Vad vilja humanisterna?

"Äntligen!" tänkte jag när jag läste humanisten Christer Sturmarks och prästen Annika Borgs debattartikel ”Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna” i DN. Det här är det jag alltid har trott om de båda livsåskådningssamfunden: Visst tycker de olika i fråga om tro, men de tycker lika i fråga om människors rätt att själva välja tro eller icke-tro, och den stora betydelsen av en sekulär stat utan inblandning av religiösa dogmer i lagstiftningen.

Alla sorters tro skall respekteras, vare sig det är på Gud eller Oden och Freja eller tomtar och troll, eller ingenting. Men de olika trosinriktningarna bör vi fortsätta att diskutera med varandra, med all respekt, för oenighet är oftast berikande. Därför är det tråkigt att så många kristna bloggare som skrivit om detta tycks vilja bete sig lika sekteristiskt som det som jag trodde var mina ogrundade fördomar om kyrkan. Vill de alltså fortsätta bråka med humanisterna om annat än Guds existens, bara för att de tycker olika om detta och vägrar respektera att andra inte tror på Gud?

Och efter ett besök i humanisternas tält på kulturnatten i Uppsala i går fruktar jag att det står lika illa till med en del humanister. Frågan jag ställde var vad humanisterna ser som sin uppgift. Svaret var att det är en sekulär livsåskådning. Ja, det visste jag ju redan, då är humanisterna alltså menat som en församlingsgemenskap runt en livsåskådning utan Gud?

Nej, det tyckte inte den här humanisten! Han ville inte alls veta av att jämföras med ett trossamfund. Istället tyckte han att humanisternas uppgift var att bekämpa (!) gudstro. När jag uttryckte att det är ovärdigt en humanistisk förening att bete sig lika respektlöst mot andra livsåskådningar som de kristna kyrkorna ofta gör, så ändrade han sig och sa att bekämpa kanske inte var rätt ord, men kritisera menade han. Vilket knappast är bättre.

Om jag skulle gå med i en humanistisk förening så skulle jag göra det för att diskutera livsåskådning med likasinnade, utforma ceremonier vid livets milstolpar, få chans till hjälp i krissituationer, och föra en värdig dialog med samhället runtom oss. Inte "bekämpa vidskepelse" som det alltför ofta heter i humanistkretsar. Sånt kan man syssla med på annat håll.

Trots att de bävar för jämförelsen, så har de vidskepelsebekämpande individerna inom humanisterna en hel del gemensamt med de mest konservativa kristna grupperingarna. En dag hösten 1990 var det en manifestation i Globen i Stockholm, där människor gick samman för att meditera, jag tror att det var för en bättre värld. Jag umgicks då med ett gäng mer eller mindre frikyrkligt lagda personer, varav några var förkrossade, och samlades till förbön för att motverka de ondas verkningar, som annars skulle spridas över jorden med hjälp av de mediterande människorna.

Jag tror ju inte att "man genom tankar skulle kunna reparera jordens energinät av linjer som strömmar genom landskapet, och skapa kontakt med försvunna kulturer" och därmed kunna undgå världskatastrofer. Men jag tror inte heller att det öppnar sinnet så att djävulen kan ta sig in. Till råga på allt så sliter jag inte mitt hår över det ovetenskapliga i att människor samlas och mediterar ibland. Skräcken för vidskepelse har de två motreaktionerna, paradoxalt nog, gemensamt.

Jag tror inte att normala människor anser sig ha gjort sitt för världen när de mediterar eller ber till Gud. Snarare tror jag att det kan utgöra en motivation för att kämpa vidare, med mer handfasta aktioner, som ger verkligt resultat. Sånt skulle jag vilja se mer av inom icke-troende livsåskådningsgemenskaper som humanisterna.

Visst ser jag risken med att dogmatiska sammanslutningar av alla slag kan påverka människors förmåga att själva fatta välgrundade beslut, och det är kanske det som humanisterna vill försäkra sig mot. Samtidigt undrar jag hur stor risken skulle vara i en förening där idéprogrammet betonar mänskliga rättigheter och tankefrihet, och tar så starkt avstånd från ledare eller Gudar som människan måste följa till varje pris.

Skulle en fundamentalistisk humanist begå terrordåd skulle det naturligtvis vara en lika stor katastrof som andra terrordåd, men med en medveten hållning mot terrorism kan man nog undvika detta, precis som t.ex. Svenska Kyrkans och Folkpartiets fundamentalistiska terrorister för närvarande länge har lyst med sin frånvaro.

Jag såg en annan "äntligen"-artikel i DN häromdagen. Hitta rätt i livet med en filosof, som handlar om hur filosofer kan hjälpa folk som befinner sig i små livskriser, inte så stora så de kräver en psykolog eller läkare, men tillräckligt stora för att behöva pratas med någon. Jag har som ateist saknat den möjligheten som ett samtal med en präst kan ge, att reflektera över livets stora frågor och bolla grubbel med någon kunnig person. Det här är ju ett fantastiskt sekulärt livsåskådningssamtalsstöd. Det vore något för en sekulär livåskådningsförening, att anställa filosofer för "själa"-vårdande samtal.

Men var hittar man andra ateister som tror att religion, filosofi och livsåskådning kan ha annan nytta än enbart som studieobjekt? Jag tror att det finns fullt av dem, men att de liksom jag blir litet avskräckta av några tongivande humanisters vidskepelsefobi. Man kanske skulle försöka samla ihop en ny humanistisk församlingsgemenskap, som tar tillvara våra behov av livsåskådning och tonar ner kritiken av gudstroende? Allt enligt den gamla hederliga splittringens tradition...