Per Unckel är död. Nyheten får mig att nostalgiskt blicka tillbaka till en av mina senaste demonstrationer. Det var fler demonstrationer förr, på 70- och 80-talen demonstrerades det om allt, för fred, mot skolnedläggningar, mot rasism, men nu har det glesnat. Eller så är det bara jag som har blivit äldre och sitter hemma och bloggar istället.
Just den här demonstrationen ägde rum i Stockholm, under mina första år som Uppsalastudent, det måste ha varit våren -94. Vi åkte i mer eller mindre gemensam trupp på Uppsalapendeln, anslöt oss till Stockholmsstudenterna, och demonstrerade för bevarandet av kårobligatoriet. Anledningen har jag inte riktigt aktuell, men det handlade om att kåren behövdes för studentadministrationen. Men jag har åtminstone bättre minne än en av mina meddemonstranter, som inte ens kom ihåg om vi var för eller emot, när vi talade om det nyligen.
Vi stod och skrek på Per Unckel, för han var utbildningsminister då. Vi var nog inte så snälla mot honom. Jag tror att vi gjorde oss lustiga över att han saknade examen. Man behöver inte vara snäll mot politiker. Det är roligare att vara litet lagom elak.
Nu är kårobligatoriet borta, Per Unckel vann till slut.
Må han vila i frid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar