I inte alltför forna tider hette det att vi skulle ha sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan, och förstånd att inse skillnaden. Det verkar vara ett minne blott att få tänka så.
I veckan som gick hade vi personaldagar på jobbet. Där höll Jörgen Oom från Peakmotivation ett långt föredrag om motivation och positivt tänkande. Utöver en massa tröttsamma, stereotypa skämt om hur fega och blyga svenskar är, så fanns alla modeord med: framgångsfaktorer, teamanda, förändringsattityd. Och en flashig förkortning presenterade han för oss: RMI, Rätt Mental Inställning.
Visst är det bra att tänka positivt. Livet blir mycket trevligare, man presterar bättre och har roligare. Det är när det börjar slå över till att allt löser sig med positivt tänkande som det börjar bli fel. Du skall inte se problemen, bara möjligheterna som de ger. De enda hindren ligger hos dig, förändrar du dig så förändrar du världen.
I veckan recenserades ocskå boken "Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" av Barbara Ehrenreich i svd. Den lilla inblick i bokens handling som ges där vittnar om ett samhälle där problem inte bara skall lösas utan t o m sopas under mattan. Barbara Ehrenreich fick inte ens hjälp med sin oro för cancerdiagnosen, hon skulle bara tänka positivt.
Men positivt tänkande botar inte cancer. Det kan hjälpa en att förhålla sig till sjukdom, motgångar och annat, men det gör det inte bra. Och vi måste se problemen för att kunna göra något åt dem.
I extremfallet kan det bli en riktigt obehaglig religion av det. Men det är tillräckligt obehagligt även utan religion. Även Jörgen Oom var rätt klar i sitt budskap att motgångar är vårt eget fel. Motivationspropagandisternas problem är att det snackas mycket om förändringsvilja och "RMI", men inget alls om det praktiska. Problemet "Hur gör vi?" är ytterligare ett i mängden som skall sopas under mattan. Budskapet blir att om vi bara tänker tillräckligt positivt så behöver vi inte tänka på något annat, det kommer automatiskt. Och blir inte allt bra då, så får vi bara höra att vi måste tänka ännu mer positivt.
Under en annan motivationsdag hörde vi Ola Skinnarmo, som också talade om positivt tänkande, men som hade ett helt annat budskap till oss: Inget är omöjligt, man kan om man vill. Viljan är viktigast, men det räcker inte med bara vilja, man måste jobba hårt för det också, och tillsammans med andra.
Om man inte betonar den sista biten nog är risken stor att följderna blir helt andra än att folk blir mer motiverade att klara saker. I stället får vi ett samhällsklimat där alla är så upptagna med att själva nå framgång och lycka att de inte tänker på andra. Individualism, konkurrens, alla slagord vävs samman, och de redan besuttna behöver inte vara rädda för att en samlad grupp människor en dag kommer och ställer krav.
