Nu är det inte alla som gillar vetenskap och teknik. Det finns kvinnor som ser den som "manlig" och hävdar att det behövs en "kvinnlig" motvikt, som i de flesta fall betyder rent flum, folktro och kvacksalveri. En del av dessa förespråkar även hemfödslar, med hänvisning till att den "kvinnliga" magkänslan fungerar bättre än den "manliga" förlossningsvården och sånt nonsens.
En vetenskaplig skeptiker däremot tror på tekniken. Hon lär sig sin källkritik och läser allt med den i bakhuvudet. Vill hon veta något frågar hon experterna inom just det ämnet, och inte de som är experter inom ett annat, om än närliggande, ämne. Vill hon veta något om sjukdomar och hälsa frågar hon således först och främst läkarna. Och de flesta förespråkar inte hemfödsel.
Så hur kan en vetenskaplig skeptiker välja att föda hemma? Det enklaste svaret är väl att även en vetenskaplig skeptiker bara är en människa, och kan handla ologiskt ibland. Men om man i vanliga fall är slav under logiken, varför göra detta avkall när det gäller det viktigaste man gör: Ge liv åt en ny människa?
När jag födde mitt första barn trodde jag att barn inte kom ut om man inte var på sjukhuset och förlöstes av en utbildad barnmorska. Därför var jag rätt lugn när mitt andra barn skulle födas och värkarna startade, trots att jag misstänkte att det kunde gå fort. Jag skulle stanna hemma så länge som det var möjligt, det var det budskapet som mödravården hade gett mig. Jag satt i TV-soffan och tittade på "Never say never again" medan värkarna ökade i styrka. Vid lunchtid bestämde vi oss för att åka efter maten. Men vi hann aldrig iväg.
Jag måste ha varit väldigt påverkad av signalsubstanser som formligen flödade över i hjärnans andlighetscentrum. Jag upplevde nämligen känslan av fullständig kontroll över min kropp, som helt intuitivt visste exakt i detalj vad den gjorde. Och plötsligt kom det ut ett barn där på köksgolvet. Ett kladdigt, varmt, enastående vackert nyfött barn. Hon andades, gnydde, sökte efter bröstet, levde! Och jag var uppriktigt sagt häpen över att det kom ut helt av sig själv, utan vare sig skalpelektrod, effektiva förlossningsställningar eller en van barnmorskas inövade handgrepp.
Sen kom eftertanken. Jag hade inte orkat åka till sjukhuset, för jag var för lat. Det är så typiskt mig, jag får aldrig ändan ur vagn liksom. Men jag hade ju gjort precis som mödravården sa: Jag hade stannat hemma så länge som det var möjligt. För det var uppenbarligen möjligt att stanna hemma tills barnet var fött!
Det är i ljuset av detta som den här typen av artiklar känns så konstiga.
Men det är inte papporna som är uttröttade, har ont eller är sjuka; med en potentiell risk för en allvarlig komplikation. För det är väl fortfarande så att dessa ett eller två dygn tillbringas på sjukhus av medicinska skäl? Eller är man inlagd på sjukhus för att ”ge förutsättningar för ett varaktigt och jämställt föräldraskap”?
Sjuka, risk för en allvarlig komplikation, medicinska skäl, inlagd på sjukhus. Nu låter jag som naturlighetsflummarna, men det här är inte ord som jag associerar till barnafödande. Det är något som brister i kommunikationen mellan läkare och barnafödare, som inte ens en vanligtvis kritiskt tänkande människa som jag kan överbrygga.
Inför tredje barnet läste jag in mig mycket på hemfödsel. Eftersom planen fortfarande var att stanna hemma så länge som möjligt, och jag visste att det var möjligt att stanna hemma tills barnet var fött, så tänkte jag helt enkelt planera att stanna hemma tills barnet var fött.
Det var svårt att hitta saklig information. Vården hade bara skräckexempel ur deras yrkesliv att berätta om. Lekfolket beskyllde mig för att vilja döda mitt barn. Men jag är van vid att skrämselpropaganda och personangrepp används av personer som inte har tillräcklig grund för sin åsikt för att föra fram sakliga argument, så det var just precis så jag uppfattade det.
Att det verkar vara så mycket tyckande inom vården gör ju inte heller saken bättre. Läs länken om Holland och fundera över varför denna läkare anser att sjukhustransport skall betraktas som en risk för hemmafödare. Jag ser det som en tillgång, om något händer.
Det är svårt att studera människor, molekyler är mycket enklare. Kunskapen om riskerna vid hemförlossningar verkade, enligt den lilla sakliga information jag kunde hitta, för små för att vara säker på något. Och jag gillar inte att lita på subjektiva antaganden.
Hemmafödare hade inte heller mycket att komma med. De pratade om andlighet, naturlighet, kvinnokraft, hjärta och känsla. Sånt jag får kalla kårar av att höra beskrivet som något obestridligt bra.
Att läsa vetenskapliga artiklar i ett ämne man inte behärskar är aldrig lätt. Några, men långt ifrån alla, visade en icke-signifikant tendens till större risker att föda hemma. De värsta komplikationerna verkade vara navelsträngsprolaps och mekoniumaspiration. Det är större chanser att klara dem på sjukhus, men den planerade förlossningsplatsen verkade inte helt avgörande.
Mitt tredje barn är alltså hemmafödd, med barnmorskeassistans och utan komplikationer. Den här gången låg jag i badkaret och läste "Honungsbiets hemliga liv" av Sue Monk Kidd under öppningsskedet. Jag slapp stressen med att avgöra när det var dags att åka, och det var bra, eftersom sånt tydligen inte ligger för mig.
Att föda barn är bland det farligaste vi gör. Att förlossningsvården har utvecklats har onekligen räddat väldigt många människoliv. Men inte ens sjukhuset ger några garantier för ett levande och friskt barn. Skillnaderna mellan hemma och sjukhus, vid en komplikationsfri graviditet och förlossning, är kanske inte större än mellan en riskfylld bilfärd och en relativt säkrare tågresa till släkten över jul. Även om riskerna är av en helt annan storleksordning.
Livet kan inte gå ut på att till varje pris eliminera alla risker, det kommer ändå inte att lyckas, och man kommer aldrig hinna leva. Ibland kan en icke-signifikant risk kanske vara värd att ta, av ren praktisk bekvämlighet?
Ett nytt debattinlägg om ämnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar