Jag såg också felet! :-)

Tänk att en vanlig, medelmåttigt begåvad lekmannafilosof som jag genast såg felet i filosoferna Fil Dr Nicolas Espinozas och docent Martin Petersons resonemang om abort. Det såg mest ut som en skoluppgift från högstadiet: Kan du se felet i deras resonemang, för så lätt var det faktiskt.

Deras tes, som bland annat går ut på att abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda, illustreras med vår syn på ansvar för framtida generationer i klimatfrågan.

Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets.

Nej, tänkte jag, det här är fel. Det potentiella barnet är en individ som inte med nödvändighet kommer att existera. Framtida generationer däremot kommer att existera, oavsett vilka individer som kommer ingå i dem.

Fast jag vågar ju inte ifrågasätta två framstående filosofer som fått pengar från VR, så där utan vidare. Det var därför en lättnad att se att flera andra, både skribenter i Filosofisk tidskrift och icke-filosofer hade sett exakt samma sak som jag. Andra hade kommenterat den närliggande förväxlingen mellan kvantitet levande människor och livskvalitet för dem som lever.

De pratar om gråzoner mellan rätt och fel också. Gråzoner vet vi alla vad det är. Det är nog ingen, förutom fundamentalistiskt religiösa och personer med vissa psykiska störningar, som har en svartvit syn på vad som är rätt och fel. Jag har inte heller en svartvit syn på vad som är liv och icke-liv. Det är en viktig aspekt när man diskuterar vilken vecka det är okej att abortera ett foster.

Livet är något som fortgår hela tiden, medan en mänsklig individ har en början och ett slut på livet. Ett ägg är liv, en spermie likaså. När ägget befruktas börjar det utvecklas till en människa i en kontinuerlig process, där det befruktade ägget blir mer och mer människolikt. Det går inte att sätta en specifik tidpunkt för när det är en människa och skall tilldelas mänskliga rättigheter, så alla tidsgränser för aborter är godtyckliga.

Abort kostar samhället pengar, och det är egentligen den enda vettiga invändningen. Men avvägningen har nog gjorts att det ändå är bättre än en massa oönskade barn. Och att det inte går att dela in oönskat gravida kvinnor i en grupp som skall föda barnet, och en grupp som är slarviga nog att inte kunna ta hand om ett barn, som det gjordes tills för inte alltför länge sedan.

Annars kan abortmotstånd användas till att kontrollera kvinnors sexualitet, och fostra dem till att det är fel att ha sex av någon annan anledning än att avla barn åt sin make. För män är det viktigt med en sådan kontroll, eftersom brist på den i slutänden kan resultera i att de riskerar att hjälpa till att uppfostra barn som inte bär på deras gener.

Ännu i abortförespråkandets tid hänger den envisa föreställningen kvar att det i regel är psykiskt jobbigt att göra abort. Kvinnor förväntas må dåligt av det. Idén är förmodligen att abort skall vara svårt, så vi inte väljer det alternativet. Men det stämmer inte att det brukar vara så psykiskt jobbigt. Ändå vet jag många som har ställt in sig på att må dåligt efter en abort, och ifrågasatt om de är normala eller empatistörda när de inte känner någonting.

Men abort är inte mer dramatiskt än preventivmedel. Som teknik är det en sorts födelsekontroll, men skonsammare och säkrare än det naturliga sättet, som har tillämpats av både människor och andra djur i alla tider: Att döda barnet när det har fötts.