Vi skall ändra åsikt om el. För nu tycker vi ju att den är bara smutsig, beroendeframkallande och dyr. Istället skall vi se den som vår vän, som berikar våra liv och får världen att gå runt!
Men el ÄR ju smutsigt! Det finns massor av smutsiga saker som berikar våra liv. En del saker är så smutsiga att vi verkligen borde ifrågasätta värdet av dem mer än vi gör, men vi gillar dem för mycket, därför finns de kvar. Måste de halvt om halvt förneka det?
Vi använder mer och mer elkrävande utrustning i hemmen, samtidigt som varje apparat blir mer och mer energisnål. Energianvändningen har stått stilla i 20 år, och det kommer den kanske att fortsätta med. För utrymmet som energibesparingar ger utnyttjas inte till att spara el, utan att skaffa mer apparater.
Jag sitter och tittar på ett reportage om oljesandsutvinningens nackdelar på TV, och ändå vet jag att jag kommer att köra bil i helgen, att vi funderar på att byta bil från bensin till diesel, och inte till el, trots att alla vet att det är bättre. För det Svensk Energi påstår är fel. Vi gillar el. Vi bråkar litet om hur den skall produceras och gnäller på priserna, men inte ens de som har valt att bo i torp i skogen med vedspis och stearinljus vill nog vara utan el den dagen de kör omkull med hästkärran och hamnar på sjukhus.
Vedspis och stearinljus i all ära, men det är nog smutsigare per kilowattimme än den el som erbjuds i Sverige. Å andra sidan är det krångligare att använda, så det går inte åt lika många kilowattimmar.
Få människor bryr sig om miljön, och jag tror att jag vet varför. Den förenklade information om klimatförändringarna, som jag förr var naiv nog att tro kunde leda även okunniga och obildade människor till handling, har uppenbarligen fått motsatt effekt.
I stället skräms folk till förnekelse. Det blir för jobbigt och skräckinjagande för dem att se problemet. Då är det enklare och bekvämare att hemfalla åt konspirationsteorier och pseudovetenskap än att anta utmaningen och se vilka fakta som ligger bakom de säljande löpsedlarna om "klimathot" och världens undergång, och vad man kan göra åt det. Och även om de flesta inte är faktaförnekare av den typ som påminner om den amerikanska kristna högerns kreationister, så smyger vi nog på skygglapparna litet där vi känner att vi behöver det. Annars blir ju semesterresan inte av, liksom.
Det är klart att jorden kan gå under. Det har den ju gjort förut, och det kommer säkert att ske igen, någon gång. OM nu AGW-förnekarna har rätt i att vi människor inte har orsakat klimatförändringarna, så är det definitivt början. Och det finns faktiskt en liten, liten möjlighet att de har rätt, mot de empiriska oddsen, eftersom AGW är långt ifrån så välunderbyggd som evolutionsteorin. Om vi inte har orsakat klimatförändringar och utdöenden, så kan vi inte göra mycket åt det heller. Vi människor, och många med oss, kommer att sälla oss till dinosaurier och trilobiter och andra utdöda varelser, eller åtminstone decimeras kraftigt, vad vi än försöker med.
Om vi hopplösa optimister och empirister har rätt får vi bara hoppas att den vetenskapliga konsensus har rätt, som säger att det inte är för sent att rätta till de misstag som vi människor gjorde när vi välvilligt, men oerfaret, skulle bygga en bättre värld.
Att släcka lampan när vi går ut ur ett rum gör kanske inte mycket till och från, men det betyder ju inte att vi bör ha den tänd bara för sakens skull. Svensk energi vill att vi skall bli medvetna om vår el, och jag tror att sådana småsaker som att tänka på lamporna ger mer medvetenhet, som kan smitta av sig på viktigare saker.
Valet att få barn
Jag har aldrig valt att få barn. Jag har bara fått dem, som en konsekvens av livet. Jag har aldrig heller ställts inför vägskälet som infertilitet innebär. Därför har jag aldrig behövt välja. Jag skall inte skriva något om infertilitet, mer än att jag är glad över att metoderna förbättras att hjälpa dem som har svårt att få barn. Jag vill bara tycka litet kring huruvida det är ett val att få barn, om man nu är fertil.
Jag tror inte heller att alla frivilligt barnlösa aktivt väljer bort barn. De vill bara annat i livet. Så är det och så borde det få vara. Men om någon av dem nu kommer och säger att det borde vara ett aktivt val att "skaffa" barn, så får jag inte ihop det alls. Jag blev faktiskt litet illa berörd när jag hörde den barnlösa kvinnan i Barn till varje pris sitta och tycka hur mycket vi borde ha funderat på för- och nackdelar innan vi bestämde oss för att sätta barn till världen. Det skulle vara som att välja att bli kär, eller om jag skall bli vuxen, eller något annat som bara blir.
Men om jag nu tycker att barn bara blir, hur kan jag samtidigt respektera andras frivilliga barnlöshet? Jo, jag ser det så här: Fortplantning är, tillsammans med att äta och skita, typ, en av de få saker som faktiskt är naturligt på riktigt. Inte att varje enskild mänsklig individ skall fortplanta sig, utan att mänskligheten skall göra det. Och det innebär att några individer måste få barn. Vilket i sin tur gör barn till en naturlig konsekvens av livet. Återigen inte varje enskild människas liv, utan det mänskliga livet i stort.
Om samhället har barnskaffning som norm eller ej spelar ingen roll. För det är inget samhällets påfund att vi skall ha barn. Hade samhället hittat på det hade det också varit lättare att motivera varför man inte skulle hjälpa ofrivilligt barnlösa på samma villkor som de som behöver annan vård. När nu barnen är en del av livet bör den tillgängliga teknologin användas, utan att vi som ingår i samhället ifrågasätter om de som söker hjälp skall ha barn eller ej.
Den eviga frågan om barnen är livets mening vill jag bara besvara med att själva frågan om livets mening i sig är meningslös. Jag tror inte på någon objektiv mening med våra liv. Vi skapar vår mening själv, och för vissa är det att få barn. Det är varken rätt eller fel, det bara är.
Och det är en subtil mening. Den gör inte så mycket väsen av sig, som mer specifika drömmar och mål, som att klättra Seven summits, bli miljondollarsavlönad företagsledare, bli världsberömd sångare eller liknande stordåd som en del uppnår. Om än i något reducerad form, som att bestiga Kebnekaise, få ett trivsamt jobb och sjunga i kyrkokören.
Och det är inte stordåden som är livet. De kanske är en del av livet, men inte allt. Det mesta av livet sker i vardagen, under alla dessa välbekanta dagar som kommer och går. Jag såg en trailer för en film som jag har glömt namnet på. Scenen visade en kvinna som låg på sin dödsbädd. En vän till henne hade ett tips om hur hon skulle bete sig när hon kom till himlen. Vid ankomsten dit skulle hon få välja ett ögonblick i livet som hon skulle uppleva i evighet.
Men rådet var att inte ta den lyckligaste stunden hon kunde minnas. I stället skulle hon välja en vanlig vardag. Som när hon precis hade småstressat från jobbet och hämtat de trötta barnen från dagis och var på väg hem för att laga budgetmiddag. För det är det som är livet. Det är de stunderna som håller i längden. Tänk vad outhärdligt det skulle vara annars! Och i det livet ingår barnen. Inte för alla, men för många av oss.
Jag tror inte heller att alla frivilligt barnlösa aktivt väljer bort barn. De vill bara annat i livet. Så är det och så borde det få vara. Men om någon av dem nu kommer och säger att det borde vara ett aktivt val att "skaffa" barn, så får jag inte ihop det alls. Jag blev faktiskt litet illa berörd när jag hörde den barnlösa kvinnan i Barn till varje pris sitta och tycka hur mycket vi borde ha funderat på för- och nackdelar innan vi bestämde oss för att sätta barn till världen. Det skulle vara som att välja att bli kär, eller om jag skall bli vuxen, eller något annat som bara blir.
Men om jag nu tycker att barn bara blir, hur kan jag samtidigt respektera andras frivilliga barnlöshet? Jo, jag ser det så här: Fortplantning är, tillsammans med att äta och skita, typ, en av de få saker som faktiskt är naturligt på riktigt. Inte att varje enskild mänsklig individ skall fortplanta sig, utan att mänskligheten skall göra det. Och det innebär att några individer måste få barn. Vilket i sin tur gör barn till en naturlig konsekvens av livet. Återigen inte varje enskild människas liv, utan det mänskliga livet i stort.
Om samhället har barnskaffning som norm eller ej spelar ingen roll. För det är inget samhällets påfund att vi skall ha barn. Hade samhället hittat på det hade det också varit lättare att motivera varför man inte skulle hjälpa ofrivilligt barnlösa på samma villkor som de som behöver annan vård. När nu barnen är en del av livet bör den tillgängliga teknologin användas, utan att vi som ingår i samhället ifrågasätter om de som söker hjälp skall ha barn eller ej.
Den eviga frågan om barnen är livets mening vill jag bara besvara med att själva frågan om livets mening i sig är meningslös. Jag tror inte på någon objektiv mening med våra liv. Vi skapar vår mening själv, och för vissa är det att få barn. Det är varken rätt eller fel, det bara är.
Och det är en subtil mening. Den gör inte så mycket väsen av sig, som mer specifika drömmar och mål, som att klättra Seven summits, bli miljondollarsavlönad företagsledare, bli världsberömd sångare eller liknande stordåd som en del uppnår. Om än i något reducerad form, som att bestiga Kebnekaise, få ett trivsamt jobb och sjunga i kyrkokören.
Och det är inte stordåden som är livet. De kanske är en del av livet, men inte allt. Det mesta av livet sker i vardagen, under alla dessa välbekanta dagar som kommer och går. Jag såg en trailer för en film som jag har glömt namnet på. Scenen visade en kvinna som låg på sin dödsbädd. En vän till henne hade ett tips om hur hon skulle bete sig när hon kom till himlen. Vid ankomsten dit skulle hon få välja ett ögonblick i livet som hon skulle uppleva i evighet.
Men rådet var att inte ta den lyckligaste stunden hon kunde minnas. I stället skulle hon välja en vanlig vardag. Som när hon precis hade småstressat från jobbet och hämtat de trötta barnen från dagis och var på väg hem för att laga budgetmiddag. För det är det som är livet. Det är de stunderna som håller i längden. Tänk vad outhärdligt det skulle vara annars! Och i det livet ingår barnen. Inte för alla, men för många av oss.
Politiska häxbrygder och rötsvampar
Det är spänning i politiken nu. Inte för att politiken är spännande, men politikerna spänner riktigt bra.
Sandlåda, kallar kritikerna S:s och V:s avhopp från partiledardebatten i svt. Det må så vara, men politikerna är ju inte direkt ensamma i sandlådan. Där sitter väl större delen av svenska befolkningen, utrustade med våra ftalatuppmjukade plastspadar och känslostyrda verklighetsuppfattning. Det finns tillräckligt många som skulle ha uppfattat dem som ingående i samma oppositionsblock som SD för att alternativet att ställa upp inte heller hade varit riktigt bra.
Och då gäller det att sätta press på media. Att SVT vägrade att ändra på uppställningen visar kanske att frågan inte var riktigt så sandlådemässig som påståtts innan. Vidare sätter det här sandkriget fingret på frågan om vem som tjänar vem. Så länge SVT är ett public service-företag är det nämligen inte självklart att de skall ha makt att helt själva diktera sina villkor. Inte utan att lyssna på dem de skall tjäna, nämligen oss medborgare, genom våra folkvalda politiker.
Och Juholt... Inte kan han väl sitta kvar efter den här bidragsfuskaffären? Han har betalat tillbaka och bett om ursäkt, och javisst, i ett perfekt samhälle skulle det räcka. Men då skulle det gälla alla. Tänk ett värld där man kan knacka på hos polisen och säga: "Förlåt att jag rånade banken, här är pengarna, jag gjorde fel och jag ångrar mig" och polisen skulle svara: "Jamen, det är okej, du är förlåten" och alla trallar och springer ut och leker på de gröna ängarna, gulprickiga av maskrosor och prickfritt rena från miljögifter.
Men det funkar inte så. Sambons förehavanden och vad han själv har gjort för länge sen innan han tillträdde posten är irrelevant, men som sittande partiledare måste han sköta sig åtminstone lika bra som vad som krävs av medelsvensson.
