Det finns vissa tillfällen då jag inte kan låta bli att lägga mig i Svenska kyrkans förehavanden. Jag anser mig ha samma rätt till det som jag har att kommentera andra religioner och politiska partier. Så även denna gång, på Balingsta församlings nationaldagsfirande i år.
Vi var ett gäng entusiastiska bybor som begav oss med processionen till ruinen av tegelkyrkan för att hylla de demokratiska värderingar, jämlikhet och jämställdhet som råder i Sverige i dag. Att kyrkan arrangerar saken får man liksom ta i en liten by där ett konkurrerande icke-konfessionellt firande skulle omintetgöra underlaget för något firande alls. Att det sjungs psalmer får man följdaktligen också ta. Men ska man behöva ta att f.d. psalmer, som rensats ut p.g.a. deras stockkonservativa värderingar, som verkligen inte motsvarar dagens rådande idéer i vare sig Svenska kyrkan eller landet Sverige, sjungs?
Jag förstår inte vurmen för Fädernas kyrka. Jag förstår absolut idén om en samlande kraft och en kyrka som omfamnar hela folket, även om jag inte står för den själv, men det är inte vad som uttrycks i texten. Texten är istället splittrande, och ställer infödda-utlänningar, manligt-kvinnligt, Sverige-andra länder i motsatsförhållanden, med en uppmaning om att föra beväpnad kamp tillsammans med vår konung för att bevara de första leden ovan, i syfte att försvara territoriet, oavsett innehåll.
Den kontroversielle prästen som tog upp den på en konfirmation förra året försvarade sig med att texten är gammalmodig, men det är texten i Den blomstertid nu kommer, för att inte tala om Längtan till landet (Vintern rasat, alltså), också, vilket visar att gammalmodig text inte är liktydigt med så utpräglat mossiga värderingar som Fädernas kyrka förmedlar.
Pratet om att Sverigedemokraterna använder namnet till sitt kyrkopolitiska program tycker jag däremot inte hör till saken. Hade psalmen varit värd att sjungas hade jag tyckt att den borde sjungas för att visa att de inte har ensamrätt på den, liksom de inte har ensamrätt på flaggan. Men den är inte värd att sjungas, så för min del kan de gärna få ta den, men jag gillar inte guilt by association-argumentet mot dem som gillar den utan att vara sverigedemokrater.
Däremot togs den bort av en anledning, som är densamma som att sverigedemokraterna nu benämner sitt kyrkopolitiska program så. En anledning som liknar den ungkyrkliga rörelsens arbete för att ena svenska folket i kyrkan i början av 1900-talet. Jag tror inte att en liknande rörelse som bildades idag skulle ha samma nationalromantiska drag, och hade den funnits kvar levande och aktiv hade den säkert ändrat inställning på vissa punkter. Jag tror att det är fullt möjligt att även en sådan rörelse hade gjort sig av med psalmen i takt med att tider och idéer förändras.
Visar inlägg med etikett Livsåskådning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Livsåskådning. Visa alla inlägg
Illusionen om kropp-och-själ-dualismen
I diskussioner med religiösa dyker ofta frågor om generna upp. Alla har ju hört att våra gener bara vill föröka sig, eller hur? En vanlig, men tyvärr felaktig, slutsats av detta är att våra gener, om de inte hindrades av något annat, skulle driva i synnerhet män att knulla runt helt ohämmat för att så sin vildhavre i största möjliga mängd för största möjliga avkomma.
Resonemanget håller inte av minst två anledningar. För det första är vi däggdjur och föder outvecklade ungar, som kräver stor omsorg under många år för att ha en chans att överleva. För att män skall kunna säkra sina geners spridning behövs mer än att se till att äggen befruktas. De behöver försäkra sig om att avkomman blir ordentligt omhändertagen också. Innan de knullar måste de därför se till att göra det med en kvinna som är villig att hjälpa honom med den uppgiften och därmed att föra generna vidare. Det vill kvinnorna med all säkerhet inte om barnen är resultatet av någon av en rad våldtäkter begångna av varenda man de träffar. Ohämmad sex leder således inte till största möjliga avkomma.
Som regel våldtar inte djur varandra. Det finns förmodligen enstaka störda individer bland lejon och älgar och så vidare, liksom bland människor, men normalt sett så blir det inget om den ena parten inte vill. Det gäller att visa upp sig, visa hur stark och bra man är, för att bli vald som kärlekspartner. Så även bland människor. Vi visar våra bästa sidor för vår tilltänkta partner, för att denne skall välja just mig. Det har inte mer med religiösa regler att göra för människor än för andra djur. Det är helt enkelt sociala spelregler som har utvecklats för att det är fördelaktigt för artens överlevnad.
För det andra, och det viktigaste, så bygger resonemanget på ett felaktigt antagande om genernas relation till moral och socialt samspel. Den här föreställningen om genernas egenskaper är härledd ur de religiösa dogmerna, genom att sätta dem i en kropp-och-själ-motsatsställning för att definiera hur generna fungerar. Det här antagandet utesluter på förhand att socialt samspel och etik hör till de kroppsliga funktionerna, och tar för givet att det finns någon sorts "själ", skild från fysiologin, som hyser dessa, och som stävjar genernas vilda strävan efter ett ociviliserat beteende.
I själva verket finns det inget som tyder på att generna skulle koda för "ociviliserat" beteende. Tvärtom föds vi med förutsättningar för att socialiseras, så vi kan uppträda på ett moraliskt godtagbart och socialt accepterat sätt i relationer med andra människor. Det går utmärkt att förklara de mest "förfinade" mänskliga beteenden, god moral och även ett strikt iakttagande av religiösa dogmer, med biologi.
Visst har även det här synsättet sin motsvarighet till teodicé-problemet, men jag ser det inte som ett dugg svårare att förklara hur sex miljarder känslostyrda individer, utvecklade för att se till familjens behov, men inte för att tänka på folk på andra sidan jordklotet, kan misslyckas med att gemensamt bygga en bra värld, än att förklara hur en allvetande och allsmäktig Gud kan misslyckas med det.
Varje gång jag försöker förstå mig på hur religiösa människor tänker stöter jag på något stadium i diskussionen på fenomenet att de börjar besvara mina frågor med kryptiska påståenden om att det inte behövs några svar, för de kommer ändå alltid att tro på Gud vad jag än säger. Skillnaden mellan fundamentalister och liberalt troende är bara var i resonemanget det här dyker upp. Hos fundamentalister börjar det redan när jag frågar hur de kan veta att Bibeln är bokstavligt sann, hos de mest liberala kan jag komma ända till frågan om hur de tänker sig egenskaperna hos en Gud som existerar för dem som tror, men inte för ateister.
En del skulle kanske göra den har bakutsparken vid mitt inlägg om att generna inte kan skiljas från moralen, men långt ifrån alla. Om man nu tror på att vetenskap inte motsäger tro kan det nog tänkas en smidig tanke om att Gud har skapat våra gener och att även de är goda. Därför slutar jag här den här gången. Religion kan med litet fritt tolkande hålla för nästan all kritik. Den kritik den inte håller för drämmer jag inte till med just nu, för husfridens skull.
Resonemanget håller inte av minst två anledningar. För det första är vi däggdjur och föder outvecklade ungar, som kräver stor omsorg under många år för att ha en chans att överleva. För att män skall kunna säkra sina geners spridning behövs mer än att se till att äggen befruktas. De behöver försäkra sig om att avkomman blir ordentligt omhändertagen också. Innan de knullar måste de därför se till att göra det med en kvinna som är villig att hjälpa honom med den uppgiften och därmed att föra generna vidare. Det vill kvinnorna med all säkerhet inte om barnen är resultatet av någon av en rad våldtäkter begångna av varenda man de träffar. Ohämmad sex leder således inte till största möjliga avkomma.
Som regel våldtar inte djur varandra. Det finns förmodligen enstaka störda individer bland lejon och älgar och så vidare, liksom bland människor, men normalt sett så blir det inget om den ena parten inte vill. Det gäller att visa upp sig, visa hur stark och bra man är, för att bli vald som kärlekspartner. Så även bland människor. Vi visar våra bästa sidor för vår tilltänkta partner, för att denne skall välja just mig. Det har inte mer med religiösa regler att göra för människor än för andra djur. Det är helt enkelt sociala spelregler som har utvecklats för att det är fördelaktigt för artens överlevnad.
För det andra, och det viktigaste, så bygger resonemanget på ett felaktigt antagande om genernas relation till moral och socialt samspel. Den här föreställningen om genernas egenskaper är härledd ur de religiösa dogmerna, genom att sätta dem i en kropp-och-själ-motsatsställning för att definiera hur generna fungerar. Det här antagandet utesluter på förhand att socialt samspel och etik hör till de kroppsliga funktionerna, och tar för givet att det finns någon sorts "själ", skild från fysiologin, som hyser dessa, och som stävjar genernas vilda strävan efter ett ociviliserat beteende.
I själva verket finns det inget som tyder på att generna skulle koda för "ociviliserat" beteende. Tvärtom föds vi med förutsättningar för att socialiseras, så vi kan uppträda på ett moraliskt godtagbart och socialt accepterat sätt i relationer med andra människor. Det går utmärkt att förklara de mest "förfinade" mänskliga beteenden, god moral och även ett strikt iakttagande av religiösa dogmer, med biologi.
Visst har även det här synsättet sin motsvarighet till teodicé-problemet, men jag ser det inte som ett dugg svårare att förklara hur sex miljarder känslostyrda individer, utvecklade för att se till familjens behov, men inte för att tänka på folk på andra sidan jordklotet, kan misslyckas med att gemensamt bygga en bra värld, än att förklara hur en allvetande och allsmäktig Gud kan misslyckas med det.
Varje gång jag försöker förstå mig på hur religiösa människor tänker stöter jag på något stadium i diskussionen på fenomenet att de börjar besvara mina frågor med kryptiska påståenden om att det inte behövs några svar, för de kommer ändå alltid att tro på Gud vad jag än säger. Skillnaden mellan fundamentalister och liberalt troende är bara var i resonemanget det här dyker upp. Hos fundamentalister börjar det redan när jag frågar hur de kan veta att Bibeln är bokstavligt sann, hos de mest liberala kan jag komma ända till frågan om hur de tänker sig egenskaperna hos en Gud som existerar för dem som tror, men inte för ateister.
En del skulle kanske göra den har bakutsparken vid mitt inlägg om att generna inte kan skiljas från moralen, men långt ifrån alla. Om man nu tror på att vetenskap inte motsäger tro kan det nog tänkas en smidig tanke om att Gud har skapat våra gener och att även de är goda. Därför slutar jag här den här gången. Religion kan med litet fritt tolkande hålla för nästan all kritik. Den kritik den inte håller för drämmer jag inte till med just nu, för husfridens skull.
Kristendomen och sekulariseringen
Mitt i den pågående debatten om kyrkobyggnaderna "råkade" jag klicka mig in på en av de mer suspekta internetsidorna idag. En av de där som Breivik säkert skulle gilla. (OK, jag vet, det där var "guilt by association"-felet.) Där fanns en länk till en intervju med en lika suspekt dansk politiker, som tycker att kristendom och sekularisering är samma sak.
Ja, exakt hundra procent fel har han ju inte. En liten del (väldigt liten) är faktiskt rätt! Kristendomen i sig innehåller, till skillnad från judendom och islam, inga regler om hur en stat skall skötas. När kristendomen kom var det den judiska lagen som skulle gälla för staten, och kristendomen var en liten domedagssekt vars anhängade skulle lösgöra sig från världen och invänta den yttersta dagen. Kristendomen var aldrig tänkt att bli statsreligion eller ens en del av en stat.
Men han har ju glömt alla andra religioner än de tre ovan nämnda! Som exempel brukar österländska religioner inte vara politiska i sig, även om det förekommer att de praktiseras så nu. Precis som kristendomen har praktiserats så i sisådär 1700 år. En sekulär stat skulle med den logiken vara lika mycket buddhistisk eller vad det nu må vara.
Och vilken sorts kristendom är det egentligen som ger sig själv makt att definiera sin relation med staten? Och som kallar även de som väljer bort kristendomen för kristna? Jo, det är precis den statskristendom som kristendomen egentligen inte var från början!
Kristendomen är ju en troendereligion, till skillnad från judendomen och andra folkspecifika religioner. Att valet mellan Gud och förtappelse finns inom kristendomen gör inte oss som de kristna kallar "förtappade" till kristna, eftersom vi varken tror att vi är förtappade eller att vi kommer till helvetet. Förtappelse och helvete är nämligen de kristnas påfund, inte vårt.
Och kyrkobyggnaderna då? Jo, jag tycker ju att idén att riva gamla kyrkor är ungefär lika idiotisk som korsfararnas tilltag att sabba gamla egyptiska tempel. Bara för att de tillhörde fel religion. Kyrkorna är värda att bevara både för att många av dem är vackra, och framför allt för att historiedokumentation är så oerhört viktigt.
Gamla medeltidskyrkor tror jag inte att någon river, utan de som ligger i farozonen är de 100-150 år gamla tegelkyrkorna. Rivs de blir det ett glapp i byggnadsdokumentationen.
Jag ser ju inte ens något heligt i byggnaderna, utan de kan enligt min mening användas på andra sätt än som gudstjänstlokaler. Jag vet att många kyrkomänniskor inte skulle hålla med mig. Att jag inte ens skall uttala mig eftersom jag inte är medlem i svenska kyrkan. Men då har de inte riktigt förstått den viktigaste orsaken till att bevara kyrkobyggnaderna. Att förstå sin historia som den var, och inte som man vill att den skall vara, är säkert viktigare för mig än för dem.
Ja, exakt hundra procent fel har han ju inte. En liten del (väldigt liten) är faktiskt rätt! Kristendomen i sig innehåller, till skillnad från judendom och islam, inga regler om hur en stat skall skötas. När kristendomen kom var det den judiska lagen som skulle gälla för staten, och kristendomen var en liten domedagssekt vars anhängade skulle lösgöra sig från världen och invänta den yttersta dagen. Kristendomen var aldrig tänkt att bli statsreligion eller ens en del av en stat.
Men han har ju glömt alla andra religioner än de tre ovan nämnda! Som exempel brukar österländska religioner inte vara politiska i sig, även om det förekommer att de praktiseras så nu. Precis som kristendomen har praktiserats så i sisådär 1700 år. En sekulär stat skulle med den logiken vara lika mycket buddhistisk eller vad det nu må vara.
Och vilken sorts kristendom är det egentligen som ger sig själv makt att definiera sin relation med staten? Och som kallar även de som väljer bort kristendomen för kristna? Jo, det är precis den statskristendom som kristendomen egentligen inte var från början!
Kristendomen är ju en troendereligion, till skillnad från judendomen och andra folkspecifika religioner. Att valet mellan Gud och förtappelse finns inom kristendomen gör inte oss som de kristna kallar "förtappade" till kristna, eftersom vi varken tror att vi är förtappade eller att vi kommer till helvetet. Förtappelse och helvete är nämligen de kristnas påfund, inte vårt.
Och kyrkobyggnaderna då? Jo, jag tycker ju att idén att riva gamla kyrkor är ungefär lika idiotisk som korsfararnas tilltag att sabba gamla egyptiska tempel. Bara för att de tillhörde fel religion. Kyrkorna är värda att bevara både för att många av dem är vackra, och framför allt för att historiedokumentation är så oerhört viktigt.
Gamla medeltidskyrkor tror jag inte att någon river, utan de som ligger i farozonen är de 100-150 år gamla tegelkyrkorna. Rivs de blir det ett glapp i byggnadsdokumentationen.
Jag ser ju inte ens något heligt i byggnaderna, utan de kan enligt min mening användas på andra sätt än som gudstjänstlokaler. Jag vet att många kyrkomänniskor inte skulle hålla med mig. Att jag inte ens skall uttala mig eftersom jag inte är medlem i svenska kyrkan. Men då har de inte riktigt förstått den viktigaste orsaken till att bevara kyrkobyggnaderna. Att förstå sin historia som den var, och inte som man vill att den skall vara, är säkert viktigare för mig än för dem.
Åter ett naturalistiskt misstag
Enligt min livsåskådning är det fel att över huvud taget blanda in religion vid öppnandet av riksdagen. Jag är därför inte så förtjust i att det hålls en gudstjänst, vare sig den är interreligiös eller ekumenisk, i Storkyrkan av denna anledning. Men det här är en subjektiv värdering, och även om vi aldrig någonsin hade haft en gudstjänst vid detta tillfälle, skulle det inte vara ett bra argument för att inte ha en i år.
Humes lag och Det naturalistiska misstaget handlar om att försöka härleda vad som är gott ur empiriska fakta. Faktapåståendet "Det brukar vara gudstjänst i Storkyrkan vid riksdagens öppnande" är enligt den filosofin skilt från det etiska påståendet "Vi bör ha gudstjänst i Storkyrkan vid riksdagens öppnande".
Det råder förmodligen delade meningar om huruvida vi bör tillämpa denna filosofiska regel. Men att helt okritiskt bryta mot den i debattinlägg tyder på en viss omedvetenhet om att den över huvud taget finns. Jag ser det bara som okunskap om kristendomen och dess värderingar när Jimmie Åkesson påstår att det är de som utgör grunden i vårt samhälle, men även om det vore så, så är det inget uttalande om att det borde vara så.
Ändå bygger han hela argumentationen, inklusive påståendet om politisering av gudstjänsten, på denna sammanblandning av är och bör. Han tänker inte heller på att samma sorts resonemang går att använda baklänges, som: Vi har människor från många religioner i Sverige, därför är det en politisering av gudstjänsten att bara manifestera en religion. Utan mellanledet om hur det bör vara kan det inte bli politik.
Om "det har alltid varit så" skall vara ett giltigt argument, så måste mellanledet "att bevara traditioner är alltid önskvärt" med. Och då får Jimmie Åkesson på köpet problem med många av sina idéer som strider mot det som hans anhängare kallar "politiskt korrekt".
Nu skall jag faktiskt i rättvisans namn klaga litet på Åke Bonniers förklaring om varför ledare från tre religioner deltar i gudstjänsten, att riksmötet representerar hela svenska folket. Det fattas några led där också. Länken mellan riksmötet och gudstjänsten är ett. Det faktum att kristendom, islam och judendom inte representerar hela svenska folket är ett annat.
Den outtalade etnocentrismen genomsyrar Sverige mer än jag tycker är nyttigt. Men istället för att göra politik av att bevara den utan att definiera vad sådana saker som "svenska traditioner" betyder, bör vi göra politik av hur vi vill ha det nu och i framtiden.
Humes lag och Det naturalistiska misstaget handlar om att försöka härleda vad som är gott ur empiriska fakta. Faktapåståendet "Det brukar vara gudstjänst i Storkyrkan vid riksdagens öppnande" är enligt den filosofin skilt från det etiska påståendet "Vi bör ha gudstjänst i Storkyrkan vid riksdagens öppnande".
Det råder förmodligen delade meningar om huruvida vi bör tillämpa denna filosofiska regel. Men att helt okritiskt bryta mot den i debattinlägg tyder på en viss omedvetenhet om att den över huvud taget finns. Jag ser det bara som okunskap om kristendomen och dess värderingar när Jimmie Åkesson påstår att det är de som utgör grunden i vårt samhälle, men även om det vore så, så är det inget uttalande om att det borde vara så.
Ändå bygger han hela argumentationen, inklusive påståendet om politisering av gudstjänsten, på denna sammanblandning av är och bör. Han tänker inte heller på att samma sorts resonemang går att använda baklänges, som: Vi har människor från många religioner i Sverige, därför är det en politisering av gudstjänsten att bara manifestera en religion. Utan mellanledet om hur det bör vara kan det inte bli politik.
Om "det har alltid varit så" skall vara ett giltigt argument, så måste mellanledet "att bevara traditioner är alltid önskvärt" med. Och då får Jimmie Åkesson på köpet problem med många av sina idéer som strider mot det som hans anhängare kallar "politiskt korrekt".
Nu skall jag faktiskt i rättvisans namn klaga litet på Åke Bonniers förklaring om varför ledare från tre religioner deltar i gudstjänsten, att riksmötet representerar hela svenska folket. Det fattas några led där också. Länken mellan riksmötet och gudstjänsten är ett. Det faktum att kristendom, islam och judendom inte representerar hela svenska folket är ett annat.
Den outtalade etnocentrismen genomsyrar Sverige mer än jag tycker är nyttigt. Men istället för att göra politik av att bevara den utan att definiera vad sådana saker som "svenska traditioner" betyder, bör vi göra politik av hur vi vill ha det nu och i framtiden.
Vad vilja humanisterna?
"Äntligen!" tänkte jag när jag läste humanisten Christer Sturmarks och prästen Annika Borgs debattartikel ”Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna” i DN. Det här är det jag alltid har trott om de båda livsåskådningssamfunden: Visst tycker de olika i fråga om tro, men de tycker lika i fråga om människors rätt att själva välja tro eller icke-tro, och den stora betydelsen av en sekulär stat utan inblandning av religiösa dogmer i lagstiftningen.
Alla sorters tro skall respekteras, vare sig det är på Gud eller Oden och Freja eller tomtar och troll, eller ingenting. Men de olika trosinriktningarna bör vi fortsätta att diskutera med varandra, med all respekt, för oenighet är oftast berikande. Därför är det tråkigt att så många kristna bloggare som skrivit om detta tycks vilja bete sig lika sekteristiskt som det som jag trodde var mina ogrundade fördomar om kyrkan. Vill de alltså fortsätta bråka med humanisterna om annat än Guds existens, bara för att de tycker olika om detta och vägrar respektera att andra inte tror på Gud?
Och efter ett besök i humanisternas tält på kulturnatten i Uppsala i går fruktar jag att det står lika illa till med en del humanister. Frågan jag ställde var vad humanisterna ser som sin uppgift. Svaret var att det är en sekulär livsåskådning. Ja, det visste jag ju redan, då är humanisterna alltså menat som en församlingsgemenskap runt en livsåskådning utan Gud?
Nej, det tyckte inte den här humanisten! Han ville inte alls veta av att jämföras med ett trossamfund. Istället tyckte han att humanisternas uppgift var att bekämpa (!) gudstro. När jag uttryckte att det är ovärdigt en humanistisk förening att bete sig lika respektlöst mot andra livsåskådningar som de kristna kyrkorna ofta gör, så ändrade han sig och sa att bekämpa kanske inte var rätt ord, men kritisera menade han. Vilket knappast är bättre.
Om jag skulle gå med i en humanistisk förening så skulle jag göra det för att diskutera livsåskådning med likasinnade, utforma ceremonier vid livets milstolpar, få chans till hjälp i krissituationer, och föra en värdig dialog med samhället runtom oss. Inte "bekämpa vidskepelse" som det alltför ofta heter i humanistkretsar. Sånt kan man syssla med på annat håll.
Trots att de bävar för jämförelsen, så har de vidskepelsebekämpande individerna inom humanisterna en hel del gemensamt med de mest konservativa kristna grupperingarna. En dag hösten 1990 var det en manifestation i Globen i Stockholm, där människor gick samman för att meditera, jag tror att det var för en bättre värld. Jag umgicks då med ett gäng mer eller mindre frikyrkligt lagda personer, varav några var förkrossade, och samlades till förbön för att motverka de ondas verkningar, som annars skulle spridas över jorden med hjälp av de mediterande människorna.
Jag tror ju inte att "man genom tankar skulle kunna reparera jordens energinät av linjer som strömmar genom landskapet, och skapa kontakt med försvunna kulturer" och därmed kunna undgå världskatastrofer. Men jag tror inte heller att det öppnar sinnet så att djävulen kan ta sig in. Till råga på allt så sliter jag inte mitt hår över det ovetenskapliga i att människor samlas och mediterar ibland. Skräcken för vidskepelse har de två motreaktionerna, paradoxalt nog, gemensamt.
Jag tror inte att normala människor anser sig ha gjort sitt för världen när de mediterar eller ber till Gud. Snarare tror jag att det kan utgöra en motivation för att kämpa vidare, med mer handfasta aktioner, som ger verkligt resultat. Sånt skulle jag vilja se mer av inom icke-troende livsåskådningsgemenskaper som humanisterna.
Visst ser jag risken med att dogmatiska sammanslutningar av alla slag kan påverka människors förmåga att själva fatta välgrundade beslut, och det är kanske det som humanisterna vill försäkra sig mot. Samtidigt undrar jag hur stor risken skulle vara i en förening där idéprogrammet betonar mänskliga rättigheter och tankefrihet, och tar så starkt avstånd från ledare eller Gudar som människan måste följa till varje pris.
Skulle en fundamentalistisk humanist begå terrordåd skulle det naturligtvis vara en lika stor katastrof som andra terrordåd, men med en medveten hållning mot terrorism kan man nog undvika detta, precis som t.ex. Svenska Kyrkans och Folkpartiets fundamentalistiska terrorister för närvarande länge har lyst med sin frånvaro.
Jag såg en annan "äntligen"-artikel i DN häromdagen. Hitta rätt i livet med en filosof, som handlar om hur filosofer kan hjälpa folk som befinner sig i små livskriser, inte så stora så de kräver en psykolog eller läkare, men tillräckligt stora för att behöva pratas med någon. Jag har som ateist saknat den möjligheten som ett samtal med en präst kan ge, att reflektera över livets stora frågor och bolla grubbel med någon kunnig person. Det här är ju ett fantastiskt sekulärt livsåskådningssamtalsstöd. Det vore något för en sekulär livåskådningsförening, att anställa filosofer för "själa"-vårdande samtal.
Men var hittar man andra ateister som tror att religion, filosofi och livsåskådning kan ha annan nytta än enbart som studieobjekt? Jag tror att det finns fullt av dem, men att de liksom jag blir litet avskräckta av några tongivande humanisters vidskepelsefobi. Man kanske skulle försöka samla ihop en ny humanistisk församlingsgemenskap, som tar tillvara våra behov av livsåskådning och tonar ner kritiken av gudstroende? Allt enligt den gamla hederliga splittringens tradition...
Alla sorters tro skall respekteras, vare sig det är på Gud eller Oden och Freja eller tomtar och troll, eller ingenting. Men de olika trosinriktningarna bör vi fortsätta att diskutera med varandra, med all respekt, för oenighet är oftast berikande. Därför är det tråkigt att så många kristna bloggare som skrivit om detta tycks vilja bete sig lika sekteristiskt som det som jag trodde var mina ogrundade fördomar om kyrkan. Vill de alltså fortsätta bråka med humanisterna om annat än Guds existens, bara för att de tycker olika om detta och vägrar respektera att andra inte tror på Gud?
Och efter ett besök i humanisternas tält på kulturnatten i Uppsala i går fruktar jag att det står lika illa till med en del humanister. Frågan jag ställde var vad humanisterna ser som sin uppgift. Svaret var att det är en sekulär livsåskådning. Ja, det visste jag ju redan, då är humanisterna alltså menat som en församlingsgemenskap runt en livsåskådning utan Gud?
Nej, det tyckte inte den här humanisten! Han ville inte alls veta av att jämföras med ett trossamfund. Istället tyckte han att humanisternas uppgift var att bekämpa (!) gudstro. När jag uttryckte att det är ovärdigt en humanistisk förening att bete sig lika respektlöst mot andra livsåskådningar som de kristna kyrkorna ofta gör, så ändrade han sig och sa att bekämpa kanske inte var rätt ord, men kritisera menade han. Vilket knappast är bättre.
Om jag skulle gå med i en humanistisk förening så skulle jag göra det för att diskutera livsåskådning med likasinnade, utforma ceremonier vid livets milstolpar, få chans till hjälp i krissituationer, och föra en värdig dialog med samhället runtom oss. Inte "bekämpa vidskepelse" som det alltför ofta heter i humanistkretsar. Sånt kan man syssla med på annat håll.
Trots att de bävar för jämförelsen, så har de vidskepelsebekämpande individerna inom humanisterna en hel del gemensamt med de mest konservativa kristna grupperingarna. En dag hösten 1990 var det en manifestation i Globen i Stockholm, där människor gick samman för att meditera, jag tror att det var för en bättre värld. Jag umgicks då med ett gäng mer eller mindre frikyrkligt lagda personer, varav några var förkrossade, och samlades till förbön för att motverka de ondas verkningar, som annars skulle spridas över jorden med hjälp av de mediterande människorna.
Jag tror ju inte att "man genom tankar skulle kunna reparera jordens energinät av linjer som strömmar genom landskapet, och skapa kontakt med försvunna kulturer" och därmed kunna undgå världskatastrofer. Men jag tror inte heller att det öppnar sinnet så att djävulen kan ta sig in. Till råga på allt så sliter jag inte mitt hår över det ovetenskapliga i att människor samlas och mediterar ibland. Skräcken för vidskepelse har de två motreaktionerna, paradoxalt nog, gemensamt.
Jag tror inte att normala människor anser sig ha gjort sitt för världen när de mediterar eller ber till Gud. Snarare tror jag att det kan utgöra en motivation för att kämpa vidare, med mer handfasta aktioner, som ger verkligt resultat. Sånt skulle jag vilja se mer av inom icke-troende livsåskådningsgemenskaper som humanisterna.
Visst ser jag risken med att dogmatiska sammanslutningar av alla slag kan påverka människors förmåga att själva fatta välgrundade beslut, och det är kanske det som humanisterna vill försäkra sig mot. Samtidigt undrar jag hur stor risken skulle vara i en förening där idéprogrammet betonar mänskliga rättigheter och tankefrihet, och tar så starkt avstånd från ledare eller Gudar som människan måste följa till varje pris.
Skulle en fundamentalistisk humanist begå terrordåd skulle det naturligtvis vara en lika stor katastrof som andra terrordåd, men med en medveten hållning mot terrorism kan man nog undvika detta, precis som t.ex. Svenska Kyrkans och Folkpartiets fundamentalistiska terrorister för närvarande länge har lyst med sin frånvaro.
Jag såg en annan "äntligen"-artikel i DN häromdagen. Hitta rätt i livet med en filosof, som handlar om hur filosofer kan hjälpa folk som befinner sig i små livskriser, inte så stora så de kräver en psykolog eller läkare, men tillräckligt stora för att behöva pratas med någon. Jag har som ateist saknat den möjligheten som ett samtal med en präst kan ge, att reflektera över livets stora frågor och bolla grubbel med någon kunnig person. Det här är ju ett fantastiskt sekulärt livsåskådningssamtalsstöd. Det vore något för en sekulär livåskådningsförening, att anställa filosofer för "själa"-vårdande samtal.
Men var hittar man andra ateister som tror att religion, filosofi och livsåskådning kan ha annan nytta än enbart som studieobjekt? Jag tror att det finns fullt av dem, men att de liksom jag blir litet avskräckta av några tongivande humanisters vidskepelsefobi. Man kanske skulle försöka samla ihop en ny humanistisk församlingsgemenskap, som tar tillvara våra behov av livsåskådning och tonar ner kritiken av gudstroende? Allt enligt den gamla hederliga splittringens tradition...
Vad är det med de filosofisk-teologiska forskarna?
Knappt har man läst klart ett märkligt debattinlägg av två filosofer, förrän man hittar ett nästan lika märkligt inlägg av två religionsvetare.
De har som mål att framföra några viktiga poänger inom religionskritiken: Att det är möjligt att kritisera religion, och att en hel religion inte kan göras ansvarig för en enskild människas handlingar. Tyvärr pratar de bort båda poängerna när de i stället ägnar sig åt att smutskasta religionskritiker i största allmänhet.
Det är rätt ironiskt att de beskyller religionskritikerna för att betrakta religionen som ett "handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft", eftersom skillnaden mellan religiösa och icke-religiösa är just att icke-religiösa inte tror på handlande subjekt utanför människan, medan religiösa gör det.
Visst kan även religionskritiker ha svårt att skilja på sak och person, men det är de knappast ensamma om. Och om artikelförfattarna nu menar att man inte kan skilja religionen från den utövande människan, vilken religion menar de då att man får kritisera, om man inte vill göra en kollektiv attack på människorna som tillhör religionen?
Vidare, trots ovanstående, och trots resonemanget om att undvika att göra en livsåskådning skyldig till enskilda människors agerande, anklagar de "humanisterna" för att inte kunna skilja mellan islam och islamister. Det finns säkert enskilda humanister som inte kan det, men livsåskådningen blandar inte ihop sådana saker.
Trots att de påstår det, för artikelförfattarna inte fram någon åsikt om att religion kan kritiseras. De menar, i teorin, att man får kritisera enskilda anhängare, utan att kritisera religionen, men de klarar inte själva av detta i praktiken.
Förväxlingen av Sverigedemokraternas likriktning av samhället och humanisternas vilja att ge icke-religiösa alternativ till dem som vill ha det, är känd och väldebatterad. Om artikelförfattarna, till skillnad från många andra kritiker av humanisterna, hade bemödat sig om att läsa deras idéprogram, så hade de sluppit hålla sig till diffusa och känslomässigt grundade uppfattningar om dem. För de har, liksom kristendomen har i Bibeln, och islam i Koranen, ett skriftligt manifest för utövarna att hålla sig till. På så sätt är utövarna och utövningen inte det enda som formar livsåskådningen. Åtminstone inte inom kristendom och islam, där skrifterna är heliga och författarna, enligt mitt sätt att se det, sedan länge döda.
Jag är inte medlem i Humanisterna, och har inte för avsikt att bli. Men eftersom jag, enbart i egenskap av icke-troende, ofta får stå för samma missuppfattningar som de som finns om dem, så vill jag säga ett par ord om dessa missuppfattningar: Att inte tro på Gud är inte intolerant. Jag tror mig inte ha monopol på sanningen. Men självklart tror jag att jag har rätt! Om jag trodde att jag hade fel skulle jag ju byta åsikt! Det gäller alla människor i alla religioner och livsåskådningar, och innebär inte att man inte respekterar alla människor.
Man behöver inte respektera allas åsikter, och inte heller gilla alla religioner. Men i ett tolerant och demokratiskt samhälle skall man respektera alla människors rätt till sin åsikt och till sin religion. Lika mycket som alla har rätt att kritisera andras åsikter, och likaså deras religion.
De har som mål att framföra några viktiga poänger inom religionskritiken: Att det är möjligt att kritisera religion, och att en hel religion inte kan göras ansvarig för en enskild människas handlingar. Tyvärr pratar de bort båda poängerna när de i stället ägnar sig åt att smutskasta religionskritiker i största allmänhet.
Det är rätt ironiskt att de beskyller religionskritikerna för att betrakta religionen som ett "handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft", eftersom skillnaden mellan religiösa och icke-religiösa är just att icke-religiösa inte tror på handlande subjekt utanför människan, medan religiösa gör det.
Visst kan även religionskritiker ha svårt att skilja på sak och person, men det är de knappast ensamma om. Och om artikelförfattarna nu menar att man inte kan skilja religionen från den utövande människan, vilken religion menar de då att man får kritisera, om man inte vill göra en kollektiv attack på människorna som tillhör religionen?
Vidare, trots ovanstående, och trots resonemanget om att undvika att göra en livsåskådning skyldig till enskilda människors agerande, anklagar de "humanisterna" för att inte kunna skilja mellan islam och islamister. Det finns säkert enskilda humanister som inte kan det, men livsåskådningen blandar inte ihop sådana saker.
Trots att de påstår det, för artikelförfattarna inte fram någon åsikt om att religion kan kritiseras. De menar, i teorin, att man får kritisera enskilda anhängare, utan att kritisera religionen, men de klarar inte själva av detta i praktiken.
Förväxlingen av Sverigedemokraternas likriktning av samhället och humanisternas vilja att ge icke-religiösa alternativ till dem som vill ha det, är känd och väldebatterad. Om artikelförfattarna, till skillnad från många andra kritiker av humanisterna, hade bemödat sig om att läsa deras idéprogram, så hade de sluppit hålla sig till diffusa och känslomässigt grundade uppfattningar om dem. För de har, liksom kristendomen har i Bibeln, och islam i Koranen, ett skriftligt manifest för utövarna att hålla sig till. På så sätt är utövarna och utövningen inte det enda som formar livsåskådningen. Åtminstone inte inom kristendom och islam, där skrifterna är heliga och författarna, enligt mitt sätt att se det, sedan länge döda.
Jag är inte medlem i Humanisterna, och har inte för avsikt att bli. Men eftersom jag, enbart i egenskap av icke-troende, ofta får stå för samma missuppfattningar som de som finns om dem, så vill jag säga ett par ord om dessa missuppfattningar: Att inte tro på Gud är inte intolerant. Jag tror mig inte ha monopol på sanningen. Men självklart tror jag att jag har rätt! Om jag trodde att jag hade fel skulle jag ju byta åsikt! Det gäller alla människor i alla religioner och livsåskådningar, och innebär inte att man inte respekterar alla människor.
Man behöver inte respektera allas åsikter, och inte heller gilla alla religioner. Men i ett tolerant och demokratiskt samhälle skall man respektera alla människors rätt till sin åsikt och till sin religion. Lika mycket som alla har rätt att kritisera andras åsikter, och likaså deras religion.
Hoppande och förtrollade båtar
Kan man veta riktigt säkert att ett påstående som förefaller vara orimligt är falskt? Jag tycker att man i första hand skall utgå ifrån att det folk säger är sant. Men jag är medveten om att minnet kan svika vem som helst, eller att en del människor faktiskt skarvar litet på sanningen utan att tycka att de ljuger. Och då har jag inte ens räknat med de uppsåtliga lögnarna. Om påståendet är helt uppåt väggarna enligt ens egna kunskaper och erfarenheter, vad behövs egentligen för att misstro människor?
Min son visade mig en båt igår. En båt som hette Linnéa, som han och min make hade sett samma dag. Han hävdade bestämt att den hade legat på en bestämd plats i Fyrisån nedanför Islandsfallet, men när jag såg den stod den en bit bort på motsatta sidan, vid pumphuset, och därför frågade jag sonen om han verkligen mindes rätt.
Han var övertygad. Trots att jag visade honom att isen låg tjock på ån, även på den platsen där han hävdade att båten hade stått, stod han fast vid sin åsikt. Jag frågade hur han trodde att båten kunde ha flyttat sig, och hur isen hade kunnat frysa till igen så snabbt i det milda vädret. Kan båtar hoppa? Kan de gå på isen? Under vattnet? Eller finns det rentav förtrollade båtar? För att få med min alltmer hysteriska son hem så lovade jag att vi skulle ta reda på hur båten kunde ha flyttat sig, för om han hade rätt ville jag veta hur det kunde ha gått till.
Väl hemma frågade jag maken var båten hade stått, och han var av en annan åsikt än sonen. Enligt honom hade båten stått vid pumphuset redan när han och sonen såg den. Jag ville ändå lämna möjligheten öppen för att sonen hade rätt och gick med honom för att googla på konstiga företeelser när det gällde båtar. Då protesterade maken. Hur kunde jag vara så dum att jag inte bara misstrodde sonen? Sånt man inte kan tro på kan man inte tro på.
Eller hur var det nu? Skall man inte ha ett öppet sinne? Om någon, bara för att ta ett exempel, hävdar bestämt att Gud finns och gör under, skall jag bara avfärda det för att det inte stämmer med all vett och sans? Eller skall jag försöka ta reda på den rimligaste förklaringen till deras gudsupplevelser innan jag misstror de religiösa?
Om jag frågar de religiösa verkar de flesta föga intresserade av att gå in särskilt djupt på förklaringarna, eftersom de anser att det är mer öppensinnat att acceptera att allt inte går att förklara. Men är det verkligen så? Har de inte snarare låst sig fast vid föreställningen, och stängt sitt sinne med att det är oförklarligt, punkt, nu diskuterar vi inte mer?
Googlingen gick över förväntan! Hoppande båtar fick vi träff på direkt. Snabba motorbåtar kan, om de är instabila, hoppa om de åker i full fart på öppet vatten. Det lämnar möjligheten öppen att om Linnéa är en snabb motorbåt och Fyrisån var öppen timmarna innan jag såg den, så kan den ha hoppat. Men den kan lika väl ha åkt långsamt till sitt nya ställe. Hoppande båtar förändar inte det ursprungliga problemet: Att ån var frusen. Sonen höll med om att den förklaringen verkade orimlig, så där var vi överens, och kunde avfärda den.
Båtar som åker på isen hittade vi också: Svävare! Min son blev så fascinerad att han genast lade planerna på att bli astronaut på hyllan: Han skulle bli svävarkapten när han blev stor, då skulle han köra svävare som går på isen. Men han höll med om att Linnéa inte verkade vara någon svävare, så det var ingen bra förklaring att den kunde ha gått på isen.
Sonens karriärplaner ändrades igen när vi såg ubåtarna. Ubåtskapten verkade ännu roligare än svävarkapten. Men Linnéa var nog ingen ubåt heller, så där rök den möjliga förklaringen också.
När vi så sökte på förtrollade båtar fick vi inga bra träffar. Det går ju visserligen inte att bevisa att något inte finns, så det går teoretiskt sett aldrig att bli exakt 100% säker på att förtrollade båtar inte finns, men om jag skall avgöra vad som är rimligast med hjälp av de kunskaper jag har, så drar jag slutsatsen att sonen minns fel.
Det tycker jag är att ha ett öppet sinne.
Min son visade mig en båt igår. En båt som hette Linnéa, som han och min make hade sett samma dag. Han hävdade bestämt att den hade legat på en bestämd plats i Fyrisån nedanför Islandsfallet, men när jag såg den stod den en bit bort på motsatta sidan, vid pumphuset, och därför frågade jag sonen om han verkligen mindes rätt.
 |
| Kan Linnéa ha gått här? |
Väl hemma frågade jag maken var båten hade stått, och han var av en annan åsikt än sonen. Enligt honom hade båten stått vid pumphuset redan när han och sonen såg den. Jag ville ändå lämna möjligheten öppen för att sonen hade rätt och gick med honom för att googla på konstiga företeelser när det gällde båtar. Då protesterade maken. Hur kunde jag vara så dum att jag inte bara misstrodde sonen? Sånt man inte kan tro på kan man inte tro på.
Eller hur var det nu? Skall man inte ha ett öppet sinne? Om någon, bara för att ta ett exempel, hävdar bestämt att Gud finns och gör under, skall jag bara avfärda det för att det inte stämmer med all vett och sans? Eller skall jag försöka ta reda på den rimligaste förklaringen till deras gudsupplevelser innan jag misstror de religiösa?
Om jag frågar de religiösa verkar de flesta föga intresserade av att gå in särskilt djupt på förklaringarna, eftersom de anser att det är mer öppensinnat att acceptera att allt inte går att förklara. Men är det verkligen så? Har de inte snarare låst sig fast vid föreställningen, och stängt sitt sinne med att det är oförklarligt, punkt, nu diskuterar vi inte mer?
Googlingen gick över förväntan! Hoppande båtar fick vi träff på direkt. Snabba motorbåtar kan, om de är instabila, hoppa om de åker i full fart på öppet vatten. Det lämnar möjligheten öppen att om Linnéa är en snabb motorbåt och Fyrisån var öppen timmarna innan jag såg den, så kan den ha hoppat. Men den kan lika väl ha åkt långsamt till sitt nya ställe. Hoppande båtar förändar inte det ursprungliga problemet: Att ån var frusen. Sonen höll med om att den förklaringen verkade orimlig, så där var vi överens, och kunde avfärda den.
Båtar som åker på isen hittade vi också: Svävare! Min son blev så fascinerad att han genast lade planerna på att bli astronaut på hyllan: Han skulle bli svävarkapten när han blev stor, då skulle han köra svävare som går på isen. Men han höll med om att Linnéa inte verkade vara någon svävare, så det var ingen bra förklaring att den kunde ha gått på isen.
Sonens karriärplaner ändrades igen när vi såg ubåtarna. Ubåtskapten verkade ännu roligare än svävarkapten. Men Linnéa var nog ingen ubåt heller, så där rök den möjliga förklaringen också.
När vi så sökte på förtrollade båtar fick vi inga bra träffar. Det går ju visserligen inte att bevisa att något inte finns, så det går teoretiskt sett aldrig att bli exakt 100% säker på att förtrollade båtar inte finns, men om jag skall avgöra vad som är rimligast med hjälp av de kunskaper jag har, så drar jag slutsatsen att sonen minns fel.
Det tycker jag är att ha ett öppet sinne.
Dagens nyheter från gårdagen
Vi behöver mer vetenskap i kyrkorna
Jag beundrar människor som orkar fortsätta argumentera om det här. Därför tänkte jag sälla mig till dem så jag också blir beundransvärd. Egentligen borde vi väl bara ignorera det, men jag är ändå litet fascinerad av vad som driver människor till att debattera om saker som de är så pinsamt okunniga om.
Vetenskapen och Bibeln står inte på kollisionskurs med varandra. De spelar inte i samma division. Hur många gånger skall man behöva upprepa att "teori" är den högsta status något kan få inom vetenskapen, och att skapelseberättelsen definitivt inte är någon sådan teori?
De tre sista styckena är en synnerligen intressant uppradning av felaktigheter. Intressant för att jag knappt trodde det var möjligt att rada upp så många felaktigheter på så litet text.
I litet rättad form då:
Jag har inget emot att kyrkan berättar om sin syn på hur deras gud visar sig i naturen på sina gudstjänser, men att påstå att Gud måste ligga bakom Big Bang och de fysikaliska konstanterna när det blir problem med att förklara hur de uppkom är bara att flytta problemet ett steg; Hur uppkom Gud?
Ingen forskning inom kvantmekaniken och obestämbarhetsprincipen visar att vi har en fri vilja. Geologin visar inga spår som bevisligen kommer från syndafloden. Paleontologin med sina fossillager ger väldigt tunga bevis för evolutionen. Inom biologin kan man visa på att de evolutionistiska processerna slumpmässig variation och naturligt urval gott och väl räcker för att förklara alla de livets funktioner vi finner inom biosfären.
Genetiken visar att mycket av variationen hos djur och växter är förprogrammerad i DNA, vilket faktiskt är ett konkret bevis för att de uppkommit genom evolutionära processer. Mutationer sker nämligen slumpmässigt, och ligger kvar oanvänt i DNA:t tills den dagen det ger evolutionära fördelar och börjar uttryckas. Paleoantropologin och evolutionsbiologin har mängder av mellanformer som visar att det har funnits många steg i människans och apans utveckling från våra gemensamma förfäder, som alltså varken var människor eller apor.
Inom den kemin jag känner till efter 15 års studier och arbete inom området gör man inga sannolikhetsbedömningar av självständigheten i bildandet av den enklaste reproducerbara cellen. Lingvistiken säger inget om Babels torn. Hur finurlig cellens sätt att behandla information är beror på hur man definierar "finurlig".
En principiell skillnad mellan den mänskliga hjärnan och en dator är inget Gudsbevis. En principiell skillnad är att hjärnan har utvecklats planlöst genom miljarder år av evolution och datorn är utvecklad av mänskliga ingenjörer med en medveten plan. Det borde snarare motsäga att Gud har skapat hjärnan. De olika vetenskapsdisciplinerna bevisar naturligtvis inte Gud, och man får vrida informationen rätt rejält för att få de resultat man kan förvänta sig utifrån Bibelns historiebeskrivning.
Strategin hos kristendomsbekämpande ateister och humanister brukar inte alls vara att måla upp en motsatsställning mellan Bibeln och vetenskapen, eftersom de inte är jämförbara.
Men här är en mening som faktiskt är väldigt rätt: Ateister och humanister har definitivt inte monopol på vetenskapen, eftersom den är och skall vara till för alla.
Däremot har Anders Gärdeborn förnekat litet för mycket av de empiriska fakta som finns, och ändrat och övertolkat litet för mycket av teorierna för att kunna utnyttja det till att bevisa Gud på det sätt han vill.
Jag beundrar människor som orkar fortsätta argumentera om det här. Därför tänkte jag sälla mig till dem så jag också blir beundransvärd. Egentligen borde vi väl bara ignorera det, men jag är ändå litet fascinerad av vad som driver människor till att debattera om saker som de är så pinsamt okunniga om.
Vetenskapen och Bibeln står inte på kollisionskurs med varandra. De spelar inte i samma division. Hur många gånger skall man behöva upprepa att "teori" är den högsta status något kan få inom vetenskapen, och att skapelseberättelsen definitivt inte är någon sådan teori?
De tre sista styckena är en synnerligen intressant uppradning av felaktigheter. Intressant för att jag knappt trodde det var möjligt att rada upp så många felaktigheter på så litet text.
I litet rättad form då:
Jag har inget emot att kyrkan berättar om sin syn på hur deras gud visar sig i naturen på sina gudstjänser, men att påstå att Gud måste ligga bakom Big Bang och de fysikaliska konstanterna när det blir problem med att förklara hur de uppkom är bara att flytta problemet ett steg; Hur uppkom Gud?
Ingen forskning inom kvantmekaniken och obestämbarhetsprincipen visar att vi har en fri vilja. Geologin visar inga spår som bevisligen kommer från syndafloden. Paleontologin med sina fossillager ger väldigt tunga bevis för evolutionen. Inom biologin kan man visa på att de evolutionistiska processerna slumpmässig variation och naturligt urval gott och väl räcker för att förklara alla de livets funktioner vi finner inom biosfären.
Genetiken visar att mycket av variationen hos djur och växter är förprogrammerad i DNA, vilket faktiskt är ett konkret bevis för att de uppkommit genom evolutionära processer. Mutationer sker nämligen slumpmässigt, och ligger kvar oanvänt i DNA:t tills den dagen det ger evolutionära fördelar och börjar uttryckas. Paleoantropologin och evolutionsbiologin har mängder av mellanformer som visar att det har funnits många steg i människans och apans utveckling från våra gemensamma förfäder, som alltså varken var människor eller apor.
Inom den kemin jag känner till efter 15 års studier och arbete inom området gör man inga sannolikhetsbedömningar av självständigheten i bildandet av den enklaste reproducerbara cellen. Lingvistiken säger inget om Babels torn. Hur finurlig cellens sätt att behandla information är beror på hur man definierar "finurlig".
En principiell skillnad mellan den mänskliga hjärnan och en dator är inget Gudsbevis. En principiell skillnad är att hjärnan har utvecklats planlöst genom miljarder år av evolution och datorn är utvecklad av mänskliga ingenjörer med en medveten plan. Det borde snarare motsäga att Gud har skapat hjärnan. De olika vetenskapsdisciplinerna bevisar naturligtvis inte Gud, och man får vrida informationen rätt rejält för att få de resultat man kan förvänta sig utifrån Bibelns historiebeskrivning.
Strategin hos kristendomsbekämpande ateister och humanister brukar inte alls vara att måla upp en motsatsställning mellan Bibeln och vetenskapen, eftersom de inte är jämförbara.
Men här är en mening som faktiskt är väldigt rätt: Ateister och humanister har definitivt inte monopol på vetenskapen, eftersom den är och skall vara till för alla.
Däremot har Anders Gärdeborn förnekat litet för mycket av de empiriska fakta som finns, och ändrat och övertolkat litet för mycket av teorierna för att kunna utnyttja det till att bevisa Gud på det sätt han vill.
Hur positivt är det bra att tänka?
I inte alltför forna tider hette det att vi skulle ha sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan, och förstånd att inse skillnaden. Det verkar vara ett minne blott att få tänka så.
I veckan som gick hade vi personaldagar på jobbet. Där höll Jörgen Oom från Peakmotivation ett långt föredrag om motivation och positivt tänkande. Utöver en massa tröttsamma, stereotypa skämt om hur fega och blyga svenskar är, så fanns alla modeord med: framgångsfaktorer, teamanda, förändringsattityd. Och en flashig förkortning presenterade han för oss: RMI, Rätt Mental Inställning.
Visst är det bra att tänka positivt. Livet blir mycket trevligare, man presterar bättre och har roligare. Det är när det börjar slå över till att allt löser sig med positivt tänkande som det börjar bli fel. Du skall inte se problemen, bara möjligheterna som de ger. De enda hindren ligger hos dig, förändrar du dig så förändrar du världen.
I veckan recenserades ocskå boken "Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" av Barbara Ehrenreich i svd. Den lilla inblick i bokens handling som ges där vittnar om ett samhälle där problem inte bara skall lösas utan t o m sopas under mattan. Barbara Ehrenreich fick inte ens hjälp med sin oro för cancerdiagnosen, hon skulle bara tänka positivt.
Men positivt tänkande botar inte cancer. Det kan hjälpa en att förhålla sig till sjukdom, motgångar och annat, men det gör det inte bra. Och vi måste se problemen för att kunna göra något åt dem.
I extremfallet kan det bli en riktigt obehaglig religion av det. Men det är tillräckligt obehagligt även utan religion. Även Jörgen Oom var rätt klar i sitt budskap att motgångar är vårt eget fel. Motivationspropagandisternas problem är att det snackas mycket om förändringsvilja och "RMI", men inget alls om det praktiska. Problemet "Hur gör vi?" är ytterligare ett i mängden som skall sopas under mattan. Budskapet blir att om vi bara tänker tillräckligt positivt så behöver vi inte tänka på något annat, det kommer automatiskt. Och blir inte allt bra då, så får vi bara höra att vi måste tänka ännu mer positivt.
Under en annan motivationsdag hörde vi Ola Skinnarmo, som också talade om positivt tänkande, men som hade ett helt annat budskap till oss: Inget är omöjligt, man kan om man vill. Viljan är viktigast, men det räcker inte med bara vilja, man måste jobba hårt för det också, och tillsammans med andra.
Om man inte betonar den sista biten nog är risken stor att följderna blir helt andra än att folk blir mer motiverade att klara saker. I stället får vi ett samhällsklimat där alla är så upptagna med att själva nå framgång och lycka att de inte tänker på andra. Individualism, konkurrens, alla slagord vävs samman, och de redan besuttna behöver inte vara rädda för att en samlad grupp människor en dag kommer och ställer krav.
I veckan som gick hade vi personaldagar på jobbet. Där höll Jörgen Oom från Peakmotivation ett långt föredrag om motivation och positivt tänkande. Utöver en massa tröttsamma, stereotypa skämt om hur fega och blyga svenskar är, så fanns alla modeord med: framgångsfaktorer, teamanda, förändringsattityd. Och en flashig förkortning presenterade han för oss: RMI, Rätt Mental Inställning.
Visst är det bra att tänka positivt. Livet blir mycket trevligare, man presterar bättre och har roligare. Det är när det börjar slå över till att allt löser sig med positivt tänkande som det börjar bli fel. Du skall inte se problemen, bara möjligheterna som de ger. De enda hindren ligger hos dig, förändrar du dig så förändrar du världen.
I veckan recenserades ocskå boken "Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" av Barbara Ehrenreich i svd. Den lilla inblick i bokens handling som ges där vittnar om ett samhälle där problem inte bara skall lösas utan t o m sopas under mattan. Barbara Ehrenreich fick inte ens hjälp med sin oro för cancerdiagnosen, hon skulle bara tänka positivt.
Men positivt tänkande botar inte cancer. Det kan hjälpa en att förhålla sig till sjukdom, motgångar och annat, men det gör det inte bra. Och vi måste se problemen för att kunna göra något åt dem.
I extremfallet kan det bli en riktigt obehaglig religion av det. Men det är tillräckligt obehagligt även utan religion. Även Jörgen Oom var rätt klar i sitt budskap att motgångar är vårt eget fel. Motivationspropagandisternas problem är att det snackas mycket om förändringsvilja och "RMI", men inget alls om det praktiska. Problemet "Hur gör vi?" är ytterligare ett i mängden som skall sopas under mattan. Budskapet blir att om vi bara tänker tillräckligt positivt så behöver vi inte tänka på något annat, det kommer automatiskt. Och blir inte allt bra då, så får vi bara höra att vi måste tänka ännu mer positivt.
Under en annan motivationsdag hörde vi Ola Skinnarmo, som också talade om positivt tänkande, men som hade ett helt annat budskap till oss: Inget är omöjligt, man kan om man vill. Viljan är viktigast, men det räcker inte med bara vilja, man måste jobba hårt för det också, och tillsammans med andra.
Om man inte betonar den sista biten nog är risken stor att följderna blir helt andra än att folk blir mer motiverade att klara saker. I stället får vi ett samhällsklimat där alla är så upptagna med att själva nå framgång och lycka att de inte tänker på andra. Individualism, konkurrens, alla slagord vävs samman, och de redan besuttna behöver inte vara rädda för att en samlad grupp människor en dag kommer och ställer krav.
Jul, jul, strålande jul
Det lider mot jul, och sannolikt haglar frågorna som vanligt tätt, från dig och din omgivning, till dig och din omgivning: Varför firar vi jul? Behövs så många och dyra julklappar? Borde vi inte ha det enkelt i år? Skall vi tänka på Jesus eller på släkten, eller kanske på de fattiga, de där med de kokande grytorna, eller hur det nu var?
Det är intressant att man ifrågasätter en trevlig fest på det här sättet. Är det vår asketiska hållning till fest och glam: Skall vi verkligen ha trevligt, inte skall väl vi...
Eller är det vår inbillningssjuka som får oss att tro att omvärlden kräver att vi skall bete oss på ett visst sätt: Men barnen vill ju så gärna ha julklappar, och de blir nog gladare för dyra saker tror jag. Och svärmor måste ha julbord, annars kommer hela året bli förstört för henne. Det blir ju litet stressigt, men det är ju så på julen, alla skall vara glada (utom jag då, som skall vara alla till lags.)
Dessutom är det väl varken maten eller julklapparna som dikterar villkoren under julafton, är de inte bara utfyllnad i väntan på Kalle, i väntan på Karl-Bertil, och i väntan på Svensson Svensson? Om vi bara håller oss till svt, vilket jag föredrar just nu i alla fall, annars blir det riktigt jobbigt.
På julafton förra året, ungefär vid den tiden då alla andra såg på TV (vilken tid då, hela dagen?) roade jag mig med att göra ett "mitt livs novell-typ-test" om min syn på julen. Frågorna visade sig vara komplett omöjliga att svara på, eftersom allt verkade gå ut på att man antingen skiter i julen, eller anstränger sig hårt för att köpa så dyra julklappar som möjligt. Dessutom, vill man inte köpa, köpa, köpa, så klassas man som egoist, och vill helst av allt ha, ha, ha. Är de månne sponsrade av köpmännen för att hjälpa till att sätta agendan för julen som enbart klapparnas?
Ärligt, hur många har den inställningen? De som jag känner som säger att det är roligast att ge, de som anstränger sig hårdast för att hitta passande julklappar till allt och alla, är också de som blir surast när de inte får så mycket som de förväntat sig.
Jag tänkte försöka mig på jättejobbet att besvara alla dessa frågor som jag ställde i första stycket, utifrån mitt perspektiv.
Varför firar vi jul?
Svar: Varför bry sig om varför? Debatten om vi firar till åminnelse av Jesus födelse, eller för att de kristna bytte ut en gammal hednisk midvinterfest, eller bara för att vi tycker det är så himla kul med ett släktparty mitt i vintermörkret, överskuggar ju snart det roliga. ...med att ha ett släktparty mitt i vintermörkret. End of case.
Behövs så många och så dyra julklappar?
Svar: Behövs och behövs. Behov som går utöver de mest grundläggande är alltid subjektiva. Vissa behöver många dyra julklappar för att må bra, andra mår bra ändå, eller för all del, mår dåligt i vilket fall som helst. Låt oss bestämma själva.
Borde vi inte ha det enkelt i år?
Svar: Jo, absolut! Minsta möjliga motstånd skall man alltid sträva efter. Hur själva resultatet blir beror självklart på vad som känns enklast: Att ta litet glögg och pepparkakor och mysa framför brasan, eller följa frestelsen att ha en riktigt storslagen fest med underbart frosseri och överflöd på alla sätt, eller vad som helst däremellan.
