Formuleringarna i artikeln är obetalbara:
Vi som befann oss mitt i alltsammans är dessutom ohjälpligt begränsade av lojaliteter och snärjda i alla dessa snart nog romantiska minnen som utgår just från ordet vi.Jag var faktiskt också med på ett litet, litet hörn. Jag har fina minnen från min vackra, lyckliga barndom i demonstrationstågen med både röda fanor och plakat med glada röda solar på. Vi sjöng sånger tillsammans med vänstersossarna i vårt bostadsområde inför folkomröstningen. Vilken gemenskap det var!
där de ofta fåtaliga medlemmarna hyllade olika potentater – Mao, Stalin, Trotskij och så vidare – med ungefär samma glöd som ungdomar i dag talar sig varma för ett visst operativsystem och förtalar andra, fastän de fungerar nästan likadant. En Albanientrogen SKP-fraktion i Värnamo gav mig rentav idén att göra en bestämningstabell, just som för insekter, i syfte att underlätta artbestämningen av de olika gruppernas anhängare.Tycker det här är den roligaste passagen i Monthy Pythons Life of Brian också. Jag skrattar så jag får tårar i ögonen varje gång jag ser dem slå ihjäl varandra i gångarna under Pontius Pilatus palats. Fantastiskt att det fanns tillfällen då man kunde jobba ihop. Som detta. Och som de gånger man stod inklämd bland alla röda fanor på ett fullproppat pendeltåg på första maj och sjöng internationalen, alla tillsammans.
Fast på de pendeltågen var ju inte några högerpartier med, så folkkampanjen var säkert ännu bättre. Förmodligen även bättre än Nej till EU, där det fanns medlemmar ur alla partier med, men inte så många hela partier.
Vi hade de bästa sångerna och den bästa organisationen. De väldiga Barsebäcksmarscherna blev som långa vindlande folkfester, ett mellanting mellan Vasaloppet och rockfestivalen i Roskilde,Jag hade velat åka till Barsebäck. Det är en miss i mitt liv att jag aldrig fick demonstrera där. Och nu är det försent. Av olika anledningar.
Masshysteri. Idealism. Jag tvekar alltid litet inför saker som engagerar mig djupt numera, frågar mig om det verkligen är rätt eller om jag bara har ryckts med av något och drivs av idealism. Men vad är idealism? Måste det vara en utopisk världsbild om det slutgiltiga idealsamhället, eller kan det helt enkelt vara en långsiktig strävan mot en litet bättre lösning på ett samhällsproblem, som inte ens förväntas bli något slutmål? Kärnkraft är pragmatik. Det nödvändiga ontets energikälla. Fast trots det kan man ju sträva efter ett ideal om att någon gång kunna leva på bara förnyelsebar energi, av något slag, ett tag.
Och kanske är det mer pragmatiskt att vara hysteriskt rädd för kärnkraftshaverier än att låta sig dra med av en stor massrörelse? Åtminstone mer rationellt. Vi borde kanske ha blivit räddare efter Tjernobyl? Här satt jag och skämtade om den kryddiga smaken av Cesium-137 i trattkantarellerna. I och för sig syftade jag på den obefogade hysterin efter Fukushima. Men ändå. Nyligen fick jag veta att värdena i Gävletrakten inte är ok efter Tjernobyl än. Och såg på kartan att mina trattisar var plockade mitt i "strimman" av nedfall som gick ner över Uppland. Jag brukar förvälla det jag fryser in, men i fortsättningen tänker jag förvälla allt!
Nu verkar plötsligt alla kärnkraftsmotståndare vara rädda. Precis som alla förespråkare verkar totalt obekymrade. Eller så använder de sig bara av det i propagandan. Nåt måste man ju göra för att engagera folk när folkkampanjen mot kärnkraft inte är någon glad massrörelse längre.
Idealism och pragmatik har båda fördelar och nackdelar. Men det finns en sak som är värre och som nog inte har några fördelar alls: Likgiltighet. Kanske t o m små doser av skräckpropaganda kan ha sina fördelar ibland, bara för att väcka folket?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar