Legobygge
På sjalbarn pågår det just nu en legobyggestävling, där vi skall bygga nick och andra får gissa vilket vi menar. Jag lägger upp mina bilder här för att kunna få in dem på forumet. Länk till själva tävlingstråden.
Livet i svartvitt
Vi skall ändra åsikt om el. För nu tycker vi ju att den är bara smutsig, beroendeframkallande och dyr. Istället skall vi se den som vår vän, som berikar våra liv och får världen att gå runt!
Men el ÄR ju smutsigt! Det finns massor av smutsiga saker som berikar våra liv. En del saker är så smutsiga att vi verkligen borde ifrågasätta värdet av dem mer än vi gör, men vi gillar dem för mycket, därför finns de kvar. Måste de halvt om halvt förneka det?
Vi använder mer och mer elkrävande utrustning i hemmen, samtidigt som varje apparat blir mer och mer energisnål. Energianvändningen har stått stilla i 20 år, och det kommer den kanske att fortsätta med. För utrymmet som energibesparingar ger utnyttjas inte till att spara el, utan att skaffa mer apparater.
Jag sitter och tittar på ett reportage om oljesandsutvinningens nackdelar på TV, och ändå vet jag att jag kommer att köra bil i helgen, att vi funderar på att byta bil från bensin till diesel, och inte till el, trots att alla vet att det är bättre. För det Svensk Energi påstår är fel. Vi gillar el. Vi bråkar litet om hur den skall produceras och gnäller på priserna, men inte ens de som har valt att bo i torp i skogen med vedspis och stearinljus vill nog vara utan el den dagen de kör omkull med hästkärran och hamnar på sjukhus.
Vedspis och stearinljus i all ära, men det är nog smutsigare per kilowattimme än den el som erbjuds i Sverige. Å andra sidan är det krångligare att använda, så det går inte åt lika många kilowattimmar.
Få människor bryr sig om miljön, och jag tror att jag vet varför. Den förenklade information om klimatförändringarna, som jag förr var naiv nog att tro kunde leda även okunniga och obildade människor till handling, har uppenbarligen fått motsatt effekt.
I stället skräms folk till förnekelse. Det blir för jobbigt och skräckinjagande för dem att se problemet. Då är det enklare och bekvämare att hemfalla åt konspirationsteorier och pseudovetenskap än att anta utmaningen och se vilka fakta som ligger bakom de säljande löpsedlarna om "klimathot" och världens undergång, och vad man kan göra åt det. Och även om de flesta inte är faktaförnekare av den typ som påminner om den amerikanska kristna högerns kreationister, så smyger vi nog på skygglapparna litet där vi känner att vi behöver det. Annars blir ju semesterresan inte av, liksom.
Det är klart att jorden kan gå under. Det har den ju gjort förut, och det kommer säkert att ske igen, någon gång. OM nu AGW-förnekarna har rätt i att vi människor inte har orsakat klimatförändringarna, så är det definitivt början. Och det finns faktiskt en liten, liten möjlighet att de har rätt, mot de empiriska oddsen, eftersom AGW är långt ifrån så välunderbyggd som evolutionsteorin. Om vi inte har orsakat klimatförändringar och utdöenden, så kan vi inte göra mycket åt det heller. Vi människor, och många med oss, kommer att sälla oss till dinosaurier och trilobiter och andra utdöda varelser, eller åtminstone decimeras kraftigt, vad vi än försöker med.
Om vi hopplösa optimister och empirister har rätt får vi bara hoppas att den vetenskapliga konsensus har rätt, som säger att det inte är för sent att rätta till de misstag som vi människor gjorde när vi välvilligt, men oerfaret, skulle bygga en bättre värld.
Att släcka lampan när vi går ut ur ett rum gör kanske inte mycket till och från, men det betyder ju inte att vi bör ha den tänd bara för sakens skull. Svensk energi vill att vi skall bli medvetna om vår el, och jag tror att sådana småsaker som att tänka på lamporna ger mer medvetenhet, som kan smitta av sig på viktigare saker.
Men el ÄR ju smutsigt! Det finns massor av smutsiga saker som berikar våra liv. En del saker är så smutsiga att vi verkligen borde ifrågasätta värdet av dem mer än vi gör, men vi gillar dem för mycket, därför finns de kvar. Måste de halvt om halvt förneka det?
Vi använder mer och mer elkrävande utrustning i hemmen, samtidigt som varje apparat blir mer och mer energisnål. Energianvändningen har stått stilla i 20 år, och det kommer den kanske att fortsätta med. För utrymmet som energibesparingar ger utnyttjas inte till att spara el, utan att skaffa mer apparater.
Jag sitter och tittar på ett reportage om oljesandsutvinningens nackdelar på TV, och ändå vet jag att jag kommer att köra bil i helgen, att vi funderar på att byta bil från bensin till diesel, och inte till el, trots att alla vet att det är bättre. För det Svensk Energi påstår är fel. Vi gillar el. Vi bråkar litet om hur den skall produceras och gnäller på priserna, men inte ens de som har valt att bo i torp i skogen med vedspis och stearinljus vill nog vara utan el den dagen de kör omkull med hästkärran och hamnar på sjukhus.
Vedspis och stearinljus i all ära, men det är nog smutsigare per kilowattimme än den el som erbjuds i Sverige. Å andra sidan är det krångligare att använda, så det går inte åt lika många kilowattimmar.
Få människor bryr sig om miljön, och jag tror att jag vet varför. Den förenklade information om klimatförändringarna, som jag förr var naiv nog att tro kunde leda även okunniga och obildade människor till handling, har uppenbarligen fått motsatt effekt.
I stället skräms folk till förnekelse. Det blir för jobbigt och skräckinjagande för dem att se problemet. Då är det enklare och bekvämare att hemfalla åt konspirationsteorier och pseudovetenskap än att anta utmaningen och se vilka fakta som ligger bakom de säljande löpsedlarna om "klimathot" och världens undergång, och vad man kan göra åt det. Och även om de flesta inte är faktaförnekare av den typ som påminner om den amerikanska kristna högerns kreationister, så smyger vi nog på skygglapparna litet där vi känner att vi behöver det. Annars blir ju semesterresan inte av, liksom.
Det är klart att jorden kan gå under. Det har den ju gjort förut, och det kommer säkert att ske igen, någon gång. OM nu AGW-förnekarna har rätt i att vi människor inte har orsakat klimatförändringarna, så är det definitivt början. Och det finns faktiskt en liten, liten möjlighet att de har rätt, mot de empiriska oddsen, eftersom AGW är långt ifrån så välunderbyggd som evolutionsteorin. Om vi inte har orsakat klimatförändringar och utdöenden, så kan vi inte göra mycket åt det heller. Vi människor, och många med oss, kommer att sälla oss till dinosaurier och trilobiter och andra utdöda varelser, eller åtminstone decimeras kraftigt, vad vi än försöker med.
Om vi hopplösa optimister och empirister har rätt får vi bara hoppas att den vetenskapliga konsensus har rätt, som säger att det inte är för sent att rätta till de misstag som vi människor gjorde när vi välvilligt, men oerfaret, skulle bygga en bättre värld.
Att släcka lampan när vi går ut ur ett rum gör kanske inte mycket till och från, men det betyder ju inte att vi bör ha den tänd bara för sakens skull. Svensk energi vill att vi skall bli medvetna om vår el, och jag tror att sådana småsaker som att tänka på lamporna ger mer medvetenhet, som kan smitta av sig på viktigare saker.
Valet att få barn
Jag har aldrig valt att få barn. Jag har bara fått dem, som en konsekvens av livet. Jag har aldrig heller ställts inför vägskälet som infertilitet innebär. Därför har jag aldrig behövt välja. Jag skall inte skriva något om infertilitet, mer än att jag är glad över att metoderna förbättras att hjälpa dem som har svårt att få barn. Jag vill bara tycka litet kring huruvida det är ett val att få barn, om man nu är fertil.
Jag tror inte heller att alla frivilligt barnlösa aktivt väljer bort barn. De vill bara annat i livet. Så är det och så borde det få vara. Men om någon av dem nu kommer och säger att det borde vara ett aktivt val att "skaffa" barn, så får jag inte ihop det alls. Jag blev faktiskt litet illa berörd när jag hörde den barnlösa kvinnan i Barn till varje pris sitta och tycka hur mycket vi borde ha funderat på för- och nackdelar innan vi bestämde oss för att sätta barn till världen. Det skulle vara som att välja att bli kär, eller om jag skall bli vuxen, eller något annat som bara blir.
Men om jag nu tycker att barn bara blir, hur kan jag samtidigt respektera andras frivilliga barnlöshet? Jo, jag ser det så här: Fortplantning är, tillsammans med att äta och skita, typ, en av de få saker som faktiskt är naturligt på riktigt. Inte att varje enskild mänsklig individ skall fortplanta sig, utan att mänskligheten skall göra det. Och det innebär att några individer måste få barn. Vilket i sin tur gör barn till en naturlig konsekvens av livet. Återigen inte varje enskild människas liv, utan det mänskliga livet i stort.
Om samhället har barnskaffning som norm eller ej spelar ingen roll. För det är inget samhällets påfund att vi skall ha barn. Hade samhället hittat på det hade det också varit lättare att motivera varför man inte skulle hjälpa ofrivilligt barnlösa på samma villkor som de som behöver annan vård. När nu barnen är en del av livet bör den tillgängliga teknologin användas, utan att vi som ingår i samhället ifrågasätter om de som söker hjälp skall ha barn eller ej.
Den eviga frågan om barnen är livets mening vill jag bara besvara med att själva frågan om livets mening i sig är meningslös. Jag tror inte på någon objektiv mening med våra liv. Vi skapar vår mening själv, och för vissa är det att få barn. Det är varken rätt eller fel, det bara är.
Och det är en subtil mening. Den gör inte så mycket väsen av sig, som mer specifika drömmar och mål, som att klättra Seven summits, bli miljondollarsavlönad företagsledare, bli världsberömd sångare eller liknande stordåd som en del uppnår. Om än i något reducerad form, som att bestiga Kebnekaise, få ett trivsamt jobb och sjunga i kyrkokören.
Och det är inte stordåden som är livet. De kanske är en del av livet, men inte allt. Det mesta av livet sker i vardagen, under alla dessa välbekanta dagar som kommer och går. Jag såg en trailer för en film som jag har glömt namnet på. Scenen visade en kvinna som låg på sin dödsbädd. En vän till henne hade ett tips om hur hon skulle bete sig när hon kom till himlen. Vid ankomsten dit skulle hon få välja ett ögonblick i livet som hon skulle uppleva i evighet.
Men rådet var att inte ta den lyckligaste stunden hon kunde minnas. I stället skulle hon välja en vanlig vardag. Som när hon precis hade småstressat från jobbet och hämtat de trötta barnen från dagis och var på väg hem för att laga budgetmiddag. För det är det som är livet. Det är de stunderna som håller i längden. Tänk vad outhärdligt det skulle vara annars! Och i det livet ingår barnen. Inte för alla, men för många av oss.
Jag tror inte heller att alla frivilligt barnlösa aktivt väljer bort barn. De vill bara annat i livet. Så är det och så borde det få vara. Men om någon av dem nu kommer och säger att det borde vara ett aktivt val att "skaffa" barn, så får jag inte ihop det alls. Jag blev faktiskt litet illa berörd när jag hörde den barnlösa kvinnan i Barn till varje pris sitta och tycka hur mycket vi borde ha funderat på för- och nackdelar innan vi bestämde oss för att sätta barn till världen. Det skulle vara som att välja att bli kär, eller om jag skall bli vuxen, eller något annat som bara blir.
Men om jag nu tycker att barn bara blir, hur kan jag samtidigt respektera andras frivilliga barnlöshet? Jo, jag ser det så här: Fortplantning är, tillsammans med att äta och skita, typ, en av de få saker som faktiskt är naturligt på riktigt. Inte att varje enskild mänsklig individ skall fortplanta sig, utan att mänskligheten skall göra det. Och det innebär att några individer måste få barn. Vilket i sin tur gör barn till en naturlig konsekvens av livet. Återigen inte varje enskild människas liv, utan det mänskliga livet i stort.
Om samhället har barnskaffning som norm eller ej spelar ingen roll. För det är inget samhällets påfund att vi skall ha barn. Hade samhället hittat på det hade det också varit lättare att motivera varför man inte skulle hjälpa ofrivilligt barnlösa på samma villkor som de som behöver annan vård. När nu barnen är en del av livet bör den tillgängliga teknologin användas, utan att vi som ingår i samhället ifrågasätter om de som söker hjälp skall ha barn eller ej.
Den eviga frågan om barnen är livets mening vill jag bara besvara med att själva frågan om livets mening i sig är meningslös. Jag tror inte på någon objektiv mening med våra liv. Vi skapar vår mening själv, och för vissa är det att få barn. Det är varken rätt eller fel, det bara är.
Och det är en subtil mening. Den gör inte så mycket väsen av sig, som mer specifika drömmar och mål, som att klättra Seven summits, bli miljondollarsavlönad företagsledare, bli världsberömd sångare eller liknande stordåd som en del uppnår. Om än i något reducerad form, som att bestiga Kebnekaise, få ett trivsamt jobb och sjunga i kyrkokören.
Och det är inte stordåden som är livet. De kanske är en del av livet, men inte allt. Det mesta av livet sker i vardagen, under alla dessa välbekanta dagar som kommer och går. Jag såg en trailer för en film som jag har glömt namnet på. Scenen visade en kvinna som låg på sin dödsbädd. En vän till henne hade ett tips om hur hon skulle bete sig när hon kom till himlen. Vid ankomsten dit skulle hon få välja ett ögonblick i livet som hon skulle uppleva i evighet.
Men rådet var att inte ta den lyckligaste stunden hon kunde minnas. I stället skulle hon välja en vanlig vardag. Som när hon precis hade småstressat från jobbet och hämtat de trötta barnen från dagis och var på väg hem för att laga budgetmiddag. För det är det som är livet. Det är de stunderna som håller i längden. Tänk vad outhärdligt det skulle vara annars! Och i det livet ingår barnen. Inte för alla, men för många av oss.
Politiska häxbrygder och rötsvampar
Det är spänning i politiken nu. Inte för att politiken är spännande, men politikerna spänner riktigt bra.
Sandlåda, kallar kritikerna S:s och V:s avhopp från partiledardebatten i svt. Det må så vara, men politikerna är ju inte direkt ensamma i sandlådan. Där sitter väl större delen av svenska befolkningen, utrustade med våra ftalatuppmjukade plastspadar och känslostyrda verklighetsuppfattning. Det finns tillräckligt många som skulle ha uppfattat dem som ingående i samma oppositionsblock som SD för att alternativet att ställa upp inte heller hade varit riktigt bra.
Och då gäller det att sätta press på media. Att SVT vägrade att ändra på uppställningen visar kanske att frågan inte var riktigt så sandlådemässig som påståtts innan. Vidare sätter det här sandkriget fingret på frågan om vem som tjänar vem. Så länge SVT är ett public service-företag är det nämligen inte självklart att de skall ha makt att helt själva diktera sina villkor. Inte utan att lyssna på dem de skall tjäna, nämligen oss medborgare, genom våra folkvalda politiker.
Och Juholt... Inte kan han väl sitta kvar efter den här bidragsfuskaffären? Han har betalat tillbaka och bett om ursäkt, och javisst, i ett perfekt samhälle skulle det räcka. Men då skulle det gälla alla. Tänk ett värld där man kan knacka på hos polisen och säga: "Förlåt att jag rånade banken, här är pengarna, jag gjorde fel och jag ångrar mig" och polisen skulle svara: "Jamen, det är okej, du är förlåten" och alla trallar och springer ut och leker på de gröna ängarna, gulprickiga av maskrosor och prickfritt rena från miljögifter.
Men det funkar inte så. Sambons förehavanden och vad han själv har gjort för länge sen innan han tillträdde posten är irrelevant, men som sittande partiledare måste han sköta sig åtminstone lika bra som vad som krävs av medelsvensson.
Sandlåda, kallar kritikerna S:s och V:s avhopp från partiledardebatten i svt. Det må så vara, men politikerna är ju inte direkt ensamma i sandlådan. Där sitter väl större delen av svenska befolkningen, utrustade med våra ftalatuppmjukade plastspadar och känslostyrda verklighetsuppfattning. Det finns tillräckligt många som skulle ha uppfattat dem som ingående i samma oppositionsblock som SD för att alternativet att ställa upp inte heller hade varit riktigt bra.
Och då gäller det att sätta press på media. Att SVT vägrade att ändra på uppställningen visar kanske att frågan inte var riktigt så sandlådemässig som påståtts innan. Vidare sätter det här sandkriget fingret på frågan om vem som tjänar vem. Så länge SVT är ett public service-företag är det nämligen inte självklart att de skall ha makt att helt själva diktera sina villkor. Inte utan att lyssna på dem de skall tjäna, nämligen oss medborgare, genom våra folkvalda politiker.
Och Juholt... Inte kan han väl sitta kvar efter den här bidragsfuskaffären? Han har betalat tillbaka och bett om ursäkt, och javisst, i ett perfekt samhälle skulle det räcka. Men då skulle det gälla alla. Tänk ett värld där man kan knacka på hos polisen och säga: "Förlåt att jag rånade banken, här är pengarna, jag gjorde fel och jag ångrar mig" och polisen skulle svara: "Jamen, det är okej, du är förlåten" och alla trallar och springer ut och leker på de gröna ängarna, gulprickiga av maskrosor och prickfritt rena från miljögifter.
Men det funkar inte så. Sambons förehavanden och vad han själv har gjort för länge sen innan han tillträdde posten är irrelevant, men som sittande partiledare måste han sköta sig åtminstone lika bra som vad som krävs av medelsvensson.
Kristendomen och sekulariseringen
Mitt i den pågående debatten om kyrkobyggnaderna "råkade" jag klicka mig in på en av de mer suspekta internetsidorna idag. En av de där som Breivik säkert skulle gilla. (OK, jag vet, det där var "guilt by association"-felet.) Där fanns en länk till en intervju med en lika suspekt dansk politiker, som tycker att kristendom och sekularisering är samma sak.
Ja, exakt hundra procent fel har han ju inte. En liten del (väldigt liten) är faktiskt rätt! Kristendomen i sig innehåller, till skillnad från judendom och islam, inga regler om hur en stat skall skötas. När kristendomen kom var det den judiska lagen som skulle gälla för staten, och kristendomen var en liten domedagssekt vars anhängade skulle lösgöra sig från världen och invänta den yttersta dagen. Kristendomen var aldrig tänkt att bli statsreligion eller ens en del av en stat.
Men han har ju glömt alla andra religioner än de tre ovan nämnda! Som exempel brukar österländska religioner inte vara politiska i sig, även om det förekommer att de praktiseras så nu. Precis som kristendomen har praktiserats så i sisådär 1700 år. En sekulär stat skulle med den logiken vara lika mycket buddhistisk eller vad det nu må vara.
Och vilken sorts kristendom är det egentligen som ger sig själv makt att definiera sin relation med staten? Och som kallar även de som väljer bort kristendomen för kristna? Jo, det är precis den statskristendom som kristendomen egentligen inte var från början!
Kristendomen är ju en troendereligion, till skillnad från judendomen och andra folkspecifika religioner. Att valet mellan Gud och förtappelse finns inom kristendomen gör inte oss som de kristna kallar "förtappade" till kristna, eftersom vi varken tror att vi är förtappade eller att vi kommer till helvetet. Förtappelse och helvete är nämligen de kristnas påfund, inte vårt.
Och kyrkobyggnaderna då? Jo, jag tycker ju att idén att riva gamla kyrkor är ungefär lika idiotisk som korsfararnas tilltag att sabba gamla egyptiska tempel. Bara för att de tillhörde fel religion. Kyrkorna är värda att bevara både för att många av dem är vackra, och framför allt för att historiedokumentation är så oerhört viktigt.
Gamla medeltidskyrkor tror jag inte att någon river, utan de som ligger i farozonen är de 100-150 år gamla tegelkyrkorna. Rivs de blir det ett glapp i byggnadsdokumentationen.
Jag ser ju inte ens något heligt i byggnaderna, utan de kan enligt min mening användas på andra sätt än som gudstjänstlokaler. Jag vet att många kyrkomänniskor inte skulle hålla med mig. Att jag inte ens skall uttala mig eftersom jag inte är medlem i svenska kyrkan. Men då har de inte riktigt förstått den viktigaste orsaken till att bevara kyrkobyggnaderna. Att förstå sin historia som den var, och inte som man vill att den skall vara, är säkert viktigare för mig än för dem.
Ja, exakt hundra procent fel har han ju inte. En liten del (väldigt liten) är faktiskt rätt! Kristendomen i sig innehåller, till skillnad från judendom och islam, inga regler om hur en stat skall skötas. När kristendomen kom var det den judiska lagen som skulle gälla för staten, och kristendomen var en liten domedagssekt vars anhängade skulle lösgöra sig från världen och invänta den yttersta dagen. Kristendomen var aldrig tänkt att bli statsreligion eller ens en del av en stat.
Men han har ju glömt alla andra religioner än de tre ovan nämnda! Som exempel brukar österländska religioner inte vara politiska i sig, även om det förekommer att de praktiseras så nu. Precis som kristendomen har praktiserats så i sisådär 1700 år. En sekulär stat skulle med den logiken vara lika mycket buddhistisk eller vad det nu må vara.
Och vilken sorts kristendom är det egentligen som ger sig själv makt att definiera sin relation med staten? Och som kallar även de som väljer bort kristendomen för kristna? Jo, det är precis den statskristendom som kristendomen egentligen inte var från början!
Kristendomen är ju en troendereligion, till skillnad från judendomen och andra folkspecifika religioner. Att valet mellan Gud och förtappelse finns inom kristendomen gör inte oss som de kristna kallar "förtappade" till kristna, eftersom vi varken tror att vi är förtappade eller att vi kommer till helvetet. Förtappelse och helvete är nämligen de kristnas påfund, inte vårt.
Och kyrkobyggnaderna då? Jo, jag tycker ju att idén att riva gamla kyrkor är ungefär lika idiotisk som korsfararnas tilltag att sabba gamla egyptiska tempel. Bara för att de tillhörde fel religion. Kyrkorna är värda att bevara både för att många av dem är vackra, och framför allt för att historiedokumentation är så oerhört viktigt.
Gamla medeltidskyrkor tror jag inte att någon river, utan de som ligger i farozonen är de 100-150 år gamla tegelkyrkorna. Rivs de blir det ett glapp i byggnadsdokumentationen.
Jag ser ju inte ens något heligt i byggnaderna, utan de kan enligt min mening användas på andra sätt än som gudstjänstlokaler. Jag vet att många kyrkomänniskor inte skulle hålla med mig. Att jag inte ens skall uttala mig eftersom jag inte är medlem i svenska kyrkan. Men då har de inte riktigt förstått den viktigaste orsaken till att bevara kyrkobyggnaderna. Att förstå sin historia som den var, och inte som man vill att den skall vara, är säkert viktigare för mig än för dem.
Religion och politik - igen och igen och igen
Det här inlägget skriver jag inspirerad av Palestinas FN-ansökan. Det är därför jag koncentrerar mig på Israel-Palestinakonflikten. Det är inte för att jag tycker att den konflikten objektivt sett är mer intressant än andra konflikter, men just nu vill jag skriva om den.
Det mesta som jag har att säga om konflikten är redan sagt av andra. Palestinierna som vill utplåna Israel är grymma och det är svårt att lösa konflikten så länge självmordsbomare och andra bombare stöds bland så många palestinier. Bosättarna som vill ha rätten till även de Palestinska delarna är dumma och egoistiska.
Men jag har en annan fundering som jag går och bär på, och den handlar om vem som har rätt till området. Nu pratar jag naturligtvis inte om de israeler och palestinier som redan bor där, för de är ju självklart hemmahörande där.
Men hur är det med det judiska folkets hemortsrätt där? Det här är väl inget annat än den vanliga sammanblandningen av religion och samhälle? Judarna är en etnisk grupp som definieras av en religiös regel. Det är naturligtvis helt oproblematiskt i alla sammanhang, men med ett undantag: Religion skall inte blandas med stat och politik. Om jag vill hålla Svenska Kyrkan skild från staten, och fördöma islamistiska lagar i Iran, Saudiarabien och andra länder, Palestina t.ex., så kan jag i den sekulära konsekvensens namn inte hålla med om att det finns något bra skäl till att Israel skall tillhöra det judiska folket oavsett var i världen de bor.
Nationalstatstänkande är över huvud taget läskigt. Etniska grupper är svårdefinierade, och att tala om ett land för varje folk är omöjligt utan att blanda in någon sorts rasistiska argument. Men religiös/politisk/etnisk gruppkänsla, hela vägen från stormakternas invånare, i det här fallet hela västvärldens folk och hela arabvärldens folk, till invånarna i de små länder som utnyttjas som slagpåsar i maktkampen, är en förutsättning för att hålla konflikten levande.
Egentligen tycker jag allstå inte alls att Palestina borde vara ett eget land. I en öppen och tolerant värld skulle nämligen israeler och palestinier samsas på samma mark, oavsett vilken etnisk grupp de kände sig tillhöriga. Men nu lever vi i verkligheten och folk är uppviglade att slåss mot varandra. Så vad är den verkliga förklaringen till att Palestina ännu inte ett erkänt land? Ja, jag vet hur det förklaras historiskt, men är den förklaringen fortfarande godtagbar? Är det inte så, att om Palestina räknas som stat så blir de, i nationalstatstänkandets högborg, erkända som folkgrupp och det ger bränsle åt konflikten. Dessutom blir ju Hamas terroristdåd understödda av en stat, och är inga terroristdåd längre utan legitima krigshandlingar. Eller?
Det mesta som jag har att säga om konflikten är redan sagt av andra. Palestinierna som vill utplåna Israel är grymma och det är svårt att lösa konflikten så länge självmordsbomare och andra bombare stöds bland så många palestinier. Bosättarna som vill ha rätten till även de Palestinska delarna är dumma och egoistiska.
Men jag har en annan fundering som jag går och bär på, och den handlar om vem som har rätt till området. Nu pratar jag naturligtvis inte om de israeler och palestinier som redan bor där, för de är ju självklart hemmahörande där.
Men hur är det med det judiska folkets hemortsrätt där? Det här är väl inget annat än den vanliga sammanblandningen av religion och samhälle? Judarna är en etnisk grupp som definieras av en religiös regel. Det är naturligtvis helt oproblematiskt i alla sammanhang, men med ett undantag: Religion skall inte blandas med stat och politik. Om jag vill hålla Svenska Kyrkan skild från staten, och fördöma islamistiska lagar i Iran, Saudiarabien och andra länder, Palestina t.ex., så kan jag i den sekulära konsekvensens namn inte hålla med om att det finns något bra skäl till att Israel skall tillhöra det judiska folket oavsett var i världen de bor.
Nationalstatstänkande är över huvud taget läskigt. Etniska grupper är svårdefinierade, och att tala om ett land för varje folk är omöjligt utan att blanda in någon sorts rasistiska argument. Men religiös/politisk/etnisk gruppkänsla, hela vägen från stormakternas invånare, i det här fallet hela västvärldens folk och hela arabvärldens folk, till invånarna i de små länder som utnyttjas som slagpåsar i maktkampen, är en förutsättning för att hålla konflikten levande.
Egentligen tycker jag allstå inte alls att Palestina borde vara ett eget land. I en öppen och tolerant värld skulle nämligen israeler och palestinier samsas på samma mark, oavsett vilken etnisk grupp de kände sig tillhöriga. Men nu lever vi i verkligheten och folk är uppviglade att slåss mot varandra. Så vad är den verkliga förklaringen till att Palestina ännu inte ett erkänt land? Ja, jag vet hur det förklaras historiskt, men är den förklaringen fortfarande godtagbar? Är det inte så, att om Palestina räknas som stat så blir de, i nationalstatstänkandets högborg, erkända som folkgrupp och det ger bränsle åt konflikten. Dessutom blir ju Hamas terroristdåd understödda av en stat, och är inga terroristdåd längre utan legitima krigshandlingar. Eller?
Detaljreglering för hälsa i välfärdsländer
Livsmedelsverket har ändrat sina rekommendationer om smakportioner igen. Nu skall barnen få ett kryddmått av maten från 4 månader. Anledningen är bl a att rekommendationerna inte följs. Men varför över huvud taget ha rekommendationer då? Ett kryddmått mat har väl ändå ingen betydelse för barnens hälsa?
Det skulle naturligtvis vara litet enklare, men ändå förmodligen fortfarande rätt svårt, för livsmedelsverket att ge kostråd om alla vore exakt likadana. Men nu är det inte så, och då återstår två alternativ: 1) Låtsas att alla är lika, eller 2) acceptera verkligheten. Jag är ju forskare och utgår från verkligheten, medan låtsade antaganden i min värld är katastrofalt fel. Så jag väljer alternativ 2. Livsmedelsverket verkar ha valt nr 1.
Jag har tre barn, vars olika personligheter skulle få vilken förnuftig människa som helst att ifrågasätta det rimliga i att ange en speciell ålder för matintroduktion som skall rekommenderas för alla. Ettans ovilja mot palsternackspure vid fyra månaders ålder ogillades av BVC-sköterskan, som låg på oss om "smakfönster" och annat som alla ändå visste var påhitt som någon hade missuppfattat som fakta, och spridit ryktesvägen.
Tvåan snodde mat från våra tallrikar vid samma ålder, men då skulle hon inte ha det enligt de nya rekommendationerna. Hade vi inte varit mer erfarna och självsäkra, så hade vi väl blivit stressade då med.
Dessa små obetydliga detaljer i matrekommendationerna för spädbarn hör väl ändå till de största och mest äkta I-landsproblem som finns. Välnärda, friska barn till dito mammor låter livet styras av ett kryddmått mat.
Det skulle naturligtvis vara litet enklare, men ändå förmodligen fortfarande rätt svårt, för livsmedelsverket att ge kostråd om alla vore exakt likadana. Men nu är det inte så, och då återstår två alternativ: 1) Låtsas att alla är lika, eller 2) acceptera verkligheten. Jag är ju forskare och utgår från verkligheten, medan låtsade antaganden i min värld är katastrofalt fel. Så jag väljer alternativ 2. Livsmedelsverket verkar ha valt nr 1.
Jag har tre barn, vars olika personligheter skulle få vilken förnuftig människa som helst att ifrågasätta det rimliga i att ange en speciell ålder för matintroduktion som skall rekommenderas för alla. Ettans ovilja mot palsternackspure vid fyra månaders ålder ogillades av BVC-sköterskan, som låg på oss om "smakfönster" och annat som alla ändå visste var påhitt som någon hade missuppfattat som fakta, och spridit ryktesvägen.
Tvåan snodde mat från våra tallrikar vid samma ålder, men då skulle hon inte ha det enligt de nya rekommendationerna. Hade vi inte varit mer erfarna och självsäkra, så hade vi väl blivit stressade då med.
Dessa små obetydliga detaljer i matrekommendationerna för spädbarn hör väl ändå till de största och mest äkta I-landsproblem som finns. Välnärda, friska barn till dito mammor låter livet styras av ett kryddmått mat.
100000 kr per svensk
Det är naturligtvis inte bra att vi medborgare skall ta kostnaden för ett privat företag om det går dåligt, om vi inte får del av vinsten när det går bra. Men då beror det väl på att det är fel på ägarförhållandena och inte på vad företaget producerar och på vilket sätt?
Samtidigt betalar energibolagen skatt, vilket är en form av försäkringspremie (kolla bamsebilden!), så det kanske inte är så illa som det låter att svenska folket får betala ut försäkringspengarna vid ett kärnkraftshaveri. Men det är inte det jag tänker prata om, utan hur mycket ett kärnkraftshaveri skulle kosta, och varför lönsamheten i rena pengar är ett så tunt argument i energidebatten, i synnerhet för en miljöpartist!!
100000 kr är ungefär vad det kostar om jag vill sätta upp solceller på taket som täcker min elförsörjning under sommarhalvåret. Ännu mer än så betalade jag också nyligen för att installera bergvärme, som sades minska elförbrukningen till uppvärmningen med 80%.
Om det skulle bli ett kärnkraftshaveri så får jag alltså punga ut med lika mycket pengar till? Inte mer?? Enligt beräkningarna skall det ske ett stort haveri vart 10000:e reaktorår. Vilket har visat sig stämma rätt så bra hittills, även om det statistiska underlaget (lyckligtvis!) är litet. I Sverige finns det 10 reaktorer, då borde risken att det sker för varje år vara 1/1000 (nu får statistiker rätta mig om jag har fel!)
Alltså, skulle jag välja mellan att helt säkert betala 250000 kronor eller ta en risk på 1/1000 att betala 100000 kr, så väljer jag ju det sista. I vilket annat sammanhang som helst skulle ju det vara det mest rimliga, eller hur?
Nu har jag naturligtvis inte räknat med den avgift som jag redan betalar för min energimix, som jag skulle uppskatta till sisådär 30000 kr/år. Och vare sig den avgiften eller nätavgiften kommer jag ju ifrån på vintern även om jag köper de där solcellerna. Det känns som om kärnkraftshaveriavgiften är en droppe i havet. Särskilt med tanke på hur liten risken är för att jag behöver betala den.
Och det där med lönsamheten. Hur kan vi prata lönsamhet och samtidigt miljö? För en massa stora företag är det just lönsamheten det faller på om de vill installera reningsverk för sina utsläpp eller ej. Visst har folkopinionen en viss inverkan, ingen vill betala för hur smutsiga varor som helst. Men hittills är det få som har undvikit att köpa el även om den så kommer ifrån tysk brunkol med undermålig rening. Vilket dessutom är en relativt billig och säkert enormt lönsam produkt, men naturligtvis helt miljövidrig.
Kan vi tänka oss att satsa pengar på miljön, så kan vi satsa pengar på miljövänliga energikällor också. Därför tycker jag att lönsamhetsprat blir konstigt när det gäller kärnkraft. Anledningen till att Åsa Romson och Lise Nordin inte vill satsa pengar på kärnkraft är att de inte vill ha den av någon annan anledning. Varför kan de inte tala om vad de ser för nackdelar med den miljömässigt istället för att tala om lönsamhet?
(Om någon undrar varför det är så mycket kärnkraftssnack på min blogg är att det är ett dilemma för mig att vara miljöpartist och samtidigt kärnkraftsförespråkare. Det känns ju nästan som att vara moderat och för planekonomi. Jag får ihop det ideologiskt, men ställ mig gärna mot väggen i frågan!)
Samtidigt betalar energibolagen skatt, vilket är en form av försäkringspremie (kolla bamsebilden!), så det kanske inte är så illa som det låter att svenska folket får betala ut försäkringspengarna vid ett kärnkraftshaveri. Men det är inte det jag tänker prata om, utan hur mycket ett kärnkraftshaveri skulle kosta, och varför lönsamheten i rena pengar är ett så tunt argument i energidebatten, i synnerhet för en miljöpartist!!
100000 kr är ungefär vad det kostar om jag vill sätta upp solceller på taket som täcker min elförsörjning under sommarhalvåret. Ännu mer än så betalade jag också nyligen för att installera bergvärme, som sades minska elförbrukningen till uppvärmningen med 80%.
Om det skulle bli ett kärnkraftshaveri så får jag alltså punga ut med lika mycket pengar till? Inte mer?? Enligt beräkningarna skall det ske ett stort haveri vart 10000:e reaktorår. Vilket har visat sig stämma rätt så bra hittills, även om det statistiska underlaget (lyckligtvis!) är litet. I Sverige finns det 10 reaktorer, då borde risken att det sker för varje år vara 1/1000 (nu får statistiker rätta mig om jag har fel!)
Alltså, skulle jag välja mellan att helt säkert betala 250000 kronor eller ta en risk på 1/1000 att betala 100000 kr, så väljer jag ju det sista. I vilket annat sammanhang som helst skulle ju det vara det mest rimliga, eller hur?
Nu har jag naturligtvis inte räknat med den avgift som jag redan betalar för min energimix, som jag skulle uppskatta till sisådär 30000 kr/år. Och vare sig den avgiften eller nätavgiften kommer jag ju ifrån på vintern även om jag köper de där solcellerna. Det känns som om kärnkraftshaveriavgiften är en droppe i havet. Särskilt med tanke på hur liten risken är för att jag behöver betala den.
Och det där med lönsamheten. Hur kan vi prata lönsamhet och samtidigt miljö? För en massa stora företag är det just lönsamheten det faller på om de vill installera reningsverk för sina utsläpp eller ej. Visst har folkopinionen en viss inverkan, ingen vill betala för hur smutsiga varor som helst. Men hittills är det få som har undvikit att köpa el även om den så kommer ifrån tysk brunkol med undermålig rening. Vilket dessutom är en relativt billig och säkert enormt lönsam produkt, men naturligtvis helt miljövidrig.
Kan vi tänka oss att satsa pengar på miljön, så kan vi satsa pengar på miljövänliga energikällor också. Därför tycker jag att lönsamhetsprat blir konstigt när det gäller kärnkraft. Anledningen till att Åsa Romson och Lise Nordin inte vill satsa pengar på kärnkraft är att de inte vill ha den av någon annan anledning. Varför kan de inte tala om vad de ser för nackdelar med den miljömässigt istället för att tala om lönsamhet?
(Om någon undrar varför det är så mycket kärnkraftssnack på min blogg är att det är ett dilemma för mig att vara miljöpartist och samtidigt kärnkraftsförespråkare. Det känns ju nästan som att vara moderat och för planekonomi. Jag får ihop det ideologiskt, men ställ mig gärna mot väggen i frågan!)
Kirurgen och sonen
En far och hans son var ute och åkte bil. De råkade ut för en bilolycka. Fadern dog omedelbart, men sonen transporterades till sjukhuset. När han rullades in i operationssalen sade kirurgen: "Jag kan inte operera denna patient, för det är min son"Anledningen till att den här gåtan är så infernaliskt svår, att intelligenta, välutbildade, normalt kreativa människor helt misslyckas med att lista ut svaret, är att det knappt finns kvinnliga kirurger i vår föreställningsvärld.
Vilken relation hade kirurgen till pojken?
Svaret "det var ett gaypar som hade adopterat barnet" är naturligtvis möjligt, och det är ju trevligt att gayföräldrar i något sammanhang ses som mer normalt än två föräldrar av olika kön. Men att det svaret ofta kommer först visar nog tyvärr mer hur otänkbart det är med kvinnliga kirurger än hur accepterat det är med gayföräldrar.
Likadant är det med styrelsemedlemmar i börsnoterade företag, och många andra yrken, både kvinnodominerade och mansdominerade. Kvotering må kännas orättvist för den vanligtvis privilegierade majoritet som tillfälligt mister sina privilegier. Men det har en stor vinst förutom att ge en bredare erfarenhetsblandning i gruppen. Nämligen att förändra föreställningen om hur en styrelsemedlem ser ut.
Det finns en politisk vilja att alla skall ges samma förutsättningar att välja det yrke de vill. De förutsättningarna är inte de bästa för en flicka som vill bli kirurg, när så många människor inte kan tänka sig en kirurg som är mamma till någon, trots att det är ganska vanligt att barn har två föräldrar av olika kön. Det finns dock en gammal föreställning om kvinnors "vårdande instinkter", som kan ha gjort kvinnor tänkbara som just läkare, så att mansdominansen håller på att brytas. Jag tror att turen snart kommer till kirurgin också, när bilden av hur en läkare ser ut förändras.
I företagsstyrelserna är det värre, eftersom de tillsätts av någon, och personen som tillsätter har förmodligen en bild av hur en styrelsemedlem ser ut, precis som vi har en bild av hur en kirurg ser ut. Det bilden kommer troligen att påverka vem som tillsätts. Där kan kvotering vara ett sätt att bryta mansdominansen. Så fort kvinnor blir tänkbara som styrelsemedlemmar, så kommer kompetens, och inte tillsättarens bild av en man, att vara det avgörande fullt ut.
I övrigt ser jag med glädje att både samernas och asiaternas utsatthet för rasism börjar uppmärksammas i media.
Som kvinna sitter jag snällt och väntar på min tur att få slippa hån, nidbilder och förväntningar och krav som är förnedrande att leva upp till. Som att vi skall le och vara glada och inte tänka på oss själva. Sådant är fortfarande ok att säga i media. Det sliter själen ur mig, men vem bryr sig om vad en kvinna blir förnedrad av?
Som mamma har man i alla fall möjlighet att göra som man vill om man döljer det bakom snurriga teorier om vad som är bäst för barnen. Om jag vill utöva mina intressen, så kan jag alltid hänvisa till att det är bäst för barnen att ha en glad mamma som får egentid. Baksidan är att det blir så mycket bråk om vad som egentligen är bäst för barnen. För mammor vill ju så olika saker, samtidigt som vi helst inte får vilja något alls.
Han var målet för studentkårdemonstrationen
Per Unckel är död. Nyheten får mig att nostalgiskt blicka tillbaka till en av mina senaste demonstrationer. Det var fler demonstrationer förr, på 70- och 80-talen demonstrerades det om allt, för fred, mot skolnedläggningar, mot rasism, men nu har det glesnat. Eller så är det bara jag som har blivit äldre och sitter hemma och bloggar istället.
Just den här demonstrationen ägde rum i Stockholm, under mina första år som Uppsalastudent, det måste ha varit våren -94. Vi åkte i mer eller mindre gemensam trupp på Uppsalapendeln, anslöt oss till Stockholmsstudenterna, och demonstrerade för bevarandet av kårobligatoriet. Anledningen har jag inte riktigt aktuell, men det handlade om att kåren behövdes för studentadministrationen. Men jag har åtminstone bättre minne än en av mina meddemonstranter, som inte ens kom ihåg om vi var för eller emot, när vi talade om det nyligen.
Vi stod och skrek på Per Unckel, för han var utbildningsminister då. Vi var nog inte så snälla mot honom. Jag tror att vi gjorde oss lustiga över att han saknade examen. Man behöver inte vara snäll mot politiker. Det är roligare att vara litet lagom elak.
Nu är kårobligatoriet borta, Per Unckel vann till slut.
Må han vila i frid!
Just den här demonstrationen ägde rum i Stockholm, under mina första år som Uppsalastudent, det måste ha varit våren -94. Vi åkte i mer eller mindre gemensam trupp på Uppsalapendeln, anslöt oss till Stockholmsstudenterna, och demonstrerade för bevarandet av kårobligatoriet. Anledningen har jag inte riktigt aktuell, men det handlade om att kåren behövdes för studentadministrationen. Men jag har åtminstone bättre minne än en av mina meddemonstranter, som inte ens kom ihåg om vi var för eller emot, när vi talade om det nyligen.
Vi stod och skrek på Per Unckel, för han var utbildningsminister då. Vi var nog inte så snälla mot honom. Jag tror att vi gjorde oss lustiga över att han saknade examen. Man behöver inte vara snäll mot politiker. Det är roligare att vara litet lagom elak.
Nu är kårobligatoriet borta, Per Unckel vann till slut.
Må han vila i frid!
När barn blir bokstäver med konfessionsfri kristen tradition
I går var det föräldramöte i min dotters skola. Hon går i tvåan. Det blev tal om allt möjligt. Både bra och dåligt.
Skolans naturprofil innebär att de är ute i skogen minst en hel dag i månaden och jobbar med alla ämnen där. Värdefullt i en tid när barnen sitter still framför TV:n alltmer och där allemansrätten är i fara för att folk påstås ha för litet respekt för naturen.
Sokratiska samtal betyder att barnen skall diskutera ett ämne, lära sig lyssna och respektera varandras åsikter. Viktigt i ett samhälle där vi har börjat erkänna det faktum att vältalighet ger de bästa jobben och den högsta lönen. En bekant hade uppmärksammat att det som förr kallades svågerpolitik numera kallas social kompetens och nätverkande. Intellektuell kompetens har bara betydelse om någon vet om den, och då måste man kunna tala om det för folk. I t.ex. USA har talträning länge funnits på schemat och det är verkligen ingen dum idé.
Temaarbete, där lärarna i varje arbetslag anknyter det de läser om i varje ämne till ett gemensamt tema, som hålls hemligt för eleverna, men de får vissa ledtrådar. Spännande att få ett sammanhang mellan ämnena! Vilken förståelse för världen eleverna har möjlighet att få!
Betyg kommer de få i sexan. Främmande för mig som är van vid att betygen senareläggs hela tiden. Jag var en av de första årskullarna att få betyg först i åttan. Jag kan visserligen tycka att det är läge att införa betyg i sexan, för att avdramatisera dem inför den dagen barnen skall sållas ut till gymnasiet. Men jag skulle önska att de styrande kunde ta betygen för vad de är: Ett simpelt redskap för ett enkelt urval till gymnasiet eller andra utbildningar.
Om jag frågar hur det går för min dotter i skolan vill jag veta vad de gör, hur hon gör, om hon trivs och hur hon fungerar i klassen, vad hon gillar för ämnen, vilka hon inte tycker är roliga och varför. Jag vill inte bara ha en bokstav på hur bra hon klarar målen. Allt detta vet jag redan i nuläget för att jag pratar med henne och det finns utvecklingssamtal.
Jag har förstått att rutinerna kring utvecklingssamtal inte fungerar på alla ställen, men hur hade politikerna tänkt sig att det skulle bli bättre genom att de inför betyg? Min farhåga om betygen ges för stor betydelse är att lärarna stannar vid dem och missar en del av det andra.
Jag blev också inspirerad att titta litet i den nya läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, LGR11. Och där blev jag påmind av en annan av mina favoriter: Religion.
Redan i andra stycket i inledningen står:
Men individens frihet har inget med kristendom att göra, utan tvärtom var det just kristendomen som kritiserades när humanismen och liberalismen formulerade dessa tankar.
Svenska Kyrkan var en av de statliga institutioner som mest aktivt motsatte sig jämställdhet mellan kvinnor och män. Kvinnor fick prästvigas först 1958, påtvingat från regeringen och mot prästmajoritetens vilja. Öppna kvinnoprästmotsåndare prästvigdes in på 1990-talet, i särskilda vigningsceremonier för män som inte ville vigas samtidigt som kvinnor. Jag tänker inte uttala mig om huruvida detta har stöd i Bibeln eller ej, men det är verkligen inte kristendomen som har förvaltat traditionen om jämställdhet mellan könen.
I kristna kretsar finns också det största motståndet mot samkönade äktenskap. Många inom kyrkorna har velat avsäga sig vigselrätten sedan lagen om samkönade äktenskap kom. Återigen tänker jag inte uttala mig om stödet i Bibeln, men det här är ytterligare en anledning till att jag inte vill ha mina barn i en skola som bygger på en av kristendomen förvaltad etik.
För övrigt är kristendomen knappast konfessionsfri.
Skolans naturprofil innebär att de är ute i skogen minst en hel dag i månaden och jobbar med alla ämnen där. Värdefullt i en tid när barnen sitter still framför TV:n alltmer och där allemansrätten är i fara för att folk påstås ha för litet respekt för naturen.
Sokratiska samtal betyder att barnen skall diskutera ett ämne, lära sig lyssna och respektera varandras åsikter. Viktigt i ett samhälle där vi har börjat erkänna det faktum att vältalighet ger de bästa jobben och den högsta lönen. En bekant hade uppmärksammat att det som förr kallades svågerpolitik numera kallas social kompetens och nätverkande. Intellektuell kompetens har bara betydelse om någon vet om den, och då måste man kunna tala om det för folk. I t.ex. USA har talträning länge funnits på schemat och det är verkligen ingen dum idé.
Temaarbete, där lärarna i varje arbetslag anknyter det de läser om i varje ämne till ett gemensamt tema, som hålls hemligt för eleverna, men de får vissa ledtrådar. Spännande att få ett sammanhang mellan ämnena! Vilken förståelse för världen eleverna har möjlighet att få!
Betyg kommer de få i sexan. Främmande för mig som är van vid att betygen senareläggs hela tiden. Jag var en av de första årskullarna att få betyg först i åttan. Jag kan visserligen tycka att det är läge att införa betyg i sexan, för att avdramatisera dem inför den dagen barnen skall sållas ut till gymnasiet. Men jag skulle önska att de styrande kunde ta betygen för vad de är: Ett simpelt redskap för ett enkelt urval till gymnasiet eller andra utbildningar.
Om jag frågar hur det går för min dotter i skolan vill jag veta vad de gör, hur hon gör, om hon trivs och hur hon fungerar i klassen, vad hon gillar för ämnen, vilka hon inte tycker är roliga och varför. Jag vill inte bara ha en bokstav på hur bra hon klarar målen. Allt detta vet jag redan i nuläget för att jag pratar med henne och det finns utvecklingssamtal.
Jag har förstått att rutinerna kring utvecklingssamtal inte fungerar på alla ställen, men hur hade politikerna tänkt sig att det skulle bli bättre genom att de inför betyg? Min farhåga om betygen ges för stor betydelse är att lärarna stannar vid dem och missar en del av det andra.
Jag blev också inspirerad att titta litet i den nya läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, LGR11. Och där blev jag påmind av en annan av mina favoriter: Religion.
Redan i andra stycket i inledningen står:
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell. (Min fetning)
Men individens frihet har inget med kristendom att göra, utan tvärtom var det just kristendomen som kritiserades när humanismen och liberalismen formulerade dessa tankar.
Svenska Kyrkan var en av de statliga institutioner som mest aktivt motsatte sig jämställdhet mellan kvinnor och män. Kvinnor fick prästvigas först 1958, påtvingat från regeringen och mot prästmajoritetens vilja. Öppna kvinnoprästmotsåndare prästvigdes in på 1990-talet, i särskilda vigningsceremonier för män som inte ville vigas samtidigt som kvinnor. Jag tänker inte uttala mig om huruvida detta har stöd i Bibeln eller ej, men det är verkligen inte kristendomen som har förvaltat traditionen om jämställdhet mellan könen.
I kristna kretsar finns också det största motståndet mot samkönade äktenskap. Många inom kyrkorna har velat avsäga sig vigselrätten sedan lagen om samkönade äktenskap kom. Återigen tänker jag inte uttala mig om stödet i Bibeln, men det här är ytterligare en anledning till att jag inte vill ha mina barn i en skola som bygger på en av kristendomen förvaltad etik.
För övrigt är kristendomen knappast konfessionsfri.
Åter ett naturalistiskt misstag
Enligt min livsåskådning är det fel att över huvud taget blanda in religion vid öppnandet av riksdagen. Jag är därför inte så förtjust i att det hålls en gudstjänst, vare sig den är interreligiös eller ekumenisk, i Storkyrkan av denna anledning. Men det här är en subjektiv värdering, och även om vi aldrig någonsin hade haft en gudstjänst vid detta tillfälle, skulle det inte vara ett bra argument för att inte ha en i år.
Humes lag och Det naturalistiska misstaget handlar om att försöka härleda vad som är gott ur empiriska fakta. Faktapåståendet "Det brukar vara gudstjänst i Storkyrkan vid riksdagens öppnande" är enligt den filosofin skilt från det etiska påståendet "Vi bör ha gudstjänst i Storkyrkan vid riksdagens öppnande".
Det råder förmodligen delade meningar om huruvida vi bör tillämpa denna filosofiska regel. Men att helt okritiskt bryta mot den i debattinlägg tyder på en viss omedvetenhet om att den över huvud taget finns. Jag ser det bara som okunskap om kristendomen och dess värderingar när Jimmie Åkesson påstår att det är de som utgör grunden i vårt samhälle, men även om det vore så, så är det inget uttalande om att det borde vara så.
Ändå bygger han hela argumentationen, inklusive påståendet om politisering av gudstjänsten, på denna sammanblandning av är och bör. Han tänker inte heller på att samma sorts resonemang går att använda baklänges, som: Vi har människor från många religioner i Sverige, därför är det en politisering av gudstjänsten att bara manifestera en religion. Utan mellanledet om hur det bör vara kan det inte bli politik.
Om "det har alltid varit så" skall vara ett giltigt argument, så måste mellanledet "att bevara traditioner är alltid önskvärt" med. Och då får Jimmie Åkesson på köpet problem med många av sina idéer som strider mot det som hans anhängare kallar "politiskt korrekt".
Nu skall jag faktiskt i rättvisans namn klaga litet på Åke Bonniers förklaring om varför ledare från tre religioner deltar i gudstjänsten, att riksmötet representerar hela svenska folket. Det fattas några led där också. Länken mellan riksmötet och gudstjänsten är ett. Det faktum att kristendom, islam och judendom inte representerar hela svenska folket är ett annat.
Den outtalade etnocentrismen genomsyrar Sverige mer än jag tycker är nyttigt. Men istället för att göra politik av att bevara den utan att definiera vad sådana saker som "svenska traditioner" betyder, bör vi göra politik av hur vi vill ha det nu och i framtiden.
Humes lag och Det naturalistiska misstaget handlar om att försöka härleda vad som är gott ur empiriska fakta. Faktapåståendet "Det brukar vara gudstjänst i Storkyrkan vid riksdagens öppnande" är enligt den filosofin skilt från det etiska påståendet "Vi bör ha gudstjänst i Storkyrkan vid riksdagens öppnande".
Det råder förmodligen delade meningar om huruvida vi bör tillämpa denna filosofiska regel. Men att helt okritiskt bryta mot den i debattinlägg tyder på en viss omedvetenhet om att den över huvud taget finns. Jag ser det bara som okunskap om kristendomen och dess värderingar när Jimmie Åkesson påstår att det är de som utgör grunden i vårt samhälle, men även om det vore så, så är det inget uttalande om att det borde vara så.
Ändå bygger han hela argumentationen, inklusive påståendet om politisering av gudstjänsten, på denna sammanblandning av är och bör. Han tänker inte heller på att samma sorts resonemang går att använda baklänges, som: Vi har människor från många religioner i Sverige, därför är det en politisering av gudstjänsten att bara manifestera en religion. Utan mellanledet om hur det bör vara kan det inte bli politik.
Om "det har alltid varit så" skall vara ett giltigt argument, så måste mellanledet "att bevara traditioner är alltid önskvärt" med. Och då får Jimmie Åkesson på köpet problem med många av sina idéer som strider mot det som hans anhängare kallar "politiskt korrekt".
Nu skall jag faktiskt i rättvisans namn klaga litet på Åke Bonniers förklaring om varför ledare från tre religioner deltar i gudstjänsten, att riksmötet representerar hela svenska folket. Det fattas några led där också. Länken mellan riksmötet och gudstjänsten är ett. Det faktum att kristendom, islam och judendom inte representerar hela svenska folket är ett annat.
Den outtalade etnocentrismen genomsyrar Sverige mer än jag tycker är nyttigt. Men istället för att göra politik av att bevara den utan att definiera vad sådana saker som "svenska traditioner" betyder, bör vi göra politik av hur vi vill ha det nu och i framtiden.
Nu är det officiellt
Jag är miljöpartist. Jag har gått med i partiet.
Mina arbetskamrater avslöjade min nymålade färg när jag stod och spydde grön galla över att energibesparingar hela tiden äts upp av mer och större produkter, så vi kommer alltid bara tillbaka till ruta ett. Den här gången gällde det LED-TV, som skulle kunna vara energisnålare än gamla tjock-TV, men som bara finns, och framför allt bara tycks attraktiva, i så stora format så att det som bäst går på ett ut.
Samma sak har nyligen sagts om lysdioder om de skall ersätta glödlampan. Det blir bara mer ljus, allt enligt tidigare erfarenheter.
Så jag förstår de teknikfientliga människorna, som ibland påstås husera inom miljöpartiet. Teknik skulle kunna rädda världen, men det gör den inte så länge marknadskrafterna får agera fritt. Och det måste de väl få göra, eller? Motsatserna till marknadsekonomi och teknik är pest och kolera, och för att komplicera allt behövs marknaden och enligt vissa även tillväxten för att driva på tekniken.
Angående tillväxten sa däremot en ekonomidoktorand till mig att det inte är tillväxten i pengar som är avgörande när man talar om att det måste vara tillväxt för att bevara välfärdssamhället. Även ickemonetära värden, som biologisk mångfald, människors upplevda lycka, och ren miljö räknas i penningenheter, för den matematiska enkelhetens skull.
Det låter litet som en konstruktion i stil med uppfattningen som sägs företrädas av en del själavandringstroende. På frågan om varifrån alla själar kommer när befolkningen ökar, så skall de enligt den här uppfattningen svara att varje sandkorn i Sahara har en själ, och det är först när de är slut som befolkningstillväxten kommer att stagnera. Likaså om ekonomerna har sagt att ekonomisk tillväxt är nödvändig, så är det bara att definiera ekonomisk tillväxt på ett sånt sätt som gör att de har rätt. Och det kan vi väl låta dem få ha?
Jag tror att många människor är intresserade av regleringar och ekonomiska styrmedel för att låta tekniken få önskad utsläppsminskande effekt. Om de bara blir medvetna om varför de beskattas och hindras köpa allt de pekar på, så tror jag att de skulle kunna krypa till skatteindrivaren helt frivilligt och fortfarande hålla sin upplevda lycka på en tillväxtvänlig nivå.
Lösningen handlar i slutänden inte om renodlad teknik och ekonomi, utan om människans, både de tekniska och ekonomiska experternas och den breda massans, förmåga att ta ansvar för jorden.
Mina arbetskamrater avslöjade min nymålade färg när jag stod och spydde grön galla över att energibesparingar hela tiden äts upp av mer och större produkter, så vi kommer alltid bara tillbaka till ruta ett. Den här gången gällde det LED-TV, som skulle kunna vara energisnålare än gamla tjock-TV, men som bara finns, och framför allt bara tycks attraktiva, i så stora format så att det som bäst går på ett ut.
Samma sak har nyligen sagts om lysdioder om de skall ersätta glödlampan. Det blir bara mer ljus, allt enligt tidigare erfarenheter.
Så jag förstår de teknikfientliga människorna, som ibland påstås husera inom miljöpartiet. Teknik skulle kunna rädda världen, men det gör den inte så länge marknadskrafterna får agera fritt. Och det måste de väl få göra, eller? Motsatserna till marknadsekonomi och teknik är pest och kolera, och för att komplicera allt behövs marknaden och enligt vissa även tillväxten för att driva på tekniken.
Angående tillväxten sa däremot en ekonomidoktorand till mig att det inte är tillväxten i pengar som är avgörande när man talar om att det måste vara tillväxt för att bevara välfärdssamhället. Även ickemonetära värden, som biologisk mångfald, människors upplevda lycka, och ren miljö räknas i penningenheter, för den matematiska enkelhetens skull.
Det låter litet som en konstruktion i stil med uppfattningen som sägs företrädas av en del själavandringstroende. På frågan om varifrån alla själar kommer när befolkningen ökar, så skall de enligt den här uppfattningen svara att varje sandkorn i Sahara har en själ, och det är först när de är slut som befolkningstillväxten kommer att stagnera. Likaså om ekonomerna har sagt att ekonomisk tillväxt är nödvändig, så är det bara att definiera ekonomisk tillväxt på ett sånt sätt som gör att de har rätt. Och det kan vi väl låta dem få ha?
Jag tror att många människor är intresserade av regleringar och ekonomiska styrmedel för att låta tekniken få önskad utsläppsminskande effekt. Om de bara blir medvetna om varför de beskattas och hindras köpa allt de pekar på, så tror jag att de skulle kunna krypa till skatteindrivaren helt frivilligt och fortfarande hålla sin upplevda lycka på en tillväxtvänlig nivå.
Lösningen handlar i slutänden inte om renodlad teknik och ekonomi, utan om människans, både de tekniska och ekonomiska experternas och den breda massans, förmåga att ta ansvar för jorden.
Bachata
Den här veckan är det prova-på-vecka på Tropical Sundsvall, som har Kurser i latinamerikansk dans. Nyss kom jag hem efter att ha provat Bachata, en dans från Dominikanska republiken. Det var dagens tema på Cuba Mix, ett drop-in-danspass som är ungefär som danspassen på gymmen. Men detta pass hade en stor fördel som inte gympassen har: Man fick lära sig stegen ordentligt. Det var enkla steg, som först nöttes in långsamt utan musik, sen sattes musiken på och det blev allt vildare ju längre passet gick. Det var jättekul! Varje tisdag har de olika teman. Jag skall absolut gå på detta igen.
Annars har jag mest gått på Streetdance och Afro Power dance på Ego. Det är också kul, men kan vara litet svårare att hänga med på, i synnerhet första gången.
Annars har jag mest gått på Streetdance och Afro Power dance på Ego. Det är också kul, men kan vara litet svårare att hänga med på, i synnerhet första gången.
Att slå en människa
Det finns många saker som förbryllar mig. En sak är att sedan länge, betydligt längre än 1979, har misshandel varit förbjudet, även så ringa misshandel som en örfil. Men ändå blev det förbjudet först 1979.
En annan är att det existerar så många förespråkare för barnaga att det över huvud taget kan debatteras i TV. (22 minuter in i programmet.)
Det är en stundom rörig och skrikig debatt. Fast jag förstår det. Misshandel är upprörande. Och förvånande är det att det finns folk som helt godtyckligt kallar en sorts misshandel för "lätt aga" och tror att det går att definiera skilt från misshandel. Men medan gränsen för vad som är misshandel och vad som inte är det är är enkel och lättdefinierad, så är alla gränser inom det breda misshandelsspektrumet, från en dask i baken till att slå någon sönder och samman, flytande. Det är att krångla till det rejält för sig juridiskt att tillåta "lätt aga".
Inte heller går det att definiera "nödsituation" på ett sätt så att begreppet kan legitimera misshandel. I en verklig nödsituation, som om barnen håller på att springa ut i gatan, så hjälper det inte att ge dem en dask i baken, utan då handlar det om att rädda dem, genom att stoppa, ta tag och hålla. En sån handling skulle vara hur enkel som helst att skilja från misshandel när det gäller vuxna, så det borde inte vara någon svårighet när det gäller barn heller.
Att folk debatterar för aga genom att säga "man måste få ta i barnet" visar därför hur desperata de är. Här råder det både brist på förmåga att hitta konstruktiva lösningar i vardagen och brist på bra argument som kan dölja den bristen. De behöver hjälp, inte tillåtelse att slåss.
Tänk att jag ens behöver sitta och skriva ett sådant här inlägg mot aga! Det borde vara en självklarhet att man inte slår den man älskar. Det handlar inte om en "kulturkrock", utan om att enskilda individer, som det finns fler eller färre av på olika ställen på jorden, inte inser det förkastliga i att ha undantagsregler för barns mänskliga rättigheter att slippa kroppslig bestraffning. Allt fler länder inför förbud (och jämställer därmed barn med människor). Italien är nästa land på tur.
En annan är att det existerar så många förespråkare för barnaga att det över huvud taget kan debatteras i TV. (22 minuter in i programmet.)
Det är en stundom rörig och skrikig debatt. Fast jag förstår det. Misshandel är upprörande. Och förvånande är det att det finns folk som helt godtyckligt kallar en sorts misshandel för "lätt aga" och tror att det går att definiera skilt från misshandel. Men medan gränsen för vad som är misshandel och vad som inte är det är är enkel och lättdefinierad, så är alla gränser inom det breda misshandelsspektrumet, från en dask i baken till att slå någon sönder och samman, flytande. Det är att krångla till det rejält för sig juridiskt att tillåta "lätt aga".
Inte heller går det att definiera "nödsituation" på ett sätt så att begreppet kan legitimera misshandel. I en verklig nödsituation, som om barnen håller på att springa ut i gatan, så hjälper det inte att ge dem en dask i baken, utan då handlar det om att rädda dem, genom att stoppa, ta tag och hålla. En sån handling skulle vara hur enkel som helst att skilja från misshandel när det gäller vuxna, så det borde inte vara någon svårighet när det gäller barn heller.
Att folk debatterar för aga genom att säga "man måste få ta i barnet" visar därför hur desperata de är. Här råder det både brist på förmåga att hitta konstruktiva lösningar i vardagen och brist på bra argument som kan dölja den bristen. De behöver hjälp, inte tillåtelse att slåss.
Tänk att jag ens behöver sitta och skriva ett sådant här inlägg mot aga! Det borde vara en självklarhet att man inte slår den man älskar. Det handlar inte om en "kulturkrock", utan om att enskilda individer, som det finns fler eller färre av på olika ställen på jorden, inte inser det förkastliga i att ha undantagsregler för barns mänskliga rättigheter att slippa kroppslig bestraffning. Allt fler länder inför förbud (och jämställer därmed barn med människor). Italien är nästa land på tur.
Den verkliga skillnaden
Vad är skillnaden mellan ett japanskt kärnkraftverk och en kinesisk kolgruva?
Kärnskraftsolyckor väcker större uppmärksamhet än olyckor i kolgruvor, det vet vi sedan länge och på DNs ledare försöker man sig på en analys av orsaken. DN hävdar att det har med säkerhetskulturen att göra, att kärnkraft kräver att även små incidenter tas på allvar. Så i kolgruvorna kan vi vifta bort små incidenter? Ja, faktiskt, eftersom det finns en skillnad till:
De flesta kärnkraftsolyckorna har skett i rika länder, medan de flesta kolgruveolyckorna sker i fattiga länder.
Och fattiga dör ju ändå som flugor, så att de inte satsar på kolgruvesäkerhet är inget vi riktigt orkar bry oss om. Det är klart att en välbärgad kärnkraftsarbetares död får större rubriker.
Gruvdrift är ständigt närvarande i energidebatten. Kol, uran och neodym diskuteras vilt, och det kan naturligtvis ske olyckor i alla sorters gruvor. Särskilt om landet är fattigt och inte har råd att arbeta med säkerhet på samma sätt som t.ex. LKAB, vars gruvor är väldigt olycksfria i jämförelse trots att de tillhör de största i världen.
Uran bryts i både rika och fattiga länder. Det är sällan man hör om olyckor i urangruvor, men det kanske också beror på att de som sker, sker i fattiga länder? Vi i Sverige, som är så bra på gruvdrift, borde bryta vårt uran själva. Då vet vi att vi satsar på säkerheten, och olyckor kommer att tas på allvar och bidra till ännu säkrare gruvor i fortsättningen. Liksom olyckor i kärnkraftverk.
Kärnskraftsolyckor väcker större uppmärksamhet än olyckor i kolgruvor, det vet vi sedan länge och på DNs ledare försöker man sig på en analys av orsaken. DN hävdar att det har med säkerhetskulturen att göra, att kärnkraft kräver att även små incidenter tas på allvar. Så i kolgruvorna kan vi vifta bort små incidenter? Ja, faktiskt, eftersom det finns en skillnad till:
De flesta kärnkraftsolyckorna har skett i rika länder, medan de flesta kolgruveolyckorna sker i fattiga länder.
Och fattiga dör ju ändå som flugor, så att de inte satsar på kolgruvesäkerhet är inget vi riktigt orkar bry oss om. Det är klart att en välbärgad kärnkraftsarbetares död får större rubriker.
Gruvdrift är ständigt närvarande i energidebatten. Kol, uran och neodym diskuteras vilt, och det kan naturligtvis ske olyckor i alla sorters gruvor. Särskilt om landet är fattigt och inte har råd att arbeta med säkerhet på samma sätt som t.ex. LKAB, vars gruvor är väldigt olycksfria i jämförelse trots att de tillhör de största i världen.
Uran bryts i både rika och fattiga länder. Det är sällan man hör om olyckor i urangruvor, men det kanske också beror på att de som sker, sker i fattiga länder? Vi i Sverige, som är så bra på gruvdrift, borde bryta vårt uran själva. Då vet vi att vi satsar på säkerheten, och olyckor kommer att tas på allvar och bidra till ännu säkrare gruvor i fortsättningen. Liksom olyckor i kärnkraftverk.
När nybörjarturen börjar svika oss
Det har varit mycket kärnkraftsolyckor i år, 2-3 härdsmältor redan. Nu har det inte hänt en gång till. Egentligen vill jag vänta litet och se hur debatten kommer att arta sig, men antagligen kommer inga kärnkraftsförespråkare att dra förhastade slutsatser om motståndares utnyttjande av explosionen i Frankrike för att sprida kärnkraftshat. Troligen kommer inte heller några motståndare att dra några växlar på det. Och det är väl bäst så. Vi behöver inte förvandla en persons alltför tidiga död till storpolitik varje gång en olycka sker.
Men det var tur i oturen att biogasolyckan som skedde i Uppsala ungefär samtidigt inte ledde till några dödsfall. Det låter litet ovant när en sån poppig inneteknik som biogas drabbas av olyckor. Det påminner om nyåret 1989/1990, när det i TV spelades upp ett tänkt framtida nyhetsinslag som skulle föreställa år 2000, och det pratades om en vindkraftsolycka. Oj, vad konstigt det lät!
Men alla tekniker har sina brister. När de är nya hyllas de, i de fall nybörjarturen väger upp barnsjukdomarna. När bristerna blir för stora försvinner de. Likadant är det med företag, de kommer och går allteftersom jorden snurrar vidare kring solen. Nu har så turen kommit till SAAB.
Som barn var jag familjemedlem med en SAAB 95. En "husarblå" tvåtaktare med frihjul och uppfällbara extrasäten i bagageutrymmet. Det var flygplansplåt i den bilen. Blev det en buckla tog min pappa en klubba och bankade ut den. I den SAABen, som vi döpte till "Petrus", för han kom till vår familj på Petrusdagen, kuskade vi runt Norden på 7-veckorssemesterresor med tält och trangiakök. Och spydde ut mängder med okatalyserade blydrypande avgaser. Men förgasaren på dessa bilar var uppbyggd på ett sådant sätt att de ofta tog eld, vilket även hände denna kära bil.
SAAB på den tiden var litet speciella. Precis som Citroën inte är riktigt som andra bilar. De hade litet egna lösningar på saker och ting. Nu är bilmärkena mer likriktade. Kanske det visade sig att den vanligaste lösningen trots allt var den bästa, trots att märkets "själ" försvann.
Och nu är inte bara själen utan även kroppen historia för SAAB. Och nu står nog några driftiga kineser som hökar för att köpa det mesta av konkursboet. Litet av SAAB kanske återuppstår, som ett livets kretslopp. Nya biltekniker med nya barnsjukdomar och ny nybörjartur kommer ständigt, för experimentlustan sinar inte.
Det enda som sinar, långsamt med obevekligt, är vätet i solen. Om några miljarder år är det slut. Vem sa att solenergi är förnybar? Det är den inte, bara väldigt, väldigt långlivad. Sen får vårt hopp stå till att även nya solar bildas. Om vi ens behöver bry oss då.
Men det var tur i oturen att biogasolyckan som skedde i Uppsala ungefär samtidigt inte ledde till några dödsfall. Det låter litet ovant när en sån poppig inneteknik som biogas drabbas av olyckor. Det påminner om nyåret 1989/1990, när det i TV spelades upp ett tänkt framtida nyhetsinslag som skulle föreställa år 2000, och det pratades om en vindkraftsolycka. Oj, vad konstigt det lät!
Men alla tekniker har sina brister. När de är nya hyllas de, i de fall nybörjarturen väger upp barnsjukdomarna. När bristerna blir för stora försvinner de. Likadant är det med företag, de kommer och går allteftersom jorden snurrar vidare kring solen. Nu har så turen kommit till SAAB.
Som barn var jag familjemedlem med en SAAB 95. En "husarblå" tvåtaktare med frihjul och uppfällbara extrasäten i bagageutrymmet. Det var flygplansplåt i den bilen. Blev det en buckla tog min pappa en klubba och bankade ut den. I den SAABen, som vi döpte till "Petrus", för han kom till vår familj på Petrusdagen, kuskade vi runt Norden på 7-veckorssemesterresor med tält och trangiakök. Och spydde ut mängder med okatalyserade blydrypande avgaser. Men förgasaren på dessa bilar var uppbyggd på ett sådant sätt att de ofta tog eld, vilket även hände denna kära bil.
SAAB på den tiden var litet speciella. Precis som Citroën inte är riktigt som andra bilar. De hade litet egna lösningar på saker och ting. Nu är bilmärkena mer likriktade. Kanske det visade sig att den vanligaste lösningen trots allt var den bästa, trots att märkets "själ" försvann.
Och nu är inte bara själen utan även kroppen historia för SAAB. Och nu står nog några driftiga kineser som hökar för att köpa det mesta av konkursboet. Litet av SAAB kanske återuppstår, som ett livets kretslopp. Nya biltekniker med nya barnsjukdomar och ny nybörjartur kommer ständigt, för experimentlustan sinar inte.
Det enda som sinar, långsamt med obevekligt, är vätet i solen. Om några miljarder år är det slut. Vem sa att solenergi är förnybar? Det är den inte, bara väldigt, väldigt långlivad. Sen får vårt hopp stå till att även nya solar bildas. Om vi ens behöver bry oss då.
Den största terrorattacken
Innan jag börjar vill jag förtydliga att jag å det skarpaste fördömer all slags terrorism, och på inga sätt vill förminska terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon för tio år sedan, så inga missförstånd sker!
Terrorism kan definieras som en "handling som syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation". Men det finns ingen allmän definition. Litet märkligt är det att handlingar utförda av stater i krig på något sätt alltid tycks komma undan denna definition, trots att det inte uttryckligen finns något undantag för detta. Det finns något som heter statsterrorism, men ingen stat som utför sådant eller håller med stater som utför sådant skulle någonsin erkänna att just deras handlingar skulle vara terrorism.
Det beror på att "terrorism" i praktiken är ett samlingsbegrepp för våld mot civila, som den som använder begreppet inte anser är legitimt. En sådan definition är väldigt godtycklig och inte alls konstruktiv. Bättre vore att använda begreppet för att beskriva metoden att utöva påtryckningar på motparten, genom att sprida skräck grundat på våld mot slumpmässigt utvalda ciliva. Oavsett vem som utför den eller vid vilket tillfälle.
En sådan definition borde vara betydligt mindre kontroversiell, men det finns ett problem kvar och det är att terrorism har kommit att betyda något i stil med "den värsta sortens våld". Men det finns mycket som inte är terrorism som är minst lika illa: folkmord, mord av oliktänkande o.s.v.
Det finns mycket sådant våld på gång ute i världen, och det är en av anledningarna till att uppmärksamheten kring World Trade center-attacken som den största terrorattacken någonsin väcker avsmak hos många. Men det finns en anledning som väcker mer avsmak hos mig, och det är att urvalsgrunderna för att räkna den som just störst är så tvivelaktiga. Visst var den stor och hemsk, men var den verkligen störst? Hur är det med alla städer som utplånades helt eller delvis under andra världskriget? Dresden, London, Tokyo, Hiroshima...
Jag har lagt märke till hur de båda Stockholmstidningarna väljer att rapportera om minnesdagen. Förutom tillbakablickar och rapporter från minneshögtiderna och minnestorget handlade DN:s största rubrik om Afghanistan, medan Svenskan diskuterar terrordåd i världen. Afghanistan kändes som en mer intressant ingång, för att det tar upp något som fortfarande pågår som en direkt följd av attentaten. Terroristdiskussionerna känns inte helt anknutna till just den elfte september.
Det tycker jag kanske för att jag har svårt att se attacken som något annat än stor och hemsk, och värd att uppmärksammas för sin egen skull. Att jag undrar om den objektivt sett verkligen var störst och hemskast och en vändpunkt för all slags terrorism i världen.
Terrorism kan definieras som en "handling som syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation". Men det finns ingen allmän definition. Litet märkligt är det att handlingar utförda av stater i krig på något sätt alltid tycks komma undan denna definition, trots att det inte uttryckligen finns något undantag för detta. Det finns något som heter statsterrorism, men ingen stat som utför sådant eller håller med stater som utför sådant skulle någonsin erkänna att just deras handlingar skulle vara terrorism.
Det beror på att "terrorism" i praktiken är ett samlingsbegrepp för våld mot civila, som den som använder begreppet inte anser är legitimt. En sådan definition är väldigt godtycklig och inte alls konstruktiv. Bättre vore att använda begreppet för att beskriva metoden att utöva påtryckningar på motparten, genom att sprida skräck grundat på våld mot slumpmässigt utvalda ciliva. Oavsett vem som utför den eller vid vilket tillfälle.
En sådan definition borde vara betydligt mindre kontroversiell, men det finns ett problem kvar och det är att terrorism har kommit att betyda något i stil med "den värsta sortens våld". Men det finns mycket som inte är terrorism som är minst lika illa: folkmord, mord av oliktänkande o.s.v.
Det finns mycket sådant våld på gång ute i världen, och det är en av anledningarna till att uppmärksamheten kring World Trade center-attacken som den största terrorattacken någonsin väcker avsmak hos många. Men det finns en anledning som väcker mer avsmak hos mig, och det är att urvalsgrunderna för att räkna den som just störst är så tvivelaktiga. Visst var den stor och hemsk, men var den verkligen störst? Hur är det med alla städer som utplånades helt eller delvis under andra världskriget? Dresden, London, Tokyo, Hiroshima...
Jag har lagt märke till hur de båda Stockholmstidningarna väljer att rapportera om minnesdagen. Förutom tillbakablickar och rapporter från minneshögtiderna och minnestorget handlade DN:s största rubrik om Afghanistan, medan Svenskan diskuterar terrordåd i världen. Afghanistan kändes som en mer intressant ingång, för att det tar upp något som fortfarande pågår som en direkt följd av attentaten. Terroristdiskussionerna känns inte helt anknutna till just den elfte september.
