Statens eviga överlevnad

Ryktet om nyliberalismens död är betydligt överdrivet. Det är sant, men beskrivet av ytterligare en ledarskribent, som inte riktigt verkar vilja kännas vid den rätta relationen mellan privatiseringar och statens roll. Denna gång handlar det om hanteringen av Coronaviruset och Covid-19.

Det stämmer att privata läkemedelsföretag har drivit utvecklingen av vaccin, men vad händer sen? Fredrik Johansson antyder att vi inte enbart har nyliberalismen att tacka för detta, men han utvecklar det inte, så jag gör det åt honom: Hade inte några av världens stater haft ett finger med i spelet hade företagen varit tvungna att lägga ut allt vaccin på den öppna marknaden för att kunna bekosta sitt arbete. Efterfrågan är hög och priserna hade varit därefter. Resultatet hade blivit att endast människor med pengar hade kunnat köpa vaccin. Att många får tillgång till det har vi staten att tacka för. 

Hade inte efterfrågan varit hög så hade de inte kunnat tillverka vaccinet alls. Det gäller faktiskt en del andra mediciner. Att det över huvud taget finns mediciner som främst behövs i fattiga delar av världen kan vi definitivt inte tacka nyliberalismen för.

Instinktivt hakade jag upp mig på ett ord i artikeln. Ett av de ord, som tillsammans med "försvinna" (inget försvinner, allt sprids, ändrar form eller reagerar) är förbjudet i mitt högstadie-NO-klassrum är "bättre". Det är F på mina elevers uppsatser om de bara skriver "bättre" och inte skriver vad de syftar på. Så jag frågar den gode, vuxne Fredrik Johansson: Vad syftar du på när du hävdar att 90-talets privatiseringar har gjort Sverige till ett "bättre" land?

Nyliberalismen är inte ond, men det är inte staten heller. De behöver varandra. Utan varandra dör de. Ett till perspektiv på den utslitna frasen: Tillsammans är vi starkare.

Nu är jag trött på Covid-19-alarmismen!

Det här inlägget kan jag egentligen inte lägga ut på internet, för jag skulle bli lynchad, utmobbad och anklagad för att vara en hjärtlös psykopat som inte bryr mig om andra, om någon läste det. Jag chansar på att lägga ut det i min blogg, som ändå ingen läser.

I flera månader har vi varit grupptryckta att inte röra oss ur fläcken, ta rekommendationerna om en dödlig, extremt smittsam pandemi på allvar, och till varje pris rädda varje liv vi kan. Samhällen stänger ner, ekonomin störtdyker, bara för att så många som möjligt av jordens befolkning ska överleva.

Men allvarligt. Miljoner människor dör av smutsigt vatten, obefintlig mödravård, aids, miljöförstöring och allt möjligt varje år och ingen bryr sig. Klimatförändringarna håller på att leda till jordens sjätte undergång, men folk flyger lättsinnigt till Thailand och äter kilovis med kött i veckan, för att de vill, kött är gott och Sverige är kallt.

Nu har 4000 personer i Sverige dött i Covid-19. Samtidigt är dödstalen bara 2500 fler än medelvärdet för den här perioden under de senaste fem åren. Det betyder att 1500 färre har dött av andra orsaker. Nu har jag inte orkat kolla hur stora variationerna är normalt sett, bara konstaterat, att antingen gömmer sig både Covid-19 och andra döda i bruset, eller så är båda förändringarna signifikanta.

Dessutom har hela överdödligheten gällt folk över 65 år. Under den åldersgruppen är det alltså ingen överdödlighet alls. 121 personer under 60 år har dött i Covid-19. Istället har runt 121 personer under 60 år överlevt, som skulle ha dött om vi inte hade haft Covid-19-restriktionerna.

Vill vi, så kan vi konstatera att om vi fortsätter med halvstängningen av Sverige i evigheters evighet, så kommer ett hundratal unga, friska individers liv att sparas varje år, plus 1500 äldre människors liv icke att förglömma. Kör hårt, stanna hemma och ha inte kontakt med folk. Vi minskar smittspridning av alla sjukdomar, och minskar dödstalen. Eller åtminstone ökar medellivslängden.

Och vi måste ju skydda de äldre. De värnlösa stackarna som vi måste ta hand om. Om man har den synen på äldre människor alltså. Men förutom de få dementa på äldreboendena är de flesta över 65 år fullt kapabla att ta hand om sig själva. De är inga som måste skyddas av oss under 65 år. Den här naiviseringen av gamla gör mig illamående.

Så vad vill jag säga? Bara kräkas ut litet trötthet på en kraftigt uppblåst problem, som förmodligen skulle ha kunnat döljas i bruset av alla andra problem med vår livsstil på jorden. Som att massindustrialiserad boskapshållning både ger miljöproblem och sprider sjukdomar och att luftföroreningar ger lungproblem som både dödar direkt och gör oss mer känsliga för luftvägssjukdomar.

Coronapandemin är nog mest ett konkret, hanterbart problem att hänga upp all vår livsstilsångest på.

________________________
Källor:
scb.se
socialstyrelsen.se

Moderna tider

En sak som slog mig när vi gick in i 20-talet var att så många, av olika åldrar, associerade till 1920-talet. Det var inte alls så när vi gick in i 10-talet eller 00-talet, och definitivt inte när vi gick in i 1980- eller 1990-talet, att vi skulle ha tänkt på ett århundrade tidigare.

Jag har en idé om att det var på 1920-talet som den moderna tiden började. Vi har massor av dokumentation från den tiden, bilder, filmer, som gör att det syns mer än årtiondena innan.

1900-talet är helt klart mänsklighetens största århundrade hittills. Det var då jordens befolkningstillväxt skenade. En ganska stor andel av alla människor som någonsin fötts (uppgifter förekommer om 5-10%) lever nu. (Se t.ex. https://www.svd.se/historien-satte-fart-nar-vi-inte-dog-som-flugor) Och andelen blir inte mindre. Befolkningen har nästan dubblerats sedan 1970.

Men vad är det mer som är så fascinerande med 1900-talet? Ta kulturen. Det finns tre årtionden på 1900-talet som jag har uppfattat det som litet speciellt att ha varit med om, speciellt om man var ung på den tiden: 1920-talet, 1950-talet och 1980-talet. Det är 30 år emellan varje, och något litet speciellt hände varje gång.

På 1920-talet menar jag alltså att den moderna tiden började, för vi har mer koll på vad som hände från den tiden än innan. På 1950-talet kom begreppet ungdom. Barn blev inte längre vuxna direkt, utan slussades ut i vuxenlivet genom ett limbo, med lite mindre ansvar och mer möjligheter att förverkliga sig själva på fler sätt. På 1980-talet sägs den moderna tiden ha gått över i den postmoderna, vad nu det betyder. Det var väl då vi började misstänka att utvecklingen hade en gräns, samtidigt som vi pressade gränsen till det yttersta och levde livets glada dagar utan det dåliga samvete som tynger oss nu.

Jag var ung på 1980-talet, och jag tror att framtidstron var större då. Visserligen hängde hotet från kalla kriget och deras kärnvapen fortfarande över oss, men det tog ju också slut sen. När jag gick de sista åren i skolan sades det fortfarande att det inte spelade någon roll vad man läste på universitetet, för med en utbildning fick man alltid ett bra jobb. Vilket slutade stämma ungefär när vi var klara med våra utbildningar.

1900-talet blir kanske det största århundradet för mänskligheten någonsin. Synd bara att vi inte tänkte mer på den föränderliga framtiden då.