Sandlåda, kallar kritikerna S:s och V:s avhopp från partiledardebatten i svt. Det må så vara, men politikerna är ju inte direkt ensamma i sandlådan. Där sitter väl större delen av svenska befolkningen, utrustade med våra ftalatuppmjukade plastspadar och känslostyrda verklighetsuppfattning. Det finns tillräckligt många som skulle ha uppfattat dem som ingående i samma oppositionsblock som SD för att alternativet att ställa upp inte heller hade varit riktigt bra.
Och då gäller det att sätta press på media. Att SVT vägrade att ändra på uppställningen visar kanske att frågan inte var riktigt så sandlådemässig som påståtts innan. Vidare sätter det här sandkriget fingret på frågan om vem som tjänar vem. Så länge SVT är ett public service-företag är det nämligen inte självklart att de skall ha makt att helt själva diktera sina villkor. Inte utan att lyssna på dem de skall tjäna, nämligen oss medborgare, genom våra folkvalda politiker.
Och Juholt... Inte kan han väl sitta kvar efter den här bidragsfuskaffären? Han har betalat tillbaka och bett om ursäkt, och javisst, i ett perfekt samhälle skulle det räcka. Men då skulle det gälla alla. Tänk ett värld där man kan knacka på hos polisen och säga: "Förlåt att jag rånade banken, här är pengarna, jag gjorde fel och jag ångrar mig" och polisen skulle svara: "Jamen, det är okej, du är förlåten" och alla trallar och springer ut och leker på de gröna ängarna, gulprickiga av maskrosor och prickfritt rena från miljögifter.
Men det funkar inte så. Sambons förehavanden och vad han själv har gjort för länge sen innan han tillträdde posten är irrelevant, men som sittande partiledare måste han sköta sig åtminstone lika bra som vad som krävs av medelsvensson.
Kristendomen och sekulariseringen
Mitt i den pågående debatten om kyrkobyggnaderna "råkade" jag klicka mig in på en av de mer suspekta internetsidorna idag. En av de där som Breivik säkert skulle gilla. (OK, jag vet, det där var "guilt by association"-felet.) Där fanns en länk till en intervju med en lika suspekt dansk politiker, som tycker att kristendom och sekularisering är samma sak.
Ja, exakt hundra procent fel har han ju inte. En liten del (väldigt liten) är faktiskt rätt! Kristendomen i sig innehåller, till skillnad från judendom och islam, inga regler om hur en stat skall skötas. När kristendomen kom var det den judiska lagen som skulle gälla för staten, och kristendomen var en liten domedagssekt vars anhängade skulle lösgöra sig från världen och invänta den yttersta dagen. Kristendomen var aldrig tänkt att bli statsreligion eller ens en del av en stat.
Men han har ju glömt alla andra religioner än de tre ovan nämnda! Som exempel brukar österländska religioner inte vara politiska i sig, även om det förekommer att de praktiseras så nu. Precis som kristendomen har praktiserats så i sisådär 1700 år. En sekulär stat skulle med den logiken vara lika mycket buddhistisk eller vad det nu må vara.
Och vilken sorts kristendom är det egentligen som ger sig själv makt att definiera sin relation med staten? Och som kallar även de som väljer bort kristendomen för kristna? Jo, det är precis den statskristendom som kristendomen egentligen inte var från början!
Kristendomen är ju en troendereligion, till skillnad från judendomen och andra folkspecifika religioner. Att valet mellan Gud och förtappelse finns inom kristendomen gör inte oss som de kristna kallar "förtappade" till kristna, eftersom vi varken tror att vi är förtappade eller att vi kommer till helvetet. Förtappelse och helvete är nämligen de kristnas påfund, inte vårt.
Och kyrkobyggnaderna då? Jo, jag tycker ju att idén att riva gamla kyrkor är ungefär lika idiotisk som korsfararnas tilltag att sabba gamla egyptiska tempel. Bara för att de tillhörde fel religion. Kyrkorna är värda att bevara både för att många av dem är vackra, och framför allt för att historiedokumentation är så oerhört viktigt.
Gamla medeltidskyrkor tror jag inte att någon river, utan de som ligger i farozonen är de 100-150 år gamla tegelkyrkorna. Rivs de blir det ett glapp i byggnadsdokumentationen.
Jag ser ju inte ens något heligt i byggnaderna, utan de kan enligt min mening användas på andra sätt än som gudstjänstlokaler. Jag vet att många kyrkomänniskor inte skulle hålla med mig. Att jag inte ens skall uttala mig eftersom jag inte är medlem i svenska kyrkan. Men då har de inte riktigt förstått den viktigaste orsaken till att bevara kyrkobyggnaderna. Att förstå sin historia som den var, och inte som man vill att den skall vara, är säkert viktigare för mig än för dem.
Ja, exakt hundra procent fel har han ju inte. En liten del (väldigt liten) är faktiskt rätt! Kristendomen i sig innehåller, till skillnad från judendom och islam, inga regler om hur en stat skall skötas. När kristendomen kom var det den judiska lagen som skulle gälla för staten, och kristendomen var en liten domedagssekt vars anhängade skulle lösgöra sig från världen och invänta den yttersta dagen. Kristendomen var aldrig tänkt att bli statsreligion eller ens en del av en stat.
Men han har ju glömt alla andra religioner än de tre ovan nämnda! Som exempel brukar österländska religioner inte vara politiska i sig, även om det förekommer att de praktiseras så nu. Precis som kristendomen har praktiserats så i sisådär 1700 år. En sekulär stat skulle med den logiken vara lika mycket buddhistisk eller vad det nu må vara.
Och vilken sorts kristendom är det egentligen som ger sig själv makt att definiera sin relation med staten? Och som kallar även de som väljer bort kristendomen för kristna? Jo, det är precis den statskristendom som kristendomen egentligen inte var från början!
Kristendomen är ju en troendereligion, till skillnad från judendomen och andra folkspecifika religioner. Att valet mellan Gud och förtappelse finns inom kristendomen gör inte oss som de kristna kallar "förtappade" till kristna, eftersom vi varken tror att vi är förtappade eller att vi kommer till helvetet. Förtappelse och helvete är nämligen de kristnas påfund, inte vårt.
Och kyrkobyggnaderna då? Jo, jag tycker ju att idén att riva gamla kyrkor är ungefär lika idiotisk som korsfararnas tilltag att sabba gamla egyptiska tempel. Bara för att de tillhörde fel religion. Kyrkorna är värda att bevara både för att många av dem är vackra, och framför allt för att historiedokumentation är så oerhört viktigt.
Gamla medeltidskyrkor tror jag inte att någon river, utan de som ligger i farozonen är de 100-150 år gamla tegelkyrkorna. Rivs de blir det ett glapp i byggnadsdokumentationen.
Jag ser ju inte ens något heligt i byggnaderna, utan de kan enligt min mening användas på andra sätt än som gudstjänstlokaler. Jag vet att många kyrkomänniskor inte skulle hålla med mig. Att jag inte ens skall uttala mig eftersom jag inte är medlem i svenska kyrkan. Men då har de inte riktigt förstått den viktigaste orsaken till att bevara kyrkobyggnaderna. Att förstå sin historia som den var, och inte som man vill att den skall vara, är säkert viktigare för mig än för dem.
Religion och politik - igen och igen och igen
Det här inlägget skriver jag inspirerad av Palestinas FN-ansökan. Det är därför jag koncentrerar mig på Israel-Palestinakonflikten. Det är inte för att jag tycker att den konflikten objektivt sett är mer intressant än andra konflikter, men just nu vill jag skriva om den.
Det mesta som jag har att säga om konflikten är redan sagt av andra. Palestinierna som vill utplåna Israel är grymma och det är svårt att lösa konflikten så länge självmordsbomare och andra bombare stöds bland så många palestinier. Bosättarna som vill ha rätten till även de Palestinska delarna är dumma och egoistiska.
Men jag har en annan fundering som jag går och bär på, och den handlar om vem som har rätt till området. Nu pratar jag naturligtvis inte om de israeler och palestinier som redan bor där, för de är ju självklart hemmahörande där.
