Valet att få barn

Jag har aldrig valt att få barn. Jag har bara fått dem, som en konsekvens av livet. Jag har aldrig heller ställts inför vägskälet som infertilitet innebär. Därför har jag aldrig behövt välja. Jag skall inte skriva något om infertilitet, mer än att jag är glad över att metoderna förbättras att hjälpa dem som har svårt att få barn. Jag vill bara tycka litet kring huruvida det är ett val att få barn, om man nu är fertil.

Jag tror inte heller att alla frivilligt barnlösa aktivt väljer bort barn. De vill bara annat i livet. Så är det och så borde det få vara. Men om någon av dem nu kommer och säger att det borde vara ett aktivt val att "skaffa" barn, så får jag inte ihop det alls. Jag blev faktiskt litet illa berörd när jag hörde den barnlösa kvinnan i Barn till varje pris sitta och tycka hur mycket vi borde ha funderat på för- och nackdelar innan vi bestämde oss för att sätta barn till världen. Det skulle vara som att välja att bli kär, eller om jag skall bli vuxen, eller något annat som bara blir.

Men om jag nu tycker att barn bara blir, hur kan jag samtidigt respektera andras frivilliga barnlöshet? Jo, jag ser det så här: Fortplantning är, tillsammans med att äta och skita, typ, en av de få saker som faktiskt är naturligt på riktigt. Inte att varje enskild mänsklig individ skall fortplanta sig, utan att mänskligheten skall göra det. Och det innebär att några individer måste få barn. Vilket i sin tur gör barn till en naturlig konsekvens av livet. Återigen inte varje enskild människas liv, utan det mänskliga livet i stort.

Om samhället har barnskaffning som norm eller ej spelar ingen roll. För det är inget samhällets påfund att vi skall ha barn. Hade samhället hittat på det hade det också varit lättare att motivera varför man inte skulle hjälpa ofrivilligt barnlösa på samma villkor som de som behöver annan vård. När nu barnen är en del av livet bör den tillgängliga teknologin användas, utan att vi som ingår i samhället ifrågasätter om de som söker hjälp skall ha barn eller ej.

Den eviga frågan om barnen är livets mening vill jag bara besvara med att själva frågan om livets mening i sig är meningslös. Jag tror inte på någon objektiv mening med våra liv. Vi skapar vår mening själv, och för vissa är det att få barn. Det är varken rätt eller fel, det bara är.

Och det är en subtil mening. Den gör inte så mycket väsen av sig, som mer specifika drömmar och mål, som att klättra Seven summits, bli miljondollarsavlönad företagsledare, bli världsberömd sångare eller liknande stordåd som en del uppnår. Om än i något reducerad form, som att bestiga Kebnekaise, få ett trivsamt jobb och sjunga i kyrkokören.

Och det är inte stordåden som är livet. De kanske är en del av livet, men inte allt. Det mesta av livet sker i vardagen, under alla dessa välbekanta dagar som kommer och går. Jag såg en trailer för en film som jag har glömt namnet på. Scenen visade en kvinna som låg på sin dödsbädd. En vän till henne hade ett tips om hur hon skulle bete sig när hon kom till himlen. Vid ankomsten dit skulle hon få välja ett ögonblick i livet som hon skulle uppleva i evighet.

Men rådet var att inte ta den lyckligaste stunden hon kunde minnas. I stället skulle hon välja en vanlig vardag. Som när hon precis hade småstressat från jobbet och hämtat de trötta barnen från dagis och var på väg hem för att laga budgetmiddag. För det är det som är livet. Det är de stunderna som håller i längden. Tänk vad outhärdligt det skulle vara annars! Och i det livet ingår barnen. Inte för alla, men för många av oss.