olika livsåskådningar och etiska skolor: Vid födseln, 22 veckor, äggets befruktning eller könscellernas bildande. Inget är rätt och fel, och själv ser jag gränsen som flytande.
Att behandla en död kropp med respekt handlar för mig inte främst om respekten för den döda utan om respekten för de efterlevande. Ett önskat barn som dött i vecka 22 skall behandlas med respekt för föräldrarnas skull, som fått sina framtidsplaner brutalt krossade och förtjänar att vården bryr sig om dem.
I och med internets intåg i vardagslivet får jag säga, och har sagt, vad jag vill. Ingen behöver hålla med, och jag blir rentav glad över litet mothugg i kommentarsfältet. Om det inte är personangrepp, för de utmanar inga åsikter alls. Att få åsikter prövade är bra och viktigt, och det vet politikerna. Det är därför alla får prata.
Nu tänker jag vara PK igen
Nu har det hänt! Trots att det är fullkomligt otänkbart att något sådant någonsin skulle kunna framföras i media, har äntligen en artikel slunkit undan censorernas saxar, och fört fram den nydanande och vidsynta åsikten i offentlighetens ljus att ... Tada: Män är bättre författare än kvinnor...
Jahapp. Då måste vi ta det en runda till: Texter uppfattas olika beroende på om läsaren tror att det är en man eller en kvinna som har skrivit den. Det finns en väldigt känd studie av Jan Einarsson från 1979, "Två roller söker sina egenskaper. En pilotstudie." (I: Könsroller i språk 3. (FUMS-rapport 75.) Institutionen för nordiska språk, Uppsala. S. 3–17.) Jag har inte studien i sitt original, men författaren redovisar för studien, och två till studier, på sidorna 31-34 i den här rapporten.
I studien visas att en grupp studenter bedömde samma text olika beroende på om de trodde att författaren var en kvinna eller en man. I ytterligare en studie av Jan Einarsson visas att personerna i en scen ur "Scener ur ett äktenskap" bedömdes olika om könen byttes ut jämfört med originalet. En studie av Gerald R. Millera och Michael McReynolds, "Male chauvinism and source competence: A research note" (Communication Monographs, Volym 40, Nummer 2, 1973, sidorna 154 - 155)
visar samma resultat gällande läsarnas attityder.
Nu är dessa studier gamla och urvalet är ganska litet, men det visar i alla fall att det finns tendenser att ens förutfattade meningar om kön inverkar på hur vi uppfattar text. Dessutom är det knappast kontroversiellt att våra personliga referensramar styr vår uppfattning om det mesta vi ser och hör, så uttalandet om kvinnliga författare verkar förvånande trångsynt för att komma från en person i en yrkesgrupp vars medlemmar brukar räknas till den absoluta intellektuella eliten. Som om jag nu skulle lyckas hålla mig för god för att vädra mina fördomar om lastgamla, indiska gubbars inställning till kvinnor.
Det är mycket möjligt att Naipaul i många fall kan avgöra om en text är skriven av en kvinna eller en man. Att vi generellt sett skiljer oss i beteende och uttryckssätt är väl allom bekant, trots att orsakerna till det är ett omtvistat ämne. Och det ger Naipaul ännu större möjligheter att i ett tidigt skede begränsa sin förmåga till en objektiv analys av textens litterära värde.
Egentligen skall jag väl inte begära av en skönlitterär författare att ha ett objektivt vetenskapligt förhållningssätt till allt han tycker och säger. Vidare får Naipaul naturligtvis ha vilken personlig smak han vill. Men en så känd person, begåvad nog att t o m få nobelpriset, borde dels besitta en viss kunskap om att hans subjektiva tolkning av omvärlden inte ger ens honom själv någon rättvisande bild av verkligheten, dels vara så medveten om sin auktoritet, att han är mer försiktig med att uttrycka denna tolkning officiellt.
Och detta är sagt med reservation för att artikelförfattarna naturligtvis kan ha missförstått och/eller förvrängt det Naipaul sade.
Jahapp. Då måste vi ta det en runda till: Texter uppfattas olika beroende på om läsaren tror att det är en man eller en kvinna som har skrivit den. Det finns en väldigt känd studie av Jan Einarsson från 1979, "Två roller söker sina egenskaper. En pilotstudie." (I: Könsroller i språk 3. (FUMS-rapport 75.) Institutionen för nordiska språk, Uppsala. S. 3–17.) Jag har inte studien i sitt original, men författaren redovisar för studien, och två till studier, på sidorna 31-34 i den här rapporten.
I studien visas att en grupp studenter bedömde samma text olika beroende på om de trodde att författaren var en kvinna eller en man. I ytterligare en studie av Jan Einarsson visas att personerna i en scen ur "Scener ur ett äktenskap" bedömdes olika om könen byttes ut jämfört med originalet. En studie av Gerald R. Millera och Michael McReynolds, "Male chauvinism and source competence: A research note" (Communication Monographs, Volym 40, Nummer 2, 1973, sidorna 154 - 155)
visar samma resultat gällande läsarnas attityder.
Nu är dessa studier gamla och urvalet är ganska litet, men det visar i alla fall att det finns tendenser att ens förutfattade meningar om kön inverkar på hur vi uppfattar text. Dessutom är det knappast kontroversiellt att våra personliga referensramar styr vår uppfattning om det mesta vi ser och hör, så uttalandet om kvinnliga författare verkar förvånande trångsynt för att komma från en person i en yrkesgrupp vars medlemmar brukar räknas till den absoluta intellektuella eliten. Som om jag nu skulle lyckas hålla mig för god för att vädra mina fördomar om lastgamla, indiska gubbars inställning till kvinnor.
Det är mycket möjligt att Naipaul i många fall kan avgöra om en text är skriven av en kvinna eller en man. Att vi generellt sett skiljer oss i beteende och uttryckssätt är väl allom bekant, trots att orsakerna till det är ett omtvistat ämne. Och det ger Naipaul ännu större möjligheter att i ett tidigt skede begränsa sin förmåga till en objektiv analys av textens litterära värde.
Egentligen skall jag väl inte begära av en skönlitterär författare att ha ett objektivt vetenskapligt förhållningssätt till allt han tycker och säger. Vidare får Naipaul naturligtvis ha vilken personlig smak han vill. Men en så känd person, begåvad nog att t o m få nobelpriset, borde dels besitta en viss kunskap om att hans subjektiva tolkning av omvärlden inte ger ens honom själv någon rättvisande bild av verkligheten, dels vara så medveten om sin auktoritet, att han är mer försiktig med att uttrycka denna tolkning officiellt.
Och detta är sagt med reservation för att artikelförfattarna naturligtvis kan ha missförstått och/eller förvrängt det Naipaul sade.
Vattenfalls nödtvungna ondska
Elmarknaden borde aldrig ha avreglerats. Det kan vi komma överens om. Vattenfall borde inte vara ett vinstdrivande företag. Men har svenska staten gjort det till det, så får man nu stå för konsekvenserna. Vattenfalls och deras konkurrenters energiegendomar borde exproprieras av de stater där egendomarna finns. Men det går inte, eftersom skyddet för privata egendomar är viktigare än folkhälsa i detta fall. När vi redan har gått för långt går det tyvärr inte att återställa.
Miljöpartiets nya språkrör skriver tillsammans med Lise Nordin en debattartikel om den politiska viljan till att avveckla kärnkraften och satsa på förnybart i DN idag. Men jag hittar inte något förslag i artikeln för hur vi skall lösa problemet med Vattenfalls påtvingade vinstintresse.
Normalt sett är det rätt fint med fritt företagande. En liten människa får en affärsidé, t ex att virka grytlappar och sälja i en egen liten butik. Hon startar ett företag och sätter sig och virkar dag och natt, får en kundkrets, och försörjer sig hjälpligt på det hon tycker allra bäst om. Så långt allt gott!
Nu har jag också fått en toppenbra affärsidé. På min lilla villatomt i Uppsalas utkant tänkte jag uppföra ett kärnkraftverk, och sälja gulligt närproducerad el till mig själv och mina grannar, och till hela Uppsala kanske? Nähä? Inget bra? Men det är ju fri konkurrens? Min kärnkraft kanske ger vackrare ljus än Vattenfalls?
Alltså, vad jag vill illustrera är: Energimarknaden kan inte jämföras med småskalig affärsverksamhet när det gäller fri företagsamhet. Stora energianläggningar som producerar el till miljoner människor borde ägas gemensamt av oss som använder dem. Elproduktion är rätt så hälsovådligt, och skall därför inte styras av pengar på samma sätt som grytlappsvirkning kan. Elindustrin borde verka för vårt bästa, och varken spekulera i tyska skotfärdiga kärnkraftverk eller nya brunkolsanläggningar.
Svenska staten borde satsa på sol- och vindkraft som även Sverige kan få nytta av, hellre än att stötta Tyskland efter ett oövertänkt beslut. Men Vattenfall, i sin egenskap av vinstdrivande företag, är tvingade att satsa på det mest lönsamma, annars blir det tråkiga konsekvenser för de anställda och deras familjer om företaget går i konkurs.
Jag håller med om mycket i miljöpartiets artikel, men det går inte att reducera Svenska statens misslyckade energipolitik till ett simpelt "Lägg ner kärnkraften".
Miljöpartiets nya språkrör skriver tillsammans med Lise Nordin en debattartikel om den politiska viljan till att avveckla kärnkraften och satsa på förnybart i DN idag. Men jag hittar inte något förslag i artikeln för hur vi skall lösa problemet med Vattenfalls påtvingade vinstintresse.
Normalt sett är det rätt fint med fritt företagande. En liten människa får en affärsidé, t ex att virka grytlappar och sälja i en egen liten butik. Hon startar ett företag och sätter sig och virkar dag och natt, får en kundkrets, och försörjer sig hjälpligt på det hon tycker allra bäst om. Så långt allt gott!
Nu har jag också fått en toppenbra affärsidé. På min lilla villatomt i Uppsalas utkant tänkte jag uppföra ett kärnkraftverk, och sälja gulligt närproducerad el till mig själv och mina grannar, och till hela Uppsala kanske? Nähä? Inget bra? Men det är ju fri konkurrens? Min kärnkraft kanske ger vackrare ljus än Vattenfalls?
Alltså, vad jag vill illustrera är: Energimarknaden kan inte jämföras med småskalig affärsverksamhet när det gäller fri företagsamhet. Stora energianläggningar som producerar el till miljoner människor borde ägas gemensamt av oss som använder dem. Elproduktion är rätt så hälsovådligt, och skall därför inte styras av pengar på samma sätt som grytlappsvirkning kan. Elindustrin borde verka för vårt bästa, och varken spekulera i tyska skotfärdiga kärnkraftverk eller nya brunkolsanläggningar.
Svenska staten borde satsa på sol- och vindkraft som även Sverige kan få nytta av, hellre än att stötta Tyskland efter ett oövertänkt beslut. Men Vattenfall, i sin egenskap av vinstdrivande företag, är tvingade att satsa på det mest lönsamma, annars blir det tråkiga konsekvenser för de anställda och deras familjer om företaget går i konkurs.
Jag håller med om mycket i miljöpartiets artikel, men det går inte att reducera Svenska statens misslyckade energipolitik till ett simpelt "Lägg ner kärnkraften".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)