Livsmedelsverket har ändrat sina rekommendationer om smakportioner igen. Nu skall barnen få ett kryddmått av maten från 4 månader. Anledningen är bl a att rekommendationerna inte följs. Men varför över huvud taget ha rekommendationer då? Ett kryddmått mat har väl ändå ingen betydelse för barnens hälsa?
Det skulle naturligtvis vara litet enklare, men ändå förmodligen fortfarande rätt svårt, för livsmedelsverket att ge kostråd om alla vore exakt likadana. Men nu är det inte så, och då återstår två alternativ: 1) Låtsas att alla är lika, eller 2) acceptera verkligheten. Jag är ju forskare och utgår från verkligheten, medan låtsade antaganden i min värld är katastrofalt fel. Så jag väljer alternativ 2. Livsmedelsverket verkar ha valt nr 1.
Jag har tre barn, vars olika personligheter skulle få vilken förnuftig människa som helst att ifrågasätta det rimliga i att ange en speciell ålder för matintroduktion som skall rekommenderas för alla. Ettans ovilja mot palsternackspure vid fyra månaders ålder ogillades av BVC-sköterskan, som låg på oss om "smakfönster" och annat som alla ändå visste var påhitt som någon hade missuppfattat som fakta, och spridit ryktesvägen.
Tvåan snodde mat från våra tallrikar vid samma ålder, men då skulle hon inte ha det enligt de nya rekommendationerna. Hade vi inte varit mer erfarna och självsäkra, så hade vi väl blivit stressade då med.
Dessa små obetydliga detaljer i matrekommendationerna för spädbarn hör väl ändå till de största och mest äkta I-landsproblem som finns. Välnärda, friska barn till dito mammor låter livet styras av ett kryddmått mat.
100000 kr per svensk
Det är naturligtvis inte bra att vi medborgare skall ta kostnaden för ett privat företag om det går dåligt, om vi inte får del av vinsten när det går bra. Men då beror det väl på att det är fel på ägarförhållandena och inte på vad företaget producerar och på vilket sätt?
Samtidigt betalar energibolagen skatt, vilket är en form av försäkringspremie (kolla bamsebilden!), så det kanske inte är så illa som det låter att svenska folket får betala ut försäkringspengarna vid ett kärnkraftshaveri. Men det är inte det jag tänker prata om, utan hur mycket ett kärnkraftshaveri skulle kosta, och varför lönsamheten i rena pengar är ett så tunt argument i energidebatten, i synnerhet för en miljöpartist!!
100000 kr är ungefär vad det kostar om jag vill sätta upp solceller på taket som täcker min elförsörjning under sommarhalvåret. Ännu mer än så betalade jag också nyligen för att installera bergvärme, som sades minska elförbrukningen till uppvärmningen med 80%.
Om det skulle bli ett kärnkraftshaveri så får jag alltså punga ut med lika mycket pengar till? Inte mer?? Enligt beräkningarna skall det ske ett stort haveri vart 10000:e reaktorår. Vilket har visat sig stämma rätt så bra hittills, även om det statistiska underlaget (lyckligtvis!) är litet. I Sverige finns det 10 reaktorer, då borde risken att det sker för varje år vara 1/1000 (nu får statistiker rätta mig om jag har fel!)
Alltså, skulle jag välja mellan att helt säkert betala 250000 kronor eller ta en risk på 1/1000 att betala 100000 kr, så väljer jag ju det sista. I vilket annat sammanhang som helst skulle ju det vara det mest rimliga, eller hur?
Nu har jag naturligtvis inte räknat med den avgift som jag redan betalar för min energimix, som jag skulle uppskatta till sisådär 30000 kr/år. Och vare sig den avgiften eller nätavgiften kommer jag ju ifrån på vintern även om jag köper de där solcellerna. Det känns som om kärnkraftshaveriavgiften är en droppe i havet. Särskilt med tanke på hur liten risken är för att jag behöver betala den.
Och det där med lönsamheten. Hur kan vi prata lönsamhet och samtidigt miljö? För en massa stora företag är det just lönsamheten det faller på om de vill installera reningsverk för sina utsläpp eller ej. Visst har folkopinionen en viss inverkan, ingen vill betala för hur smutsiga varor som helst. Men hittills är det få som har undvikit att köpa el även om den så kommer ifrån tysk brunkol med undermålig rening. Vilket dessutom är en relativt billig och säkert enormt lönsam produkt, men naturligtvis helt miljövidrig.
Kan vi tänka oss att satsa pengar på miljön, så kan vi satsa pengar på miljövänliga energikällor också. Därför tycker jag att lönsamhetsprat blir konstigt när det gäller kärnkraft. Anledningen till att Åsa Romson och Lise Nordin inte vill satsa pengar på kärnkraft är att de inte vill ha den av någon annan anledning. Varför kan de inte tala om vad de ser för nackdelar med den miljömässigt istället för att tala om lönsamhet?
(Om någon undrar varför det är så mycket kärnkraftssnack på min blogg är att det är ett dilemma för mig att vara miljöpartist och samtidigt kärnkraftsförespråkare. Det känns ju nästan som att vara moderat och för planekonomi. Jag får ihop det ideologiskt, men ställ mig gärna mot väggen i frågan!)
Samtidigt betalar energibolagen skatt, vilket är en form av försäkringspremie (kolla bamsebilden!), så det kanske inte är så illa som det låter att svenska folket får betala ut försäkringspengarna vid ett kärnkraftshaveri. Men det är inte det jag tänker prata om, utan hur mycket ett kärnkraftshaveri skulle kosta, och varför lönsamheten i rena pengar är ett så tunt argument i energidebatten, i synnerhet för en miljöpartist!!
100000 kr är ungefär vad det kostar om jag vill sätta upp solceller på taket som täcker min elförsörjning under sommarhalvåret. Ännu mer än så betalade jag också nyligen för att installera bergvärme, som sades minska elförbrukningen till uppvärmningen med 80%.
Om det skulle bli ett kärnkraftshaveri så får jag alltså punga ut med lika mycket pengar till? Inte mer?? Enligt beräkningarna skall det ske ett stort haveri vart 10000:e reaktorår. Vilket har visat sig stämma rätt så bra hittills, även om det statistiska underlaget (lyckligtvis!) är litet. I Sverige finns det 10 reaktorer, då borde risken att det sker för varje år vara 1/1000 (nu får statistiker rätta mig om jag har fel!)
Alltså, skulle jag välja mellan att helt säkert betala 250000 kronor eller ta en risk på 1/1000 att betala 100000 kr, så väljer jag ju det sista. I vilket annat sammanhang som helst skulle ju det vara det mest rimliga, eller hur?
Nu har jag naturligtvis inte räknat med den avgift som jag redan betalar för min energimix, som jag skulle uppskatta till sisådär 30000 kr/år. Och vare sig den avgiften eller nätavgiften kommer jag ju ifrån på vintern även om jag köper de där solcellerna. Det känns som om kärnkraftshaveriavgiften är en droppe i havet. Särskilt med tanke på hur liten risken är för att jag behöver betala den.
Och det där med lönsamheten. Hur kan vi prata lönsamhet och samtidigt miljö? För en massa stora företag är det just lönsamheten det faller på om de vill installera reningsverk för sina utsläpp eller ej. Visst har folkopinionen en viss inverkan, ingen vill betala för hur smutsiga varor som helst. Men hittills är det få som har undvikit att köpa el även om den så kommer ifrån tysk brunkol med undermålig rening. Vilket dessutom är en relativt billig och säkert enormt lönsam produkt, men naturligtvis helt miljövidrig.
Kan vi tänka oss att satsa pengar på miljön, så kan vi satsa pengar på miljövänliga energikällor också. Därför tycker jag att lönsamhetsprat blir konstigt när det gäller kärnkraft. Anledningen till att Åsa Romson och Lise Nordin inte vill satsa pengar på kärnkraft är att de inte vill ha den av någon annan anledning. Varför kan de inte tala om vad de ser för nackdelar med den miljömässigt istället för att tala om lönsamhet?
(Om någon undrar varför det är så mycket kärnkraftssnack på min blogg är att det är ett dilemma för mig att vara miljöpartist och samtidigt kärnkraftsförespråkare. Det känns ju nästan som att vara moderat och för planekonomi. Jag får ihop det ideologiskt, men ställ mig gärna mot väggen i frågan!)
Kirurgen och sonen
En far och hans son var ute och åkte bil. De råkade ut för en bilolycka. Fadern dog omedelbart, men sonen transporterades till sjukhuset. När han rullades in i operationssalen sade kirurgen: "Jag kan inte operera denna patient, för det är min son"Anledningen till att den här gåtan är så infernaliskt svår, att intelligenta, välutbildade, normalt kreativa människor helt misslyckas med att lista ut svaret, är att det knappt finns kvinnliga kirurger i vår föreställningsvärld.
Vilken relation hade kirurgen till pojken?
Svaret "det var ett gaypar som hade adopterat barnet" är naturligtvis möjligt, och det är ju trevligt att gayföräldrar i något sammanhang ses som mer normalt än två föräldrar av olika kön. Men att det svaret ofta kommer först visar nog tyvärr mer hur otänkbart det är med kvinnliga kirurger än hur accepterat det är med gayföräldrar.
Likadant är det med styrelsemedlemmar i börsnoterade företag, och många andra yrken, både kvinnodominerade och mansdominerade. Kvotering må kännas orättvist för den vanligtvis privilegierade majoritet som tillfälligt mister sina privilegier. Men det har en stor vinst förutom att ge en bredare erfarenhetsblandning i gruppen. Nämligen att förändra föreställningen om hur en styrelsemedlem ser ut.
Det finns en politisk vilja att alla skall ges samma förutsättningar att välja det yrke de vill. De förutsättningarna är inte de bästa för en flicka som vill bli kirurg, när så många människor inte kan tänka sig en kirurg som är mamma till någon, trots att det är ganska vanligt att barn har två föräldrar av olika kön. Det finns dock en gammal föreställning om kvinnors "vårdande instinkter", som kan ha gjort kvinnor tänkbara som just läkare, så att mansdominansen håller på att brytas. Jag tror att turen snart kommer till kirurgin också, när bilden av hur en läkare ser ut förändras.
I företagsstyrelserna är det värre, eftersom de tillsätts av någon, och personen som tillsätter har förmodligen en bild av hur en styrelsemedlem ser ut, precis som vi har en bild av hur en kirurg ser ut. Det bilden kommer troligen att påverka vem som tillsätts. Där kan kvotering vara ett sätt att bryta mansdominansen. Så fort kvinnor blir tänkbara som styrelsemedlemmar, så kommer kompetens, och inte tillsättarens bild av en man, att vara det avgörande fullt ut.
I övrigt ser jag med glädje att både samernas och asiaternas utsatthet för rasism börjar uppmärksammas i media.
Som kvinna sitter jag snällt och väntar på min tur att få slippa hån, nidbilder och förväntningar och krav som är förnedrande att leva upp till. Som att vi skall le och vara glada och inte tänka på oss själva. Sådant är fortfarande ok att säga i media. Det sliter själen ur mig, men vem bryr sig om vad en kvinna blir förnedrad av?
Som mamma har man i alla fall möjlighet att göra som man vill om man döljer det bakom snurriga teorier om vad som är bäst för barnen. Om jag vill utöva mina intressen, så kan jag alltid hänvisa till att det är bäst för barnen att ha en glad mamma som får egentid. Baksidan är att det blir så mycket bråk om vad som egentligen är bäst för barnen. För mammor vill ju så olika saker, samtidigt som vi helst inte får vilja något alls.
Han var målet för studentkårdemonstrationen
Per Unckel är död. Nyheten får mig att nostalgiskt blicka tillbaka till en av mina senaste demonstrationer. Det var fler demonstrationer förr, på 70- och 80-talen demonstrerades det om allt, för fred, mot skolnedläggningar, mot rasism, men nu har det glesnat. Eller så är det bara jag som har blivit äldre och sitter hemma och bloggar istället.
Just den här demonstrationen ägde rum i Stockholm, under mina första år som Uppsalastudent, det måste ha varit våren -94. Vi åkte i mer eller mindre gemensam trupp på Uppsalapendeln, anslöt oss till Stockholmsstudenterna, och demonstrerade för bevarandet av kårobligatoriet. Anledningen har jag inte riktigt aktuell, men det handlade om att kåren behövdes för studentadministrationen. Men jag har åtminstone bättre minne än en av mina meddemonstranter, som inte ens kom ihåg om vi var för eller emot, när vi talade om det nyligen.
Vi stod och skrek på Per Unckel, för han var utbildningsminister då. Vi var nog inte så snälla mot honom. Jag tror att vi gjorde oss lustiga över att han saknade examen. Man behöver inte vara snäll mot politiker. Det är roligare att vara litet lagom elak.
Nu är kårobligatoriet borta, Per Unckel vann till slut.
Må han vila i frid!
Just den här demonstrationen ägde rum i Stockholm, under mina första år som Uppsalastudent, det måste ha varit våren -94. Vi åkte i mer eller mindre gemensam trupp på Uppsalapendeln, anslöt oss till Stockholmsstudenterna, och demonstrerade för bevarandet av kårobligatoriet. Anledningen har jag inte riktigt aktuell, men det handlade om att kåren behövdes för studentadministrationen. Men jag har åtminstone bättre minne än en av mina meddemonstranter, som inte ens kom ihåg om vi var för eller emot, när vi talade om det nyligen.
Vi stod och skrek på Per Unckel, för han var utbildningsminister då. Vi var nog inte så snälla mot honom. Jag tror att vi gjorde oss lustiga över att han saknade examen. Man behöver inte vara snäll mot politiker. Det är roligare att vara litet lagom elak.
Nu är kårobligatoriet borta, Per Unckel vann till slut.
Må han vila i frid!
När barn blir bokstäver med konfessionsfri kristen tradition
I går var det föräldramöte i min dotters skola. Hon går i tvåan. Det blev tal om allt möjligt. Både bra och dåligt.
Skolans naturprofil innebär att de är ute i skogen minst en hel dag i månaden och jobbar med alla ämnen där. Värdefullt i en tid när barnen sitter still framför TV:n alltmer och där allemansrätten är i fara för att folk påstås ha för litet respekt för naturen.
Sokratiska samtal betyder att barnen skall diskutera ett ämne, lära sig lyssna och respektera varandras åsikter. Viktigt i ett samhälle där vi har börjat erkänna det faktum att vältalighet ger de bästa jobben och den högsta lönen. En bekant hade uppmärksammat att det som förr kallades svågerpolitik numera kallas social kompetens och nätverkande. Intellektuell kompetens har bara betydelse om någon vet om den, och då måste man kunna tala om det för folk. I t.ex. USA har talträning länge funnits på schemat och det är verkligen ingen dum idé.
Temaarbete, där lärarna i varje arbetslag anknyter det de läser om i varje ämne till ett gemensamt tema, som hålls hemligt för eleverna, men de får vissa ledtrådar. Spännande att få ett sammanhang mellan ämnena! Vilken förståelse för världen eleverna har möjlighet att få!
Betyg kommer de få i sexan. Främmande för mig som är van vid att betygen senareläggs hela tiden. Jag var en av de första årskullarna att få betyg först i åttan. Jag kan visserligen tycka att det är läge att införa betyg i sexan, för att avdramatisera dem inför den dagen barnen skall sållas ut till gymnasiet. Men jag skulle önska att de styrande kunde ta betygen för vad de är: Ett simpelt redskap för ett enkelt urval till gymnasiet eller andra utbildningar.
Om jag frågar hur det går för min dotter i skolan vill jag veta vad de gör, hur hon gör, om hon trivs och hur hon fungerar i klassen, vad hon gillar för ämnen, vilka hon inte tycker är roliga och varför. Jag vill inte bara ha en bokstav på hur bra hon klarar målen. Allt detta vet jag redan i nuläget för att jag pratar med henne och det finns utvecklingssamtal.
Jag har förstått att rutinerna kring utvecklingssamtal inte fungerar på alla ställen, men hur hade politikerna tänkt sig att det skulle bli bättre genom att de inför betyg? Min farhåga om betygen ges för stor betydelse är att lärarna stannar vid dem och missar en del av det andra.
Jag blev också inspirerad att titta litet i den nya läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, LGR11. Och där blev jag påmind av en annan av mina favoriter: Religion.
Redan i andra stycket i inledningen står:
Men individens frihet har inget med kristendom att göra, utan tvärtom var det just kristendomen som kritiserades när humanismen och liberalismen formulerade dessa tankar.
Svenska Kyrkan var en av de statliga institutioner som mest aktivt motsatte sig jämställdhet mellan kvinnor och män. Kvinnor fick prästvigas först 1958, påtvingat från regeringen och mot prästmajoritetens vilja. Öppna kvinnoprästmotsåndare prästvigdes in på 1990-talet, i särskilda vigningsceremonier för män som inte ville vigas samtidigt som kvinnor. Jag tänker inte uttala mig om huruvida detta har stöd i Bibeln eller ej, men det är verkligen inte kristendomen som har förvaltat traditionen om jämställdhet mellan könen.
I kristna kretsar finns också det största motståndet mot samkönade äktenskap. Många inom kyrkorna har velat avsäga sig vigselrätten sedan lagen om samkönade äktenskap kom. Återigen tänker jag inte uttala mig om stödet i Bibeln, men det här är ytterligare en anledning till att jag inte vill ha mina barn i en skola som bygger på en av kristendomen förvaltad etik.
För övrigt är kristendomen knappast konfessionsfri.
Skolans naturprofil innebär att de är ute i skogen minst en hel dag i månaden och jobbar med alla ämnen där. Värdefullt i en tid när barnen sitter still framför TV:n alltmer och där allemansrätten är i fara för att folk påstås ha för litet respekt för naturen.
Sokratiska samtal betyder att barnen skall diskutera ett ämne, lära sig lyssna och respektera varandras åsikter. Viktigt i ett samhälle där vi har börjat erkänna det faktum att vältalighet ger de bästa jobben och den högsta lönen. En bekant hade uppmärksammat att det som förr kallades svågerpolitik numera kallas social kompetens och nätverkande. Intellektuell kompetens har bara betydelse om någon vet om den, och då måste man kunna tala om det för folk. I t.ex. USA har talträning länge funnits på schemat och det är verkligen ingen dum idé.
Temaarbete, där lärarna i varje arbetslag anknyter det de läser om i varje ämne till ett gemensamt tema, som hålls hemligt för eleverna, men de får vissa ledtrådar. Spännande att få ett sammanhang mellan ämnena! Vilken förståelse för världen eleverna har möjlighet att få!
Betyg kommer de få i sexan. Främmande för mig som är van vid att betygen senareläggs hela tiden. Jag var en av de första årskullarna att få betyg först i åttan. Jag kan visserligen tycka att det är läge att införa betyg i sexan, för att avdramatisera dem inför den dagen barnen skall sållas ut till gymnasiet. Men jag skulle önska att de styrande kunde ta betygen för vad de är: Ett simpelt redskap för ett enkelt urval till gymnasiet eller andra utbildningar.
Om jag frågar hur det går för min dotter i skolan vill jag veta vad de gör, hur hon gör, om hon trivs och hur hon fungerar i klassen, vad hon gillar för ämnen, vilka hon inte tycker är roliga och varför. Jag vill inte bara ha en bokstav på hur bra hon klarar målen. Allt detta vet jag redan i nuläget för att jag pratar med henne och det finns utvecklingssamtal.
Jag har förstått att rutinerna kring utvecklingssamtal inte fungerar på alla ställen, men hur hade politikerna tänkt sig att det skulle bli bättre genom att de inför betyg? Min farhåga om betygen ges för stor betydelse är att lärarna stannar vid dem och missar en del av det andra.
Jag blev också inspirerad att titta litet i den nya läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, LGR11. Och där blev jag påmind av en annan av mina favoriter: Religion.
Redan i andra stycket i inledningen står:
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell. (Min fetning)
Men individens frihet har inget med kristendom att göra, utan tvärtom var det just kristendomen som kritiserades när humanismen och liberalismen formulerade dessa tankar.
Svenska Kyrkan var en av de statliga institutioner som mest aktivt motsatte sig jämställdhet mellan kvinnor och män. Kvinnor fick prästvigas först 1958, påtvingat från regeringen och mot prästmajoritetens vilja. Öppna kvinnoprästmotsåndare prästvigdes in på 1990-talet, i särskilda vigningsceremonier för män som inte ville vigas samtidigt som kvinnor. Jag tänker inte uttala mig om huruvida detta har stöd i Bibeln eller ej, men det är verkligen inte kristendomen som har förvaltat traditionen om jämställdhet mellan könen.
I kristna kretsar finns också det största motståndet mot samkönade äktenskap. Många inom kyrkorna har velat avsäga sig vigselrätten sedan lagen om samkönade äktenskap kom. Återigen tänker jag inte uttala mig om stödet i Bibeln, men det här är ytterligare en anledning till att jag inte vill ha mina barn i en skola som bygger på en av kristendomen förvaltad etik.
För övrigt är kristendomen knappast konfessionsfri.
Åter ett naturalistiskt misstag
Enligt min livsåskådning är det fel att över huvud taget blanda in religion vid öppnandet av riksdagen. Jag är därför inte så förtjust i att det hålls en gudstjänst, vare sig den är interreligiös eller ekumenisk, i Storkyrkan av denna anledning. Men det här är en subjektiv värdering, och även om vi aldrig någonsin hade haft en gudstjänst vid detta tillfälle, skulle det inte vara ett bra argument för att inte ha en i år.
Humes lag och Det naturalistiska misstaget handlar om att försöka härleda vad som är gott ur empiriska fakta. Faktapåståendet "Det brukar vara gudstjänst i Storkyrkan vid riksdagens öppnande" är enligt den filosofin skilt från det etiska påståendet "Vi bör ha gudstjänst i Storkyrkan vid riksdagens öppnande".
Det råder förmodligen delade meningar om huruvida vi bör tillämpa denna filosofiska regel. Men att helt okritiskt bryta mot den i debattinlägg tyder på en viss omedvetenhet om att den över huvud taget finns. Jag ser det bara som okunskap om kristendomen och dess värderingar när Jimmie Åkesson påstår att det är de som utgör grunden i vårt samhälle, men även om det vore så, så är det inget uttalande om att det borde vara så.
Ändå bygger han hela argumentationen, inklusive påståendet om politisering av gudstjänsten, på denna sammanblandning av är och bör. Han tänker inte heller på att samma sorts resonemang går att använda baklänges, som: Vi har människor från många religioner i Sverige, därför är det en politisering av gudstjänsten att bara manifestera en religion. Utan mellanledet om hur det bör vara kan det inte bli politik.
Om "det har alltid varit så" skall vara ett giltigt argument, så måste mellanledet "att bevara traditioner är alltid önskvärt" med. Och då får Jimmie Åkesson på köpet problem med många av sina idéer som strider mot det som hans anhängare kallar "politiskt korrekt".
Nu skall jag faktiskt i rättvisans namn klaga litet på Åke Bonniers förklaring om varför ledare från tre religioner deltar i gudstjänsten, att riksmötet representerar hela svenska folket. Det fattas några led där också. Länken mellan riksmötet och gudstjänsten är ett. Det faktum att kristendom, islam och judendom inte representerar hela svenska folket är ett annat.
Den outtalade etnocentrismen genomsyrar Sverige mer än jag tycker är nyttigt. Men istället för att göra politik av att bevara den utan att definiera vad sådana saker som "svenska traditioner" betyder, bör vi göra politik av hur vi vill ha det nu och i framtiden.
Humes lag och Det naturalistiska misstaget handlar om att försöka härleda vad som är gott ur empiriska fakta. Faktapåståendet "Det brukar vara gudstjänst i Storkyrkan vid riksdagens öppnande" är enligt den filosofin skilt från det etiska påståendet "Vi bör ha gudstjänst i Storkyrkan vid riksdagens öppnande".
Det råder förmodligen delade meningar om huruvida vi bör tillämpa denna filosofiska regel. Men att helt okritiskt bryta mot den i debattinlägg tyder på en viss omedvetenhet om att den över huvud taget finns. Jag ser det bara som okunskap om kristendomen och dess värderingar när Jimmie Åkesson påstår att det är de som utgör grunden i vårt samhälle, men även om det vore så, så är det inget uttalande om att det borde vara så.
Ändå bygger han hela argumentationen, inklusive påståendet om politisering av gudstjänsten, på denna sammanblandning av är och bör. Han tänker inte heller på att samma sorts resonemang går att använda baklänges, som: Vi har människor från många religioner i Sverige, därför är det en politisering av gudstjänsten att bara manifestera en religion. Utan mellanledet om hur det bör vara kan det inte bli politik.
Om "det har alltid varit så" skall vara ett giltigt argument, så måste mellanledet "att bevara traditioner är alltid önskvärt" med. Och då får Jimmie Åkesson på köpet problem med många av sina idéer som strider mot det som hans anhängare kallar "politiskt korrekt".
Nu skall jag faktiskt i rättvisans namn klaga litet på Åke Bonniers förklaring om varför ledare från tre religioner deltar i gudstjänsten, att riksmötet representerar hela svenska folket. Det fattas några led där också. Länken mellan riksmötet och gudstjänsten är ett. Det faktum att kristendom, islam och judendom inte representerar hela svenska folket är ett annat.
Den outtalade etnocentrismen genomsyrar Sverige mer än jag tycker är nyttigt. Men istället för att göra politik av att bevara den utan att definiera vad sådana saker som "svenska traditioner" betyder, bör vi göra politik av hur vi vill ha det nu och i framtiden.
Nu är det officiellt
Jag är miljöpartist. Jag har gått med i partiet.
Mina arbetskamrater avslöjade min nymålade färg när jag stod och spydde grön galla över att energibesparingar hela tiden äts upp av mer och större produkter, så vi kommer alltid bara tillbaka till ruta ett. Den här gången gällde det LED-TV, som skulle kunna vara energisnålare än gamla tjock-TV, men som bara finns, och framför allt bara tycks attraktiva, i så stora format så att det som bäst går på ett ut.
Samma sak har nyligen sagts om lysdioder om de skall ersätta glödlampan. Det blir bara mer ljus, allt enligt tidigare erfarenheter.
Så jag förstår de teknikfientliga människorna, som ibland påstås husera inom miljöpartiet. Teknik skulle kunna rädda världen, men det gör den inte så länge marknadskrafterna får agera fritt. Och det måste de väl få göra, eller? Motsatserna till marknadsekonomi och teknik är pest och kolera, och för att komplicera allt behövs marknaden och enligt vissa även tillväxten för att driva på tekniken.
Angående tillväxten sa däremot en ekonomidoktorand till mig att det inte är tillväxten i pengar som är avgörande när man talar om att det måste vara tillväxt för att bevara välfärdssamhället. Även ickemonetära värden, som biologisk mångfald, människors upplevda lycka, och ren miljö räknas i penningenheter, för den matematiska enkelhetens skull.
Det låter litet som en konstruktion i stil med uppfattningen som sägs företrädas av en del själavandringstroende. På frågan om varifrån alla själar kommer när befolkningen ökar, så skall de enligt den här uppfattningen svara att varje sandkorn i Sahara har en själ, och det är först när de är slut som befolkningstillväxten kommer att stagnera. Likaså om ekonomerna har sagt att ekonomisk tillväxt är nödvändig, så är det bara att definiera ekonomisk tillväxt på ett sånt sätt som gör att de har rätt. Och det kan vi väl låta dem få ha?
Jag tror att många människor är intresserade av regleringar och ekonomiska styrmedel för att låta tekniken få önskad utsläppsminskande effekt. Om de bara blir medvetna om varför de beskattas och hindras köpa allt de pekar på, så tror jag att de skulle kunna krypa till skatteindrivaren helt frivilligt och fortfarande hålla sin upplevda lycka på en tillväxtvänlig nivå.
Lösningen handlar i slutänden inte om renodlad teknik och ekonomi, utan om människans, både de tekniska och ekonomiska experternas och den breda massans, förmåga att ta ansvar för jorden.
Mina arbetskamrater avslöjade min nymålade färg när jag stod och spydde grön galla över att energibesparingar hela tiden äts upp av mer och större produkter, så vi kommer alltid bara tillbaka till ruta ett. Den här gången gällde det LED-TV, som skulle kunna vara energisnålare än gamla tjock-TV, men som bara finns, och framför allt bara tycks attraktiva, i så stora format så att det som bäst går på ett ut.
Samma sak har nyligen sagts om lysdioder om de skall ersätta glödlampan. Det blir bara mer ljus, allt enligt tidigare erfarenheter.
Så jag förstår de teknikfientliga människorna, som ibland påstås husera inom miljöpartiet. Teknik skulle kunna rädda världen, men det gör den inte så länge marknadskrafterna får agera fritt. Och det måste de väl få göra, eller? Motsatserna till marknadsekonomi och teknik är pest och kolera, och för att komplicera allt behövs marknaden och enligt vissa även tillväxten för att driva på tekniken.
Angående tillväxten sa däremot en ekonomidoktorand till mig att det inte är tillväxten i pengar som är avgörande när man talar om att det måste vara tillväxt för att bevara välfärdssamhället. Även ickemonetära värden, som biologisk mångfald, människors upplevda lycka, och ren miljö räknas i penningenheter, för den matematiska enkelhetens skull.
Det låter litet som en konstruktion i stil med uppfattningen som sägs företrädas av en del själavandringstroende. På frågan om varifrån alla själar kommer när befolkningen ökar, så skall de enligt den här uppfattningen svara att varje sandkorn i Sahara har en själ, och det är först när de är slut som befolkningstillväxten kommer att stagnera. Likaså om ekonomerna har sagt att ekonomisk tillväxt är nödvändig, så är det bara att definiera ekonomisk tillväxt på ett sånt sätt som gör att de har rätt. Och det kan vi väl låta dem få ha?
Jag tror att många människor är intresserade av regleringar och ekonomiska styrmedel för att låta tekniken få önskad utsläppsminskande effekt. Om de bara blir medvetna om varför de beskattas och hindras köpa allt de pekar på, så tror jag att de skulle kunna krypa till skatteindrivaren helt frivilligt och fortfarande hålla sin upplevda lycka på en tillväxtvänlig nivå.
Lösningen handlar i slutänden inte om renodlad teknik och ekonomi, utan om människans, både de tekniska och ekonomiska experternas och den breda massans, förmåga att ta ansvar för jorden.
Bachata
Den här veckan är det prova-på-vecka på Tropical Sundsvall, som har Kurser i latinamerikansk dans. Nyss kom jag hem efter att ha provat Bachata, en dans från Dominikanska republiken. Det var dagens tema på Cuba Mix, ett drop-in-danspass som är ungefär som danspassen på gymmen. Men detta pass hade en stor fördel som inte gympassen har: Man fick lära sig stegen ordentligt. Det var enkla steg, som först nöttes in långsamt utan musik, sen sattes musiken på och det blev allt vildare ju längre passet gick. Det var jättekul! Varje tisdag har de olika teman. Jag skall absolut gå på detta igen.
Annars har jag mest gått på Streetdance och Afro Power dance på Ego. Det är också kul, men kan vara litet svårare att hänga med på, i synnerhet första gången.
Annars har jag mest gått på Streetdance och Afro Power dance på Ego. Det är också kul, men kan vara litet svårare att hänga med på, i synnerhet första gången.
Att slå en människa
Det finns många saker som förbryllar mig. En sak är att sedan länge, betydligt längre än 1979, har misshandel varit förbjudet, även så ringa misshandel som en örfil. Men ändå blev det förbjudet först 1979.
En annan är att det existerar så många förespråkare för barnaga att det över huvud taget kan debatteras i TV. (22 minuter in i programmet.)
Det är en stundom rörig och skrikig debatt. Fast jag förstår det. Misshandel är upprörande. Och förvånande är det att det finns folk som helt godtyckligt kallar en sorts misshandel för "lätt aga" och tror att det går att definiera skilt från misshandel. Men medan gränsen för vad som är misshandel och vad som inte är det är är enkel och lättdefinierad, så är alla gränser inom det breda misshandelsspektrumet, från en dask i baken till att slå någon sönder och samman, flytande. Det är att krångla till det rejält för sig juridiskt att tillåta "lätt aga".