Skall vi tänka på Jesus eller på släkten, eller kanske på de fattiga, de där med de kokande grytorna, eller hur det nu var?
Svar: Tja, Jesus har väl inte så mycket med julen att göra. En högst spekulativ varelse som knappast föddes på julen om han ens föddes alls har nog påverkat vår midvinterfest mindre än vi vill tro. Det finns många julsånger med förträffliga musikaliska värden, men texter om julefrid, värme i vinterkylan och ljus i vintermörkret känns betydligt mer meningsfulla och stämningsskapande än texter om bebisar och herdar. Och stall och stjärnor associerar åtminstone jag mer till ovan nämnda värme och ljus än till en förmodad höstkväll för tvåtusen år sen. Fast det beror väl på att jag har sett för många Jenny Nyström-kort där hustomten sköter om hästarna i skenet av en lykta som lyser upp snön utanför.
Släkten har inget med julen att göra heller. Men man skall fira jul med släkten är det ändå en god ide att bry sig om dem. Det blir trevligast så.
De fattiga har inte heller något att göra med julen. Men att lätta sitt samvete när man köpt alldeles för mycket julklappar och julmat, med att lägga en slant i frälsningsarmens gryta eller sätta in pengar till radiohjälpen, tror jag bidrar till en bättre julstämning. Har man gjort en aldrig så liten insats för världen så kan man slappna av bättre, och förutsättningarna ökar för att göra julen till den högtid man vill ha, utformad efter egna önskemål, hur de än må se ut.
Det är intressant att man ifrågasätter en trevlig fest på det här sättet. Är det vår asketiska hållning till fest och glam: Skall vi verkligen ha trevligt, inte skall väl vi...
Eller är det vår inbillningssjuka som får oss att tro att omvärlden kräver att vi skall bete oss på ett visst sätt: Men barnen vill ju så gärna ha julklappar, och de blir nog gladare för dyra saker tror jag. Och svärmor måste ha julbord, annars kommer hela året bli förstört för henne. Det blir ju litet stressigt, men det är ju så på julen, alla skall vara glada (utom jag då, som skall vara alla till lags.)
Dessutom är det väl varken maten eller julklapparna som dikterar villkoren under julafton, är de inte bara utfyllnad i väntan på Kalle, i väntan på Karl-Bertil, och i väntan på Svensson Svensson? Om vi bara håller oss till svt, vilket jag föredrar just nu i alla fall, annars blir det riktigt jobbigt.
På julafton förra året, ungefär vid den tiden då alla andra såg på TV (vilken tid då, hela dagen?) roade jag mig med att göra ett "mitt livs novell-typ-test" om min syn på julen. Frågorna visade sig vara komplett omöjliga att svara på, eftersom allt verkade gå ut på att man antingen skiter i julen, eller anstränger sig hårt för att köpa så dyra julklappar som möjligt. Dessutom, vill man inte köpa, köpa, köpa, så klassas man som egoist, och vill helst av allt ha, ha, ha. Är de månne sponsrade av köpmännen för att hjälpa till att sätta agendan för julen som enbart klapparnas?
Ärligt, hur många har den inställningen? De som jag känner som säger att det är roligast att ge, de som anstränger sig hårdast för att hitta passande julklappar till allt och alla, är också de som blir surast när de inte får så mycket som de förväntat sig.
Jag tänkte försöka mig på jättejobbet att besvara alla dessa frågor som jag ställde i första stycket, utifrån mitt perspektiv.
Varför firar vi jul?
Svar: Varför bry sig om varför? Debatten om vi firar till åminnelse av Jesus födelse, eller för att de kristna bytte ut en gammal hednisk midvinterfest, eller bara för att vi tycker det är så himla kul med ett släktparty mitt i vintermörkret, överskuggar ju snart det roliga. ...med att ha ett släktparty mitt i vintermörkret. End of case.
Behövs så många och så dyra julklappar?
Svar: Behövs och behövs. Behov som går utöver de mest grundläggande är alltid subjektiva. Vissa behöver många dyra julklappar för att må bra, andra mår bra ändå, eller för all del, mår dåligt i vilket fall som helst. Låt oss bestämma själva.
Borde vi inte ha det enkelt i år?
Svar: Jo, absolut! Minsta möjliga motstånd skall man alltid sträva efter. Hur själva resultatet blir beror självklart på vad som känns enklast: Att ta litet glögg och pepparkakor och mysa framför brasan, eller följa frestelsen att ha en riktigt storslagen fest med underbart frosseri och överflöd på alla sätt, eller vad som helst däremellan.
Skall vi tänka på Jesus eller på släkten, eller kanske på de fattiga, de där med de kokande grytorna, eller hur det nu var?
Svar: Tja, Jesus har väl inte så mycket med julen att göra. En högst spekulativ varelse som knappast föddes på julen om han ens föddes alls har nog påverkat vår midvinterfest mindre än vi vill tro. Det finns många julsånger med förträffliga musikaliska värden, men texter om julefrid, värme i vinterkylan och ljus i vintermörkret känns betydligt mer meningsfulla och stämningsskapande än texter om bebisar och herdar. Och stall och stjärnor associerar åtminstone jag mer till ovan nämnda värme och ljus än till en förmodad höstkväll för tvåtusen år sen. Fast det beror väl på att jag har sett för många Jenny Nyström-kort där hustomten sköter om hästarna i skenet av en lykta som lyser upp snön utanför.
Släkten har inget med julen att göra heller. Men man skall fira jul med släkten är det ändå en god ide att bry sig om dem. Det blir trevligast så.
De fattiga har inte heller något att göra med julen. Men att lätta sitt samvete när man köpt alldeles för mycket julklappar och julmat, med att lägga en slant i frälsningsarmens gryta eller sätta in pengar till radiohjälpen, tror jag bidrar till en bättre julstämning. Har man gjort en aldrig så liten insats för världen så kan man slappna av bättre, och förutsättningarna ökar för att göra julen till den högtid man vill ha, utformad efter egna önskemål, hur de än må se ut.
Religionsfrihet och fred i advent
Första advent är i morgon, och då skall man gå i kyrkan. Vår familj är nämligen regelbundna kyrkobesökare, vi går en gång om året på första advent. Men jag fick nys om ett intressant bibelställe i går, Mika 4:3-5:
Han skall döma mellan alla folk,
skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran.
De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.
Var och en skall sitta
under sin vinstock och sitt fikonträd,
och ingen skall hota honom.
Herren Sebaot har talat.
De andra folken håller sig till sina egna gudar,
men vi skall hålla oss till Herren, vår Gud,
alltid och evigt.
Taget sådär ur sitt sammanhang låter det riktigt bra. Alla får tro på den de vill och alla skall leva i fred. Sätter man in det i sitt sammanhang handlar freden om framtiden och religionsfriheten om nutiden. Tänker man ännu längre kan man tolka det som att freden handlar om den messianska tiden, då alla skall tro på judarnas Gud. Men faller inte det på det där med freden?
Apropå fred och världen och sånt fattar inte jag att jag inte alltid köper kläder på Myrorna! I går köpte jag ett bar gråa ull-långbyxor, ett par jeans och ett par stövlar för sammanlagt 365 kr. Det var fina kvalitetskläder och allt såg oanvänt ut. Ekonomiskt, ekologiskt och dessutom gör man en god gärning för uteliggarna. Vad dum man är som har sprungit på H&M och köpt skitgrejer för att spara pengar...
Han skall döma mellan alla folk,
skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran.
De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.
Var och en skall sitta
under sin vinstock och sitt fikonträd,
och ingen skall hota honom.
Herren Sebaot har talat.
De andra folken håller sig till sina egna gudar,
men vi skall hålla oss till Herren, vår Gud,
alltid och evigt.
Taget sådär ur sitt sammanhang låter det riktigt bra. Alla får tro på den de vill och alla skall leva i fred. Sätter man in det i sitt sammanhang handlar freden om framtiden och religionsfriheten om nutiden. Tänker man ännu längre kan man tolka det som att freden handlar om den messianska tiden, då alla skall tro på judarnas Gud. Men faller inte det på det där med freden?
Apropå fred och världen och sånt fattar inte jag att jag inte alltid köper kläder på Myrorna! I går köpte jag ett bar gråa ull-långbyxor, ett par jeans och ett par stövlar för sammanlagt 365 kr. Det var fina kvalitetskläder och allt såg oanvänt ut. Ekonomiskt, ekologiskt och dessutom gör man en god gärning för uteliggarna. Vad dum man är som har sprungit på H&M och köpt skitgrejer för att spara pengar...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)