Det tycker jag kanske för att jag har svårt att se attacken som något annat än stor och hemsk, och värd att uppmärksammas för sin egen skull. Att jag undrar om den objektivt sett verkligen var störst och hemskast och en vändpunkt för all slags terrorism i världen.
Vad vilja humanisterna?
"Äntligen!" tänkte jag när jag läste humanisten Christer Sturmarks och prästen Annika Borgs debattartikel ”Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna” i DN. Det här är det jag alltid har trott om de båda livsåskådningssamfunden: Visst tycker de olika i fråga om tro, men de tycker lika i fråga om människors rätt att själva välja tro eller icke-tro, och den stora betydelsen av en sekulär stat utan inblandning av religiösa dogmer i lagstiftningen.
Alla sorters tro skall respekteras, vare sig det är på Gud eller Oden och Freja eller tomtar och troll, eller ingenting. Men de olika trosinriktningarna bör vi fortsätta att diskutera med varandra, med all respekt, för oenighet är oftast berikande. Därför är det tråkigt att så många kristna bloggare som skrivit om detta tycks vilja bete sig lika sekteristiskt som det som jag trodde var mina ogrundade fördomar om kyrkan. Vill de alltså fortsätta bråka med humanisterna om annat än Guds existens, bara för att de tycker olika om detta och vägrar respektera att andra inte tror på Gud?
Och efter ett besök i humanisternas tält på kulturnatten i Uppsala i går fruktar jag att det står lika illa till med en del humanister. Frågan jag ställde var vad humanisterna ser som sin uppgift. Svaret var att det är en sekulär livsåskådning. Ja, det visste jag ju redan, då är humanisterna alltså menat som en församlingsgemenskap runt en livsåskådning utan Gud?
Nej, det tyckte inte den här humanisten! Han ville inte alls veta av att jämföras med ett trossamfund. Istället tyckte han att humanisternas uppgift var att bekämpa (!) gudstro. När jag uttryckte att det är ovärdigt en humanistisk förening att bete sig lika respektlöst mot andra livsåskådningar som de kristna kyrkorna ofta gör, så ändrade han sig och sa att bekämpa kanske inte var rätt ord, men kritisera menade han. Vilket knappast är bättre.
Om jag skulle gå med i en humanistisk förening så skulle jag göra det för att diskutera livsåskådning med likasinnade, utforma ceremonier vid livets milstolpar, få chans till hjälp i krissituationer, och föra en värdig dialog med samhället runtom oss. Inte "bekämpa vidskepelse" som det alltför ofta heter i humanistkretsar. Sånt kan man syssla med på annat håll.
Trots att de bävar för jämförelsen, så har de vidskepelsebekämpande individerna inom humanisterna en hel del gemensamt med de mest konservativa kristna grupperingarna. En dag hösten 1990 var det en manifestation i Globen i Stockholm, där människor gick samman för att meditera, jag tror att det var för en bättre värld. Jag umgicks då med ett gäng mer eller mindre frikyrkligt lagda personer, varav några var förkrossade, och samlades till förbön för att motverka de ondas verkningar, som annars skulle spridas över jorden med hjälp av de mediterande människorna.
Jag tror ju inte att "man genom tankar skulle kunna reparera jordens energinät av linjer som strömmar genom landskapet, och skapa kontakt med försvunna kulturer" och därmed kunna undgå världskatastrofer. Men jag tror inte heller att det öppnar sinnet så att djävulen kan ta sig in. Till råga på allt så sliter jag inte mitt hår över det ovetenskapliga i att människor samlas och mediterar ibland. Skräcken för vidskepelse har de två motreaktionerna, paradoxalt nog, gemensamt.
Jag tror inte att normala människor anser sig ha gjort sitt för världen när de mediterar eller ber till Gud. Snarare tror jag att det kan utgöra en motivation för att kämpa vidare, med mer handfasta aktioner, som ger verkligt resultat. Sånt skulle jag vilja se mer av inom icke-troende livsåskådningsgemenskaper som humanisterna.
Visst ser jag risken med att dogmatiska sammanslutningar av alla slag kan påverka människors förmåga att själva fatta välgrundade beslut, och det är kanske det som humanisterna vill försäkra sig mot. Samtidigt undrar jag hur stor risken skulle vara i en förening där idéprogrammet betonar mänskliga rättigheter och tankefrihet, och tar så starkt avstånd från ledare eller Gudar som människan måste följa till varje pris.
Skulle en fundamentalistisk humanist begå terrordåd skulle det naturligtvis vara en lika stor katastrof som andra terrordåd, men med en medveten hållning mot terrorism kan man nog undvika detta, precis som t.ex. Svenska Kyrkans och Folkpartiets fundamentalistiska terrorister för närvarande länge har lyst med sin frånvaro.
Jag såg en annan "äntligen"-artikel i DN häromdagen. Hitta rätt i livet med en filosof, som handlar om hur filosofer kan hjälpa folk som befinner sig i små livskriser, inte så stora så de kräver en psykolog eller läkare, men tillräckligt stora för att behöva pratas med någon. Jag har som ateist saknat den möjligheten som ett samtal med en präst kan ge, att reflektera över livets stora frågor och bolla grubbel med någon kunnig person. Det här är ju ett fantastiskt sekulärt livsåskådningssamtalsstöd. Det vore något för en sekulär livåskådningsförening, att anställa filosofer för "själa"-vårdande samtal.
Men var hittar man andra ateister som tror att religion, filosofi och livsåskådning kan ha annan nytta än enbart som studieobjekt? Jag tror att det finns fullt av dem, men att de liksom jag blir litet avskräckta av några tongivande humanisters vidskepelsefobi. Man kanske skulle försöka samla ihop en ny humanistisk församlingsgemenskap, som tar tillvara våra behov av livsåskådning och tonar ner kritiken av gudstroende? Allt enligt den gamla hederliga splittringens tradition...
Alla sorters tro skall respekteras, vare sig det är på Gud eller Oden och Freja eller tomtar och troll, eller ingenting. Men de olika trosinriktningarna bör vi fortsätta att diskutera med varandra, med all respekt, för oenighet är oftast berikande. Därför är det tråkigt att så många kristna bloggare som skrivit om detta tycks vilja bete sig lika sekteristiskt som det som jag trodde var mina ogrundade fördomar om kyrkan. Vill de alltså fortsätta bråka med humanisterna om annat än Guds existens, bara för att de tycker olika om detta och vägrar respektera att andra inte tror på Gud?
Och efter ett besök i humanisternas tält på kulturnatten i Uppsala i går fruktar jag att det står lika illa till med en del humanister. Frågan jag ställde var vad humanisterna ser som sin uppgift. Svaret var att det är en sekulär livsåskådning. Ja, det visste jag ju redan, då är humanisterna alltså menat som en församlingsgemenskap runt en livsåskådning utan Gud?
Nej, det tyckte inte den här humanisten! Han ville inte alls veta av att jämföras med ett trossamfund. Istället tyckte han att humanisternas uppgift var att bekämpa (!) gudstro. När jag uttryckte att det är ovärdigt en humanistisk förening att bete sig lika respektlöst mot andra livsåskådningar som de kristna kyrkorna ofta gör, så ändrade han sig och sa att bekämpa kanske inte var rätt ord, men kritisera menade han. Vilket knappast är bättre.
Om jag skulle gå med i en humanistisk förening så skulle jag göra det för att diskutera livsåskådning med likasinnade, utforma ceremonier vid livets milstolpar, få chans till hjälp i krissituationer, och föra en värdig dialog med samhället runtom oss. Inte "bekämpa vidskepelse" som det alltför ofta heter i humanistkretsar. Sånt kan man syssla med på annat håll.
Trots att de bävar för jämförelsen, så har de vidskepelsebekämpande individerna inom humanisterna en hel del gemensamt med de mest konservativa kristna grupperingarna. En dag hösten 1990 var det en manifestation i Globen i Stockholm, där människor gick samman för att meditera, jag tror att det var för en bättre värld. Jag umgicks då med ett gäng mer eller mindre frikyrkligt lagda personer, varav några var förkrossade, och samlades till förbön för att motverka de ondas verkningar, som annars skulle spridas över jorden med hjälp av de mediterande människorna.
Jag tror ju inte att "man genom tankar skulle kunna reparera jordens energinät av linjer som strömmar genom landskapet, och skapa kontakt med försvunna kulturer" och därmed kunna undgå världskatastrofer. Men jag tror inte heller att det öppnar sinnet så att djävulen kan ta sig in. Till råga på allt så sliter jag inte mitt hår över det ovetenskapliga i att människor samlas och mediterar ibland. Skräcken för vidskepelse har de två motreaktionerna, paradoxalt nog, gemensamt.
Jag tror inte att normala människor anser sig ha gjort sitt för världen när de mediterar eller ber till Gud. Snarare tror jag att det kan utgöra en motivation för att kämpa vidare, med mer handfasta aktioner, som ger verkligt resultat. Sånt skulle jag vilja se mer av inom icke-troende livsåskådningsgemenskaper som humanisterna.
Visst ser jag risken med att dogmatiska sammanslutningar av alla slag kan påverka människors förmåga att själva fatta välgrundade beslut, och det är kanske det som humanisterna vill försäkra sig mot. Samtidigt undrar jag hur stor risken skulle vara i en förening där idéprogrammet betonar mänskliga rättigheter och tankefrihet, och tar så starkt avstånd från ledare eller Gudar som människan måste följa till varje pris.
Skulle en fundamentalistisk humanist begå terrordåd skulle det naturligtvis vara en lika stor katastrof som andra terrordåd, men med en medveten hållning mot terrorism kan man nog undvika detta, precis som t.ex. Svenska Kyrkans och Folkpartiets fundamentalistiska terrorister för närvarande länge har lyst med sin frånvaro.
Jag såg en annan "äntligen"-artikel i DN häromdagen. Hitta rätt i livet med en filosof, som handlar om hur filosofer kan hjälpa folk som befinner sig i små livskriser, inte så stora så de kräver en psykolog eller läkare, men tillräckligt stora för att behöva pratas med någon. Jag har som ateist saknat den möjligheten som ett samtal med en präst kan ge, att reflektera över livets stora frågor och bolla grubbel med någon kunnig person. Det här är ju ett fantastiskt sekulärt livsåskådningssamtalsstöd. Det vore något för en sekulär livåskådningsförening, att anställa filosofer för "själa"-vårdande samtal.
Men var hittar man andra ateister som tror att religion, filosofi och livsåskådning kan ha annan nytta än enbart som studieobjekt? Jag tror att det finns fullt av dem, men att de liksom jag blir litet avskräckta av några tongivande humanisters vidskepelsefobi. Man kanske skulle försöka samla ihop en ny humanistisk församlingsgemenskap, som tar tillvara våra behov av livsåskådning och tonar ner kritiken av gudstroende? Allt enligt den gamla hederliga splittringens tradition...
Lägg ner elen!
Nu när vi säger adjö till glödlampan, varför inte passa på att säga adjö till all el över huvud taget? Det blir ju bara bråk om hur den skall produceras. Folk skall ha el, men de skall inte ha vare sig kärnkraft, kolkraft, vattenkraft eller vindkraft. Så varifrån skall vi ta elen? Solkraft har jag inte sett några protester mot än, men det kommer förmodligen så fort det blir tillräckligt stort för att ge ett signifikant bidrag till elproduktionen, om jag känner mänskligheten rätt.
Att vindkraftverk är fula är en smaksak. Till skillnad från vattenkraftdammar så är vindkraftverk lätta att plocka ner och flytta, så det är inte frågan om någon irreversibel naturpåverkan. Jag tycker de är rätt vackra där de står och snurrar på gulnande åkrar, men smaken är som baken. Dessutom är det rätt vackert med julgransbelysning i vinternatten också. Om det nu finns el till det.
Att neodym är sällsynt och brytningen miljöförstörande är naturligtvis en nackdel. Men den första åtgärden innan det vanliga "lägg ner skiten"-energikälleargumentet borde vara att sätta press på neodymgruvfogdarna att satsa på miljön och säkerheten. Dessutom går brutet neodym att återvinna, det gör varken uran eller kol.
När vi kommer till att produktionen ger koldioxidutsläpp börjar vi närma oss desperationen. Visst det är en nackdel att alla slags byggen ger koldioxidutsläpp, så skall vi sluta bygga något över huvud taget då? Inga bostäder? Inga vattenkraftdammar? Inga kärnkraftsreaktorer?
Buller kan säkert vara en nackdel om vindsnurran sätts upp nära bebyggelse. Men å andra sidan bor folk nära motorvägar och annat störande, så vindkraftverk har inte monopol på buller precis. Sen undrar jag varför bullerargumentet används om all vindkraft, trots att en del skall placeras ute till havs eller på andra ställen långt ifrån bebyggelse. När det gäller vindkraftverk på behörigt avstånd från bebyggelse, avfärdar jag härmed argumentet som psykiskt. Folk är emot vindkraft, därför retar de sig på ljudet.
Och så fåglarna. Jämfört med hur många som dödas av fordon, byggnader, kraftledningar och katter, så blir det här också ett slag i luften. Vindkraftverk är de enda byggnader vars placering planeras så att det skall skada fågellivet så litet som möjligt. I konsekvensens namn borde vi börja bråka om fåglar nästa gång ett hus eller en väg skall byggas också.
Slutsats: Ja, klart som tusan att det finns nackdelar! Men det bör ju hela tiden vägas mot fördelen att ha el. Vindkraft kan aldrig täcka hela energibehovet, men det kan ge ett litet tillskott. Ett vindkraftverk i din närhet kan ge just dig det moderna liv du vill ha! Men då får du tyvärr ta bullret och utsikten. Eller föredrar du någon annan energikälla? Utsläppen från t.ex. kolkraft varken syns eller hörs, de bara förändrar livsvillkoren för de flesta arter på jorden. Vill vi ha el måste den komma från något, det är bara att välja.
Den energikälla som är utan nackdelar kastar första stenen.
Att vindkraftverk är fula är en smaksak. Till skillnad från vattenkraftdammar så är vindkraftverk lätta att plocka ner och flytta, så det är inte frågan om någon irreversibel naturpåverkan. Jag tycker de är rätt vackra där de står och snurrar på gulnande åkrar, men smaken är som baken. Dessutom är det rätt vackert med julgransbelysning i vinternatten också. Om det nu finns el till det.
Att neodym är sällsynt och brytningen miljöförstörande är naturligtvis en nackdel. Men den första åtgärden innan det vanliga "lägg ner skiten"-energikälleargumentet borde vara att sätta press på neodymgruvfogdarna att satsa på miljön och säkerheten. Dessutom går brutet neodym att återvinna, det gör varken uran eller kol.
När vi kommer till att produktionen ger koldioxidutsläpp börjar vi närma oss desperationen. Visst det är en nackdel att alla slags byggen ger koldioxidutsläpp, så skall vi sluta bygga något över huvud taget då? Inga bostäder? Inga vattenkraftdammar? Inga kärnkraftsreaktorer?
Buller kan säkert vara en nackdel om vindsnurran sätts upp nära bebyggelse. Men å andra sidan bor folk nära motorvägar och annat störande, så vindkraftverk har inte monopol på buller precis. Sen undrar jag varför bullerargumentet används om all vindkraft, trots att en del skall placeras ute till havs eller på andra ställen långt ifrån bebyggelse. När det gäller vindkraftverk på behörigt avstånd från bebyggelse, avfärdar jag härmed argumentet som psykiskt. Folk är emot vindkraft, därför retar de sig på ljudet.
Och så fåglarna. Jämfört med hur många som dödas av fordon, byggnader, kraftledningar och katter, så blir det här också ett slag i luften. Vindkraftverk är de enda byggnader vars placering planeras så att det skall skada fågellivet så litet som möjligt. I konsekvensens namn borde vi börja bråka om fåglar nästa gång ett hus eller en väg skall byggas också.
Slutsats: Ja, klart som tusan att det finns nackdelar! Men det bör ju hela tiden vägas mot fördelen att ha el. Vindkraft kan aldrig täcka hela energibehovet, men det kan ge ett litet tillskott. Ett vindkraftverk i din närhet kan ge just dig det moderna liv du vill ha! Men då får du tyvärr ta bullret och utsikten. Eller föredrar du någon annan energikälla? Utsläppen från t.ex. kolkraft varken syns eller hörs, de bara förändrar livsvillkoren för de flesta arter på jorden. Vill vi ha el måste den komma från något, det är bara att välja.
Den energikälla som är utan nackdelar kastar första stenen.
Tänk vad skönt att slippa bilen!
Tänk om det fanns ett samhälle där jag slapp köra bil! Tänk om bussen kunde gå en kvart senare eller dagis öppna en kvart tidigare så att jag kunde lämna barnen och ändå hinna med bussen. Sitta och vila medan någon annan jobbar med att transportera mig. Tänk om de som bodde närmast kunde vara där och öppna, så de andra kunde komma med bussen.
Tänk om vi kunde samåka mer. Ha gemensamma minibussar och samordna alla arbetsresor som går åt samma håll. Det är många som har så regelbundna arbetstider så de skulle kunna göra det till rutin.
Tänk om de kunde öppna butiken i byn, som lades ner för 30 år sen, och distriktssköterskemottagningen som också den lades ner. Tänk att slippa sätta sig i bilen, åka flera mil och leta parkering i en kvart. Tänk att i stället kunna promenera några hundra meter för att uträtta ärenden.
Tänk om jag kunde ta alla pengar som bilen slukar och köpa en tågresa till ett vackert semestermål. Lasta in packningen och familjen i bussen till järnvägsstationen, och fortsätta mot spännande äventyr.
Vilken frihet!
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4
Tänk om vi kunde samåka mer. Ha gemensamma minibussar och samordna alla arbetsresor som går åt samma håll. Det är många som har så regelbundna arbetstider så de skulle kunna göra det till rutin.
Tänk om de kunde öppna butiken i byn, som lades ner för 30 år sen, och distriktssköterskemottagningen som också den lades ner. Tänk att slippa sätta sig i bilen, åka flera mil och leta parkering i en kvart. Tänk att i stället kunna promenera några hundra meter för att uträtta ärenden.
Tänk om jag kunde ta alla pengar som bilen slukar och köpa en tågresa till ett vackert semestermål. Lasta in packningen och familjen i bussen till järnvägsstationen, och fortsätta mot spännande äventyr.
Vilken frihet!
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4
Reklam sponsras - forskning finansieras
När skall journalisterna lära sig att "köttlobbyn" inte "sponsrar" vetenskapliga studier? Problemet med LCHF-anhängarnas referenser är inte studierna, utan hur de används för att propagera för LCHF. En artikel säger naturligtvis inte hela sanningen, utan ger bara ett litet, litet bidrag till det stora sammanhanget. Annika Dahlqvist och Andreas Eenfeldt har trots det ensidigt valt ut de studier som stämmer med deras intressen och ratar dem som går emot dem.
Ekot, DN, gp, sydsvenskan och UNT väljer samtliga ordet "sponsrad" om köttindustrins finansiering av studier om dieter. Är det så, så är det inga vetenskapliga studier, utan reklam. Reklam är inte trovärdig, på grund av att den medvetet utelämnar obekväma fakta, och överdriver vinsterna med produkten rejält, samtidigt som den lägger stora pengar på själva utformningen av annonsen, så att den skall se inbjudande ut.
Forskning går inte till så. Visst händer det att forskare mer eller mindre medvetet undviker att undersöka områden som kan ge obekväma resultat, men det brukar de få betala igen genom dåligt rykte och färre finansiärer, så de flesta undviker det så gott de kan.
Annika Dahlqvist må vara hur galen som helst, men när man granskar hennes lista på vetenskapliga artiklar och dito nr 2, så ser man inte bara att studierna finansieras av kött- och mjölkindustrin, utan också att många har publicerats i ansedda vetenskapliga tidskrifter där fusk och undanhållande av fakta är extremt ovanligt. Det är Annika Dahlqvist som sysslar med reklam genom att publicera selektiva referenslistor. Jag vet inte om hon är "sponsrad" av någon, men är hon det, så har "köttlobbyn" gett pengarna direkt till henne, medan forskarna har fått nöja sig med finansiering för betydligt friare forskning än så.
Jag är ingen anhängare av LCHF. Personligen tycker jag att dieten är rätt så förkastlig, framför allt p.g.a. klimatpåverkan, men även för att långtidseffekterna på hälsan visserligen är osäkra, men tendenser tyder på att det kanske inte är så bra att vara utan frukt och fullkornsbröd. Men jag blir irriterad när forskningsfinansiering framställs på det här viset i media.
Ekot, DN, gp, sydsvenskan och UNT väljer samtliga ordet "sponsrad" om köttindustrins finansiering av studier om dieter. Är det så, så är det inga vetenskapliga studier, utan reklam. Reklam är inte trovärdig, på grund av att den medvetet utelämnar obekväma fakta, och överdriver vinsterna med produkten rejält, samtidigt som den lägger stora pengar på själva utformningen av annonsen, så att den skall se inbjudande ut.
Forskning går inte till så. Visst händer det att forskare mer eller mindre medvetet undviker att undersöka områden som kan ge obekväma resultat, men det brukar de få betala igen genom dåligt rykte och färre finansiärer, så de flesta undviker det så gott de kan.
Annika Dahlqvist må vara hur galen som helst, men när man granskar hennes lista på vetenskapliga artiklar och dito nr 2, så ser man inte bara att studierna finansieras av kött- och mjölkindustrin, utan också att många har publicerats i ansedda vetenskapliga tidskrifter där fusk och undanhållande av fakta är extremt ovanligt. Det är Annika Dahlqvist som sysslar med reklam genom att publicera selektiva referenslistor. Jag vet inte om hon är "sponsrad" av någon, men är hon det, så har "köttlobbyn" gett pengarna direkt till henne, medan forskarna har fått nöja sig med finansiering för betydligt friare forskning än så.
Jag är ingen anhängare av LCHF. Personligen tycker jag att dieten är rätt så förkastlig, framför allt p.g.a. klimatpåverkan, men även för att långtidseffekterna på hälsan visserligen är osäkra, men tendenser tyder på att det kanske inte är så bra att vara utan frukt och fullkornsbröd. Men jag blir irriterad när forskningsfinansiering framställs på det här viset i media.
Om detta vore manlighet borde kvinnor styra världen
Dessa stackars män. De får inte leva ut sina aggressiva lustar. De har berövats sin manlighet av det ondsinta jämställdhetssamhället. De tvingas leva som fjollor och styras av kvinnor, och av äkta manliga fjollor. Jag talar alltså om denna yttepyttelilla minoritet av personer med vissa manliga attribut, som är missnöjda med livet i största allmänhet och har hittat på en orättvisa att klaga på, som de kallar "mannens kris".
Maskulinitetsforskaren Michael Kimmels hävdar i sin artikel i DN i dag att de som värvas av nazistpartier gör det för att de vill vara framgångsrika vita, starka män som klarar av att försörja sin familj och kontrollera sina kvinnor utan våld. Paradoxalt nog påminner sig nästan mina moderskänslor när jag hör dessa infantila tankegångar. Breivik och gänget, skulle de kunna försörja en familj? De skulle väl inte ens kunna försörja sig själva om de så fick dubbla skatten tillbaka som gåva av staten varje månad. Tack, jag försörjer och kontrollerar mig hellre själv än att ha dessa förvuxna barn på halsen också.
Om de är ledsna över att inte vara riktiga män så borde de innan de försöker avhjälpa problemet ta reda på vad en riktig man är för något. För inte ens det vet de, så långt ifrån manligheten är de.
Vad riktig manlighet är illustrerades så fantastiskt bra i sista avsnittet av "Allsång på skansen". (47 minuter in i programmet, som finns på svtplay tills den 15 september.) Fyra riktiga män (Loa Falkman, Björn Skifs, Peter Jöback och Måns Zelmerlöw) stod på scenen och sjöng stolt om hur de sjunger opera och piper högt, drar på rockturné regisserad av frun, gifter sig med män och slutar raka sig fast det bara blir fjun. De gör detta, och de är män, alltså är det manligt. Och riktiga män är de för att de vågar stå för det!
Maskulinitetsforskaren Michael Kimmels hävdar i sin artikel i DN i dag att de som värvas av nazistpartier gör det för att de vill vara framgångsrika vita, starka män som klarar av att försörja sin familj och kontrollera sina kvinnor utan våld. Paradoxalt nog påminner sig nästan mina moderskänslor när jag hör dessa infantila tankegångar. Breivik och gänget, skulle de kunna försörja en familj? De skulle väl inte ens kunna försörja sig själva om de så fick dubbla skatten tillbaka som gåva av staten varje månad. Tack, jag försörjer och kontrollerar mig hellre själv än att ha dessa förvuxna barn på halsen också.
Om de är ledsna över att inte vara riktiga män så borde de innan de försöker avhjälpa problemet ta reda på vad en riktig man är för något. För inte ens det vet de, så långt ifrån manligheten är de.
Vad riktig manlighet är illustrerades så fantastiskt bra i sista avsnittet av "Allsång på skansen". (47 minuter in i programmet, som finns på svtplay tills den 15 september.) Fyra riktiga män (Loa Falkman, Björn Skifs, Peter Jöback och Måns Zelmerlöw) stod på scenen och sjöng stolt om hur de sjunger opera och piper högt, drar på rockturné regisserad av frun, gifter sig med män och slutar raka sig fast det bara blir fjun. De gör detta, och de är män, alltså är det manligt. Och riktiga män är de för att de vågar stå för det!
Fråga barnen och generna
Dagens hälsoinlägg kommer att handla om abort och fetma. Mest fetma.
Men jag börjar med en undran om MRO (Människorätt För Ofödda) och deras kampanj mot abort, där de visar stora bilder på aborterade foster på en bil som de kör runt. Det skall skrämma folk till abortmotstånd. Och visst, det är mycket blod och sönderslitna foster på deras hemsida, men jag vet ju redan att det är så det ser ut vid de ytterst fåtaliga sena aborter som utförs. Det är betydligt värre att se barnlik från krig och massakrer på nyheterna, och det skonas vi inte ifrån.
Däremot var min första tanke: Hur etiskt borde organisationen egentligen tycka att det är att visa bilder på döda foster, utan att fostren har gett sitt tillstånd till det? De pratar bara om att de inte tycker att kvinnan som gjort abort har rätt att bestämma över bilderna. Men om de verkligen betraktar fostren som människor med rättigheter borde de har nämnt deras rätt att slippa bli uppvisade döda och sönderslitna, uppslagna på jätteaffischer som täcker en hel lastbilssida.
Nästa reflektion handlar om barnfetma. Fetma är både svårt och kontroversiellt att diskutera, och när det gäller barn är det extra allt. Boken "Maggie goes on a diet" har kritiserats hårt redan innan den ens har kommit ut, för att den anses ge signalen att bantning leder till ökat självförtroende.
Författaren har gjort flera fel: Han har inte rådfrågat experter på barnfetma, han utmålar bantning som enkel och allena saliggörande, och det värsta av allt: Han skuldbelägger det tjocka barnet för att hon blir retad.
Jag tror inte att startskottet till den onda cirkeln med tröstätning och fetma har ett dugg med vikten att göra, utan det finns helt andra orsaker till att man en gång började gå upp i vikt. Det går inte att bara lägga om sina kost- och motionsvanor utan det är mer som måste ändras. Börja spela fotboll kan leda till en förändrad livsstil på många sätt. Och det är lättare att spela fotboll om man inte behöver dras med övervikt.
Det är förmodligen inte smalheten i sig som ger självförtroende och kompisar. Men att vara med och vinna en fotbollsmatch ger ökat självförtroende och i laget hittar man kompisar. Alla normalviktiga människor är naturligtvis inte bra eller intresserade av just fotboll, men det finns massor av aktiviteter som förenklas om man inte är alltför överviktig, samtidigt som det motverkar övervikt och social isolering. En god cirkel med andra ord.
Undrar om boken hade varit bättre om författaren hade angripit problemet från det hållet? Eller nöjt sig med att uppmuntra barn till rörliga aktiviteter och bra mat.
En kul parallell är "Lazy town" som tidigare gick på Playhouse Disney. Ibland på eftermiddagarna, när jag lät barnen slappa framför TV:n sådär som barnlösa och praktnissar förfasar sig över, hände det att dottern plötslig stängde av TV:n helt självmant, och började klä på sig ytterkläderna.
"Nu skall jag gå ut och leka", sa hon. "Det är nyttigt att leka och springa, precis som Sportacus och Stephanie i Lazy town."
Till sist tänkte jag reflektera om våra gener, hur de har blivit ett säljande mode. Jag har nog, helt ärligt, aldrig köpt en hälsoblaska själv, men jag har läst andras, och där fullkomligt vimlar det av recept på hur man bantar utifrån sina "förutsättningar", ibland analyserat på kroppsform, ibland på horoskop, eller annat trams. Och nu har alltså turen kommit till generna. För endast 159 US-dollar kan man få en genanalys som talar om vilken bantningsmetod du skall äta enligt för att gå ner i vikt.
Visst, det finns inte en universallösning som passar alla, så länge den privata lösningen följer principen Energi in - Energi ut < 0. Kanske generna i någon mån styr vilka näringsämnen vi tenderar att lägga på oss, men det är ändå alldeles för tidigt för vinstdrivande företag att skinna oss på så mycket pengar. Det behövs förmodligen många års forskning till innan de har tillräckligt med stöd för att veta om de kan oss den service de erbjuder eller ej.
Men en lönande affär är det säkert. Och det kommer nog att hjälpa många att gå ner i vikt. Dock troligen inte på det sätt som det sägs, utan som ren mental placebo.
Men jag börjar med en undran om MRO (Människorätt För Ofödda) och deras kampanj mot abort, där de visar stora bilder på aborterade foster på en bil som de kör runt. Det skall skrämma folk till abortmotstånd. Och visst, det är mycket blod och sönderslitna foster på deras hemsida, men jag vet ju redan att det är så det ser ut vid de ytterst fåtaliga sena aborter som utförs. Det är betydligt värre att se barnlik från krig och massakrer på nyheterna, och det skonas vi inte ifrån.
Däremot var min första tanke: Hur etiskt borde organisationen egentligen tycka att det är att visa bilder på döda foster, utan att fostren har gett sitt tillstånd till det? De pratar bara om att de inte tycker att kvinnan som gjort abort har rätt att bestämma över bilderna. Men om de verkligen betraktar fostren som människor med rättigheter borde de har nämnt deras rätt att slippa bli uppvisade döda och sönderslitna, uppslagna på jätteaffischer som täcker en hel lastbilssida.
Nästa reflektion handlar om barnfetma. Fetma är både svårt och kontroversiellt att diskutera, och när det gäller barn är det extra allt. Boken "Maggie goes on a diet" har kritiserats hårt redan innan den ens har kommit ut, för att den anses ge signalen att bantning leder till ökat självförtroende.
Författaren har gjort flera fel: Han har inte rådfrågat experter på barnfetma, han utmålar bantning som enkel och allena saliggörande, och det värsta av allt: Han skuldbelägger det tjocka barnet för att hon blir retad.
Jag tror inte att startskottet till den onda cirkeln med tröstätning och fetma har ett dugg med vikten att göra, utan det finns helt andra orsaker till att man en gång började gå upp i vikt. Det går inte att bara lägga om sina kost- och motionsvanor utan det är mer som måste ändras. Börja spela fotboll kan leda till en förändrad livsstil på många sätt. Och det är lättare att spela fotboll om man inte behöver dras med övervikt.
Det är förmodligen inte smalheten i sig som ger självförtroende och kompisar. Men att vara med och vinna en fotbollsmatch ger ökat självförtroende och i laget hittar man kompisar. Alla normalviktiga människor är naturligtvis inte bra eller intresserade av just fotboll, men det finns massor av aktiviteter som förenklas om man inte är alltför överviktig, samtidigt som det motverkar övervikt och social isolering. En god cirkel med andra ord.
Undrar om boken hade varit bättre om författaren hade angripit problemet från det hållet? Eller nöjt sig med att uppmuntra barn till rörliga aktiviteter och bra mat.
En kul parallell är "Lazy town" som tidigare gick på Playhouse Disney. Ibland på eftermiddagarna, när jag lät barnen slappa framför TV:n sådär som barnlösa och praktnissar förfasar sig över, hände det att dottern plötslig stängde av TV:n helt självmant, och började klä på sig ytterkläderna.
"Nu skall jag gå ut och leka", sa hon. "Det är nyttigt att leka och springa, precis som Sportacus och Stephanie i Lazy town."
Till sist tänkte jag reflektera om våra gener, hur de har blivit ett säljande mode. Jag har nog, helt ärligt, aldrig köpt en hälsoblaska själv, men jag har läst andras, och där fullkomligt vimlar det av recept på hur man bantar utifrån sina "förutsättningar", ibland analyserat på kroppsform, ibland på horoskop, eller annat trams. Och nu har alltså turen kommit till generna. För endast 159 US-dollar kan man få en genanalys som talar om vilken bantningsmetod du skall äta enligt för att gå ner i vikt.
Visst, det finns inte en universallösning som passar alla, så länge den privata lösningen följer principen Energi in - Energi ut < 0. Kanske generna i någon mån styr vilka näringsämnen vi tenderar att lägga på oss, men det är ändå alldeles för tidigt för vinstdrivande företag att skinna oss på så mycket pengar. Det behövs förmodligen många års forskning till innan de har tillräckligt med stöd för att veta om de kan oss den service de erbjuder eller ej.
Men en lönande affär är det säkert. Och det kommer nog att hjälpa många att gå ner i vikt. Dock troligen inte på det sätt som det sägs, utan som ren mental placebo.
Roger Lundgren har fel!
Jag har aldrig varit så nära att sätta kaffet i halsen som när jag läste SvDs frågor och svar om det kungliga barnet i dag. Den s.k. "hovexperten" Roger Lundgren påstår att barnet aldrig kommer att bli kung eller drottning om det är gravt utvecklingsstört eller har Downs Syndrom, och att det inte kommer att få titeln arvprins eller -prinsessa, utan bli en vanlig prins eller prinsessa, medan nästa person i tronföljden kommer att bli tronarvinge.
Först tänkte jag att det är ett vidrigt samhälle vi har, där synen på funktionshindrade är så usel att det är underförstått att de inte har arvsrätt. Att vi så självklart inte ens definierar dem som "barn" eller "människor" i grundlagarna. Men rätt snart började jag tvivla på om uppgiften verkligen stämde, och efter en genomläsning av grundlagarna så förstår jag att Roger Lundgren har förfärligt fel.
Det står ingenstans att någon har rätt att beröva ett nyfött barn arvsrätten av någon orsak alls. Enligt successionsordnigen är det enda som räknas "blodet", den evangeliska tron, godkända äktenskap och utlandsresor, och att han eller hon inte blir regent i ett annat land. Är dessa krav uppfyllda så kommer barnet att bli statschef, om han eller hon inte avsäger sig tronen själv.
Däremot finns det en möjlighet att avsätta någon som redan är statschef. I regeringsformens 5:e kapitel om statschefen står det att om statschefen är förhindrad att utföra sina uppgifter, så kommer nästa person i tronföljden att bli riksföreståndare och utföra dem i statschefens ställe. Först efter sex månader kan riksdagen fatta beslut om att statschefen skall anses ha avgått.
Det är bra om "hovexperter" har koll på grundlagarna. Ännu bättre om de har fattat vad som står där. Och bäst av allt vore om de inte lät sin sjukt fördomsfulla syn på funktionshindrade lysa igenom när de försöker sig på att göra "expertutlåtanden". Roger Lundgren kan inte föreställa sig en kung eller drottning med Downs syndrom, och därför tar han för givet att han eller hon inte har arvsrätt. Att journalister har fel är inget ovanligt och oftast bara mänskligt, men fel som kränker en folkgrupp är fruktansvärt illa.
Först tänkte jag att det är ett vidrigt samhälle vi har, där synen på funktionshindrade är så usel att det är underförstått att de inte har arvsrätt. Att vi så självklart inte ens definierar dem som "barn" eller "människor" i grundlagarna. Men rätt snart började jag tvivla på om uppgiften verkligen stämde, och efter en genomläsning av grundlagarna så förstår jag att Roger Lundgren har förfärligt fel.
Det står ingenstans att någon har rätt att beröva ett nyfött barn arvsrätten av någon orsak alls. Enligt successionsordnigen är det enda som räknas "blodet", den evangeliska tron, godkända äktenskap och utlandsresor, och att han eller hon inte blir regent i ett annat land. Är dessa krav uppfyllda så kommer barnet att bli statschef, om han eller hon inte avsäger sig tronen själv.
Däremot finns det en möjlighet att avsätta någon som redan är statschef. I regeringsformens 5:e kapitel om statschefen står det att om statschefen är förhindrad att utföra sina uppgifter, så kommer nästa person i tronföljden att bli riksföreståndare och utföra dem i statschefens ställe. Först efter sex månader kan riksdagen fatta beslut om att statschefen skall anses ha avgått.
Det är bra om "hovexperter" har koll på grundlagarna. Ännu bättre om de har fattat vad som står där. Och bäst av allt vore om de inte lät sin sjukt fördomsfulla syn på funktionshindrade lysa igenom när de försöker sig på att göra "expertutlåtanden". Roger Lundgren kan inte föreställa sig en kung eller drottning med Downs syndrom, och därför tar han för givet att han eller hon inte har arvsrätt. Att journalister har fel är inget ovanligt och oftast bara mänskligt, men fel som kränker en folkgrupp är fruktansvärt illa.
6-8 skivor, och så fullkorn på det.
Brödinstitutet är tillbaka, lyder en rubrik i cerealias informationsskrift som ligger i fikarummet på jobbet. Alla kaffedrickande medelålders medarbetare skrattar och säger ironiskt "6-8 skivor bröd om dagen", och undrar litetgrann vad socialstyrelsen hade med saken att göra. Troligen har de blivit litet omtolkade, precis som "svenska och internationella rekommendationer" har i Brödinstitutets Ingemar Grööns artikel i SvD. Att vi skall äta mer fullkornsprodukter tycks han tolka han som att vi skall äta mer bröd, dvs äta fullkorn utöver det bröd vi redan äter.
Brödinstitutet är en branchorganisation för bagare och konditorer. Det står i en svårhittat bisats på hemsidan att det finansieras av dem. De har uppenbart ekonomiska intressen i att vi äter både kanelbullar och fullkornsbröd. Bland sådana, som inte utför egen forskning utan bara väljer bland andras, blir det lätt att urvalet blir ganska vinklat.
Att vi inte blir tjocka av någon enskild maträtt har Ingemar Gröön rätt i. Att minska eller ta bort en enda maträtt gynnar inte hälsan, det har han också rätt i. Men han menar ju bara de som tar bort kolhydrater. Brödinstitutets "provocerande" påstående att de flesta som bantar borde äta mer bröd blir ju rätt motsägelsefullt.
En kostextremist bråkar med andra kostextremister. Vi andra står bredvid och hejar. Medan vi äter vad vi vill.
Brödinstitutet är en branchorganisation för bagare och konditorer. Det står i en svårhittat bisats på hemsidan att det finansieras av dem. De har uppenbart ekonomiska intressen i att vi äter både kanelbullar och fullkornsbröd. Bland sådana, som inte utför egen forskning utan bara väljer bland andras, blir det lätt att urvalet blir ganska vinklat.
Att vi inte blir tjocka av någon enskild maträtt har Ingemar Gröön rätt i. Att minska eller ta bort en enda maträtt gynnar inte hälsan, det har han också rätt i. Men han menar ju bara de som tar bort kolhydrater. Brödinstitutets "provocerande" påstående att de flesta som bantar borde äta mer bröd blir ju rätt motsägelsefullt.
En kostextremist bråkar med andra kostextremister. Vi andra står bredvid och hejar. Medan vi äter vad vi vill.
Statsskicket är demokrati... eller?
De kallas visst spegelneuroner, de nervceller som reagerar på andras beteende. Det måste alltså ha varit mina spegelneuroner som fick mig att känna sådana fruktansvärda skamkänslor när ordföranden för Rojalistiska föreningen, Patrik Åkesson, satt och gjorde bort sig i TV i morse.
Till följd av det glada tillkännagivandet om kronprinsessans graviditet var det en mindre glad debatt om monarkins vara eller icke-vara, mellan denne rojalist och republikanska föreningens vice ordförande Magdalena Streijffert. Ingen gjorde särskilt bra ifrån sig. Det går liksom inte i en debatt där allt bygger på känslor från båda sidor. Men sämst var rojalisten, då han visade sig ha häpnadsväckande stora kunskapsbrister om både statsskick och statistik.
Jag hörde precis häromdagen talas om en vandringssägen om att prinsessan Madeleine när hon gick i skolan, på frågan om vilket Sveriges statsskick är, svarade ”demokrati”. De flesta människor ser nog komiken i detta. Men rojalisternas ordförande hade, trots hela grundskolan och förmodligen ännu mer, inte bättre kunskaper än den unga prinsessan påstods ha.
Sveriges statsskick är monarki, eller hur? Styrelseskicket är demokrati. Visst kan alla slinka med tungan ibland, men när man som rojalisten sitter och argumenterar för att statsskicket är demokrati, då är det något som fattas.
Då har jag ändå inte nämnt det värsta. När republikanen hänvisade till undersökningar om att stödet för kungen minskar, svarade rojalisten att det bara beror på vem man frågar och hur man ställer frågan. Programledaren frågade rojalisten om de hade gjort egna studier, som kunde bekräfta hans påstående, varpå han svarade:
-Nej, vi har inte gjort några undersökningar, för vi anser att det inte behövs. Vi anser att stödet för monarkin är starkt.
Oj då!
Vidare förvånas jag över demkokratisynen som alltid brukar skymta fram i statsskicksdebatter. Rojalister påstår gärna att kungen är demokratiskt vald, eftersom en majoritet vill ha honom som statschef. Med det resonemanget skulle även ett demokratiskt beslut om att förbjuda minoritetsåsikter, t.ex. att förbjuda Sverigedemokraterna att ställa upp i riksdagsvalet, vara demokratiskt. Och visst, demokrati i sig garanterar inget. Det klassiska exemplet är landet som väljer att ha diktatur. Med den synen på demokrati så är monarkin demokratisk.
Men det är den inte om man sammanför demokratin med de mänskliga rättigheterna, som vi är vana vid att förknippa den med.
Tyvärr verkar rojalister ibland inte vara främmande för sådana tankar om minoritetsåsikter. ”Du är odemokratisk, du vill något som majoriteten inte vill, du vill alltså inte ha demokrati”, sa en rojalist till mig en gång. Han gav sig dock direkt när jag påpekade att det är min demokratiska rättighet att tycka annorlunda än majoriteten. Detta är nämligen en klok rojalist. Att en åsikt har stöd av majoriteten gör den inte till det enda rätta, även om vi måste rätta oss efter den i en demokrati. Tyvärr är det här ändå ett av rojalistiska föreningens huvudargument för monarki.
Den kloke rojalisten käftade inte heller emot mig när jag sa att monarkin är ett avsteg från demokratin, som man är tvungen att göra om man vill ha kungen kvar. Han sade då att det var OK för honom med sådana undantag. Jag skulle vilja se mer av den sortens debatt, när man reflekterar över vad demokrati är innan man slänger ordet i ansiktet på meningsmotståndaren. Så farligt är det ju inte med avsteg. Lagarna om hets mot folkgrupp m.fl. gör ju avsteg från yttrandefriheten. Visserligen för att skydda enskilda människor på ett sätt som monarkin inte gör, men jag nämner det ändå för att ingen skall tro att jag inte har tänkt på att även jag är för vissa undantag.
Visst kan det spontant, mänskligt, kännas litet vulgärt att börja diskutera sånt här när man får veta att ett par skall få sitt första barn. Men det måste vi tänka bort, för det är det inte. Victoria väntar svenska folkets nya statschef, så just i det här fallet är det väldigt passande med sådana till synes vulgära diskussioner. Så vulgär är monarkin.
När Victoria själv föddes diskuterades det mycket p.g.a. det grundlagsbeslut som skulle göra henne till kronprinsessa. Nu spekuleras det inte så mycket om vilket kön det är på fostret. Däremot har rojalister försökt övertyga mig om monarkins förträfflighet, för det är vår största chans till en kvinnlig statschef.
Är det så, så finns det väldigt mycket viktiga saker att ställa till rätta i samhället, som inte direkt gynnas av att vi envist klamrar oss fast vid gamla hopplösa traditioner som hämmar utvecklingen. Den konstitutionella monarkin med könlös arvsrätt är ju perfekt för antifeministerna: ”Ge feministerna en kvinnlig maktlös statschef, så kan de hålla käften sen.”
Om vi införde republik skulle vi alltså vara tvungna att ta tag i det där jämställdhetsproblemet också, ovanpå allt jobb med utredningar, grundlagsändringar och presidentval. Så det är klart att det enklaste är att behålla monarkin Det enklaste är att aldrig förändra något, men hade vi resonerat så jämt, så hade vi levt kvar på stenåldern än.
Till följd av det glada tillkännagivandet om kronprinsessans graviditet var det en mindre glad debatt om monarkins vara eller icke-vara, mellan denne rojalist och republikanska föreningens vice ordförande Magdalena Streijffert. Ingen gjorde särskilt bra ifrån sig. Det går liksom inte i en debatt där allt bygger på känslor från båda sidor. Men sämst var rojalisten, då han visade sig ha häpnadsväckande stora kunskapsbrister om både statsskick och statistik.
Jag hörde precis häromdagen talas om en vandringssägen om att prinsessan Madeleine när hon gick i skolan, på frågan om vilket Sveriges statsskick är, svarade ”demokrati”. De flesta människor ser nog komiken i detta. Men rojalisternas ordförande hade, trots hela grundskolan och förmodligen ännu mer, inte bättre kunskaper än den unga prinsessan påstods ha.
Sveriges statsskick är monarki, eller hur? Styrelseskicket är demokrati. Visst kan alla slinka med tungan ibland, men när man som rojalisten sitter och argumenterar för att statsskicket är demokrati, då är det något som fattas.
Då har jag ändå inte nämnt det värsta. När republikanen hänvisade till undersökningar om att stödet för kungen minskar, svarade rojalisten att det bara beror på vem man frågar och hur man ställer frågan. Programledaren frågade rojalisten om de hade gjort egna studier, som kunde bekräfta hans påstående, varpå han svarade:
-Nej, vi har inte gjort några undersökningar, för vi anser att det inte behövs. Vi anser att stödet för monarkin är starkt.
Oj då!
Vidare förvånas jag över demkokratisynen som alltid brukar skymta fram i statsskicksdebatter. Rojalister påstår gärna att kungen är demokratiskt vald, eftersom en majoritet vill ha honom som statschef. Med det resonemanget skulle även ett demokratiskt beslut om att förbjuda minoritetsåsikter, t.ex. att förbjuda Sverigedemokraterna att ställa upp i riksdagsvalet, vara demokratiskt. Och visst, demokrati i sig garanterar inget. Det klassiska exemplet är landet som väljer att ha diktatur. Med den synen på demokrati så är monarkin demokratisk.
Men det är den inte om man sammanför demokratin med de mänskliga rättigheterna, som vi är vana vid att förknippa den med.
Tyvärr verkar rojalister ibland inte vara främmande för sådana tankar om minoritetsåsikter. ”Du är odemokratisk, du vill något som majoriteten inte vill, du vill alltså inte ha demokrati”, sa en rojalist till mig en gång. Han gav sig dock direkt när jag påpekade att det är min demokratiska rättighet att tycka annorlunda än majoriteten. Detta är nämligen en klok rojalist. Att en åsikt har stöd av majoriteten gör den inte till det enda rätta, även om vi måste rätta oss efter den i en demokrati. Tyvärr är det här ändå ett av rojalistiska föreningens huvudargument för monarki.
Den kloke rojalisten käftade inte heller emot mig när jag sa att monarkin är ett avsteg från demokratin, som man är tvungen att göra om man vill ha kungen kvar. Han sade då att det var OK för honom med sådana undantag. Jag skulle vilja se mer av den sortens debatt, när man reflekterar över vad demokrati är innan man slänger ordet i ansiktet på meningsmotståndaren. Så farligt är det ju inte med avsteg. Lagarna om hets mot folkgrupp m.fl. gör ju avsteg från yttrandefriheten. Visserligen för att skydda enskilda människor på ett sätt som monarkin inte gör, men jag nämner det ändå för att ingen skall tro att jag inte har tänkt på att även jag är för vissa undantag.
Visst kan det spontant, mänskligt, kännas litet vulgärt att börja diskutera sånt här när man får veta att ett par skall få sitt första barn. Men det måste vi tänka bort, för det är det inte. Victoria väntar svenska folkets nya statschef, så just i det här fallet är det väldigt passande med sådana till synes vulgära diskussioner. Så vulgär är monarkin.
När Victoria själv föddes diskuterades det mycket p.g.a. det grundlagsbeslut som skulle göra henne till kronprinsessa. Nu spekuleras det inte så mycket om vilket kön det är på fostret. Däremot har rojalister försökt övertyga mig om monarkins förträfflighet, för det är vår största chans till en kvinnlig statschef.
Är det så, så finns det väldigt mycket viktiga saker att ställa till rätta i samhället, som inte direkt gynnas av att vi envist klamrar oss fast vid gamla hopplösa traditioner som hämmar utvecklingen. Den konstitutionella monarkin med könlös arvsrätt är ju perfekt för antifeministerna: ”Ge feministerna en kvinnlig maktlös statschef, så kan de hålla käften sen.”
Om vi införde republik skulle vi alltså vara tvungna att ta tag i det där jämställdhetsproblemet också, ovanpå allt jobb med utredningar, grundlagsändringar och presidentval. Så det är klart att det enklaste är att behålla monarkin Det enklaste är att aldrig förändra något, men hade vi resonerat så jämt, så hade vi levt kvar på stenåldern än.
Åldersrasismen är på tapeten igen
Det är dags att återuppväcka mitt gamla blogginlägg, som jag skrev angående barnförbud på restauranger och bröllop. Nu är det flyget det gäller. Tåg har tidigare avhandlats i debatten. Numera får barn inte rabatterat pris i första klass. Det är naturligtvis ett styrmedel för barnfamiljer att välja andra klass, men de får ändå åka med på samma villkor som vuxna. Att det är billigare i andra klass är en bonus. Men att utestänga vissa folkgrupper med förbud, på samma sätt som vi utestänger andra djur från mänskliga gemenskaper, är inte acceptabelt. Vill man starta ett flygbolag och har den inställningen till olika folkgruppers rätt att ta del av den helt ofarliga service man erbjuder, så skall man låta bli. Hur man prissätter, om man vill ge barnrabatt eller ej, är däremot upp till ägaren.
Den som inte fattar hur viktiga barn är kan ju se filmen "Children of men". Det är intressant att se hur olika lätt recensenterna har för att ta till sig budskapet. Vissa fattar inte ens styrkan i storyn, medan andra tycker att budskapet är övertydligt. Jag antar att det har att göra med vilken inställning till barnens plats i samhället man har.
Den som inte fattar hur viktiga barn är kan ju se filmen "Children of men". Det är intressant att se hur olika lätt recensenterna har för att ta till sig budskapet. Vissa fattar inte ens styrkan i storyn, medan andra tycker att budskapet är övertydligt. Jag antar att det har att göra med vilken inställning till barnens plats i samhället man har.
Ideologiers koppling till våld
Den första dagen lät det som vanligt: Ett gäng högerextremister svartmålade islam, samtidigt som de slog sig för bröstet och gapade högt om hur "politiska inkorrekta" de var som kunde säga det så säkert redan. Vänster och liberaler å sin sida upprepade tålmodigt att de flesta muslimer inte är terrorister.
Sen greps förövaren. Och allt kom av sig. Få verkade veta hur de skulle resonera när de inte längre kunde kopiera tidigare kommentarer och blogginlägg. Vi har ju inga standardfraser på lager om en terrorist som inte är muslim. Dessutom skämdes nog många av oss litet, även bland oss som hade sagt oss inte vilja spekulera i gärningsmannens religiösa och politiska hemvist. För även om vi försökte trycka undan bilden som poppade upp i huvudet, så föreställde den en man med typiskt arabiska drag.
Det finns naturligtvis massor att säga och många chanser till analyser om vad som hände i Oslo och på Utöya, och varför. Tankar om vad en stark tro på något, vare sig det är islam, kristendom, nationalism eller teknikfientlighet, kan leda till. Tankar om hur många, från början ensamma, galningar kan forma terrornätverk tillsammans, eller inte.
Nu tycks folk ha sansat sig och vi börjar få ihop bilden av den blonde konservative terroristen. Några försöker fortfarande skilja honom från muslimska terrorister genom att hävda den ensamme galningen kontra terrornätverk, men det skall nog till en väldigt svartvit syn på verkligheten för att kunna inbilla sig någon skarp kontrast mellan Breivik å ena sidan och samtliga islamistiska terrorister å andra sidan.
Naturligtvis är alla terrorister olika. Det finns förmodligen inte två personer vars världsbild är exakt densamma. Den som ser skillnader mellan Breivik och en godtyckligt vald islamistisk självmordsbombare borde fundera på hur lika två godtyckliga islamister egentligen är.
Breivik ville också bli martyr. Dock inte som död i ett paradis fyllt av vackra läskedrycksserverande jungfrur, utan som försmäktande samvetsfånge i ett norskt fängelse, hyllningsbar av de likasinnade. Hur många de nu är.
Breivik har inget som helst stöd bland Sverigedemokrater och andra stockkonservativa element, utan de fördömer honom lika mycket som vi mer "politiskt korrekt" lagda. Islamistiska självmordsbombare har inte heller något stöd bland majoriteten av muslimerna, utan de fördömer dem lika mycket som vi ateister och kristna och buddhister och judar och hinduer och hedningar och shintoister och pastafarianer och vad helst vi kan tänkas vara.
Men det är kanske bra att anklaga Sverigedemokraterna litetgrann för att vara "indirekt ansvariga", så får de smaka sin egen medicin när de påstår att alla muslimer är indirekt ansvariga till självmordsattentaten.
Jag tror inte att någon specifik ideologi kan kopplas till våld. Den som vill bruka våld kan bara ta en valfri ideologi, plocka russinen ur kakan och tolka som han eller hon vill, sno ett maskingevär eller en dynamitladdning och gå ur och panga litet. Oftast väljer våldsverkarna en ideologi som anses litet spännande och icke-mainstream. Men en skicklig terrorist kan nog hitta stöd för sina handlingar i folkpartiets partiprogram med litet letande.
Det har ju t.ex. varit superpoppis att omvärdera Pinochet ett tag. Av en del kallas han liberal och alltså inte så dum ändå, medan dessas kritiker protesterar mot att han skulle vara liberal eftersom han var så dum. Men kombinera litet och man får en liberal OCH dum person, och jag tycker faktiskt inte att sådana egentligen är mer motsägelsefulla än våldsverkande muslimer.
Sen greps förövaren. Och allt kom av sig. Få verkade veta hur de skulle resonera när de inte längre kunde kopiera tidigare kommentarer och blogginlägg. Vi har ju inga standardfraser på lager om en terrorist som inte är muslim. Dessutom skämdes nog många av oss litet, även bland oss som hade sagt oss inte vilja spekulera i gärningsmannens religiösa och politiska hemvist. För även om vi försökte trycka undan bilden som poppade upp i huvudet, så föreställde den en man med typiskt arabiska drag.
Det finns naturligtvis massor att säga och många chanser till analyser om vad som hände i Oslo och på Utöya, och varför. Tankar om vad en stark tro på något, vare sig det är islam, kristendom, nationalism eller teknikfientlighet, kan leda till. Tankar om hur många, från början ensamma, galningar kan forma terrornätverk tillsammans, eller inte.
Nu tycks folk ha sansat sig och vi börjar få ihop bilden av den blonde konservative terroristen. Några försöker fortfarande skilja honom från muslimska terrorister genom att hävda den ensamme galningen kontra terrornätverk, men det skall nog till en väldigt svartvit syn på verkligheten för att kunna inbilla sig någon skarp kontrast mellan Breivik å ena sidan och samtliga islamistiska terrorister å andra sidan.
Naturligtvis är alla terrorister olika. Det finns förmodligen inte två personer vars världsbild är exakt densamma. Den som ser skillnader mellan Breivik och en godtyckligt vald islamistisk självmordsbombare borde fundera på hur lika två godtyckliga islamister egentligen är.
Breivik ville också bli martyr. Dock inte som död i ett paradis fyllt av vackra läskedrycksserverande jungfrur, utan som försmäktande samvetsfånge i ett norskt fängelse, hyllningsbar av de likasinnade. Hur många de nu är.
Breivik har inget som helst stöd bland Sverigedemokrater och andra stockkonservativa element, utan de fördömer honom lika mycket som vi mer "politiskt korrekt" lagda. Islamistiska självmordsbombare har inte heller något stöd bland majoriteten av muslimerna, utan de fördömer dem lika mycket som vi ateister och kristna och buddhister och judar och hinduer och hedningar och shintoister och pastafarianer och vad helst vi kan tänkas vara.
Men det är kanske bra att anklaga Sverigedemokraterna litetgrann för att vara "indirekt ansvariga", så får de smaka sin egen medicin när de påstår att alla muslimer är indirekt ansvariga till självmordsattentaten.
Jag tror inte att någon specifik ideologi kan kopplas till våld. Den som vill bruka våld kan bara ta en valfri ideologi, plocka russinen ur kakan och tolka som han eller hon vill, sno ett maskingevär eller en dynamitladdning och gå ur och panga litet. Oftast väljer våldsverkarna en ideologi som anses litet spännande och icke-mainstream. Men en skicklig terrorist kan nog hitta stöd för sina handlingar i folkpartiets partiprogram med litet letande.
Det har ju t.ex. varit superpoppis att omvärdera Pinochet ett tag. Av en del kallas han liberal och alltså inte så dum ändå, medan dessas kritiker protesterar mot att han skulle vara liberal eftersom han var så dum. Men kombinera litet och man får en liberal OCH dum person, och jag tycker faktiskt inte att sådana egentligen är mer motsägelsefulla än våldsverkande muslimer.
Det homeopatiska självmordet
Jag känner att jag vill tycka litet om den nyligen uppblossade debatten om alternativmedicin. Det började med en repris av Kropp och själ i P1 från mars i år. Den handlade om "ilskan" som vetenskapen riktar emot alternativmedicinen. Det visar sig förstås att det mesta av den s.k. ilskan är ett påhitt av alternativförespråkarna, det gamla vanliga angreppet mot "samhället och etablissemanget" som "är emot mig och köpta av läkemedelsbolagen" o.s.v. som Christina Doctare ger ett utmärkt avskräckande exempel på. Ironiskt nog med just de fåniga härskartekniker som hon anklagar andra för.
Dessutom blir jag så vansinnigt trött på uppfattningen att forskare studerar traditionell medicin med en förutfattad mening och gör det för att bevisa att den inte är verksam. Då vet de inte hur forskning fungerar! På de konferenser i naturproduktskemi som jag har deltagit i och de otaliga artiklar som jag har läst är tonen helt tvärtom. Inom detta forskarsamhälle vill folk självklart inget hellre än att hitta nya verksamma substanser! Det ger ju både publikationer och pengar! Mycket mer än att bevisa att saker inte fungerar. Snarare borde forskare vara mer försiktiga än de är när de letar bland gamla traditionella mediciner.
Trots den smått föraktfulla tonen mot vetenskapen som kan antydas på sina ställen i programmet, så kommer det fram en bra poäng med att lära sig mera om alternativmedicin. Det är att det faktiskt finns folk som använder den och att det därför är viktigt för seriösa läkare att veta vad som finns. Dels för att kunna förklara mer kunnigt för patienterna vad skillnaden är, dels för att förstå hur människor tänker för att kunna hjälpa dem bättre.
Jag tänkte tycka litetgrann om debatten från det homeopatiska självmordsförsöket i Almedalen, där Christer Fuglesang och ett gäng andra skeptiker svalde sömnmedel i tiofald dos.
Homeopati är ungefär som religiös tro. Det råder inga tvivel om att religiösa upplevelser existerar, det är deras ursprung som det råder delade meningar om. Likaså tror jag fullt och fast på dem som har upplevt smärtlindring av homeopatiska läkemedel. Smärta är en upplevelse och inte en sjukdom i sig. Ursprunget till denna upplevelse är i normalfallet en kroppslig signal på en skada. Smärtlindring kan sättas in var som helst. I vissa fall lindrar man smärtan genom att läka skadan, men väldigt ofta lindrar man bara smärtupplevelsen och låter kroppen läka skadan själv.
Jag kommer ihåg ett gammalt avsnitt av "Lilla huset på prärien", där en pojke fick ont i magen och "botades" från smärtan genom förbön i kyrkan. Det gick bra tills blindtarmen sprack av en inflammation som redan på den tiden var relativt enkel att åtgärda om man upptäckte det i tid. Han trodde så fullt och fast på bönen att han inte märkte smärtan. Nu är det här en TV-serie och inte verklighet. Jag vet inte om det går att tränga bort just blindtarmsinflammationssmärta på det här dramatiska sättet. Men smärta med mer diffust ursprung kan lindras genom placeboeffekten.
När det gäller homeopatisk smärtlindring kan man tänka sig även andra mekanismer än placebo. Det homeopatiska medlet kanske har tillsatser eller kombineras med saker som faktiskt fungerar. Men homeopati som läketeori, d v s späda ut en tvivelaktig orsak till åkomman så mycket att det bara finns vatten kvar, för att låta vattnet "dra ut" åkomman, är otvivelaktigt verkningslöst.
Dessutom är det vansinne att argumentera för homeopati med samma argument som för alternativmedicin i största allmänhet. Alternativmedicin innehåller väldigt många olika behandlingsformer, och en hel del av dem har visat sig inte fungera. Men det finns även fortfarande massor av medicin som är alternativ bara för att den ännu inte har hunnit gå igenom de hårda tester som krävs för att kunna få den stora äran och bekräftelsen att kallas skolmedicin om den passerar. Homeopati är en liten del av alternativmedicinen. Just den delen har redan gått igenom testerna, och bevisats vara verkningslös.
Dessutom blir jag så vansinnigt trött på uppfattningen att forskare studerar traditionell medicin med en förutfattad mening och gör det för att bevisa att den inte är verksam. Då vet de inte hur forskning fungerar! På de konferenser i naturproduktskemi som jag har deltagit i och de otaliga artiklar som jag har läst är tonen helt tvärtom. Inom detta forskarsamhälle vill folk självklart inget hellre än att hitta nya verksamma substanser! Det ger ju både publikationer och pengar! Mycket mer än att bevisa att saker inte fungerar. Snarare borde forskare vara mer försiktiga än de är när de letar bland gamla traditionella mediciner.
Trots den smått föraktfulla tonen mot vetenskapen som kan antydas på sina ställen i programmet, så kommer det fram en bra poäng med att lära sig mera om alternativmedicin. Det är att det faktiskt finns folk som använder den och att det därför är viktigt för seriösa läkare att veta vad som finns. Dels för att kunna förklara mer kunnigt för patienterna vad skillnaden är, dels för att förstå hur människor tänker för att kunna hjälpa dem bättre.
Jag tänkte tycka litetgrann om debatten från det homeopatiska självmordsförsöket i Almedalen, där Christer Fuglesang och ett gäng andra skeptiker svalde sömnmedel i tiofald dos.
Homeopati är ungefär som religiös tro. Det råder inga tvivel om att religiösa upplevelser existerar, det är deras ursprung som det råder delade meningar om. Likaså tror jag fullt och fast på dem som har upplevt smärtlindring av homeopatiska läkemedel. Smärta är en upplevelse och inte en sjukdom i sig. Ursprunget till denna upplevelse är i normalfallet en kroppslig signal på en skada. Smärtlindring kan sättas in var som helst. I vissa fall lindrar man smärtan genom att läka skadan, men väldigt ofta lindrar man bara smärtupplevelsen och låter kroppen läka skadan själv.
Jag kommer ihåg ett gammalt avsnitt av "Lilla huset på prärien", där en pojke fick ont i magen och "botades" från smärtan genom förbön i kyrkan. Det gick bra tills blindtarmen sprack av en inflammation som redan på den tiden var relativt enkel att åtgärda om man upptäckte det i tid. Han trodde så fullt och fast på bönen att han inte märkte smärtan. Nu är det här en TV-serie och inte verklighet. Jag vet inte om det går att tränga bort just blindtarmsinflammationssmärta på det här dramatiska sättet. Men smärta med mer diffust ursprung kan lindras genom placeboeffekten.
När det gäller homeopatisk smärtlindring kan man tänka sig även andra mekanismer än placebo. Det homeopatiska medlet kanske har tillsatser eller kombineras med saker som faktiskt fungerar. Men homeopati som läketeori, d v s späda ut en tvivelaktig orsak till åkomman så mycket att det bara finns vatten kvar, för att låta vattnet "dra ut" åkomman, är otvivelaktigt verkningslöst.
Dessutom är det vansinne att argumentera för homeopati med samma argument som för alternativmedicin i största allmänhet. Alternativmedicin innehåller väldigt många olika behandlingsformer, och en hel del av dem har visat sig inte fungera. Men det finns även fortfarande massor av medicin som är alternativ bara för att den ännu inte har hunnit gå igenom de hårda tester som krävs för att kunna få den stora äran och bekräftelsen att kallas skolmedicin om den passerar. Homeopati är en liten del av alternativmedicinen. Just den delen har redan gått igenom testerna, och bevisats vara verkningslös.
Vem äger solen och luften?
Först när man tänker på det verkar det konstigt. Jorden vi går på, vattnet i sjöarna och träden i skogen, vem är människan att säga: Det här är mitt! Någon har en gång i historien gjort så. Fler har tagit efter. Sedan har de bestämt att deras barn ärver alltihopa och blir nya ägare när de dör. Och med tiden har det blivit en sådan självklarhet för alla, att ingen, trots det Gustaf Almkvist i SvD påstår, ifrågasätter att någon äger skogen de äter picknick i, ängen de plockar blommor på och klipporna de dyker i havet från.
Men sen när man fortsätter tänka är inte alls konstigt. Djur pinkar in revir som de försvarar med våld. Människor är djur. Ergo. Fast vi använder inte pink utan stängsel och skyltar som markörer. Och lägger ut våldet på entrepenad. Sett ur det perspektivet är det naturligtvis en myt att naturen är till för alla.
Däremot är allemansrätten långt ifrån en myt. Tysta överenskommelser mellan markägare och husbehovsbärplockare finns över hela jorden, men själva grejen med allemansrätten är ju att markägarna inte har något att säga till om. Argumentet att det skall vara förbjudet att utnyttja andras mark kommersiellt skulle jag visserligen kunna köpa. Men det verkar inte som att den begränsningen gäller för vissa debattörer, utan det skall kunna spilla över på husbehovsnyttjarna.
Människan har till skillnad från de flesta djur en tendens till att lägga på sig så stora revir att de inte kan klara av att sköta dem utan att köpa arbetskraft av andra människor. Det i kombination med överbefolkningen gör dessutom att det inte finns ens en enda liten otillgänglig stenhög i skogen kvar åt mig att hägna in och kalla min. Allt ägs av andra och måste köpas för pengar.
För att lösa detta problem har vi kompromissat fram allemansrätten som en lösning. Eftersom alla inte hann roffa åt sig ett eget revir medan tid var, så gavs alla rätten att utnyttja delar av andras. Så långt allt gott. Men nu börjar det tydligen, enligt vissa, bli för många som tar kompromissen som en självklarhet.
Att någon äger all mark är faktiskt så inrotat i våra medvetanden att vi inte ständigt behöver gå runt och påminna oss om det. Den enda gången jag har tänkt på vem som äger marken var när vi fortfarande ägde ett litet hallondignande skogsskifte i Dalarnas obygder. En dag när vi var ute och plockade hallon där hörde vi några damer en bit ifrån oss som högljutt beklagade sig över hur andra människor hade snott deras hallonställe. Då fnissade vi litet tyst, och åtminstone jag tänkte en kort obefogad tanke om vem som egentligen ägde marken hallonen växte på. Naturligtvis sa jag inget, de hade samma rätt till hallonen som vi.
Men nu vill några av makthavarna att vi ständigt skall gå omkring och tänka på vem som äger marken som vi går på, hallonen vi plockar och favoritgläntan i skogen. Och det lär bli lätt när det dyker upp taggtrådsstängsel med stora skyltar om hur privat och förbjudet det är att tillträda. Andra djur kan åtminstone vässa tänderna och gå in och slå ner ägaren för att själva ta reviret. Inte ens det kan vi.
Jo förresten, det kan vi. I flock. Och vinner vi så blir det lagligt, eftersom vinnaren skriver lagarna. Men vill vi ha det så?
Tillägg den 23/6: Några representanter för LRF tar idag upp att det inte ens nu tillhör allemansrätten att idka näringsverksamhet på annans mark. Det denna sedvanerätts belackare verkar vara ute efter är alltså att avskaffa den helt. Men det är klart, en lantbrukare som lever av sin jord seriöst tar ju betydligt mindre skada av besökare än en miljardär som bara vill visa sin pengastinnhet genom att kunna hindra andra från att vara ute i skogen.
Men sen när man fortsätter tänka är inte alls konstigt. Djur pinkar in revir som de försvarar med våld. Människor är djur. Ergo. Fast vi använder inte pink utan stängsel och skyltar som markörer. Och lägger ut våldet på entrepenad. Sett ur det perspektivet är det naturligtvis en myt att naturen är till för alla.
Däremot är allemansrätten långt ifrån en myt. Tysta överenskommelser mellan markägare och husbehovsbärplockare finns över hela jorden, men själva grejen med allemansrätten är ju att markägarna inte har något att säga till om. Argumentet att det skall vara förbjudet att utnyttja andras mark kommersiellt skulle jag visserligen kunna köpa. Men det verkar inte som att den begränsningen gäller för vissa debattörer, utan det skall kunna spilla över på husbehovsnyttjarna.
Människan har till skillnad från de flesta djur en tendens till att lägga på sig så stora revir att de inte kan klara av att sköta dem utan att köpa arbetskraft av andra människor. Det i kombination med överbefolkningen gör dessutom att det inte finns ens en enda liten otillgänglig stenhög i skogen kvar åt mig att hägna in och kalla min. Allt ägs av andra och måste köpas för pengar.
För att lösa detta problem har vi kompromissat fram allemansrätten som en lösning. Eftersom alla inte hann roffa åt sig ett eget revir medan tid var, så gavs alla rätten att utnyttja delar av andras. Så långt allt gott. Men nu börjar det tydligen, enligt vissa, bli för många som tar kompromissen som en självklarhet.
Att någon äger all mark är faktiskt så inrotat i våra medvetanden att vi inte ständigt behöver gå runt och påminna oss om det. Den enda gången jag har tänkt på vem som äger marken var när vi fortfarande ägde ett litet hallondignande skogsskifte i Dalarnas obygder. En dag när vi var ute och plockade hallon där hörde vi några damer en bit ifrån oss som högljutt beklagade sig över hur andra människor hade snott deras hallonställe. Då fnissade vi litet tyst, och åtminstone jag tänkte en kort obefogad tanke om vem som egentligen ägde marken hallonen växte på. Naturligtvis sa jag inget, de hade samma rätt till hallonen som vi.
Men nu vill några av makthavarna att vi ständigt skall gå omkring och tänka på vem som äger marken som vi går på, hallonen vi plockar och favoritgläntan i skogen. Och det lär bli lätt när det dyker upp taggtrådsstängsel med stora skyltar om hur privat och förbjudet det är att tillträda. Andra djur kan åtminstone vässa tänderna och gå in och slå ner ägaren för att själva ta reviret. Inte ens det kan vi.
Jo förresten, det kan vi. I flock. Och vinner vi så blir det lagligt, eftersom vinnaren skriver lagarna. Men vill vi ha det så?
Tillägg den 23/6: Några representanter för LRF tar idag upp att det inte ens nu tillhör allemansrätten att idka näringsverksamhet på annans mark. Det denna sedvanerätts belackare verkar vara ute efter är alltså att avskaffa den helt. Men det är klart, en lantbrukare som lever av sin jord seriöst tar ju betydligt mindre skada av besökare än en miljardär som bara vill visa sin pengastinnhet genom att kunna hindra andra från att vara ute i skogen.
Hur man än vänder sig
I dag vänder det. Mörkare tider stundar fast sommaren knappt har börjat. Skolavslutningen har ägt rum efter den traditionella debatten om de skall hållas i kyrkan som de har gjorts i flera decennier, medan protesterna är ett rätt nytt fenomen med endast några tiotal år på nacken.
Det är svårt att vara mamma. Det börjar redan innan vi har fått barn, när vi skall välja var i den vida världen vi skall upprätta vårt familjeliv. Svenssonlivet består av tre ytterst viktiga huvudingredienser:
1) villa i förorten
2) kombibil och
3) högljudda protester och enträget raljerande mot 1) och 2).
Om man mot förmodan inte faller för landsbygdens lockande reklam, där kommunerna tävlar i desperation om den barnlängtande befolkningen så lär de flesta sitta där med förortsvillaångesten i halsgropen. Men var man än befinner sig så är gräset grönare där den mest miljöfarliga gräsklipparen finns.
När barnet väl är avlat gäller det att vända sig rätt. Både DN och svenskan informerar oss om att gravida skall sova på vänster sida. DN ger sig till och med på att hädva ett "starkt samband". Ett intressant resultat av den gamla goda, alltid lika roliga, viskleken.
The Daily post på Nya Zeeland har litet mer information, men påståendet är även här ett påstående. En antydan om försiktighet kan med god vilja tolkas in i rubriken: "Still birth less likely for pregnant women who sleep on left: Survey" genom att de förtydligar att deras artikel handlar om undersökningen och inte om något säkert resultat.
På Scoop health är de litet mer försiktiga när de smyger in ett "kan" i påståendet: "Mother’s Sleeping Position May Reduce Risk Of Stillbirth" Men i originalartikeln är det inget påstående utan en fråga: Should pregnant women sleep on their left?
Hur det än är, så är det här ju inget nytt sätt att skuldbelägga kvinnor som sovit fel, som vissa kommentatörer har velat ha de till. Forskning som leder till färre döda foster måste alltid välkomnas, sen får man väl själv som förälder ställa åtgärderna i proportion mot risken. Resultatet kan påverka stora populationer, men inte det enskilda fallet, statistiskt sett. Så fram för mer forskning och fram för mer förståelse för statistik!
Hur vi än vänder oss så är det i alla fall större chans att vi gör rätt än att vi gör fel. Hjärnan lär tydligen fungera så, att vi har en enorm förmåga att rationalisera beslut i efterhand, även om de inte var rationella från början. Tur det, så våra konstiga och felaktiga beslut inte behöver tynga oss livet igenom. Vi kan lugna oss med att det vi gjorde var det mest rätta då.
Det är svårt att vara mamma. Det börjar redan innan vi har fått barn, när vi skall välja var i den vida världen vi skall upprätta vårt familjeliv. Svenssonlivet består av tre ytterst viktiga huvudingredienser:
1) villa i förorten
2) kombibil och
3) högljudda protester och enträget raljerande mot 1) och 2).
Om man mot förmodan inte faller för landsbygdens lockande reklam, där kommunerna tävlar i desperation om den barnlängtande befolkningen så lär de flesta sitta där med förortsvillaångesten i halsgropen. Men var man än befinner sig så är gräset grönare där den mest miljöfarliga gräsklipparen finns.
När barnet väl är avlat gäller det att vända sig rätt. Både DN och svenskan informerar oss om att gravida skall sova på vänster sida. DN ger sig till och med på att hädva ett "starkt samband". Ett intressant resultat av den gamla goda, alltid lika roliga, viskleken.
The Daily post på Nya Zeeland har litet mer information, men påståendet är även här ett påstående. En antydan om försiktighet kan med god vilja tolkas in i rubriken: "Still birth less likely for pregnant women who sleep on left: Survey" genom att de förtydligar att deras artikel handlar om undersökningen och inte om något säkert resultat.
På Scoop health är de litet mer försiktiga när de smyger in ett "kan" i påståendet: "Mother’s Sleeping Position May Reduce Risk Of Stillbirth" Men i originalartikeln är det inget påstående utan en fråga: Should pregnant women sleep on their left?
Hur det än är, så är det här ju inget nytt sätt att skuldbelägga kvinnor som sovit fel, som vissa kommentatörer har velat ha de till. Forskning som leder till färre döda foster måste alltid välkomnas, sen får man väl själv som förälder ställa åtgärderna i proportion mot risken. Resultatet kan påverka stora populationer, men inte det enskilda fallet, statistiskt sett. Så fram för mer forskning och fram för mer förståelse för statistik!
Hur vi än vänder oss så är det i alla fall större chans att vi gör rätt än att vi gör fel. Hjärnan lär tydligen fungera så, att vi har en enorm förmåga att rationalisera beslut i efterhand, även om de inte var rationella från början. Tur det, så våra konstiga och felaktiga beslut inte behöver tynga oss livet igenom. Vi kan lugna oss med att det vi gjorde var det mest rätta då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)