Inte heller går det att definiera "nödsituation" på ett sätt så att begreppet kan legitimera misshandel. I en verklig nödsituation, som om barnen håller på att springa ut i gatan, så hjälper det inte att ge dem en dask i baken, utan då handlar det om att rädda dem, genom att stoppa, ta tag och hålla. En sån handling skulle vara hur enkel som helst att skilja från misshandel när det gäller vuxna, så det borde inte vara någon svårighet när det gäller barn heller.
Att folk debatterar för aga genom att säga "man måste få ta i barnet" visar därför hur desperata de är. Här råder det både brist på förmåga att hitta konstruktiva lösningar i vardagen och brist på bra argument som kan dölja den bristen. De behöver hjälp, inte tillåtelse att slåss.
Tänk att jag ens behöver sitta och skriva ett sådant här inlägg mot aga! Det borde vara en självklarhet att man inte slår den man älskar. Det handlar inte om en "kulturkrock", utan om att enskilda individer, som det finns fler eller färre av på olika ställen på jorden, inte inser det förkastliga i att ha undantagsregler för barns mänskliga rättigheter att slippa kroppslig bestraffning. Allt fler länder inför förbud (och jämställer därmed barn med människor). Italien är nästa land på tur.
En annan är att det existerar så många förespråkare för barnaga att det över huvud taget kan debatteras i TV. (22 minuter in i programmet.)
Det är en stundom rörig och skrikig debatt. Fast jag förstår det. Misshandel är upprörande. Och förvånande är det att det finns folk som helt godtyckligt kallar en sorts misshandel för "lätt aga" och tror att det går att definiera skilt från misshandel. Men medan gränsen för vad som är misshandel och vad som inte är det är är enkel och lättdefinierad, så är alla gränser inom det breda misshandelsspektrumet, från en dask i baken till att slå någon sönder och samman, flytande. Det är att krångla till det rejält för sig juridiskt att tillåta "lätt aga".
Inte heller går det att definiera "nödsituation" på ett sätt så att begreppet kan legitimera misshandel. I en verklig nödsituation, som om barnen håller på att springa ut i gatan, så hjälper det inte att ge dem en dask i baken, utan då handlar det om att rädda dem, genom att stoppa, ta tag och hålla. En sån handling skulle vara hur enkel som helst att skilja från misshandel när det gäller vuxna, så det borde inte vara någon svårighet när det gäller barn heller.
Att folk debatterar för aga genom att säga "man måste få ta i barnet" visar därför hur desperata de är. Här råder det både brist på förmåga att hitta konstruktiva lösningar i vardagen och brist på bra argument som kan dölja den bristen. De behöver hjälp, inte tillåtelse att slåss.
Tänk att jag ens behöver sitta och skriva ett sådant här inlägg mot aga! Det borde vara en självklarhet att man inte slår den man älskar. Det handlar inte om en "kulturkrock", utan om att enskilda individer, som det finns fler eller färre av på olika ställen på jorden, inte inser det förkastliga i att ha undantagsregler för barns mänskliga rättigheter att slippa kroppslig bestraffning. Allt fler länder inför förbud (och jämställer därmed barn med människor). Italien är nästa land på tur.
Den verkliga skillnaden
Vad är skillnaden mellan ett japanskt kärnkraftverk och en kinesisk kolgruva?
Kärnskraftsolyckor väcker större uppmärksamhet än olyckor i kolgruvor, det vet vi sedan länge och på DNs ledare försöker man sig på en analys av orsaken. DN hävdar att det har med säkerhetskulturen att göra, att kärnkraft kräver att även små incidenter tas på allvar. Så i kolgruvorna kan vi vifta bort små incidenter? Ja, faktiskt, eftersom det finns en skillnad till:
De flesta kärnkraftsolyckorna har skett i rika länder, medan de flesta kolgruveolyckorna sker i fattiga länder.
Och fattiga dör ju ändå som flugor, så att de inte satsar på kolgruvesäkerhet är inget vi riktigt orkar bry oss om. Det är klart att en välbärgad kärnkraftsarbetares död får större rubriker.
Gruvdrift är ständigt närvarande i energidebatten. Kol, uran och neodym diskuteras vilt, och det kan naturligtvis ske olyckor i alla sorters gruvor. Särskilt om landet är fattigt och inte har råd att arbeta med säkerhet på samma sätt som t.ex. LKAB, vars gruvor är väldigt olycksfria i jämförelse trots att de tillhör de största i världen.
Uran bryts i både rika och fattiga länder. Det är sällan man hör om olyckor i urangruvor, men det kanske också beror på att de som sker, sker i fattiga länder? Vi i Sverige, som är så bra på gruvdrift, borde bryta vårt uran själva. Då vet vi att vi satsar på säkerheten, och olyckor kommer att tas på allvar och bidra till ännu säkrare gruvor i fortsättningen. Liksom olyckor i kärnkraftverk.
Kärnskraftsolyckor väcker större uppmärksamhet än olyckor i kolgruvor, det vet vi sedan länge och på DNs ledare försöker man sig på en analys av orsaken. DN hävdar att det har med säkerhetskulturen att göra, att kärnkraft kräver att även små incidenter tas på allvar. Så i kolgruvorna kan vi vifta bort små incidenter? Ja, faktiskt, eftersom det finns en skillnad till:
De flesta kärnkraftsolyckorna har skett i rika länder, medan de flesta kolgruveolyckorna sker i fattiga länder.
Och fattiga dör ju ändå som flugor, så att de inte satsar på kolgruvesäkerhet är inget vi riktigt orkar bry oss om. Det är klart att en välbärgad kärnkraftsarbetares död får större rubriker.
Gruvdrift är ständigt närvarande i energidebatten. Kol, uran och neodym diskuteras vilt, och det kan naturligtvis ske olyckor i alla sorters gruvor. Särskilt om landet är fattigt och inte har råd att arbeta med säkerhet på samma sätt som t.ex. LKAB, vars gruvor är väldigt olycksfria i jämförelse trots att de tillhör de största i världen.
Uran bryts i både rika och fattiga länder. Det är sällan man hör om olyckor i urangruvor, men det kanske också beror på att de som sker, sker i fattiga länder? Vi i Sverige, som är så bra på gruvdrift, borde bryta vårt uran själva. Då vet vi att vi satsar på säkerheten, och olyckor kommer att tas på allvar och bidra till ännu säkrare gruvor i fortsättningen. Liksom olyckor i kärnkraftverk.
När nybörjarturen börjar svika oss
Det har varit mycket kärnkraftsolyckor i år, 2-3 härdsmältor redan. Nu har det inte hänt en gång till. Egentligen vill jag vänta litet och se hur debatten kommer att arta sig, men antagligen kommer inga kärnkraftsförespråkare att dra förhastade slutsatser om motståndares utnyttjande av explosionen i Frankrike för att sprida kärnkraftshat. Troligen kommer inte heller några motståndare att dra några växlar på det. Och det är väl bäst så. Vi behöver inte förvandla en persons alltför tidiga död till storpolitik varje gång en olycka sker.
Men det var tur i oturen att biogasolyckan som skedde i Uppsala ungefär samtidigt inte ledde till några dödsfall. Det låter litet ovant när en sån poppig inneteknik som biogas drabbas av olyckor. Det påminner om nyåret 1989/1990, när det i TV spelades upp ett tänkt framtida nyhetsinslag som skulle föreställa år 2000, och det pratades om en vindkraftsolycka. Oj, vad konstigt det lät!
Men alla tekniker har sina brister. När de är nya hyllas de, i de fall nybörjarturen väger upp barnsjukdomarna. När bristerna blir för stora försvinner de. Likadant är det med företag, de kommer och går allteftersom jorden snurrar vidare kring solen. Nu har så turen kommit till SAAB.
Som barn var jag familjemedlem med en SAAB 95. En "husarblå" tvåtaktare med frihjul och uppfällbara extrasäten i bagageutrymmet. Det var flygplansplåt i den bilen. Blev det en buckla tog min pappa en klubba och bankade ut den. I den SAABen, som vi döpte till "Petrus", för han kom till vår familj på Petrusdagen, kuskade vi runt Norden på 7-veckorssemesterresor med tält och trangiakök. Och spydde ut mängder med okatalyserade blydrypande avgaser. Men förgasaren på dessa bilar var uppbyggd på ett sådant sätt att de ofta tog eld, vilket även hände denna kära bil.
SAAB på den tiden var litet speciella. Precis som Citroën inte är riktigt som andra bilar. De hade litet egna lösningar på saker och ting. Nu är bilmärkena mer likriktade. Kanske det visade sig att den vanligaste lösningen trots allt var den bästa, trots att märkets "själ" försvann.
Och nu är inte bara själen utan även kroppen historia för SAAB. Och nu står nog några driftiga kineser som hökar för att köpa det mesta av konkursboet. Litet av SAAB kanske återuppstår, som ett livets kretslopp. Nya biltekniker med nya barnsjukdomar och ny nybörjartur kommer ständigt, för experimentlustan sinar inte.
Det enda som sinar, långsamt med obevekligt, är vätet i solen. Om några miljarder år är det slut. Vem sa att solenergi är förnybar? Det är den inte, bara väldigt, väldigt långlivad. Sen får vårt hopp stå till att även nya solar bildas. Om vi ens behöver bry oss då.
Men det var tur i oturen att biogasolyckan som skedde i Uppsala ungefär samtidigt inte ledde till några dödsfall. Det låter litet ovant när en sån poppig inneteknik som biogas drabbas av olyckor. Det påminner om nyåret 1989/1990, när det i TV spelades upp ett tänkt framtida nyhetsinslag som skulle föreställa år 2000, och det pratades om en vindkraftsolycka. Oj, vad konstigt det lät!
Men alla tekniker har sina brister. När de är nya hyllas de, i de fall nybörjarturen väger upp barnsjukdomarna. När bristerna blir för stora försvinner de. Likadant är det med företag, de kommer och går allteftersom jorden snurrar vidare kring solen. Nu har så turen kommit till SAAB.
Som barn var jag familjemedlem med en SAAB 95. En "husarblå" tvåtaktare med frihjul och uppfällbara extrasäten i bagageutrymmet. Det var flygplansplåt i den bilen. Blev det en buckla tog min pappa en klubba och bankade ut den. I den SAABen, som vi döpte till "Petrus", för han kom till vår familj på Petrusdagen, kuskade vi runt Norden på 7-veckorssemesterresor med tält och trangiakök. Och spydde ut mängder med okatalyserade blydrypande avgaser. Men förgasaren på dessa bilar var uppbyggd på ett sådant sätt att de ofta tog eld, vilket även hände denna kära bil.
SAAB på den tiden var litet speciella. Precis som Citroën inte är riktigt som andra bilar. De hade litet egna lösningar på saker och ting. Nu är bilmärkena mer likriktade. Kanske det visade sig att den vanligaste lösningen trots allt var den bästa, trots att märkets "själ" försvann.
Och nu är inte bara själen utan även kroppen historia för SAAB. Och nu står nog några driftiga kineser som hökar för att köpa det mesta av konkursboet. Litet av SAAB kanske återuppstår, som ett livets kretslopp. Nya biltekniker med nya barnsjukdomar och ny nybörjartur kommer ständigt, för experimentlustan sinar inte.
Det enda som sinar, långsamt med obevekligt, är vätet i solen. Om några miljarder år är det slut. Vem sa att solenergi är förnybar? Det är den inte, bara väldigt, väldigt långlivad. Sen får vårt hopp stå till att även nya solar bildas. Om vi ens behöver bry oss då.
Den största terrorattacken
Innan jag börjar vill jag förtydliga att jag å det skarpaste fördömer all slags terrorism, och på inga sätt vill förminska terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon för tio år sedan, så inga missförstånd sker!
Terrorism kan definieras som en "handling som syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation". Men det finns ingen allmän definition. Litet märkligt är det att handlingar utförda av stater i krig på något sätt alltid tycks komma undan denna definition, trots att det inte uttryckligen finns något undantag för detta. Det finns något som heter statsterrorism, men ingen stat som utför sådant eller håller med stater som utför sådant skulle någonsin erkänna att just deras handlingar skulle vara terrorism.
Det beror på att "terrorism" i praktiken är ett samlingsbegrepp för våld mot civila, som den som använder begreppet inte anser är legitimt. En sådan definition är väldigt godtycklig och inte alls konstruktiv. Bättre vore att använda begreppet för att beskriva metoden att utöva påtryckningar på motparten, genom att sprida skräck grundat på våld mot slumpmässigt utvalda ciliva. Oavsett vem som utför den eller vid vilket tillfälle.
En sådan definition borde vara betydligt mindre kontroversiell, men det finns ett problem kvar och det är att terrorism har kommit att betyda något i stil med "den värsta sortens våld". Men det finns mycket som inte är terrorism som är minst lika illa: folkmord, mord av oliktänkande o.s.v.
Det finns mycket sådant våld på gång ute i världen, och det är en av anledningarna till att uppmärksamheten kring World Trade center-attacken som den största terrorattacken någonsin väcker avsmak hos många. Men det finns en anledning som väcker mer avsmak hos mig, och det är att urvalsgrunderna för att räkna den som just störst är så tvivelaktiga. Visst var den stor och hemsk, men var den verkligen störst? Hur är det med alla städer som utplånades helt eller delvis under andra världskriget? Dresden, London, Tokyo, Hiroshima...
Jag har lagt märke till hur de båda Stockholmstidningarna väljer att rapportera om minnesdagen. Förutom tillbakablickar och rapporter från minneshögtiderna och minnestorget handlade DN:s största rubrik om Afghanistan, medan Svenskan diskuterar terrordåd i världen. Afghanistan kändes som en mer intressant ingång, för att det tar upp något som fortfarande pågår som en direkt följd av attentaten. Terroristdiskussionerna känns inte helt anknutna till just den elfte september.
Det tycker jag kanske för att jag har svårt att se attacken som något annat än stor och hemsk, och värd att uppmärksammas för sin egen skull. Att jag undrar om den objektivt sett verkligen var störst och hemskast och en vändpunkt för all slags terrorism i världen.
Terrorism kan definieras som en "handling som syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation". Men det finns ingen allmän definition. Litet märkligt är det att handlingar utförda av stater i krig på något sätt alltid tycks komma undan denna definition, trots att det inte uttryckligen finns något undantag för detta. Det finns något som heter statsterrorism, men ingen stat som utför sådant eller håller med stater som utför sådant skulle någonsin erkänna att just deras handlingar skulle vara terrorism.
Det beror på att "terrorism" i praktiken är ett samlingsbegrepp för våld mot civila, som den som använder begreppet inte anser är legitimt. En sådan definition är väldigt godtycklig och inte alls konstruktiv. Bättre vore att använda begreppet för att beskriva metoden att utöva påtryckningar på motparten, genom att sprida skräck grundat på våld mot slumpmässigt utvalda ciliva. Oavsett vem som utför den eller vid vilket tillfälle.
En sådan definition borde vara betydligt mindre kontroversiell, men det finns ett problem kvar och det är att terrorism har kommit att betyda något i stil med "den värsta sortens våld". Men det finns mycket som inte är terrorism som är minst lika illa: folkmord, mord av oliktänkande o.s.v.
Det finns mycket sådant våld på gång ute i världen, och det är en av anledningarna till att uppmärksamheten kring World Trade center-attacken som den största terrorattacken någonsin väcker avsmak hos många. Men det finns en anledning som väcker mer avsmak hos mig, och det är att urvalsgrunderna för att räkna den som just störst är så tvivelaktiga. Visst var den stor och hemsk, men var den verkligen störst? Hur är det med alla städer som utplånades helt eller delvis under andra världskriget? Dresden, London, Tokyo, Hiroshima...
Jag har lagt märke till hur de båda Stockholmstidningarna väljer att rapportera om minnesdagen. Förutom tillbakablickar och rapporter från minneshögtiderna och minnestorget handlade DN:s största rubrik om Afghanistan, medan Svenskan diskuterar terrordåd i världen. Afghanistan kändes som en mer intressant ingång, för att det tar upp något som fortfarande pågår som en direkt följd av attentaten. Terroristdiskussionerna känns inte helt anknutna till just den elfte september.
Det tycker jag kanske för att jag har svårt att se attacken som något annat än stor och hemsk, och värd att uppmärksammas för sin egen skull. Att jag undrar om den objektivt sett verkligen var störst och hemskast och en vändpunkt för all slags terrorism i världen.
