Jag tycker det är jättehäftigt att trä ringar av molekyler igenom varandra, och att trä en molekyltråd igenom en molekylring. Vilka grejer det går att göra! Årets kemipris handlar om några av de coolaste molekylerna jag vet.
Eftersom jag inte fattade någonting av den populärvetenskapliga texten på nobelkommittens hemsida för att de i sin iver att förenkla har råkat förenkla för mycket, tänkte jag, vars kunskaper är litet närmare allmänhetens än de riktiga experterna, försöka förenkla lagom. Men den som kan något om kemi ska ju hellre läsa den vetenskapliga bakgrunden direkt på hemsidan, den är rätt lätt.
Nobelpristagarna har utnyttjat metalljoners och molekylers egenskaper när de ska binda till ett annat ämne. Metalljoner har några bestämda platser som de kan binda till andra molekyler på. Stora molekyler tar de platser på jonen där de får bäst utrymme. Nobelpristagarna har räknat ut hur en ringformad molekyl och en trådlik molekyl kan binda till samma kopparjon så att tråden träs in i ringen. Sedan har de kunnat koppla en annan tråd till tråden, så att de tillsammans bildar en ring. När de sedan tar bort kopparjonen har de kvar två ringar som sitter fast i varandra.
De har även kunnat koppla ihop en molekyltråd till en ring runt en lång tråd genom att sätta en struktur (en bensenring med syre) på den långa tråden, som drar till sig den tråd som ska ringslutas. Om de har en annan struktur (en bensenring med kväve) på ett annat ställe på tråden kan de genom att höja eller sänka pH få de båda strukturerna att ändras så att ringen dras till den ena eller den andra beroende på vilket pH det är i lösningen.
De har även lyckats få delar av molekyler att rotera på ett visst sätt genom att koppla stora strukturer på en molekyl som hindrar den från att rotera. Men de har utformat molekylen så att de stora strukturerna kan byta plats när man lyser på dem med UV-ljus, och då roterar de. Jag läste att de skulle anordna en molekylbiltävling, med molekylbilar som har hjul gjorda av roterande delar.
Nobelpris behöver alltså inte vara tråkiga och djuplodande, och det behöver inte heller litteraturpriset vara. Det normala är ju att folk gnäller för att de inte känner till den författare som får nobelpriset. I år verkar de gnälla för att de känner till honom alltför väl. När är det lagom?
Jag tror att anledningen till att det alltid debatteras vild runt litteraturpriset, men sällan om kemipriset, är att gemene man tror att de kan en massa om litteratur men inget om kemi. I själva verket kan folk mycket mer om kemi än de tror. De vet varför de diskar i diskmedel och varför deg jäser, vad de ska tvätta bort målarfärg med och att sjön fryser på vintern. Och kanske t.o.m. varför sjön inte kommer att frysa i framtiden om alla jordens bilinnehavare fortsätter att köra med samma bränsle som nu.
Det är samma sak som att de kan använda grammatik när de talar och läsa litteratur på nobelprisnivå. Men vetenskapens systematiska analys av kemi, såväl som grammatik och litteratur, det kan bara experterna, de som sitter i vetenskapsakademin och svenska akademin.
Jag som inte kan något om litteraturvetenskap kan, trots att jag kan njuta av litteraturen, inte uttala mig om huruvida Bob Dylan är värd litteraturpriset eller ej. Det enda jag kan säga är att jag tycker att det är ett spännande val, och att jag hoppas att populärmusikens texter kan uppvärderas. Alla vet ju att det går utmärkt att skriva bra musik utan någon text alls, men inom populärmusiken finns det någon konstig regel om att allt måste ha en text, och resultatet blir att alltför många lägger till något meningslöst dravel som bara sänker nivån på låten.
Om texterna blev viktigare kanske de skulle våga befria sig själv från den bördan och satsa på att göra musiken ännu bättre, och överlåta åt dem som har något att säga i sina texter att göra det. Då skulle vi kanske också orka lyssna mer på de texter som finns, och fortsätta njuta av helt instrumental populärmusik.