Men hur är det med det judiska folkets hemortsrätt där? Det här är väl inget annat än den vanliga sammanblandningen av religion och samhälle? Judarna är en etnisk grupp som definieras av en religiös regel. Det är naturligtvis helt oproblematiskt i alla sammanhang, men med ett undantag: Religion skall inte blandas med stat och politik. Om jag vill hålla Svenska Kyrkan skild från staten, och fördöma islamistiska lagar i Iran, Saudiarabien och andra länder, Palestina t.ex., så kan jag i den sekulära konsekvensens namn inte hålla med om att det finns något bra skäl till att Israel skall tillhöra det judiska folket oavsett var i världen de bor.
Nationalstatstänkande är över huvud taget läskigt. Etniska grupper är svårdefinierade, och att tala om ett land för varje folk är omöjligt utan att blanda in någon sorts rasistiska argument. Men religiös/politisk/etnisk gruppkänsla, hela vägen från stormakternas invånare, i det här fallet hela västvärldens folk och hela arabvärldens folk, till invånarna i de små länder som utnyttjas som slagpåsar i maktkampen, är en förutsättning för att hålla konflikten levande.
Egentligen tycker jag allstå inte alls att Palestina borde vara ett eget land. I en öppen och tolerant värld skulle nämligen israeler och palestinier samsas på samma mark, oavsett vilken etnisk grupp de kände sig tillhöriga. Men nu lever vi i verkligheten och folk är uppviglade att slåss mot varandra. Så vad är den verkliga förklaringen till att Palestina ännu inte ett erkänt land? Ja, jag vet hur det förklaras historiskt, men är den förklaringen fortfarande godtagbar? Är det inte så, att om Palestina räknas som stat så blir de, i nationalstatstänkandets högborg, erkända som folkgrupp och det ger bränsle åt konflikten. Dessutom blir ju Hamas terroristdåd understödda av en stat, och är inga terroristdåd längre utan legitima krigshandlingar. Eller?
Det mesta som jag har att säga om konflikten är redan sagt av andra. Palestinierna som vill utplåna Israel är grymma och det är svårt att lösa konflikten så länge självmordsbomare och andra bombare stöds bland så många palestinier. Bosättarna som vill ha rätten till även de Palestinska delarna är dumma och egoistiska.
Men jag har en annan fundering som jag går och bär på, och den handlar om vem som har rätt till området. Nu pratar jag naturligtvis inte om de israeler och palestinier som redan bor där, för de är ju självklart hemmahörande där.
Men hur är det med det judiska folkets hemortsrätt där? Det här är väl inget annat än den vanliga sammanblandningen av religion och samhälle? Judarna är en etnisk grupp som definieras av en religiös regel. Det är naturligtvis helt oproblematiskt i alla sammanhang, men med ett undantag: Religion skall inte blandas med stat och politik. Om jag vill hålla Svenska Kyrkan skild från staten, och fördöma islamistiska lagar i Iran, Saudiarabien och andra länder, Palestina t.ex., så kan jag i den sekulära konsekvensens namn inte hålla med om att det finns något bra skäl till att Israel skall tillhöra det judiska folket oavsett var i världen de bor.
Nationalstatstänkande är över huvud taget läskigt. Etniska grupper är svårdefinierade, och att tala om ett land för varje folk är omöjligt utan att blanda in någon sorts rasistiska argument. Men religiös/politisk/etnisk gruppkänsla, hela vägen från stormakternas invånare, i det här fallet hela västvärldens folk och hela arabvärldens folk, till invånarna i de små länder som utnyttjas som slagpåsar i maktkampen, är en förutsättning för att hålla konflikten levande.
Egentligen tycker jag allstå inte alls att Palestina borde vara ett eget land. I en öppen och tolerant värld skulle nämligen israeler och palestinier samsas på samma mark, oavsett vilken etnisk grupp de kände sig tillhöriga. Men nu lever vi i verkligheten och folk är uppviglade att slåss mot varandra. Så vad är den verkliga förklaringen till att Palestina ännu inte ett erkänt land? Ja, jag vet hur det förklaras historiskt, men är den förklaringen fortfarande godtagbar? Är det inte så, att om Palestina räknas som stat så blir de, i nationalstatstänkandets högborg, erkända som folkgrupp och det ger bränsle åt konflikten. Dessutom blir ju Hamas terroristdåd understödda av en stat, och är inga terroristdåd längre utan legitima krigshandlingar. Eller?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)