Vad vilja humanisterna?
"Äntligen!" tänkte jag när jag läste humanisten Christer Sturmarks och prästen Annika Borgs debattartikel ”Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna” i DN. Det här är det jag alltid har trott om de båda livsåskådningssamfunden: Visst tycker de olika i fråga om tro, men de tycker lika i fråga om människors rätt att själva välja tro eller icke-tro, och den stora betydelsen av en sekulär stat utan inblandning av religiösa dogmer i lagstiftningen.
Alla sorters tro skall respekteras, vare sig det är på Gud eller Oden och Freja eller tomtar och troll, eller ingenting. Men de olika trosinriktningarna bör vi fortsätta att diskutera med varandra, med all respekt, för oenighet är oftast berikande. Därför är det tråkigt att så många kristna bloggare som skrivit om detta tycks vilja bete sig lika sekteristiskt som det som jag trodde var mina ogrundade fördomar om kyrkan. Vill de alltså fortsätta bråka med humanisterna om annat än Guds existens, bara för att de tycker olika om detta och vägrar respektera att andra inte tror på Gud?
Och efter ett besök i humanisternas tält på kulturnatten i Uppsala i går fruktar jag att det står lika illa till med en del humanister. Frågan jag ställde var vad humanisterna ser som sin uppgift. Svaret var att det är en sekulär livsåskådning. Ja, det visste jag ju redan, då är humanisterna alltså menat som en församlingsgemenskap runt en livsåskådning utan Gud?
Nej, det tyckte inte den här humanisten! Han ville inte alls veta av att jämföras med ett trossamfund. Istället tyckte han att humanisternas uppgift var att bekämpa (!) gudstro. När jag uttryckte att det är ovärdigt en humanistisk förening att bete sig lika respektlöst mot andra livsåskådningar som de kristna kyrkorna ofta gör, så ändrade han sig och sa att bekämpa kanske inte var rätt ord, men kritisera menade han. Vilket knappast är bättre.
Om jag skulle gå med i en humanistisk förening så skulle jag göra det för att diskutera livsåskådning med likasinnade, utforma ceremonier vid livets milstolpar, få chans till hjälp i krissituationer, och föra en värdig dialog med samhället runtom oss. Inte "bekämpa vidskepelse" som det alltför ofta heter i humanistkretsar. Sånt kan man syssla med på annat håll.
Trots att de bävar för jämförelsen, så har de vidskepelsebekämpande individerna inom humanisterna en hel del gemensamt med de mest konservativa kristna grupperingarna. En dag hösten 1990 var det en manifestation i Globen i Stockholm, där människor gick samman för att meditera, jag tror att det var för en bättre värld. Jag umgicks då med ett gäng mer eller mindre frikyrkligt lagda personer, varav några var förkrossade, och samlades till förbön för att motverka de ondas verkningar, som annars skulle spridas över jorden med hjälp av de mediterande människorna.
Jag tror ju inte att "man genom tankar skulle kunna reparera jordens energinät av linjer som strömmar genom landskapet, och skapa kontakt med försvunna kulturer" och därmed kunna undgå världskatastrofer. Men jag tror inte heller att det öppnar sinnet så att djävulen kan ta sig in. Till råga på allt så sliter jag inte mitt hår över det ovetenskapliga i att människor samlas och mediterar ibland. Skräcken för vidskepelse har de två motreaktionerna, paradoxalt nog, gemensamt.
Jag tror inte att normala människor anser sig ha gjort sitt för världen när de mediterar eller ber till Gud. Snarare tror jag att det kan utgöra en motivation för att kämpa vidare, med mer handfasta aktioner, som ger verkligt resultat. Sånt skulle jag vilja se mer av inom icke-troende livsåskådningsgemenskaper som humanisterna.
Visst ser jag risken med att dogmatiska sammanslutningar av alla slag kan påverka människors förmåga att själva fatta välgrundade beslut, och det är kanske det som humanisterna vill försäkra sig mot. Samtidigt undrar jag hur stor risken skulle vara i en förening där idéprogrammet betonar mänskliga rättigheter och tankefrihet, och tar så starkt avstånd från ledare eller Gudar som människan måste följa till varje pris.
Skulle en fundamentalistisk humanist begå terrordåd skulle det naturligtvis vara en lika stor katastrof som andra terrordåd, men med en medveten hållning mot terrorism kan man nog undvika detta, precis som t.ex. Svenska Kyrkans och Folkpartiets fundamentalistiska terrorister för närvarande länge har lyst med sin frånvaro.
Jag såg en annan "äntligen"-artikel i DN häromdagen. Hitta rätt i livet med en filosof, som handlar om hur filosofer kan hjälpa folk som befinner sig i små livskriser, inte så stora så de kräver en psykolog eller läkare, men tillräckligt stora för att behöva pratas med någon. Jag har som ateist saknat den möjligheten som ett samtal med en präst kan ge, att reflektera över livets stora frågor och bolla grubbel med någon kunnig person. Det här är ju ett fantastiskt sekulärt livsåskådningssamtalsstöd. Det vore något för en sekulär livåskådningsförening, att anställa filosofer för "själa"-vårdande samtal.
Men var hittar man andra ateister som tror att religion, filosofi och livsåskådning kan ha annan nytta än enbart som studieobjekt? Jag tror att det finns fullt av dem, men att de liksom jag blir litet avskräckta av några tongivande humanisters vidskepelsefobi. Man kanske skulle försöka samla ihop en ny humanistisk församlingsgemenskap, som tar tillvara våra behov av livsåskådning och tonar ner kritiken av gudstroende? Allt enligt den gamla hederliga splittringens tradition...
Alla sorters tro skall respekteras, vare sig det är på Gud eller Oden och Freja eller tomtar och troll, eller ingenting. Men de olika trosinriktningarna bör vi fortsätta att diskutera med varandra, med all respekt, för oenighet är oftast berikande. Därför är det tråkigt att så många kristna bloggare som skrivit om detta tycks vilja bete sig lika sekteristiskt som det som jag trodde var mina ogrundade fördomar om kyrkan. Vill de alltså fortsätta bråka med humanisterna om annat än Guds existens, bara för att de tycker olika om detta och vägrar respektera att andra inte tror på Gud?
Och efter ett besök i humanisternas tält på kulturnatten i Uppsala i går fruktar jag att det står lika illa till med en del humanister. Frågan jag ställde var vad humanisterna ser som sin uppgift. Svaret var att det är en sekulär livsåskådning. Ja, det visste jag ju redan, då är humanisterna alltså menat som en församlingsgemenskap runt en livsåskådning utan Gud?
Nej, det tyckte inte den här humanisten! Han ville inte alls veta av att jämföras med ett trossamfund. Istället tyckte han att humanisternas uppgift var att bekämpa (!) gudstro. När jag uttryckte att det är ovärdigt en humanistisk förening att bete sig lika respektlöst mot andra livsåskådningar som de kristna kyrkorna ofta gör, så ändrade han sig och sa att bekämpa kanske inte var rätt ord, men kritisera menade han. Vilket knappast är bättre.
Om jag skulle gå med i en humanistisk förening så skulle jag göra det för att diskutera livsåskådning med likasinnade, utforma ceremonier vid livets milstolpar, få chans till hjälp i krissituationer, och föra en värdig dialog med samhället runtom oss. Inte "bekämpa vidskepelse" som det alltför ofta heter i humanistkretsar. Sånt kan man syssla med på annat håll.
Trots att de bävar för jämförelsen, så har de vidskepelsebekämpande individerna inom humanisterna en hel del gemensamt med de mest konservativa kristna grupperingarna. En dag hösten 1990 var det en manifestation i Globen i Stockholm, där människor gick samman för att meditera, jag tror att det var för en bättre värld. Jag umgicks då med ett gäng mer eller mindre frikyrkligt lagda personer, varav några var förkrossade, och samlades till förbön för att motverka de ondas verkningar, som annars skulle spridas över jorden med hjälp av de mediterande människorna.
Jag tror ju inte att "man genom tankar skulle kunna reparera jordens energinät av linjer som strömmar genom landskapet, och skapa kontakt med försvunna kulturer" och därmed kunna undgå världskatastrofer. Men jag tror inte heller att det öppnar sinnet så att djävulen kan ta sig in. Till råga på allt så sliter jag inte mitt hår över det ovetenskapliga i att människor samlas och mediterar ibland. Skräcken för vidskepelse har de två motreaktionerna, paradoxalt nog, gemensamt.
Jag tror inte att normala människor anser sig ha gjort sitt för världen när de mediterar eller ber till Gud. Snarare tror jag att det kan utgöra en motivation för att kämpa vidare, med mer handfasta aktioner, som ger verkligt resultat. Sånt skulle jag vilja se mer av inom icke-troende livsåskådningsgemenskaper som humanisterna.
Visst ser jag risken med att dogmatiska sammanslutningar av alla slag kan påverka människors förmåga att själva fatta välgrundade beslut, och det är kanske det som humanisterna vill försäkra sig mot. Samtidigt undrar jag hur stor risken skulle vara i en förening där idéprogrammet betonar mänskliga rättigheter och tankefrihet, och tar så starkt avstånd från ledare eller Gudar som människan måste följa till varje pris.
Skulle en fundamentalistisk humanist begå terrordåd skulle det naturligtvis vara en lika stor katastrof som andra terrordåd, men med en medveten hållning mot terrorism kan man nog undvika detta, precis som t.ex. Svenska Kyrkans och Folkpartiets fundamentalistiska terrorister för närvarande länge har lyst med sin frånvaro.
Jag såg en annan "äntligen"-artikel i DN häromdagen. Hitta rätt i livet med en filosof, som handlar om hur filosofer kan hjälpa folk som befinner sig i små livskriser, inte så stora så de kräver en psykolog eller läkare, men tillräckligt stora för att behöva pratas med någon. Jag har som ateist saknat den möjligheten som ett samtal med en präst kan ge, att reflektera över livets stora frågor och bolla grubbel med någon kunnig person. Det här är ju ett fantastiskt sekulärt livsåskådningssamtalsstöd. Det vore något för en sekulär livåskådningsförening, att anställa filosofer för "själa"-vårdande samtal.
Men var hittar man andra ateister som tror att religion, filosofi och livsåskådning kan ha annan nytta än enbart som studieobjekt? Jag tror att det finns fullt av dem, men att de liksom jag blir litet avskräckta av några tongivande humanisters vidskepelsefobi. Man kanske skulle försöka samla ihop en ny humanistisk församlingsgemenskap, som tar tillvara våra behov av livsåskådning och tonar ner kritiken av gudstroende? Allt enligt den gamla hederliga splittringens tradition...
Lägg ner elen!
Nu när vi säger adjö till glödlampan, varför inte passa på att säga adjö till all el över huvud taget? Det blir ju bara bråk om hur den skall produceras. Folk skall ha el, men de skall inte ha vare sig kärnkraft, kolkraft, vattenkraft eller vindkraft. Så varifrån skall vi ta elen? Solkraft har jag inte sett några protester mot än, men det kommer förmodligen så fort det blir tillräckligt stort för att ge ett signifikant bidrag till elproduktionen, om jag känner mänskligheten rätt.
Att vindkraftverk är fula är en smaksak. Till skillnad från vattenkraftdammar så är vindkraftverk lätta att plocka ner och flytta, så det är inte frågan om någon irreversibel naturpåverkan. Jag tycker de är rätt vackra där de står och snurrar på gulnande åkrar, men smaken är som baken. Dessutom är det rätt vackert med julgransbelysning i vinternatten också. Om det nu finns el till det.
Att neodym är sällsynt och brytningen miljöförstörande är naturligtvis en nackdel. Men den första åtgärden innan det vanliga "lägg ner skiten"-energikälleargumentet borde vara att sätta press på neodymgruvfogdarna att satsa på miljön och säkerheten. Dessutom går brutet neodym att återvinna, det gör varken uran eller kol.
När vi kommer till att produktionen ger koldioxidutsläpp börjar vi närma oss desperationen. Visst det är en nackdel att alla slags byggen ger koldioxidutsläpp, så skall vi sluta bygga något över huvud taget då? Inga bostäder? Inga vattenkraftdammar? Inga kärnkraftsreaktorer?
Buller kan säkert vara en nackdel om vindsnurran sätts upp nära bebyggelse. Men å andra sidan bor folk nära motorvägar och annat störande, så vindkraftverk har inte monopol på buller precis. Sen undrar jag varför bullerargumentet används om all vindkraft, trots att en del skall placeras ute till havs eller på andra ställen långt ifrån bebyggelse. När det gäller vindkraftverk på behörigt avstånd från bebyggelse, avfärdar jag härmed argumentet som psykiskt. Folk är emot vindkraft, därför retar de sig på ljudet.
Och så fåglarna. Jämfört med hur många som dödas av fordon, byggnader, kraftledningar och katter, så blir det här också ett slag i luften. Vindkraftverk är de enda byggnader vars placering planeras så att det skall skada fågellivet så litet som möjligt. I konsekvensens namn borde vi börja bråka om fåglar nästa gång ett hus eller en väg skall byggas också.
Slutsats: Ja, klart som tusan att det finns nackdelar! Men det bör ju hela tiden vägas mot fördelen att ha el. Vindkraft kan aldrig täcka hela energibehovet, men det kan ge ett litet tillskott. Ett vindkraftverk i din närhet kan ge just dig det moderna liv du vill ha! Men då får du tyvärr ta bullret och utsikten. Eller föredrar du någon annan energikälla? Utsläppen från t.ex. kolkraft varken syns eller hörs, de bara förändrar livsvillkoren för de flesta arter på jorden. Vill vi ha el måste den komma från något, det är bara att välja.
Den energikälla som är utan nackdelar kastar första stenen.
Att vindkraftverk är fula är en smaksak. Till skillnad från vattenkraftdammar så är vindkraftverk lätta att plocka ner och flytta, så det är inte frågan om någon irreversibel naturpåverkan. Jag tycker de är rätt vackra där de står och snurrar på gulnande åkrar, men smaken är som baken. Dessutom är det rätt vackert med julgransbelysning i vinternatten också. Om det nu finns el till det.
Att neodym är sällsynt och brytningen miljöförstörande är naturligtvis en nackdel. Men den första åtgärden innan det vanliga "lägg ner skiten"-energikälleargumentet borde vara att sätta press på neodymgruvfogdarna att satsa på miljön och säkerheten. Dessutom går brutet neodym att återvinna, det gör varken uran eller kol.
När vi kommer till att produktionen ger koldioxidutsläpp börjar vi närma oss desperationen. Visst det är en nackdel att alla slags byggen ger koldioxidutsläpp, så skall vi sluta bygga något över huvud taget då? Inga bostäder? Inga vattenkraftdammar? Inga kärnkraftsreaktorer?
Buller kan säkert vara en nackdel om vindsnurran sätts upp nära bebyggelse. Men å andra sidan bor folk nära motorvägar och annat störande, så vindkraftverk har inte monopol på buller precis. Sen undrar jag varför bullerargumentet används om all vindkraft, trots att en del skall placeras ute till havs eller på andra ställen långt ifrån bebyggelse. När det gäller vindkraftverk på behörigt avstånd från bebyggelse, avfärdar jag härmed argumentet som psykiskt. Folk är emot vindkraft, därför retar de sig på ljudet.
Och så fåglarna. Jämfört med hur många som dödas av fordon, byggnader, kraftledningar och katter, så blir det här också ett slag i luften. Vindkraftverk är de enda byggnader vars placering planeras så att det skall skada fågellivet så litet som möjligt. I konsekvensens namn borde vi börja bråka om fåglar nästa gång ett hus eller en väg skall byggas också.
Slutsats: Ja, klart som tusan att det finns nackdelar! Men det bör ju hela tiden vägas mot fördelen att ha el. Vindkraft kan aldrig täcka hela energibehovet, men det kan ge ett litet tillskott. Ett vindkraftverk i din närhet kan ge just dig det moderna liv du vill ha! Men då får du tyvärr ta bullret och utsikten. Eller föredrar du någon annan energikälla? Utsläppen från t.ex. kolkraft varken syns eller hörs, de bara förändrar livsvillkoren för de flesta arter på jorden. Vill vi ha el måste den komma från något, det är bara att välja.
Den energikälla som är utan nackdelar kastar första stenen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)