Obesitas

Nu vill jag skriva om bantningsindustrin. Både om dem som vill tjäna pengar på osunda kroppsideal och dem som vill tjäna pengar på osunda bantningsmetoder för dem som verkligen behöver gå ner i vikt. Dessutom vill jag skriva om skillnaden mellan dem.

Förut var det oftast de osunda kroppsidealen som diskuterades. Veckorevyns artiklar om att lära sig trivas med sin kropp följs av bantningstips för dem som vill gå ner några få kilon. "Mulliga modeller" i övre spannet för normalvikt visar glatt upp hur de "kan se snygga ut" med hjälp av korsetter. Alla mår illa av sånt. Dessutom mår alla illa av alla metoder som utlovas som mirakelmetoder, och pulverproducenter som tjänar grova pengar på bantningsmedel som bara ger tillfällig viktnedgång.

Nu har det kommit till nya saker att debattera: Kraftigt överviktiga som går ner i vikt som TV-underhållning, och gastric bypass-operationer.

Osunda kroppsideal handlar framför allt om skammen som läggs på överviktiga, att det betyder misslyckande och brist på självkontroll. Det handlar om att många människor tror att de blir lyckliga bara de blir smalare. Att vara smal är ett bevis för att man är lyckad, en självförtroendekick.

Men i regel tror jag att det är tvärtom: Är man överviktig och olycklig är man oftare överviktig för att man är olycklig än olycklig för att man är överviktig. Det här visades i kalla fakta i förra veckan, om personer som hade gjort gastric bypass-operation. Programmet var litet väl negativt om gastric bypass. Jag tror inte att det är operationerna i sig som det är fel på, utan att det ses som en lösning för alla. Men en människa som är överviktig för att han eller hon är olycklig och tröstäter skall inte bypass-opereras, utan behandlas mot sina psykiska problem, för de kommer inte att försvinna med gastric bypass-operationen.

Sunda kroppsideal är när man inser att det inte är ett tecken på misslyckande och dålig karaktär att vara överviktig, utan en sjukdom som alla andra. Det är farligt att väga för mycket, och är övervikten det enda problemet, då kan naturligtvis en operation hjälpa. Men det finns nog även andra metoder som kan hjälpa. Om skammen runt fetma kunde försvinna skulle det vara lättare att söka hjälp i tid. Det kanske bara behövs några få KBT-pass eller liknande, innan det går alldeles överstyr.

Men istället så göms det undan. Ingen vågar säga något. Det anses vara en förolämpning att tala om för någon att den väger för mycket. Varför är det så? Det är ju inte någon förolämpning att tala om för någon att den har fått diabetes eller någon annan medicinsk åkomma. T.o.m. många psykiska sjukdomar börjar leta sig upp från skamträsket. Är det inte dags att uppgradera övervikt till en sjukdom man kan tala öppet om och som det går att behandla?

Och så har vi TV-underhållningen. Där vacklar jag nu. Vill man så kan man tolka det som oetisk underhållningsindustri som utnyttjar människor för att tjäna pengar, men jag tror att det faktiskt avdramatiserar människors inställning till fetma.

Du är vad du äter fick kritik när det gick för några år sedan, men med helt felaktiga argument. Det framställdes som om de inte ville lämna de överviktiga i fred, att det var någon sorts pekpinne mot överviktiga om att de skulle försaka livets goda.

Men jag uppfattade det precis tvärtom. Programledarna försökte verkligen visa att god mat kan vara nyttig, och att roliga aktiviteter kan ge motion. De hade inga pekpinnar alls, utan inställningen var att det spelar ingen roll hur du rör på dig, rör dig på ett sätt som du uppskattar, ät mat du gillar, njut av livet.

Samma avslappnade stämning har väl inte Biggest Loser, metoden att gå ner i vikt snabbt genom att överträna är inte sund. Men det kanske kan visa människor att det inte är skamligt att vara överviktig. Här har vi TV-stjärnor med grav övervikt, och de tävlar i att blir av med den i ett nöjesprogram på bästa sändningstid. De visas upp helt ogenerat, och programmet visar att de inte är låsta i en för tjock kropp. De är samma personer även när 50 kg har bantats bort, fast mycket sundare och med mycket mindre risk för sjukdomar.