Ibland verkar det som att de som är mest positiva till skolavslutningar i kyrkan är de som är minst intresserade av kyrkan. De som är intresserade nog att ha en uppfattning, dvs ateister och seriöst kristna, tycks påfallande ofta vara eniga om det paradoxala med icke-konfessionella avslutningar i kyrkan, även om det sker från helt olika utgångspunkter.
Jag vill inte vara en sån där förälder som bråkar och mailar så fort saker och ting inte passar. Men till årets julavslutning höll jag nästan på att göra det. Slutklämmen var visserligen fint tänkt, att vissa saker får vara litet obekväma för oss andra så länge det finns folk som tycker att människor är olika värda på grund av sin hudfärg. Men innan...
För det första tog vår julavslutningstalare, prästen, upp pepparkakshistorien som om den vore sann. Men den var ju ett misstag! En tioåring hade missuppfattat en lärare och dragit förhastade slutsatser om varför läraren inte hade tänkt sig några pepparkaksgubbar i luciatåget i år. Sverigedemokraterna och deras gelikar var genast på och spred detta runt hela internet, och tyvärr hoppade vanliga medelsvenssons, som vår församlingspräst, på deras tåg. Prästen fortsatte sedan med så pinsamma skämt om "white christmas" och liknande att det gick kalla kårar längs ryggraden.
För det andra är det oerhört otaktiskt att som präst, inbjuden att tala på en skolavslutning, ta upp diskussionen om huruvida skolavslutningar skall hållas i kyrkan eller ej, på en skolavslutning. Dessutom hjälpte han till att sprida ytterligare en lögn, den att förr i världen var det så självklart att de hölls i kyrkan. Det har aldrig varit självklart! Ända sedan skolavslutningar i kyrkan började bli vanligt på 1980-talet så har den här debatten funnits.
Vad är det då som är så farligt med kyrkan? Personligen tycker jag: Ingenting. Jag går dit ibland, eftersom även jag är en människa med "andliga behov". Jag känner en viss tillfredställelse av litet verklighetsflykt, och att låtas dras med i och inspireras av fantastiska fantasivärldar. Som att gå på teater eller läsa en bok.
Det är det som gör det så oproblematiskt med luciafirande och julpyssel i skolan. Berättelserna runt dessa traditioner framställs som sagor. Lika mycket som påskkärringar och hustomtar och annat som tillhör gammal folktro. Skulle någon vilja uppmärksamma en annan religions eller kulturs legender och högtider kring dessa så vore det jättespännande, så länge ingen framställer det som historiska fakta.
Men frågan är vad kyrkan har med just skolavslutningar att göra. Det finns ingen gammal legend om skolavslutningar som man kan berätta om och spela draman om. Den koppling mellan skolan och kyrkan som finns är en bit av historien som väl de allra flesta, religiösa som icke-religiösa, är ense om att det bör vara historia och inget annat. Visst kan prästen tala om sommaren, men det kan rektorn göra lika bra. För sommaren är en årstid och ingen saga.
Det finns ju de som tror att legenderna är på riktigt. Det är i sig inget fel i det, men det skall vara ett medvetet val och baserat på en väl underbyggd livsfilosofi. Och särskilt barn kan ha svårt för att skilja på det som är konkret verklighet och det som är förtröstan och tro. Stat och kommun skall inte framställa det som är förtröstan och tro som konkret verklighet.
Kompromissen att använda kyrkolokalen men inte ha några kristna inslag känns riktigt konstig, såvida det inte är för att skolan saknar en annan tillräckligt stor lokal. En präst i Linköping svarade enligt uppgift en gång i tiden på kravet att bygga ut kyrkan för att det var så trångt på skolavslutningarna: "Det gör vi den dagen det är trångt på en högmässa." Ett blogginlägg som jag har letat febrilt efter men inte hittar igen börjar ungefär så här och avslutar med: "Ni är välkomna till kyrkan vid andra tillfällen, men då är det tydligen inte lika intressant."
