Jag känner att jag vill tycka litet om den nyligen uppblossade debatten om alternativmedicin. Det började med en repris av Kropp och själ i P1 från mars i år. Den handlade om "ilskan" som vetenskapen riktar emot alternativmedicinen. Det visar sig förstås att det mesta av den s.k. ilskan är ett påhitt av alternativförespråkarna, det gamla vanliga angreppet mot "samhället och etablissemanget" som "är emot mig och köpta av läkemedelsbolagen" o.s.v. som Christina Doctare ger ett utmärkt avskräckande exempel på. Ironiskt nog med just de fåniga härskartekniker som hon anklagar andra för.
Dessutom blir jag så vansinnigt trött på uppfattningen att forskare studerar traditionell medicin med en förutfattad mening och gör det för att bevisa att den inte är verksam. Då vet de inte hur forskning fungerar! På de konferenser i naturproduktskemi som jag har deltagit i och de otaliga artiklar som jag har läst är tonen helt tvärtom. Inom detta forskarsamhälle vill folk självklart inget hellre än att hitta nya verksamma substanser! Det ger ju både publikationer och pengar! Mycket mer än att bevisa att saker inte fungerar. Snarare borde forskare vara mer försiktiga än de är när de letar bland gamla traditionella mediciner.
Trots den smått föraktfulla tonen mot vetenskapen som kan antydas på sina ställen i programmet, så kommer det fram en bra poäng med att lära sig mera om alternativmedicin. Det är att det faktiskt finns folk som använder den och att det därför är viktigt för seriösa läkare att veta vad som finns. Dels för att kunna förklara mer kunnigt för patienterna vad skillnaden är, dels för att förstå hur människor tänker för att kunna hjälpa dem bättre.
Jag tänkte tycka litetgrann om debatten från det homeopatiska självmordsförsöket i Almedalen, där Christer Fuglesang och ett gäng andra skeptiker svalde sömnmedel i tiofald dos.
Homeopati är ungefär som religiös tro. Det råder inga tvivel om att religiösa upplevelser existerar, det är deras ursprung som det råder delade meningar om. Likaså tror jag fullt och fast på dem som har upplevt smärtlindring av homeopatiska läkemedel. Smärta är en upplevelse och inte en sjukdom i sig. Ursprunget till denna upplevelse är i normalfallet en kroppslig signal på en skada. Smärtlindring kan sättas in var som helst. I vissa fall lindrar man smärtan genom att läka skadan, men väldigt ofta lindrar man bara smärtupplevelsen och låter kroppen läka skadan själv.
Jag kommer ihåg ett gammalt avsnitt av "Lilla huset på prärien", där en pojke fick ont i magen och "botades" från smärtan genom förbön i kyrkan. Det gick bra tills blindtarmen sprack av en inflammation som redan på den tiden var relativt enkel att åtgärda om man upptäckte det i tid. Han trodde så fullt och fast på bönen att han inte märkte smärtan. Nu är det här en TV-serie och inte verklighet. Jag vet inte om det går att tränga bort just blindtarmsinflammationssmärta på det här dramatiska sättet. Men smärta med mer diffust ursprung kan lindras genom placeboeffekten.
När det gäller homeopatisk smärtlindring kan man tänka sig även andra mekanismer än placebo. Det homeopatiska medlet kanske har tillsatser eller kombineras med saker som faktiskt fungerar. Men homeopati som läketeori, d v s späda ut en tvivelaktig orsak till åkomman så mycket att det bara finns vatten kvar, för att låta vattnet "dra ut" åkomman, är otvivelaktigt verkningslöst.
Dessutom är det vansinne att argumentera för homeopati med samma argument som för alternativmedicin i största allmänhet. Alternativmedicin innehåller väldigt många olika behandlingsformer, och en hel del av dem har visat sig inte fungera. Men det finns även fortfarande massor av medicin som är alternativ bara för att den ännu inte har hunnit gå igenom de hårda tester som krävs för att kunna få den stora äran och bekräftelsen att kallas skolmedicin om den passerar. Homeopati är en liten del av alternativmedicinen. Just den delen har redan gått igenom testerna, och bevisats vara verkningslös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar