Jag upplever att det blir färre och färre som prisar värmen för varje varm sommar som går. I år har jag faktiskt bara hört några enstaka personer som tycker att sommaren är fantastiskt. De har naturligtvis all rätt att njuta, om de i gengäld låter bli att klaga på snön inför mig i vinter.
Men alla skogsbränder som härjar, alla varningsmeddelanden som annonseras ut överst på alla nyhetssiter, rapporter om dåliga skördar och information om hur man klarar hälsan i värmen får mig att fundera på hur skört livet är och vilken skyddad verkstad vi lever i i Sverige.
Bönderna har inget foder åt djuren, skörden blir bara hälften så stor som normala år, de kommer att få nödslakta, köttpriserna kommer initialt att sjunka och sedan höjas, spannmålspriserna kommer att öka. Det stod i en tidning att vi kommer att få leva på ofrivillig LCHF-diet i höst. Bönderna går med storförlust, för att inte tala om de skogsbönder som får hela skogen förstörd.
Men ingen kommer att svälta. Ytterst få kommer att dö. Det blir inte hungersnöd, massflykt och konflikter. Inte här. När vår mat tar slut kommer vi att köpa in den bästa maten från de bönder i fattigare länder som har haft ett relativt sett bättre år än vi. De själva får klara sig på resterna med lägre näringsinnehåll.
Visst kan de få värmeälskande svenskar som finns kvar njuta av värmen, för de behöver inte oroa sig för något annat än att deras hus kanske brinner upp i en skogsbrand. Och visst är det tragiskt att bli av med huset, men det är inte livsfarligt. De har ändå så mycket onödiga prylar och kan alltid skaffa nytt av det de verkligen behöver för att överleva.
Sannolikt kommer vi att behöva ögonöppnare som denna för att förstå att vi inte kommer att vara osårbara för evigt. Man ska vara väldigt försiktig med att dra slutsatsen att just årets värme är ett tecken på klimatförändringarna, men det är i alla fall en försmak på hur det kan bli enligt de beräkningar som finns.. En dag kommer vi inte att kunna köpa in mat från fattiga länder, utan klara oss själva med halva skördar och nödslaktade djur. Om inte något drastiskt sker, och ju fler som oroar sig för värmen, desto större är mitt hopp om att det faktiskt gör det.
Bondbrudar och militärer
Jag stötte på denna nio år gamla artikel om huruvida det är vetenskap eller galenskap att forska om trumpeten som genussymbol, och tänkte filosofera litet runt temat nu sent omsider.
Jag tycker faktiskt lite synd om folk som blundar för roliga genusfrågor. De missar så mycket uppfriskande överfilosoferande och retar upp sig så mycket i onödan. Jag tänkte inleda med den bästa bondbruden i hela serien om James Bond, nämligen Kara i "Iskallt uppdrag". Hon är den enda bondbruden som varken är tuffing eller våp, utan bara en vanlig tjej med ett eget liv, och den enda som kan någonting som James Bond inte har nytta av, nämligen att spela cello.
Jag tror inte att det är bara en tillfällighet att hon spelar just cello. Det hade inte varit riktigt samma romantiska klang runt henne om hon hade spelat trumpet. OK, det går kanske inte att åka trumpetfodral i pulkabacken mot Österrikiska gränsen, men säg barytonsax då, hur romantiskt är det?
Jag har egentligen inga problem med att sex av sju är killar på min sons saxofonavslutningar och att åtta av tio är tjejer på min dotters blockflöjtsavslutningar, men jag har ofta varit nyfiken på hur det har blivit så att vissa instrument spelas mest av killar och andra av tjejer. Bleckblås och saxofon spelas mest av killar, och träblås, förutom saxofon, spelas mest av tjejer. Harpa spelas nästan bara av tjejer, och alla dragspelare i mitt spelmanslag är killar.
När det gäller militärorkestrar så är bleckblås och slagverk ganska framträdande, även om det finns en hel del träblås också. Visst finns det kvinnliga militärer, men överlag uppfattas nog militären som ganska manlig, och kanske det är därför som bleckblås och slagverk oftast spelas av män. Jag har hört duktiga kvinnliga trumpetare, så det gäller naturligtvis inte alltid, men den överväldigande majoriteten trumpetare är män och på något underligt vis känns trumpet som ett manligt instrument. Det är väl inte så märkligt att vilja ta reda på varför det är så? Det är definitivt inte galenskap, utan bara ett sätt att få reda på mer om människors uppfattningar om saker och ting.
Mycket har hänt sedan matematikern Tanja Bergkvist gick i taket över vetenskapsrådets anslag till genusforskningen om trumpeter. Hennes önskan om anslag för forskning om genusperspektiv i flervariabelanalys kanske har besannats. Efter att ha undervisat i matematik, kemi och biologi på högstadiet i ett år så har jag, med hjälp av både manliga och kvinnliga kollegor, sett en del genusproblematik som är värt att titta mer på, och som det bedrivs seriös forskning om på erkända universitet.
Ingen tycker att det är galet att utreda om pojkar och flickor har olika förutsättningar att nå höga betyg i matematik, biologi, musik, eller vilket annat skolämne som helst, p.g.a. sättet det presenteras på. Presentationer i biologiämnet har reformerats ordentligt under de senaste 20 åren, men den könsmässiga obalansen var så uppenbar att den inte gick att blunda för. Kanske är det dags att öppna ögonen även för det som det går att blunda för?
Jag tycker faktiskt lite synd om folk som blundar för roliga genusfrågor. De missar så mycket uppfriskande överfilosoferande och retar upp sig så mycket i onödan. Jag tänkte inleda med den bästa bondbruden i hela serien om James Bond, nämligen Kara i "Iskallt uppdrag". Hon är den enda bondbruden som varken är tuffing eller våp, utan bara en vanlig tjej med ett eget liv, och den enda som kan någonting som James Bond inte har nytta av, nämligen att spela cello.
Jag tror inte att det är bara en tillfällighet att hon spelar just cello. Det hade inte varit riktigt samma romantiska klang runt henne om hon hade spelat trumpet. OK, det går kanske inte att åka trumpetfodral i pulkabacken mot Österrikiska gränsen, men säg barytonsax då, hur romantiskt är det?
Jag har egentligen inga problem med att sex av sju är killar på min sons saxofonavslutningar och att åtta av tio är tjejer på min dotters blockflöjtsavslutningar, men jag har ofta varit nyfiken på hur det har blivit så att vissa instrument spelas mest av killar och andra av tjejer. Bleckblås och saxofon spelas mest av killar, och träblås, förutom saxofon, spelas mest av tjejer. Harpa spelas nästan bara av tjejer, och alla dragspelare i mitt spelmanslag är killar.
När det gäller militärorkestrar så är bleckblås och slagverk ganska framträdande, även om det finns en hel del träblås också. Visst finns det kvinnliga militärer, men överlag uppfattas nog militären som ganska manlig, och kanske det är därför som bleckblås och slagverk oftast spelas av män. Jag har hört duktiga kvinnliga trumpetare, så det gäller naturligtvis inte alltid, men den överväldigande majoriteten trumpetare är män och på något underligt vis känns trumpet som ett manligt instrument. Det är väl inte så märkligt att vilja ta reda på varför det är så? Det är definitivt inte galenskap, utan bara ett sätt att få reda på mer om människors uppfattningar om saker och ting.
Mycket har hänt sedan matematikern Tanja Bergkvist gick i taket över vetenskapsrådets anslag till genusforskningen om trumpeter. Hennes önskan om anslag för forskning om genusperspektiv i flervariabelanalys kanske har besannats. Efter att ha undervisat i matematik, kemi och biologi på högstadiet i ett år så har jag, med hjälp av både manliga och kvinnliga kollegor, sett en del genusproblematik som är värt att titta mer på, och som det bedrivs seriös forskning om på erkända universitet.
Ingen tycker att det är galet att utreda om pojkar och flickor har olika förutsättningar att nå höga betyg i matematik, biologi, musik, eller vilket annat skolämne som helst, p.g.a. sättet det presenteras på. Presentationer i biologiämnet har reformerats ordentligt under de senaste 20 åren, men den könsmässiga obalansen var så uppenbar att den inte gick att blunda för. Kanske är det dags att öppna ögonen även för det som det går att blunda för?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)